Informationer

Danmark

Ett uppseendeväckande fynd av medeltida handskriftsfragment har gjorts på Danska riksarkivet i Köpenhamn. Tack vare en ung forskares uppmärksamhet förfogar nu riksarkivet över en pergamenthandskrift från ca år 1000, dvs. drygt 150 år äldre än hittillsvarande äldsta handskrift bland arkivets samlingar.

Under arbetet med danska diplomatrapporter från Holland vid tiden för Kalmarkriget (1611-13) fann forskaren att flera av dessa var i behov av restaurering. Vid närmare undersökning visade det sig att rapporterna var inbundna i äldre pergamentblad med anglosachsiska texter. Engelska institutionen vid Köpenhamns universitet kunde konstatera att det rörde sig om fragment av predikningar hållna av benediktinabboten Aelfrik (ca 950-1020) vid klostret Eynesham (nu Ensham) utanför Oxford.

Seden under århundradet efter reformationen att använda medeltida pergamenthandskrifter – som efter boktryckarkonstens uppfinning betraktades som värdelösa – som skyddsomslag är ingalunda unik för Danmark. Åtskilliga värdefulla medeltidshandskrifter har på riksarkivet i Stockholm plockats fram ur pärmarna till bl.a. Gustav Vasas kassaböcker.

Rom

Påven Johannes Paulus II har gjort ett kraftfullt uttalande mot kyrkliga äktenskapsdomstolars ”alltför lättvindiga och överilade ogiltighetsförklaringar”. Det skedde enligt den österrikiska katolska nyhetsbyrån Kathpress vid en mottagning för domare, advokater och övrig personal vid Rota Romana, dvs. Vatikanens appellationsdomstol för i första hand äktenskapsärenden. Påven framhöll emellertid att hans ord även gällde de kyrkliga domstolarna i regioner och stift.

Enligt påven får de lägre kyrkliga äktenskapsdomstolarna inte förleda sig att åberopa sig på förmenta eller möjliga förändringar i kyrkans hithörande rättsbestämmelser eller hänvisa till tolkningar som inte kan hänföras till kyrkorätten eller den kyrkliga rättsskipningen. En fullständig överensstämmelse med kyrkans sanna lära och gällande kyrkorätt måste prioriteras. Detta kräver familjens bästa. De kyrkliga domstolarna måste alltid ha för ögonen att skyddet av den rättmätiga familjen alltid också tjänar den enskildes bästa, medan den ensidiga betoningen av den enskildes intressen kan bli till förfång såväl för denne som för äktenskap och familj överhuvud taget. De kyrkliga äktenskapsdomstolarna måste istället hjälpa människorna att inse och erkänna den objektiva sanningen när det gäller äktenskap och familj.

Påven citerade Andra Vatikankonciliets uttalande att familjen ”verkligen utgör samhällets grundval” och erinrade om att önskemål om en internationellt erkänd ”charta för familjens rättigheter” hade framkommit vid den senaste biskopssynoden i Rom, som ju i höstas arbetade med temat hem och familj.

I en historisk överblick framhöll påven att kyrkan i alla tider har varit angelägen att värna om familjen. Aktningen för de av Gud givna normerna för mötet mellan man och kvinna samt äktenskapets livslånga varaktighet var just ”det nya element” som kristendomen införde i den dåvarande grekisk-romerska och judiska traditionen. ”Detta var en viktig landvinning för samhället, ty därmed återgav kyrkan åt kvinnan och giftermålet deras värdighet och bidrog på så sätt att via hem och familj bevara det bästa av den grekisk-romerska kulturen,” sade påven. I dagens samhälle ser sig kyrkan ställd inför uppgiften att göra samma insats som hon gjorde i sitt begynnelseskede, nämligen för äktenskapet och familjen. Hela denna själavårdsinsats kan emellertid visa sig vara förgäves om den inte åtföljs av motsvarande kyrkliga lagstiftning och rättsskipning. Därför tar man i det pågående arbetet med reform av kyrkorätten särskild hänsyn till det senaste konciliets insikter i äktenskaps- och familjeproblematiken.

