Dorothy Day 1897-1980

För många människor i Amerika framstår Dorothy Day som ett enastående exempel på en frihetens och kärlekens människa, som Kvinnan i Johannes uppenbarelse som är ”Vilddjurets” svurna fiende. Nu är hon död. Hon är inte längre en del av historien, inte längre tvungen att konfronteras med dess tragiska inslag, som idag förefaller alltmer ödeläggande och hotande. En död som hennes är en triumf, som borde firas: En poet, en konstnär eller en tonsättare skulle skapa ett stycke evighet och kasta det in i tidens malström, för att påminna tiden om att den till sist måste ge vika, att här finns det som klarar sig undan dess ödeläggelse. Ty Dorothy predikade kärlek och visade kärlek i sitt eget liv med sådan glöd, att man inte kunde tro annat än att hon redan kommit inom räckhåll för evigheten.

Det mest fantastiska med Dorothys liv var, att alltsammans var så osannolikt. Det är omöjligt att ”förklara” henne genom att sätta in hennes liv i ett mönster av social och historisk nödvändighet. Orsak och verkan räcker inte som förklaringsmodell. Om någon verkade förutbestämd för ångest, under de första 25 åren av livet, så var det hon. Men hon vek undan för det ödet – och när hon väl hade fäst sin blick på evigheten, så vände hon sig aldrig om. Om hon var fri, så finns det hopp för oss alla, levande och döda. Ty när tiden är övervunnen så finns det inte längre något förflutet. Lidande och tragedier suddas ut.

Dorothy var det tredje barnet av fem. Hon föddes i Bath Beach, Brooklyn, New York, den 8 november 1897. När hon var sex år gammal flyttade familjen till Kalifornien, där Dorothys far arbetade vid en tidning. Men faderns arbete upphörde i och med jordbävningen i San Francisco 1906, och familjen flyttade till Chicago, där den åldrande herr Day fick arbete vid tidningen Inter-Ocean. Hans uppgift bestod i att sammanställa resultat från hästkapplöpningar. Han arbetade nattetid och måste sedan sova större delen av dagen. Därför blev han – åtminstone enligt Dorothy – mera tillbakadragen från sina barn än tidigare. Men moderns närvaro höll samman familjen.

Religion var i familjen Day en formsak som man artigt och respektfullt erkände – men på avstånd. Som ung oroade sig Dorothy över denna reserverade hövlighet, men när hon sedan växte upp fann hon ett annat uttryck för sin längtan efter något att dyrka. Hon greps av kärlek till folkmassorna, en passion som hon själv sade sig ha fått av att läsa Jack London. Transcendens-tanken ersattes alltså, som hos många andra unga sökare, av en vision av hela skapelsens gemenskap – en gemenskap som slutgiltigt skulle förverkligas i tiden, inte i evigheten.

Hon hade denna passion redan när hon började vid University of Illinois på hösten 1914. De flesta studenter uppfattade henne säkert som lite udda: en lång, blek och tanig flicka, med ögon tyngda av sömnbrist, som oftast såg åt ett annat håll. Om hon haft någon tro som barn, så övergav hon den vid denna tidpunkt, åtminstone till det yttre. Hon rökte och använde ”okvinnliga” svordomar. Eftersom hon var intresserad av att skriva knöt hon kontakt med en grupp studenter som brukade skriva i skoltidningen. Uppenbarligen fann hon undervisningen långtråkig – hon var ofta borta från lektionerna.

När Dorothy just börjat vid college upphörde the Inter-Ocean och familjen flyttade åter till New York. Dorothy följde efter 1916, men inte för att förenas med familjen. Hon hyrde i stället ett rum vid Lower East Side och övertalade chefredaktören för Call, en socialistisk tidning, att anställa henne som reporter. Men hon var aldrig särskilt intresserad av den komplicerade logiken i socialistiskt tänkande, och kanske var det därför hon blev avskedad. Det förefaller inte som om hon tog detta så hårt. USA hade just förklarat Tyskland krig. Dorothy följde med en grupp studenter från Columbia University som skulle åka till Washington för att protestera mot mobiliseringen. Redan nu stödde hon alltså pacifismen.

