Kristendomen eller Kristus

Vårt huvudämne: ”Varför inte kristendom?”, alltså frågan varför så många människor ansluter sig till andra religiösa eller pseudoreligiösa rörelser men inte till kristendomen, leder oss omedelbart till en tilläggsfråga, nämligen vad som här menas med kristendom. I föregående inlägg har det talats om kristna värderingar, kristen kultur, kristet samhällsliv och kristen teologi. Det beklagades att de kristna dragen i västerlandets kulturarv håller på att uttunnas och förflyktigas i det moderna sekulariserade samhället. Samtidigt var man enig om att kristendomen var värd att bevaras och att främjas. Just den kristna teologin, sades det, skulle kunna vara i stånd att i det moderna samhället ta itu med nutidsmänniskornas brännande problem. I alla dessa inlägg förutsattes att det förelåg en någorlunda klar uppfattning om vad som egentligen menas med kristendom.

Redan när det gällde att bedöma kristendomens nuvarande kris och att föreslå botemedel, visade sig däremot mångtydigheten i kristendomsbegreppet. Så kan man betrakta fasthållandet vid kyrkliga förrättningar och den stora lyssnarskaran vid radioandakter som ett tecken på kristendomens fortsatta betydelse för moderna människor men också på rakt motsatt vis som ett bevis på kristendomens nuvarande urholkning och dess till intet förpliktande karaktär. Medan den ene i astrologin och djävulskulten kan se äkta och närmast likvärdiga konkurrenter, kan en annan betrakta dem som irrelevanta pseudoreligiösa företeelser i jämförelse med den genuina kristendomen. Den som gläder sig över den hoppingivande pluralismen i det sekulariserade samhället har sannolikt en annan föreställning om kristendomen än den som beklagar den allmänna utvattningen av kristendomens substans, och som den som välkomnar den nya öppenheten för en mångfald av religiösa upplevelser menar möjligtvis något annat med kristendomen än den som efterlyser en lidelsefull och intellektuellt försvarbar brottning med kristendomens traditioner och värden.

I ett första steg skall jag försöka åskådliggöra vad som enligt min mening är det väsentligaste och mest omistliga i all kristendom. Alla kristna värden, all kristen kultur och allt kristet tankegods borde ses och bedömas i förhållande till detta fundament. I ett andra steg tänker jag söka visa hur just det centrala i kristendomen har urvattnats eller ersatts med något annat, långt innan sekulariseringen bringade i dagen vad som redan förelåg i det fördolda. I ett avslutande tredje steg skulle jag vilja visa, hur en besinning, ett nytänkande och en omvärdering, alltså ett slags ”paradigmskifte”, behövs för att kristendomen skall kunna återvinna sin ursprungliga betydelse, så att frågan ”Varför inte kristendom?” kunde bli överflödig.

1. Kristendomens grundval och centrum

För att vi skall komma nära kristendomens kärna är det nödvändigt att lägga bort alla dess senare högtidskläder och ställa den framför oss i all dess ursprungliga nakenhet. Låt oss därför försätta oss i Jesu lärjungars situation mellan långfredagen och påskmorgonen, mellan döden och uppståndelsen! Vad var det som lärjungarna hade i handen vid detta tillfälle? De hade fascinerats av en enkel snickare som hade uppträtt som predikant. De hade anslutit sig till en man som efter högst tre års offentlig verksamhet skymfligt avrättats. Enligt all mänsklig bedömning kunde han endast betraktas som en falsk profet. Hans misslyckande och hans död på det ”förbannade” korset hade enligt den dåtida uppfattningen visat mycket tydligt att den Gud han förkunnade inte stod på hans sida. Han hade inte lämnat efter sig en ny djupsinnig teologisk lära eller ett nytt moralsystem, som det gällde att slå vakt om till mänsklighetens gagn. Hela hans tänkande och predikande hade kretsat kring en enda sak, att Guds herravälde var omedelbart förestående och att det judiska folket äntligen skulle ta Gud på allvar och omvända sig till honom. Men allt detta hade omkullkastats genom själva avrättningen och Guds totala tystnad. Det enda som lärjungarna hade i handen var deras personliga relation till denne Jesus från Nasaret.