I samband härmed uttalade påven sin oro över det ökade antalet ogiltighetsförklaringar vid stiftens äktenskapsdomstolar. Den av den senaste biskopssynoden önskade intensifieringen av undervisningen av brudpar om äktenskapets innebörd och förpliktelser påverkas negativt, om man alltför lätt kan få sitt äktenskap annullerat av äktenskapsdomstolarna, sade påven. ”Till det onda som skilsmässan innebär kommer att den minskar vigselaktens trovärdighet och bindande kraft, så att vigseln har förlorat sin betydelse för ej så få unga människor. Man kan befara att ogiltighetsförklaringarna – om antalet lättvindigt och snabbt meddelade domslut ökar – reellt och psykologiskt kommer att verka i samma riktning.”

Vatikanradion

För 50 år sedan inledde Vatikanradion sina sändningar. Det var ingen mindre än radions uppfinnare, nobelpristagaren Guglielmo Marconi, som 12 februari 1931 kl. 16.30 bad påven Pius XI att ta Vatikanens sändare i bruk.

Enligt den schweiziska katolska nyhetsbyrån KIPA är Vatikanradions uppgift ”att sätta den katolska kyrkans centrum i förbindelse med jordens olika länder, att ge påven möjlighet att vända sig direkt till de troende i hela världen, att sprida hans ord och hans tankar, att rapportera om den Heliga Stolens verksamhet, att ge ett eko från det katolska livet ute i världen, att klarlägga kyrkans ståndpunkt och helt allmänt att framföra det kristna budskapet”. Så heter det nämligen i Vatikanradions statuter. Påven Johannes XXIII tillfogade: ”Att inte bara vara ett verktyg för den ömsesidiga förståelsen mellan länderna, utan också vara ett universellt tecken på broderlighet.”

Påven Paulus VI, som genom sin familjebakgrund hade ett speciellt intresse för massmedia, engagerade sig från början speciellt för Vatikanradion. Det är hans förtjänst att Vatikanradion idag har nya och ändamålsenliga lokaler i närheten av Castel Sant Angelo, likaså att den förfogar över den största vridbara kortvågsantennen i världen, i Santa Maria di Galeria norr om Rom.

När den nuvarande påven Johannes Paulus II besökte Vatikanradion efter sitt tillträde underströk han dess betydelse för de troende i de länder där religionsfriheten sitter trångt: ”Jag vet av egen erfarenhet hur mycket man väntar på Vatikanradions röst, som bidrar att stärka tron och stödja de troendes hopp.”

Under det gångna halvseklet har Vatikanradions målsättning undergått betydande förändringar. Under andra världskriget sökte Vatikanradion under åtta timmars daglig sändningstid vara ”det kristna Roms röst i dagens gigantiska andliga uppgörelse”, som Pius XII:s förklaring lydde. Under Paulus VI tillkom dialogen med de icke-kristna religionerna, med den moderna ateismen och så naturligtvis med övriga samfund. Johannes Paulus II bemödar sig särskilt om att kyrkans röst skall nå de troende som på grund av religionsfrihetssituationen inte har tillgång till kristna radioprogram eller kristen gudstjänst överhuvud taget. I enlighet härmed har Vatikanradions sändningar på kinesiska utvidgats betydligt under det senaste året. Varje söndag sänds nu mässan på kinesiska. Sedan början av 1981 sänds också program på vietnamesiska.

Ytterligare uppgifter har tilldelats Vatikanradion i samband med påvens längre resor. Här åtföljs han alltid av ett team från Vatikanradion som upprättar en tillfällig studio på de platser påven besöker samt etablerar förbindelse med närmaste lokala centralstudio. Via denna kan påven hela tiden stå i kontakt med Vatikanens hemmavarande ledande tjänstemän. Så förmedlar Vatikanradion kontakt åt två håll under dessa resor.

Vatikanradions personal är i förhållande till den omfattande verksamheten liten. Den sänder dygnet runt till 170 länder på 34 språk och omfattar för detta 330 fasta medarbetare, däribland de 33 medlemmar av jesuitorden som har hand om ledningen av sändaren. Kanske kan en jämförelse göras med Sveriges Radios utlandsprogram, som likaså sänds dygnet runt men på 7 språk; här är antalet anställda 87. Det kan vidare nämnas att Vatikanradions sändningar på nordiska språk, som leds av pater Lars Rooth i Uppsala, har en liten stab i Rom som svarar för de svenska, danska, norska och finska programmen.