Vid återkomsten till New York fick hon arbete som assistent åt Floyd Dell. Denne var, tillsammans med Max Eastman, redaktör för The Masses. Tidningens syfte var, enligt de konstnärer och journalister som gav ut den, att angripa konventionell moral och verka för en ny, mer ”öppen” och ”fri” moral i samklang med den nya vetenskapliga och framstegsvänliga anda som präglats av Sigmund Freud, John Dewey (amerikansk filosof och pedagog 1859-1952) m.fl. Dorothy skrev ingenting för The Masses; i själva verket var hon ett slags kontorsbiträde, med uppgift bl.a. att lämna över morgonposten till ledaren Max Eastman.

The Masses stängdes av regeringen hösten 1917. Dorothy blev sysslolös och bestämde sig i hast för att gå med i en demonstration framför Vita Huset till stöd för kvinnans rösträtt. Demonstranterna strävade efter att bli martyrer för sin sak och vägrade att skingra sig. Följaktligen skickades de till Occoquan-fängelset, där de ropade ut sina sedvanliga slagord och vägrade att inordna sig i fängelserutinerna. Dorothy spelade sin roll beundransvärt, kanske bättre än någon annan. En vakt blev tvungen att släpa henne till cellen. Hon hade ännu inte blivit undervisad om ickevåldsprincipen – hon bet honom i händerna och sparkade honom på smalbenen. För detta fick hon sitta sex dagar i isoleringscell. Detta var den första av hennes sex fängelsevistelser. Senare i livet var det oftast hennes pacifistiska övertygelse som förorsakade fängelsestraff.

Ett oroligt liv

Sedan president Wilson släppt kvinnorna fria återvände Dorothy till New York. Där tillbringade hon återstoden av hösten 1917 med tillfälliga skrivarbeten. Kvällarna ägnade hon ofta åt att höra Eugene O’Neill repetera sina skådespel med en ensemble vid Provincetown Playhouse, 133 McDougal Street. Efter repetitionerna brukade hon följa med O’Neill till en bar, The Golden Swan. Där fanns längst in ett rum reserverat för de unga författarna och konstnärerna. I det rummet satt Dorothy ofta till långt in på natten med O’Neill, medan han gradvis försjönk i berusning och svårmod. Det hände att hon på småtimmarna följde honom till det rum som för tillfället råkade utgöra hans bostad, och sedan hon sett till att han kommit i säng, kunde det hända att hon på vägen hem gick in i S:t Josefskyrkan på Sixth Avenue och föll på knä en liten stund. Hon gjorde det inte av någon uttalat religiös längtan utan bara därför att kyrkan var varm och för att stillheten ingav henne trygghet.

O’Neill och hon var ingenting mer än vänner. Men han verkar ha känt en styrka hos henne som hans egen natur saknade – ett stöd han behövde. I sitt skådespel A Moon for the Misbegotten, ett av de sista som uppfördes, gjorde han personen Josie till ett konglomerat av bl.a. Dorothy. Senare i livet antecknade Dorothy att hon bad för O’Neill och att hon trodde att hans lidande kom sig av hans oförmåga att acceptera Guds godhet.

I början av 1918 var Dorothy tjugo år gammal. Hon tyckte att hennes liv saknade syfte och påbörjade en sjuksköterskeutbildning vid King’s County-sjukhuset i Brooklyn. I sina två självbiografiska böcker From Union Square to Rome och The Long Loneliness återger hon i detalj sina erfarenheter som sjuksköterskeelev. Men hon utelämnar två olyckliga händelser som inträffade under studietiden. Först hade hon en misslyckad kärleksaffär och avbröt sina studier efter ett år. Sedan gifte hon sig hastigt och, som det förefaller, oöverlagt. Någon gång under 1919 åkte hon och hennes man till Europa, samtidigt som många andra unga amerikaner utvandrade till vad man antog vara en mer civiliserad kultur än den amerikanska. Och liksom de andra började Dorothy skriva en roman.