Kristendomens huvuddrag

Genom att hålla situationen mellan långfredagen och påskmorgonen framför ögonen kan man bli varse det alldeles nya som föreligger i kristendomens grundval. Något måste ha hänt i denna sprittande och upprivna lärjungakrets. Annars kan man inte förstå den otroliga förändring som äger rum efter påskmorgonen och som utlöses av det vi kallar Kristi uppståndelse. Visserligen känner den samtida hedendomen döende och återuppståndna mytiska frälsargestalter. Visserligen lånar den senare kristna teologin ibland sina termer från den hedniska föreställningsvärlden. Men det var inte uppståndelsen av en mytisk gestalt som man firade i den kristna kulten, utan uppståndelsen av den konkrete snickaren från Nasaret som hade måst sätta till livet för sin utmanande förkunnelse om Guds rikes närvaro. Denne 33-årings misslyckade liv och hans skymfliga avrättning hade genom uppståndelsen fått en oväntad bekräftelse, som sprängde alla vanliga mänskliga mönster. Korsdödens förargelseväckande utmaning till den judiska och hedniska samtiden visar sig i att man först långt senare på 400-talet e. Kr. i konsten vågade framställa Kristus hängande på korset. Att en bestämd konkret människas alltför tidiga och till synes meningslösa undergång samtidigt är ett uttryck för Guds mening med världen och människorna, är det nya i kristendomen.

En annan sida av kristendomens grundvalar är dess absoluthetskaraktär. Om denne Jesus och hans oförklarliga öde var Guds egentliga svar på världens alla problem, så rymmer även hans budskap ett absoluthetsanspråk och en total utmaning. ”Jag har inte kommit för att sända frid på jorden, utan svärd”, ”jag har kommit för att tända en eld på jorden och hur gärna ville jag icke att den redan brunne” säger han om sig själv (Mt 11:34; Lk 12:49). Det finns inte någon ideologi, inte något värde, inte ens någon familjebindning som får ställas upp mot hans budskap. ”Om någon vill vara min efterföljare, så förneke han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig”; ”Om någon kommer till mig och därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge” kan det till och med heta (Mk 3:34; Lk 14:26). Bakom allt detta står inte någon andlig masochism utan kärlekens absoluthetsanspråk som åt Gud och medmänniskan återger deras egentliga ställning. ”Det förnämsta (av alla bud) är detta: ’Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft’. Därnäst kommer detta: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv’.” (Mk 12:29-31) Innehållet i kristendomens budskap är inte nytt. Men det framställs med ett anspråk som inte längre tillåter några kompromisser.

Till kristendomens grundval och centrum hör även dess eskatologiska karaktär! Med detta menas inte att de kristna skall sitta och vänta på världens undergång och på ett liv efter detta i en himmelsk värld. Avgörande för denna den yttersta tiden är nämligen att Gud i Jesus Kristus har sagt det sista ordet. ”Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu, på den yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son.” (Hebr 1:1 f) Det rör sig om den sista tiden, eftersom denne snickare från Nasaret visade sig vara så mycket mer än en religionsstiftare bland andra. Han är, såsom man senare formulerade det, ”Guds Ord som blivit kött” (jfr Joh 1:1-14). ”Och eftersom denne är hans (dvs. Guds) härlighets återsken och hans väsens avbild och genom sin makts ord bär allt, har han – sedan han utfört en rening från synderna – satt sig på Majestätets högra sida i höjden” (Hebr 1:3). ”Och honom gav han (dvs. Gud) åt kyrkan till att vara ett huvud över allting – åt kyrkan ty hon är hans kropp och är uppfylld av honom som uppfyller allt i alla” (Ef 1:22f). Är Jesus Kristus Guds sista svar till världen, så är de kristna något annat än en ideologisk förening för bevarandet av vissa kulturvärlden. Jesus Kristi ställning och livsöde förpliktar dem som hör honom till. ”Ni är jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då ge det sälta igen? Till intet annat duger det än att kastas ut och trampas ned av människorna. Ni är världens ljus,” sägs det i bergspredikan. (Mt 5:13f.) Inte en flykt undan världen utan en sändning till världen och en existentiell tillvaro i, men inte av världen under denna yttersta tid betraktades som äkta Kristi efterföljelse och som kristendomens grunddrag.