Teologi och kyrkoledning

Vid de tyskspråkiga katolska dogmatikernas och fundamentalteologernas sammankomst i Freising vid München nyligen enades man om ett uttalande om förhållandet mellan den teologiska forskningen och det kyrkliga läroämbetet. Av de 60 närvarande och röstberättigade teologerna röstade endast en mot och fem blankt. Uttalandet får ses som resultatet av reflexioner och överläggningar i anslutning till ”fallen” Kung, Schillebeeckx m.fl. Enligt den österrikiska katolska nyhetsbyrån Kathpress lyder teologernas uttalande i stark förkortning sålunda:

Katolsk teologi är endast möjlig att bedriva i kyrkans gemenskap. Därtill hör gemenskapen med det kyrkliga läroämbetet. Just emedan det är fråga om att med tanke på nya frågeställningar och kulturer aktualisera evangeliet på ett trovärdigt sätt, kan biskopar och teologer endast fylla sin uppgift genom ett lojalt samarbete.

Teologin kan endast fullgöra sin tjänst i kyrkan i frihet, under ansvar för att enheten och friden i kyrkan skall bevaras. Teologin måste kunna ta nya metoder i sin tjänst och uppställa teser och antiteser, vilkas sanningshalt först kan framkomma under diskussionen. Därvid kan olika teologiska riktningar utvecklas.

Konflikter mellan det kyrkliga läroämbetet och enskilda teologer är hela tiden möjliga och under vissa omständigheter för sanningens skull också nödvändiga. Härvid kan det på båda sidor komma till gränsöverskridanden: det kan vara en teologs rätt och plikt att kritisera en representant för läroämbetet, liksom det kyrkliga läroämbetet kan och bör kräva räkenskap av en teolog när han överger eller förfalskar den katolska troslärans grundvalar. Konflikter bör lösas sakligt och i en anda av rättfärdighet och broderlighet. Offentlig polemik skadar bägge sidor.

Det slutliga avgörandet i lärokonflikter ligger hos vederbörande instans av det kyrkliga läroämbetet och måste respekteras, även när det inte framförs med definitivt bindande kraft och alltså i princip kan vara felaktigt. Eftersom sanningen i sig själv är övertygande, förväntas av det kyrkliga läroämbetet att det framför dylika beslut på ett argumentativt sätt och mindre förlitar sig på administrativa åtgärder.

Läroprocesser och disciplinära åtgärder kan bli den sista utvägen endast när inomteologisk diskussion, personliga samtal och offentlig förmaning är fruktlösa och de troendes gemenskap väntas kunna ta skada (jfr Matt. 18:15-18). I varje fall bör disciplinära åtgärder endast vidtagas enligt en bestämd ordning; dit hör framförallt att vederbörande teolog blir hörd innan processen öppnas; att endast av författaren själv skrivna eller godkända offentliga uttalanden åberopas; att han ges inblick i alla till processen hörande akter; att han fritt kan utse försvarare (diskussionsbiträde); att ett domslut kan överklagas i högre instans och först i slutfasen behandlas av den romerska kongregationen för trosläran.

För att undvika varje sken av partiskhet bör det kyrkliga läroämbetet endast anlita erkända experter som teologiska rådgivare; därvid bör teologer från olika riktningar, kulturkretsar och länder rådfrågas, liksom traditionsenligt teologiska fakulteter eller teologiska arbetsgrupper.

Den praxis som f.n. tillämpas av den romerska kongregationen för trosläran anser vi med tanke på kyrkans trovärdighet och arbetsro vara i omgående behov av översyn. Katolska dogmatikers och fundamentalteologers arbetsgemenskap ber därför biskoparna om det förtroendefulla och fruktbärande samarbete som tillämpades under Andra Vatikankonciliet, till nytta för kyrkan och hennes trovärdighet i världen, men som under den efterkonciliära perioden har belastats från bägge sidor. Därtill hör bl.a. regelbundna kontakter och överläggningar. Vi förklarar oss för vår del beredda till ett sådant lojalt samarbete till tjänst för evangeliets sanning.