Äktenskapet var stormigt: när det gällde själsliga och andliga värden hade makarna inte mycket gemensamt. Dorothy berättar om en lycklig tid i södra Italien, där hon skrev sin roman, men därefter skildes de åt. De återvände till USA under sommaren 1920 och hamnade till slut i Chicago. Där stannade Dorothy i över två år. Hon levde ett oregelbundet liv, bodde i olika hyresrum, satt en kort tid i fängelse under det absurda åtalet att hon var prostituerad, försörjde sig på obestämbara arbeten och umgicks för övrigt med radikala och ”bohemer” som de kallades på den tiden.

Än en gång tröttnade Dorothy på att leva planlöst, och hon beslöt att lämna Chicago. Istället åkte hon till New Orleans, där hon fann ett arbete som journalist vid sensationstidningen the New Orleans Item. Hennes uppdrag blev att ta anställning som danspartner mot betalning på en sylta vid Canal Street, för att sedan skriva artiklar om ”flickorna”. Hon gjorde detta under ett par månader. Men återigen, innan hon gick till kvällens arbete kunde det hända att hon satt en stund i katedralen. Nu hade hon med sig en rosenkrans som hon fått av någon, och med den i sina händer började hon att be. Så småningom fick hon ett telefonsamtal från sin förläggare, som meddelade att hennes roman skulle publiceras och att ett filmbolag redan köpt rättigheterna till manuskriptet. Det senare innebar, att femtusen dollar var på väg till henne.

Plötsligt var hon sagolikt rik. Hon skyndade sig tillbaka till New York och ägnade där flera veckor åt att bjuda gamla vänner på mat och dryck. Men sedan köpte hon på en väns inrådan en stuga på stranden vid Raritan Bay, i ett område som mest befolkades av radikaler och dagdrivare. Den tid hon tillbringade där innebar för henne en period av överväldigande stillhet och sinnesfrid. Hon tog långa promenader på stranden och fann stor glädje i att iaktta alla små detaljer i naturen.

När hon bott några månader i sitt hus inledde hon ett förhållande med en man som hon alltid senare skulle tala om som sin ”common-law husband”. (Samboende utan vigsel jämställs efter fem år med äktenskap i amerikansk rättspraxis. Detta kallas ”common-law marriage”.) Han hette Forster Batterham. När de möttes gick Forster konvalescent efter att länge ha lidit av spanska sjukan. Han var mycket lynnig och hade på alla sätt förklarat krig mot gällande konventioner. Under två år levde de tillsammans. Dorothy läste, skrev och samlade drivved medan Forster fiskade i viken.

I juni 1926 insåg Dorothy att hon var gravid, och för henne var det en stor glädje. Hon kände sig nu delaktig i den skapelse som på sista tiden funnits i hennes medvetande som ett tecken på godhet, en symbol för frälsning. Hennes dotter Tamar föddes den 3:e mars 1927, och Dorothy var så glad att hon skrev en skildring av händelsen. Den publicerades av hennes vän Mike Gold i The New Masses. Sedan ville Dorothy genom ett yttre tecken visa sin upplevelse: att hennes dotter hörde samman med den godhet hon sett. Så hon sökte upp en nunna och ordnade genom henne att Tamar skulle döpas.