Kristus och kristendomen

Sedd utifrån lärjungarnas situation mellan långfredagen och påskmorgonen är kristendomens grund och centrum inte någon lära eller vissa specifika kristna värderingar eller en ny samhällssyn eller dylikt. Avgörande var snarare lärjungarnas relation till den konkreta människan Jesus från Nasaret, deras erfarenhet av hans liv, död och uppståndelse, deras beredskap att ta hans absoluta anspråk på allvar och att låta sig dras in i en existentiell tillvaro i världen såsom Guds sista ord till världen. Visserligen saknades det inte ens under kyrkans första tid tendenser till att förvandla kristendomen till blott och bart en individualistisk frälsningslära eller frälsningsupplevelse. De första kristna var tvungna att kämpa mot nyplatonska och gnostiska ideologier, för vilka Guds konkreta människoblivande alltid var en stötesten, och man lyckades till stor del att avvärja hotet. ”Ty judarna begär tecken och grekerna åstundar visdom, vi åter predikar en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap, men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en Kristus som är Guds kraft och Guds visdom.” (1 Kor 1:22-24) Kristus och kristendomen var för de första kristna inte ett mänskligt, utan Guds eget svar på frågan om människans existentiella situation. Allt annat måste konfronteras med Jesus Kristus som kristendomens medelpunkt.

2. Kristendomens sekularisering

Om Kristus verkligen är Guds sista och yppersta svar på mänsklighetens alla frågor, måste han kunna sättas i relation till allting, till hela kosmos med dess historia, till människornas samhälleliga liv och deras privata livsyttringar. Så länge den ursprungliga Kristusrelationen var levande kunde de kristna utan större risk tolka den egna grunderfarenheten med hjälp av hedniska föreställningar och filosofiska begrepp. Så länge Kristus betraktades som kyrkans centrum och mål kunde man utan problem överta vissa sociala mönster för att ge sig själv en ram. Så länge det förelåg en existentiell erfarenhet av kyrkan som Kristi kropp och Guds tempel i världen, var det ingen risk att också tala om Guds frälsningsverk när det gäller kyrkans enskilda medlemmar. Men så snart Kristuserfarenheten, kristendomens grundval och centrum, började träda i bakgrunden uppstod risken att kristendomen byggdes kring en världsbild, en ideologi, en yttre socialstruktur eller kring individualistiska frälsningsupplevelser. Själva sekulariseringsprocessen gjorde i så fall endast synligt, vad som redan förelåg i det fördolda.

Kristendom och kosmos

De första kristna förstod mycket väl att Jesus Kristus även måste uppfattas såsom skapelseordningens grund och mål och att hans verk syftade till att återställa och fullborda skapelsen. Men när de alltför nära förknippade denna insikt med den judisk-grekiska världsbilden innebar det en stor fara. Det begränsade världsalltet med jorden i mitten, som omsluts av Guds himmel, kan lätt uppfattas som ett rum, där Gud inte finns och som är tillgängligt endast för Guds sporadiska ingrepp. Redan i Ps 115 talas det ett visst sekulariseringsspråk, när det sägs: ”Himmelen är Jahves himmel, och jorden har han gett åt människornas barn” (v. 16). Så länge Gud utifrån sin himmelska tillvaro tänktes omsluta den ändliga mänskliga världen, uppstod naturligtvis inga stora problem. Men när en tänkare som Giordano Bruno sprängde himlasfären och utvidgade världsalltet till det oändliga, tyckes Gud och även Kristus på Guds högra sida förlora sin ställning i förhållande till världsalltet. Enligt många människors uppfattning förlorade det materiella universum därigenom sin direkta relation till Skaparen och till Kristus. Världsalltet var ingenting annat än världen. Trots att världsalltet tyckes förlora sitt direkta sammanhang med Gud och Kristus, ville man åtminstone behålla Gud kvar såsom alltings skapare. Man behövde en Gud som utifrån sin eviga tillvaro satte igång världsförloppet. Men man ville helst att Gud efter världens skapelse inte alltför ofta ingrep i skapelseverkets autonoma maskineri, bortsett kanske från några få mirakler eller extraordinära händelser. Även Kristus hade enligt denna uppfattning endast en mycket kort tid vistats i världshistorien, men sedan så snart som möjligt dragit sig tillbaka till sin himmelska och eviga tillvaro. På så sätt löstes hela världsförloppet och historien från sin bindning till Gud och Kristus. Efter skapelsen hade Gud blivit en sysslolös världsingenjör. För upplysningstidens tänkare var Gud ingenting annat än en igångsättare av världsförloppet, som därefter följde sina egna lagar. Människornas värld i rum och tid blev helt sekulariserad och löstes från varje samband med Gud. När man slutligen började räkna med att världsalltet alltid kunde ha funnits, blev Gud endast till en hypotes, som man enligt Laplace inte längre behövde för att förklara världen. Hela kosmos fungerade enligt fasta lagar från evighet till evighet.

