Dostojevskij och kyrkan

Fjodor M. Dostojevskij dog den nionde februari 1881 (enligt den då i Ryssland gällande julianska kalendern den 28 januari). Förvisso skulle världslitteraturen te sig annorlunda utan Dostojevskijs stora romaner – Bröderna Karamasov, Brott och straff, idioten, Onda andar m.m. som har nått miljontals läsare och påverkat hundratals författare.

Som knappast någon annan författare har han beskrivit människohjärtats avgrunder. Som artonårig skriver han: ”Människan är en hemlighet. Har du bemödat dig under ett helt liv att komma underfund med den, så säg aldrig att du skulle ha slösat bort ditt liv. Jag sysslar med denna hemlighet, ty jag vill vara en människa.” Det är emellertid inte människan i och för sig han sysslar med, utan människan i sitt förhållande till Gud, människan i sin uppgörelse med frågorna efter livets upphov och mening, efter lidandets, smärtans mening, efter skuld, den mänskliga gemenhetens och den sataniska ondskefullhetens ursprung.

Här ligger förvisso hans egentliga betydelse och dragningskraft som än idag – inte minst under kristider – kan fascinera läsare. Var och en kommer då kanske att tolka honom i enlighet med sina egna personliga erfarenheter.

Samtidigt upptäcker man vulkaniska utbrott och överdrifter hos honom. Just hans mästerverk myllrar av generaliseringar: den ryska intelligentian är nästan allt igenom fördärvad, gemene man är genomgående troende, judarna är vinningslystna, jesuiterna sluga, och den katolska kyrkans ämbetsmän allesamman ateistiska.

Den katolska kyrkan (not 1)

Kyrkan intar i Dostojevskijs verk på intet sätt en framträdande plats. Emellertid har den i den klassiska legenden om storinkvisitorn fått en glödande skildring som sedan dess onekligen har påverkat synen på den katolska kyrkan i Västerlandet. Det som dock föga har uppmärksammats är bakgrunden för Dostojevskijs kritik där bakom alla feltolkningar kanske en äkta frågeställning döljer sig.

I Brott och straff (1866) finns hos Dostojevskij för första gången en ingående uppgörelse med den religiösa frågan. Framdeles återkommer problematiken om tro och otro i alla hans stora romaner. 1868 utkommer Idioten, där Dostojevskijs första utfall mot katolicismen tar sig uttryck: ”För det första är den romerska katolicismen ingen kristen tro … för det andra … är den värre än själva ateismen … Ateismen är lika med noll, men katolicismen går längre: den förkunnar den förvrängda läran om en Kristus som Rom har beljugit och skymfat, en Kristi motsats. Den förkunnar Antikrist … Den romerska katolicismen tror att kyrkan inte kan bestå på jorden utan en universell statsmakt … Den romerska katolicismen tror att kyrkan inte ens är en religion utan absolut en fortsättning av det västromerska kejsardömet, och där är allt underordnat denna tanke alltifrån religionen … Hur var det möjligt annat än att ateismen skulle utgå från den? Ateismen har utgått från den, från själva den romerska katolicismen.”

Denna polemik framförs av den unge fursten Mysjkin, en sjuklig och tystlåten människa. Om författarens hela senare kritik av den katolska kyrkan inte hade anteciperats här skulle man kunna avfärda dessa anklagelser som ett konstnärligt missgrepp som han lägger i munnen på en livsoduglig människa. Men samma år som Idioten utkommer yttrar sig Dostojevskij i ett brev från december 1868 om den katolska kyrkan: ”Jag har mycket att säga om katolicismen och jesuitismen, och jag vill jämföra dem med den ortodoxa kyrkan.”

Framdeles kommer Dostojevskij flera gånger i sina brev och gång på gång i En författares dagbok samt i de tre följande romanerna att polemisera mot påvedömet, den katolska kyrkan och jesuiterna.