Dopet

Då först förstod hon att hon själv inte kunde göra annat än att låta döpa sig. Så en mulen dag i december 1927 åkte hon till byn Tottenville, Staten Island, New York, och lät döpa sig. Varför blev hon katolik? I sin ”dagbok”, som hon oregelbundet förde, försökte hon förklara: Det var inte efter självrannsakan, inte på grund av djup smärta över sina ”synder”. ”Det var skapelsens storartade skönhet, små ömtåliga blommor och snäckskal, fåglars sång, mitt leende nyfödda barn, allt detta som fyllde mig med en glädje som var så stor att jag inte kunde annat än ropa ut mitt tack till Gud.”

Givetvis hade hon också upplevt övergivenhetens smärta, ”den långa ensamheten”, som kommer sig av att de flesta gemenskaper bryts sönder av tiden. ”Sådan smärta kommer och går, så är det genom hela livet. Den kommer och går lika regelbundet som när kroppen andas. Men det var något inom mig som gjorde uppror, som vägrade gå till Gud med tungt hjärta, med de plågor som så ofta kommer sig av synd eller av syndens konsekvenser. Kanske kände jag en sammanbiten beslutsamhet att acceptera lidandet som ett slags bot, acceptera att jag inte kunde undgå lidande.”

Till att börja med försvårade dopet bara hennes liv. Forsters missnöje hade växt i takt med Dorothys religiösa engagemang, och till slut lämnade han henne. Dorothy hoppades kunna ordna upp sin tillvaro något genom att få sitt lagliga äktenskap upplöst och träffade flera gånger en ung präst vid New Yorks äktenskapsdomstol. Han hette Francis A. McIntyre och blev senare ärkebiskop av Los Angeles och kardinal. Det är oklart vilket resultat deras samtal fick. Men en sak var säker: Forster var borta ur hennes liv, och de följande fem åren blev en period av kringflackande.

Dopet löste inte heller problemet med vad som verkade vara hennes innersta längtan: hon ville att den vision av gemenskap som hon tagit ställning för i dopet skulle förverkligas i tiden. Hon visste (utan hjälp av datamaskiner och statistik) att den kristna tro hon bekänt sig till på något vis blivit bortvänd från historien, blivit förvanskad till sin innebörd, ja till och med av somliga gjorts till en dekoration, en sötsliskig sås som kunde hällas över alla möjliga borgerliga företag. Som hon såg det 1932 verkade hon ha satt sin tro till en döende religion. Hennes gamla vänner kommunisterna var övertygade om att tiden var deras oövervinnerliga vapen, med vars hjälp de skulle föra världen till gemenskap. Fascisterna å sin sida förkunnade sin ofelbara förmåga att styra tidens syften i riktning mot eviga kejsardömen. Den borgerliga världens representanter trodde mer på ”framåtskridande” och ”utveckling” än den trodde på Gud. Hon sökte en kallelse, och vid den kommunistorganiserade ”hungermarschen” i Washington i december 1932 blev hennes smärta så stark att hon närmade sig en kris. Då gick hon till kyrkan The Shrine of the Immaculate Conception för att be till Gud om en lösning. ”Och när jag kom tillbaka till New York fann jag Peter Maurin – Peter, en fransk bondes anda och övertygelser kommer att dominera. .. resten av mitt liv” skrev hon senare.