Jugoslavien

Den gångna höstens händelser i Polen har uppenbarligen följts med intresse och oro av kommunistpartiernas ledare i de andra öststaterna. Effekten har å ena sidan blivit att greppet har hårdnat, å andra sidan att man sökt demonstrera för västvärlden att friheten för olika intressegrupper, t.ex. den katolska kyrkan, är väl tilltagen. Så har regeringen i Belgrad inbjudit en grupp journalister från väst att på värdlandets bekostnad resa runt i landet, träffa kyrkoledare osv. Samtidigt fördes på tal att påven Johannes Paulus II kanske kommer att besöka Jugoslavien under 1981. Även biskopsmötet tycktes ställa in sig på ett påvebesök. Detta skulle i så fall koncentreras till landets västra delar, Slovenien och Kroatien, där den övervägande delen av katolikerna bor, jämte huvudstaden Belgrad i den övervägande ortodoxa delstaten Serbien. Man väntade att en officiell inbjudan skulle överräckas av Jugoslaviens statschef Mijatovic vid dennes besök hos påven i slutet av december. I skrivande stund har emellertid Mijatovic för länge sedan avlagt sin visit i Vatikanen – diplomatiska förbindelser upprätthålls sedan 1966 – men tillgängliga nyhetsrapporter nämner inget om något stundande påvebesök. Kanske har Belgrad tvekat inför de frihetsvindar som ett dylikt besök visat sig kunna ge upphov till.

Höjdpunkten i västjournalisternas jugoslaviska rundresa var enligt Neue Zürcher Zeitung ett besök hos ärkebiskopen av Ljubljana Alois Sustar. I närvaro av tidningsmän från öst till väst och representanter för såväl den jugoslaviska som den slovenska regeringen talade han fullständigt otvunget om förhållandet kyrka-stat, som han betecknade som statt i ständig utveckling till det bättre. På plussidan nämnde han att kyrkan har tillerkänts fullständig inre autonomi (så att staten inte blandar sig i exempelvis kyrkliga utnämningar); vidare att stat och kyrka kan mötas i samtal och diskutera alla uppkomna problem, och att kyrkliga publikationer, t.ex.. veckotidningarna ”Druzina” och ”Ognjisce”, kan utges obehindrat.

En rad frågor är emellertid olösta. Enligt ärkebiskop Sustar måste föräldrarnas önskan tillmötesgås att deras barn kan få religionsundervisning, antingen inom skolans ram eller på annat sätt utanför skolans tider och lokaler. Vidare kräver kyrkan att alla medborgare tillerkänns full likställdhet; som det nu är, diskrimineras de troende inte bara vid tillsättningen av statliga tjänster, utan också när det gäller högre befattningar inom industri och ekonomi. Att denna diskriminering här och var understryks genom de statliga läroböckernas vilseledande formuleringar påtalades för något år sedan i en artikel i ”Druzina” av fyra professorer vid den teologiska fakulteten. Ärkebiskop Sustars engagemang i frågan underströks av att han lät två av dessa professorer, som tidigare hade utsatts för häftiga angrepp av kommunisterna, delta vid presskonferensen.

Han pekade vidare på kyrkans krav på fullständiga möjligheter att offentligt kunna bemöta felaktiga påståenden och beskyllningar beträffande den kyrkliga verksamheten. Så sent som i december avvisade den slovenska delstatens regering en förnyad framställning från den katolska kyrkan att få sända religiösa program på radio och TV såsom sker i DDR, Polen och Ungern. Från kyrkans sida skulle man vidare gärna se att byggnadstillstånd för kyrkliga lokaler kunde beviljas med mindre njugghet och krångel än som f.n. är fallet. Ett annat problem är att abiturienterna vid de katolska gymnasierna måste avlägga en särskild kompletteringsexamen för att deras avgångsbetyg skall bli giltiga för andra högre studier än de teologiska. En särskild källa till irritation på kyrkligt håll utgör den minnestavla som kommunisterna satt upp alldeles utanför ärkebiskopsgården i Ljubljana och som hävdar att biskop Roiman, som innehade denna biskopsstol under andra världskriget, spelade rollen av ”en folkets fiende”. När Sustar tog upp denna fråga inför journalisterna hade han tagit fram ett extra trumfkort: han gav ordet åt den gamle hjälpbiskopen Lenic, som en gång var Rotmans sekreterare och senare satt flera år i fängelse. Lenic klargjorde för de närvarande att minnestavlan ej talar sanning. Det var en grupp hustrur till politiskt förföljda män som hade demonstrerat utanför den italienska ockupationsmaktens högkvarter och som av polisen trängdes in mot ärke-biskopsgården, där de bad om biskopens intervention till förmån för deras män och söner. Lenic förde dem till Roiman som vänligt och förstående tog emot dem. Den av kommunisterna som ”en folkets fiende” betecknade biskopen var i själva verket, sade Lenic, en god människa och en patriot. Han hade bara oturen att arbeta under extremt svåra förhållanden. Han iakttog den hållning till kommunismen som Vatikanen föreskrev.