Kristendomen och det mänskliga samlivet

Under en längre tid hade visserligen rationalistiska filosofer antagit att gudsidén var en oumbärlig beståndsdel av det mänskliga förnuftet. Dessutom behövdes Gud som absolut garanti för all säker kunskap. Men snart uppställde man teorin att det mänskliga förnuftet inte hade tillgång till några säkra kunskaper alls eller att det följde sina egna eviga och orubbliga lagar. Därför ansågs Guds existens ingalunda vara nödvändig för att förklara förnuftet. Man menade att Gud överhuvudtaget inte kunde sättas i samband med människans teoretiska kunskapsförmåga. Det fanns inte någon kunskap om Gud. På så sätt löstes även den del av människan som har med vetande och kunskap att göra från varje förbindelse med Gud. Människans teoretiska förnuft blev enbart mänskligt, det blev alltigenom sekulariserat. Dessutom blev all vetenskap och teknik till rent världsliga företeelser som Gud inte hade något att göra med.

Men Gud behövdes fortfarande under en viss aspekt, nämligen för moralens och det mänskliga samlivets skull. Visserligen hade reformationstiden brutit sönder den nära förbindelsen mellan kyrkan och samhället. Men fortfarande ansågs kristendomens förbindelse med staten som något värdefullt och nödvändigt. Den kristna religionen behövdes som det moraliska och samhälleliga livets garant. Därför övertog i reformatoriska länder staten och nationen nästan alla kyrkligt-sociala funktioner, medan den katolska kyrkan utvecklade sig till att nästan bli en stat bland andra stater. Kristendomens uppgift blev i många fall att fostra lojala och laglydiga medborgare. Antingen postulerade man som Kant Gud som garant för det moraliska livets genomförande eller också gjorde man om Gud till en grund för den nationella identiteten. Gud var användbar som moralens väktare eller som en ”konfessionsbunden” nationsgud, tills man kom till övertygelsen att regeringen, polisen och domarkåren lika bra eller bättre kunde ta hand om samhällsmoralen och nationalkänslan. Även dessa dimensioner i människornas liv sekulariserades alltså, och den moraliskt-samhälleliga sfären löstes från varje närmare förbindelser med Gud.

Kristendomen och känslorna

Under den efterföljande tiden som präglades av romantikens livssyn och av ett pietistiskt fromhetsliv i religiösa kretsar försökte flera teologer öppna en väg för en ny kristendomstolkning. Eftersom människans teoretiska förnuft och praktiska liv mer eller mindre uppfattades som autonoma, tänkte man sig människans relation till Gud föreligga på det plan som blivit över. När tänkare som Schleiermacher ville karakterisera kristendomens och gudserfarenhetens specifika karaktär använde de sig tyvärr av ett uttryckssätt som måste leda till missförstånd. När religionen beskrivs som ”sinne och smak för det oändliga” och när gudserfarenheten som äger rum i ”det fromma självmedvetandet” beskrivs som ”känsla för det oinskränkta beroendet”, kan man lätt komma till uppfattningen att religionen enbart är en känslosak. Eftersom människans teoretiska förnuft och praktiska viljehandlingar inte längre anses ha mycket med Gud att göra, blir endast känslosfären kvar som en förbindelselänk till Gud och Jesus Kristus. Därför gäller det i många kristna kretsar inte längre att förkunna sanningar eller hjälpa människorna till ett riktigare liv. Kristendomen anses ha sitt berättigande för att tillfredsställa människornas emotionella behov. Den måste därför vara känslosam, stämningsfull eller exalterad. Den måste förmedla en emotionell och individualistisk frälsningsupplevelse till människorna.