Med moderna mått mätt, efter vilka en professor är värd sina medarbetares uppskattning endast med stöd av tiosidiga meritförteckningar och kartongvis med skrifter, skulle Peter Maurin knappt varit kvalificerad att sköta diaprojektorn i ett college-klassrum. Han var en bonde från Frankrike som kommit till Amerika och flyttat runt mellan olika arbeten medan han intensivt läste kyrkohistoria och radikala samhällsteorier från 1800- och 1900-talen. Med tiden kom Maurin fram till en syntes av de idéer som han så noggrant studerat. Det var en historiesyn som stod i bjärt kontrast mot upplysningstidens påstående att historiens sanningar står att finna uteslutande i en ”objektiv” skildring, helt fixerad vid ”fakta”. Upplysningstänkaren ville samla och sortera ”fakta” för att med deras hjälp tämja historiens vilda ström och ersätta destruktiva misstag med det behagliga surret från en evig, ständigt accelererande ”utveckling”. Peter Maurin ville annorlunda. Han ville studera objektet i relation till subjektet. Maurins subjekt var människan, personligheten. Efter en tid kom han fram till uppfattningen att kyrkan gav visionen av och vägen till det sant och fullständigt mänskliga. Och detta var katolikens kallelse: Det centrala i livet skulle inte vara historieprocessen, där människor tvingas att anpassa sig efter det objektiva; det gällde i stället att leva ett liv i aktiv kärlek, som av sig självt skulle leda till befrielse, till historiens slut. Peter predikade visserligen revolution, men inte på gator och torg; det var inte en revolution för ett nytt samhällssystem, med sedvanliga slagord och banderoller som manade till strid för att befria historien från det sista hindret och bereda väg för den samhällsgemenskap som tiden utlovat. I stället var det en revolution som började med att

”ikläda sig Kristus” (jfr Ef 6:10-18). Dess mål var gemenskap, inte splittring. Den skulle börja hos den enskilda människan, men med hela skapelsen som sitt mål. Denna revolution var kyrkans verkliga sändning, och Dorothy kunde av hela sitt hjärta ta den till sig som sin personliga kallelse.

Under resten av sitt liv talade Dorothy om Peter Maurin som ett helgon. Hon var hans elev, den som förstod vad han talade om. Medan andra kanske såg hans tillbakadragenhet, hans likgiltighet för världens nöjen, som en jättebluff, såg Dorothy dem som egenskaper hos ett helgon som lever utanför tiden. Maurin dog den 15 maj 1949 efter att ha levt i 15 år i gemenskapen kring The Catholic Worker.

The Catholic Worker

När de träffades i början av 1933 frågade hon Peter hur och när hon skulle börja ”anpassa det materiella efter det andliga”. Börja nu, löd hans råd: som journalist skulle hon grunda en ny tidning för att presentera tanken om andens företräde framför materien, om kärlek i alla samtidens angelägenheter. De skulle tillsammans grunda en gemenskap av likasinnade, ge mat åt de fattiga och fortsätta att läsa och tänka för att fördjupa sina ”insikter” i vad det innebär att vara människa. Med tiden skulle de också grunda ett jordbrukskooperativ där ”arbetaren kunde bli forskare och forskaren arbetare”.

De började den första maj 1933. Den dagen gick Dorothy och hennes vänner till Union Square i New York för att sälja den första upplagan av The Catholic Worker. De var nervösa, ty närmare femtiotusen människor hade samlats där till kommunistmöte. Den dagen sjöd hela världen av gigantiska massmöten. I Moskva paraderade ändlösa rader av militärutrustning och beväpnade soldater. I Berlin pågick marscher och sång hela dagen. På kvällen samlades en miljon människor för att höra Hitler tala på Tempelhof-flygplatsen. Man kanske kan anta, att allt detta berodde på ett irrationellt och desperat sökande efter gemenskap i en värld där visionen av alltings enhet hade fördunklats och splittrats genom att historieprocessen börjat rulla allt snabbare.

Nu har The Catholic Worker publicerats varje månad i snart femtio år, vanligen med en upplaga på cirka etthundratusen exemplar. Det var Dorothys tidning – hon satte sin prägel på dess budskap, och skrev en egen spalt ”On Pilgrimage” (”Om vallfärd”). Dess budskap var Maurins tanke: att skapa gemenskap, att försvara fred och fördöma krig, att återupprätta tanken på arbetet som mänsklig skaparkraft och, som alltid, att kritisera stordriften och den eviga tillväxten i ett ekonomiskt system, som till sist skulle göra människor till uttryckslösa nollor, som på sin fritid sitter som dockor framför en TV-apparat.