Beträffande det katolska livet i delstaten Slovenien meddelade ärkebiskop Sustar att knappt hälften av invånarna är aktiva katoliker. Antalet präster är ca 1000. En viss prästbrist noteras; förra året hade man endast 15 prästvigningar. Antalet prästkandidater på prästseminariet i Ljubljana är 42. 67 procent av föräldrarna låter döpa sina barn, 50 procent av invånarna låter viga sig kyrkligt. Här föreligger för dop och vigsel en nedgång under de senaste 12 åren från 85 resp. 75 procent. En tydlig sekularisering har satt in. Ett glädjande tecken är emellertid det stora intresset bland de unga för religionsundervisningen, speciellt på grundskolenivå. T.o.m. i en industristad som Maribor deltar 45 procent av eleverna, på landet 70.

Ungern

I likhet med Jugoslavien inbjöd regeringen i Budapest i höstas en stor grupp journalister från väst att göra en rundresa i landet och att träffa ärkebiskopen av Esztergom (Budapest) kardinal Laszlo Lekai. Denne inledde enligt Frankfurter Allgemeine Zeitung presskonferensen med att framhålla vikten av hederlighet när de båda ”stormakterna” pressen och kyrkan träffas. Man måste känna till de faktiska förhållandena, och man får inte ta situationen i ett annat land som förebild för bedömning av situationen i Ungern, sade han. Kardinalen tog som exempel det brev till de ungerska prästerna som påven Johannes Paulus II utsänt strax efter sitt tillträde och vari han uppmanade dem till ståndaktighet; detta var, sade Lekai, en lätt förklädd förebråelse för att den ungerska kyrkoledningen alltför lätt skulle ha gjort eftergifter för statsmakten. Men man måste utgå från de historiska förutsättningarna och får inte jämföra med Polen, sade han. Den katolska kyrkan i Ungern har aldrig – såsom i Polen – spelat rollen av nationell traditionsbärare; det har den reformerta kyrkan i detta land gjort. – I enlighet med denna insikt avstod också kardinal Lekai vid sitt tillträde – efter nära 30 års interregnum från den urgamla titeln ”furstprimas”. Hans kyrkopolitiska attityd kan sammanfattas med hans egna ord: de existensvillkor som kyrkan f.n. har tillerkänts av staten är inte optimala, men så pass hyggliga, att de inte får sättas på spel lättsinnigt. När det gäller förändringar gäller det för kyrkan – liksom fallet är med kommunisterna – att tänka på lång sikt.

Om det katolska livet berättade kardinalen att den katolska religionsundervisningen på senare tid har nygestaltats. Uppmuntrande är intresset för den korrespondenskurs i teologi som inleddes för ett par år sedan. 600 intressenter anmälde sig; att endast halva antalet togs emot berodde inte – som vissa nyhetsorgan framställt saken – på statliga tvångsåtgärder, utan på att de andra saknade den erforderliga gymnasiekompetensen. Jämte en beaktansvärd utstrålning på bredden har den katolska kyrkan i Ungern också en djupverkan, sade Lekai. De ”andliga övningar” på en hel vecka som anordnades för lekmän är välbesökta.

Jämte de problem som finns i förhållandet stat-kyrka har den katolska kyrkan också interna problem att brottas med, sade kardinalen. Sålunda finns det ett antal katolska basförsamlingar som helt enkelt avvisar all inblandning från den kyrkliga hierarkin. Lekai betecknade dem som en förvillelse och förnekade att det för dessa basgrupper i första hand skulle vara en fråga om större oberoende av statsmakten. – Av de ännu olösta frågorna betecknade Lekai återställandet av de förbjudna ordnarna som den viktigaste. F.n. är fyra religiösa ordnar tillåtna i Ungern. Men man kan inte pressa fram en lösning. Även här behöver saken sin tid att mogna.