Legenden om Storinkvisitorn

Utom allt tvivel har Dostojevskij sammanfattat sin syn på den katolska kyrkan i den berömda legenden om Storinkvisitorn i Bröderna Karamasov (1879-1880).

På den spanska inkvisitionens tid under 1500-talet kommer Kristus till Sevilla. Kardinalen-storinkvisitorn uppfattar Kristi återkomst som en störning och anklagar honom häftigt. Instinktivt anar han att Kristus skulle erinra människorna om sitt budskap om den frihet från vilken de för länge sedan har avstått till hans (storinkvisitorns) förmån. Kardinalen är av den åsikten att Jesu budskap om frihet i bästa fall kan tillkämpas på några enstaka ”starka” och ”upplysta” människor. De övriga strävar efter att bli av med en så fruktansvärd börda som fritt val. De önskar en auktoritet på vilken de kan vältra över sitt ansvar. Därför ställer inkvisitorn den förebrående frågan till Jesus: ”Eller är det endast de tiotusende stora och starka som äro dig kära, och de övriga millionerna, talrika som havets sand, de svaga, som dock älska dig, skolade blott tjäna som material för de stora och starka? Nej, för oss äro även de svaga kära.”

Av kärlek till de svaga menar inkvisitorn att Jesu budskap måste förbättras. Men hans förmenta människokärlek är till sist människoförakt: ”Du hade en alltför hög tanke om människorna, ty de äro ju trälar, även om de äro skapade som upprorsmakare. Se dig omkring och döm själv: femton sekler har förflutit, men gå bort och betrakta dem: Vem har du höjt till dig? Jag bedyrar, människan är skapad svagare och sämre än du trodde … Människan är svag och usel.”

Storinkvisitorn rättar till Jesu verk och visar därmed att han inte blott ej tror på Gud utan – tvärtom vad han påstår – ej heller på människan. Som den katolska kyrkans representant framstår på så sätt just hans kyrka som en frihetens kyrkogård.

Frågan inställer sig, hur Dostojevskij kunde få en sådan uppfattning om katolicismen.

Bakgrunden

Ett visst motiv för Dostojevskijs kritik finns förvisso i den rysk-ortodoxa motsättningen till påvekyrkan. Den förklarar dock inte allt.

Påfallande är att Dostojevskij aldrig intresserar sig för läroskillnaderna mellan de båda kyrkorna. Hans polemik har en ideologisk bakgrund och hänger ihop med att han avvisar den dåtida främst ateistiskt orienterade socialismen i Ryssland. Upplysande i detta hänseende är en iakttagelse av fursten Mysjkin i Idioten: ”Socialismen är ju också en avläggare av katolicismen och den katolska principen.” Bägge, katolicismen och socialismen, har fallit för den tredje frestelsen, såsom Dostojevskij gång på gång betonar, som Jesus har motstått i öknen. De vill upprätta ett jordiskt rike utan, ja, mot Kristus.

Samma tanke har Dostojevskij sammanfattat i En författares dagbok (1877). ”Frankrike som nu har förlorat all religion (jesuiter och ateister är där ett och detsamma), detta Frankrike är och fortsätter att vara i högsta grad en katolsk nation, in i det minsta genomsyrad av katolsk anda och bokstav. T.o.m. dagens socialism – till synes en häftig och ödesdiger protest i alla nationer mot den katolska iden – är i Frankrike ingenting annat än den katolska idens mest trogna och oförvillade fortsättning. Ty den franska socialismen är ingenting annat än den våldsamma föreningen av människorna – en ide som härstammar från det gamla Rom och som vidmakthållits inom katolicismen.”

Upprepade gånger jämför Dostojevskij kyrkan med en ”enorm myrstack” som behärskas av en ”människogud” som har intagit Guds sons plats och som uteslutande låter sig ledas av maktintressen. I dagboken skriver han: ”Det romerska påvedömet förkunnar att kristendomen och dess ide inte kan förverkligas utan ländernas och folkens universella behärskande – inte andligt utan statligt….” Dostojevskij skrev detta i det ögonblick då den gamla kyrkostaten föll och första Vatikankonciliet förkunnade påvens ofelbarhet (1870).