Den livsstil som Dorothy och hennes vänner skrev om i The Worker praktiserades i ”Catholic Worker” gästhus och på ”Worker” jordbruk. Kanske förslog detta arbete inte till mycket jämfört med världens ökande lidande, men de trodde att de bidrog till att föra den tiden till ett slut. Genom åren skrev Dorothy Day mycket om sig själv: sex böcker och den månatliga spalten i The Catholic Worker. Varför skrev hon så mycket? Att skriva var hennes kallelse, sade hon. Hennes mål var att säga sin mening, att instruera andra. Samma sak gällde när hon höll tal. Hon var ständigt på språng, reste världen runt flera gånger, men bara för att söka efter nya sätt att förkunna ”arbetet” och personlighetsrevolutionen som Peter Maurin lärt henne.

Kärlekens revolution

Maurins revolutionära ide gav Dorothy Day, som ville vara revolutionär, en plats i hjärtat av den katolska traditionen. Peter Maurin hade givit henne en kallelse och ett exempel i helighet som hon skulle komma att tala om under resten av sitt liv. Ändå föreföll det i början av arbetet med the Catholic Worker som om hon fortfarande sökte efter något. Hennes dotter höll på att växa upp, och under det tryck som arbetet med ”The Worker” innebar övervägde hon kanske att söka en lugnare livsstil. Hon fann den slutliga ”förklaringen”, som Peter Maurin skulle ha sagt, svaret på sitt andliga sökande vid en retreat under kriget på ett ”Worker” jordbruk i Easton, Pennsylvania. Dessa retreater leddes av prästerna John Hugo och Louis Farina. De hade tagit intryck av en retreatmodell som gjorts i Canada av fader Onesimus Lacouture, S. J. Dessa retreater var kontroversiella pga. ett strikt inrutat dagsprogram och därför att somliga teologer ansåg att de satte nåden i motsats till naturen. Men de fyllde Dorothys hjärta med glädje. ”Det var som att höra evangeliet för första gången. Vi såg allting annorlunda, allt hade nyhetens behag som om vi vore förälskade.” Denna gemenskaps upplevelse var så stark att hon kallade den ”en försmak av himmelriket”. Peters ord ”Låt oss bygga en värld där det är lättare för människor att vara goda” hade fått en ny innebörd för henne. Hon förstod nu vad det ”goda” var som han talat om. ”Alltför länge”, sade hon, ”har alltför lite krävts av oss. .. För första gången såg vi hur människans andliga resurser ökar när hon blir Guds barn. Vi såg grunden till vår värdighet”.

Retreaterna gav henne en ny känsla av att kärleken är verklighet. Detta skulle hon komma att tala om under resten av sitt liv. Under retreaten skrev hon följande betraktelse över kärleken: ”Johannes av Korset talar om den ofrivilliga glädje som kommer när Gud vidrör själen och om hur den sprider sig till alla sinnen. Är detta en erfarenhet av denna kärlek? Alla mina böner, mina egna lidanden, det jag läser, mina studier, verkar leda mig till den slutsatsen. Detta är en stor och helig kraft som måste användas som andens vapen. Kärlek mot hat. Lidande mot våld. Vad betyder två tusen år i mänsklighetens historia? Vi har knappt hunnit börja att älska. Vi har knappt börjat känna Kristus, att se honom i våra medmänniskor. All kärlek är helig, både i passion och i vänskap; det finns. . passion i all kärlek, för passion betyder lidande.”

”Kärlek är så vackert och lusta är så fult. Och hela världen är sysselsatt med att avbilda lustan. .. det finns i oss alla, självbedrägeri får oss kanske att försöka dölja det, men det finns där, liksom kroppens bedräglighet finns där, dödens frö – så finns också fröet till evigt liv.”

”Därför är jag inte rädd, och jag tänker tala om kärlek och skriva om kärlek och Gud hjälpe mig, jag kommer också att lida av den – förödmjukelserna, nederlagen, missförstånden för våd är det jag älskar när jag älskar min Gud.”