Avslutningsvis anknöt kardinal Lekai till sin tidigare gjorda hänvisning till Polen och sade: I Ungern är förhållandena bättre för folket men sämre för kyrkan än i Polen.

Kina

Hur snäva villkoren för religionsutövning i Kina idag är, samtidigt som en långsam förändring till det bättre tycks ha inletts, framgår av en intervju som biskop Michael Fu av Peking nyligen gav för Frankfurter Allgemeine Zeitungs korrespondens Carol Bargmann. Biskopen tog emot i ett rum med anslutning till den s.k. södra katedralen, en 1600-talsbyggnad uppförd av den berömde tyskfödde vetenskapsmannen och jesuitmissionären Adam Schall. Denna domkyrka har varit återöppnad för katolsk gudstjänst sedan några år. Men då antalet besökare ständigt har ökat, medgav myndigheterna förra året att ytterligare en kyrka fick öppnas. Det blev Tung Tang, som ligger i Pekings östra del. Den uppfördes av franska missionärer på 1600-talet, är helgad åt S:t Josef och kunde efter restaurering återinvigas av biskop Fu i samband med midnattsmässan den gångna julhelgen. Hittills har alltså i Peking två av stadens fyra större katolska kyrkor återöppnats efter att ha använts som lagerlokal.

Den 49-årige biskopen mottog sin biskopsvigning för något år sedan – utan att ha sökt eller erhållit Roms medgivande. Han är försiktig med att uppge konkret siffermaterial. Detta förklarar han med att allt kyrkligt liv avbröts av kulturrevolutionen, och de praktiserande kristna förföljdes. Sedan dess har man inte fått fram någon pålitlig statistik. Han uppskattar katolikernas antal i 8-miljonstaden Peking till 5 å 6 000 och håller sig därmed till den av statliga kyrkokontrollanter angivna omfattningen. Söndagligen går omkring 1 500 kinesiska katoliker i mässan. Förra året var antalet dop ca 100 och vigslar 30, och de sjukas sakrament utdelades omkr. 60 gånger. Dopet meddelas bara till vuxna. I Pekings stift är tio präster och lika många ”lekmannapräster” verksamma. Men den senare termen förstår man gifta medarbetare som har ett borgerligt yrke och gör sin kyrkliga insats vid sidan därav. De har ej befogenhet att celebrera mässan.

Beträffande kyrkans ekonomi hävdar biskop Fu att kyrkan åtnjuter självständighet i förhållande till stat och parti. Han själv och prästerna har ingen lön; de lever i kollektiv och har endast fickpengar. De troende bidrar såväl med kollekt som med gåvor utanför mässan. Dessutom har kyrkan ”en avsevärd egendom i fastigheter” som ger goda hyresinkomster. – Vid närmare kontroll visar det sig att de ”fickpengar” som prästerna uppbär ganska exakt motsvarar genomsnittslönen i Kina. När det gäller kyrkans fastigheter visar det sig att de inte förvaltas av kyrkan utan av staten. De statligt fastställda hyresbeloppen är i själva verket extremt låga och räcker inte ens till reparationer. Genom att ombesörja denna förvaltning kan partiet allt efter som det passar ”svälta ut” kyrkan eller ge den dolda subventioner. F.n. tycks den statliga policyn på detta område vara relativt generös.

Den schismatiska kyrkan i Kina visar sin erkänsla mot stat och parti genom att vara efterrättslig och lojal. Religionsundervisning förekommer inte, vare sig i skolan eller utanför. Inte heller har kyrkan någon social-karitativ verksamhet. Biskopen och prästerna begränsar sig till en rent ceremoniell religionsuppfattning, som endast manifesterar sig innanför kyrkans murar och i de troendes hem. Någon tanke på att återöppna klostren tycks inte vara aktuell. Men en organiserad prästutbildning är i vardande. I Peking är tio unga män enligt biskop Fu redo att påbörja sina teologiska studier. Fu anser det möjligt att inom en inte alltför avlägsen framtid ”några dussin” teologie studerande från hela Kina kan ta upp en 4- till 6-årig utbildning i ett prästseminarium.