Endast i förbigående snuddar Dostojevskij vid protestantismens roll. ”Denna tro är protesterande och blott förnekande. Så snart katolicismen kommer att försvinna från jorden kommer förvisso även protestantismen att försvinna, ty den kommer – när den inte längre har något att protestera mot – att förvandlas till öppen ateism och så få ett slut.”

Den tredje möjligheten

Dostojevskij konfronterar katolicismen och protestantismen med en ”tredje möjlighet”, den ”slaviska iden” som möjliggör den av Jesus förkunnade friheten. I ett brev från oktober 1870 sammanfattar han denna tanke: ”Rysslands kallelse är ortodoxin, ljuset från Östern som måste komma till mänskligheten i Västern som har blivit blind och främmande för frälsaren. Europas olycka i sin helhet och utan undantag kommer därav att den med den romerska kyrkan har förlorat frälsaren och sedan har beslutit sig för att klara sig utan Kristus.”

När Dostojevskij på så vis gång på gång talar om den ”ryske Kristus” får detta inte tolkas som ett slags rysk messianism. Innebörden är snarare att det ryska folket har en kallelse att förkunna den oförvanskade Kristus för Västerlandet. ”Vår Kristus måste stråla som ett motvärn mot Västerlandet, denne Kristus som vi har bevarat men som de inte ens har känt” (Idioten).

Men när man söker ett svar i Dostojevskijs verk på frågan vari detta budskap sist och slutligen består hittar man egendomligt nog knappast mer än några vaga antydningar. Trots all glödande begeistring för Kristus framställer författaren i grund och botten inte det kristna budskapet. Gudsfrågan är Dostojevskijs egentliga tema.

Feltolkning och utmaning

Egendomligt nog menar Josef Imbach i sin artikel i NZZ att Dostojevskijs kritik av den katolska kyrkan visserligen är ensidig men inte obefogad. Förvisso kommer ingen att förneka den – ur dagens perspektiv beklagansvärda – ”konstantinska epoken” med dess blandning av andlig och världslig makt. Förvisso har Kristi budskap under historiens lopp också ofta förmörkats genom kyrkans – även den ortodoxa och den protestantiska kyrkans – maktutövande. Kristi kyrka är alltid, vid sidan av en helig, även en syndig kyrka. Ej heller kan man förneka att hon vid tillfälle t.o.m. har fallit för frestelsen att legitimera sina brister och fel med Kristi budskap. Men att däri se kyrkans väsen och totala förvanskning är utom allt tvivel en feltolkning. Utan tvekan upptäckte exempelvis Kierkegaard i sin hårda kyrkokritik mera klarsynt den avgörande skillnaden mellan dessa två aspekter i kyrkan.

Om än på så vis Dostojevskijs polemik idag verkar förlegad kvarstår den trots allt som en förblivande utmaning – en utmaning som just i dag synes ha en särskilt tyngd. När kyrkan i enlighet med Andra vatikankonciliet ser sig blott som ”ett tecken och redskap både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet” är hennes kallelse varken mänsklig makt eller våld utan Guds kärleks sändning för människornas värdighet och den mänskliga existensens fulla dimension, som i Kristus får sin djupaste innebörd.

Not 1. Jfr Josef Imbach i Neue Zürcher Zeitung 1981-01-23. Olof Herrlin ger i sin nyligen utkomna essäbok Det oskapade ljuset kompletterande uppgifter angående legenden om storinkvisitorn. Zenta Maurina anser i sin eljest utmärkta bok om Dostojevskij, att hans angrepp mot katolicismen inte kan tas på allvar – en åsikt som vi knappast kan dela.