”Kärleken kommer när som helst i livet, och minnena finns där, och längtan tillbaka. Och samtidigt: vem skulle vilja återvända till ungdomens smärta? Nej, den är lycklig som förmår se framåt mot den kärlek som skall komma, Guds kärlek som väntar på oss, den fullbordan som innebär att vi kommer att förstå såsom vi själva har blivit förstådda (jfr 1 Kor 13:12), när alla våra talanger, all vår energi och våra egenskaper kommer att fylla en funktion och bli utvecklade, då kommer vi att vara fullkomligt älskade.”

Retreaterna övertygade henne också om något som hon redan länge trott, men mest som något som gällde i allmänhet och inte henne personligen. Hon uttryckte detta i en ledare i The Catholic Worker som trycktes som flygblad av Stanley Vishnevski på tryckpressen på jordbruket i Easton. ”Kallade att vara helgon” löd rubriken. På en av dessa pamfletter hade Dorothy skrivit: ”Detta är retreaten.” I texten underströk hon att ”alla är kallade. .. Var finns våra helgon som skall kalla massorna till Gud?” Man måste sträva efter helighet, ty att bli ett helgon ”är själva revolutionen” skrev hon och strök själv under orden. Alltså, sammanfattade hon i sin dagbok, ”är det min kallelse att agitera, att skriva tidningstext och pamfletter och nu måste jag ägna all min tid åt dessa städer, denna slum”. Men, tillade hon tankfullt,” det är så underbart att vara här ute. .. mitt på fälten, högst upp på en kulle, och runt omkring finns smakprov på himmelriket, inte helvetet. Jag älskar verkligen klöverblom och jag tackar Gud för dem.”

Kyrkan i världens mörker

Trettio år senare kunde hon säga säkert att hon hade hållit fast vid sin livsinriktning. Det var vid den eukaristiska världskongressen i Philadelphia den 6 augusti 1976, och Dorothy gjorde sitt sista framträdande inför stor publik. Trots att staden hade fått larm om att en epidemi höll på att sprida sig, så hade en stor folkmassa samlats för att höra henne. Hon var långt över 79 år gammal och märkt av ålder. På scenen såg hon mycket bräcklig ut. Detta faktum bidrog bara till att öka den dramatiska effekt hennes tal brukade ha på publiken. Hennes ögon, som för ovanlighetens skull var bortvända, verkade större och klarare i kontrast mot hennes vitglänsande hy. Som vanligt var hon enkelt klädd, i kläder från något förråd i New Yorks ”Worker” hus. Trots att hon talat offentligt så många gånger såg hon alltid fram mot ett scenframträdande med skräck. En vecka före kongressen skrev hon till en vän att hon såg framåt ”med sådan fruktan. .. inför mitt tal (på Hiroshimadagen) den 6 augusti. .. att jag inte kan planera någonting”.

Hon talade kort, men hon talade om den övertygelse som i femtio år hade varit källa till den passion som gjort henne ”annorlunda” i människors ögon. Hon talade om Guds kärlek och om kallelsen att föra ut denna kärlek till hela skapelsen och hon talade om kyrkan: ”Det var även kyrkans fysiska utgestaltning som tilltalade mig. Bröd och vin … vatten (allt vatten är heligt sedan Kristus döptes i Jordan), rökelse, ljudet av vinden och vågorna, hela naturen ropade till mig.” Hon sade att hennes tacksamhet och kärlek till kyrkan tilltagit med åren. ”Hon (kyrkan) lärde mig den högsta kärleken, livet i anden.” Men kyrkan hade också lärt henne att ”innan vi frambär våra gåvor till altaret, vår tjänst, vår tacksamhet – om våra bröder har något emot oss, så måste vi vänta med att ta emot eukaristin. Om ni inte gör bättring, kommer ni alla att förgås.”