I några andra kinesiska städer utom Peking har under de två senaste åren kyrkor återlämnats av de statliga myndigheterna till sitt ursprungliga ändamål. Den största katolska församlingen finns i Shanghai; biskop Fu ville dock inte nämna några siffror. Sammanlagt finns det f.n. i Kina 33 biskopar och 108 präster. Utom i Peking och Shanghai har katolska kyrkor återöppnats i Huehot, Kanton, Fuchou, Tshengtu, Tientsin och Nanking; ytterligare några väntas tillkomma.

En känslig fråga framfördes till biskop Fu av FAZ:s korrespondent, nämligen om hans kollega Ignatius Kung, som vägrat att bryta med Rom och fördenskull sitter fängslad sedan flera årtionden. Fu sade sig inte ha hört något om hans frigivning men tillfogade att Kung inte satts i fängelse för sin tros skull utan på grund av ”allvarliga politiska misstag”, som ”beklagas av de kinesiska katolikerna”. – Kontakter med utländska katoliker är enligt Fu teoretiskt sett tillåtna, men torde i praktiken knappast förekomma bortsett från officiella delegationer och speciella besökare (såsom kardinal F. Köning av Wien för några månader sedan). Utom ett besök i Hongkong av biskopen av Kanton är inte någon utlandsresa av kinesiska kyrkoledare känd. – Mycket har spekulerats om möjligheten av återupptagna diplomatiska förbindelser mellan den Heliga Stolen och Kina. Mot ett sådant steg står inte bara de fortfarande upprätthållna förbindelserna mellan Rom och Taiwan, utan framförallt de strikta anspråk på självbestämmande som den katolska kyrkan i Folkrepubliken Kina hävdar.

El Salvador

Den katolska kyrkan i El Salvador har förklarat sig beredd att medla mellan regeringsjuntan och Demokratiska fronten (FDR). Enligt ärkebiskop A. Rivera y Damas, apostolisk administrator av San Salvadors ärkestift, kan det tidigare under konflikten ha varit så att många av kyrkans medlemmar _såg ett krig som enda lösningen av landets problem. De har emellertid ändrat ståndpunkt. Nu är man allmänt av den åsikten att förhandlingar är enda vägen till en lösning. Man kan visserligen inte anse att de revolutionäras slutoffensiv har strandat, men den har inte fått det stöd från folket som många väntade. Folket följde inte uppropet om allmänt uppror, emedan det sedan lång tid har gjort erfarenheten att krig inte utgör den lämpliga lösningen av landets politiska problem.

Enligt en intervju för den italienska kyrkotidningen ”Il Sabato” anser ärkebiskop Rivera att en medling är möjlig. Han är härvid redo att erbjuda sin medverkan för att undvika ytterligare blodsutgjutelse. Han säger sig ha goda kontakter på bägge sidor. Valet nyligen av dr Ungo som FDR:s ledare bedöms av Rivera positivt. Även om FDR hittills har ställt sig avvisande till en dialog med juntan betyder det inte att de revolutionära förkastar varje försök till en icke-våldslösning av konflikten. I juntan med dess nye president Duarte ser Rivera ”folk av god vilja” som dock ”har fått en korrumperad tradition på halsen”. Mycket problematiskt är att militär och säkerhetsstyrkor fungerar som ett slags andra regering. När det gäller kyrkans ställning i det pågående inbördeskriget säger ärkebiskopen att hon varken får slå sig i slang med regeringen eller med de revolutionära organisationerna utan måste ”bevara sin identitet i tjänst åt folket”. Hon bör inta ”en kurs i mitten med kritisk distans” till såväl regeringen som FDR. Just nu intensifierar den katolska kyrkan sina hjälpinsatser; vad det i första hand gäller är att ordna bostäder åt hemlösa samt medicin och livsmedel.

I samma nummer av ”Il Sabato” uttalar sig den apostoliske nuntien i El Salvador, biskop Lajos Kada, om den nuvarande konflikten. Han anser att ”den går tillbaka på ett sedan mer än 50 år rådande tillstånd av orättvisa”. En minoritet tillgodogör sig landets rikedomar, medan den stora massan måste dra sig fram i yttersta fattigdom. Enligt Kadas åsikt har de revolutionära gruppernas popularitet hos folket sjunkit till följd av den enorma blodsutgjutelsen. ”Guerillakrigarna själva inser att den eftertraktade segern kostar alltför många människoliv.”