Så långt har alltså till och med kristendomens försvarare ofta avlägsnat sig från lärjungarnas ursprungliga erfarenhet av och delaktighet i Jesu Kristi liv, avrättning och uppståndelse med dess radikala krav på fullständig beredskap till efterföljelse. Därför kunde man för inte så länge sedan i kristna teologkretsar på fullt allvar diskutera om man inte genom användning av narkotika skulle kunna framkalla religiösa upplevelser. Och alldeles nyligen funderade man över sambandet mellan människans religiositet och hennes högra hjärnhalva, eftersom den tycks vara centrum för människans känsloliv och helhetssyn. Det är inte längre många kristna som uppfattar sig som jordens salt och världens ljus. Snarare upplever många djävulskulten, astrologin och andra religionssurrogat som nästan likvärdiga konkurrenter. Därtill kommer att kristendomen själv ofta utbjuds som ett slags ”religiöst knark” för de utslagna och ensamma, såsom det sades i ett av de tidigare inläggen. Den friska och normala människan klarar sig själv, de tillbakasatta söker sin tröst och trygghet i kristendomen och i religiösa upplevelser.

3. En grundläggande omvärdering

Frågan ”Varför inte kristendomen?” kan alltså utvidgas till frågan ”Vilken kristendom?”. En kritisk granskning visar att det är många olika former av kristendom som sprids och har spritts på ideologiernas marknad. Ett har de gemensamt, nämligen att de har sina rötter i en händelse som ägde rum för nästan två tusen år sedan. Men sedan dess har de uppblandats med allt möjligt annat som ofta har dolt den ursprungliga kärnan. Endast en ärlig självrannsakan kan visa hur mycket vars och ens kristendomsförståelse avviker från kristendomens grogrund, nämligen de första lärjungarnas engagerade och oinskränkta bindning till den avrättade och uppväckte Jesus från Nasaret. Det betyder inte att kristendomen inte får sättas i samband med världsåskådningar, med moraliska värderingar eller en viss samhällssyn, med vetenskap och teknik, med den enskilda människans livsföring och längtan. Men alla dessa vidareutformningar och konkretiseringar av kristendomen måste ständigt konfronteras och kritisk prövas i relation till kristendomens grund och medelpunkt, den avrättade och uppväckte snickaren från Nasaret, som blivit denna den yttersta världstidens Herre och som utgör Guds sista svar till människosläktet.

Visserligen skulle det vara viktigt med litet fastare former och konturer i den nuvarande kristendomen. Dessa kunde utgöra ett slags ny identifikationsmodell. Men kristendomen själv räddas knappast genom att man återgår till en stelbent fundamentalistisk bibeltolkning eller att man på nytt med all kraft inskärper så kallade kristna värderingar eller upprättar ett teokratiskt samhällssystem. Kristendomen kommer knappast att bli intressantare om man endast upprepar gamla mönster och strukturer. Dessutom kan man ju alltid fråga sig huruvida dessa strukturer överhuvudtaget kan anses vara uttryck för det genuint kristna. Strukturer måste fyllas med innehåll och liv för att få något värde. Men samtidigt tycks en subjektiv och till intet förpliktande upplevelsepluralism knappast kunna främja kristendomens sak. Naturligtvis kan det vara viktigt med öppenhet och livaktig pluralitet inom kristendomen. Men varje ensidig koncentration på den egna stämningen, det egna tyckandet och den subjektiva känslan måste utmynna i ett kaos, om det inte finns en fundamental ordning och en vilja till enhet i bakgrunden. Kristendomen borde vara något mer än platsen för individuella och irrationella frälsningsupplevelser. Den borde vara en utmaning till att underkasta sina egna emotionella behov och sina förutfattade meningar en kritisk granskning i förhållande till Honom som är kristendomens grund och medelpunkt.

Om kristendomen inte längre är en utmaning och inte längre konfronterar människorna med något sådant paradoxalt som den avrättade och återuppväckte Jesus Kristus som samtidigt är denna världstids herre, om kristendomen inte längre från Honom hämtar sin inspiration, sin stabilitet och sin enhet, är den knappast värd att upprätthållas. På frågan: ”Varför inte kristendom?”, varför drar kristendomen inte längre människorna till sig, kan man kanske svara, därför att kristendomen i mångt och mycket har tappat bort sin grund och medelpunkt. De kristna står i dagens läge ofta på ideologiernas och frälsningslärornas torg och erbjuder sin vara endast såsom ideologiskt bättre eller emotionellt mer tillfredsställande än andra rörelser. De kommer att förbli i underläge, om de inte återuppväcker kristendomens ursprungliga källgrund.