Hon påminde sina åhörare att ingen på kongressen hade markerat någon ånger eller sorg över den händelse som inträffat 31 år tidigare. ”Och här står vi nu, den sjätte augusti, den dag då den första atombomben fälldes. ..” Hon påminde dem om fler förintelser, massakrer: ”Under första världskriget var det armenierna, under det andra judarna, Guds utvalda folk. När han kom till jorden valde han dem, och han sade till oss: ’Alla människor är bröder’ och att det var hans vilja att alla människor skulle bli frälsta – japaner, judar, armenier!”

Så slutade hennes sista tal. Hon hade talat i fyrtio år och världen föreföll att rusa med allt större hastighet mot den punkt då allt splittras och tiden vinner sin slutliga seger. Förintelse – nu mer än någonsin – från det ofödda barnet till hela folkstammar, vilka ansetts ideologiskt osäkra, allt i syfte att stilla tidens ström.

På kvällen samma dag fick hon en hjärtattack. Därefter levde hon mest tillbakadraget, bad i flera timmar varje morgon som hon brukade, läste och gick i mässan i kapellet i ett ”Worker” hus för kvinnor på Third Street i New York. Då och då, om hon kände sig kry, åkte hon till huset vid stranden av Staten Island, en liten stuga inte långt från den plats där hennes första hus legat. Det verkade som om hon, när motsättningarna i världen blev starkare och mer hotfulla, inte längre bekymrade sig om världen, utan var nöjd med att tillbringa sin tid i bön och finna glädje i sällskap av sin dotter. Hennes åttioårsdag den 8 november 1977 firades i vida kretsar. Det beredde henne stor glädje när New Yorks kardinal Terence Cooke kom till ”Worker” huset på Third Street med en födelsedagshälsning från påve Paulus VI. Naturligtvis talade hon till kardinalen om Peter Maurin och hans tanke om gästhus för de fattiga.

Vad ska man då säga om denna kvinna, alltid radikal men som, när hon blivit kristen såg det radikala i evangelierna så djupt att hon tyckte sig se ett slut på själva tiden? Var hon, pacifisten, som lidelsefullt fördömde orättvisorna i ett samhällssystem som förgudligar borgerliga värden, var hon verkligen en kyrkans människa?

Dorothy Day ansåg till förvirring för dem som vill ha henne till marxist, radikal feminist eller romantisk liberal sig själv vara en kyrkans dotter. En gång berättade hon för en vän att om hon någonsin skulle avsvära sig kyrkan eller den väg hon börjat gå så skulle han veta att hon var galen. Mot slutet av livet skrev hon i sin dagbok att hon hört många människor som är ”trötta på kyrkan, trötta på religionen”. För henne hade botemedlet mot detta varit ”trohet mot de medel som ges för att övervinna detta: att läsa psaltarpsalmer varje dag, bön och ensamhet och genom dem nå eller hoppas nå välbefinnande. .. Att be psalmerna t.o.m. utan att förstå dem. .. och så, plötsligt som en störtskur, kommer insikt om en vers med glädjens ljus som en sol genom molnen.”

Mitt i världens mörker fanns kyrkan, själv förmörkad genom sin inblandning i tiden. Men hon trodde att tiden var på väg mot ett slut och att framför henne låg ”en nyfunnen, nyupptäckt tro på friheten i Kristus och insikten att vi knappt har börjat vara kristna, att förtjäna namnet kristna”. Det fanns fortfarande perioder ”mycket ofta, då det gäller att leva på blind och naken tro”. Men t.o.m. då ”sänder Gud en försmak av odödligheten. Vi tror att om vi har den rätta viljan, så kommer Gud att lyfta oss i håret, som han gjorde med Habackuk som kom med mat till Daniel i lejongropen och återföra oss till Vägen och vart vi än har strövat, kan vi fortfarande säga: ”Allt är nåd”.

Övers. H. Marcks von Wurtemberg