Brasiliens kyrka efter påvens besök

Brasilianska kyrkans väg

För att kunna förstå den linje, som vår brasilianska kyrka har följt de senaste åren, måste vi gå tillbaka till tiden före andra Vatikankonciliet. I viss mån blev kyrkan överraskad och omtumlad genom konciliet. Efter det andra världskriget har Europa känt kraftiga och nya strömningar inom liturgi, bibelforskning, lärda rön om urkristendom och kyrkofäder, mission, ekumenik, forskning om läroutvecklingen i kyrkan, lekmännens ställning och ökade ansvar m.m. Dessa nya vindar märktes knappast alls i Brasilien utanför de begränsade kretsar som tillhörde lekmännens katolska aktion och genom det pionjärarbete som utfördes av pater Lombardis Rörelse för en bättre värld. Den katolicism som fanns speglade dels den traditionella portugisiska fromhetens folkliga yttringar, dels de reformer som infördes genom det tridentinska kyrkomötet på femtonhundratalet. Under detta fromhetsliv, som präglades av andakts- och botövningar, fanns en djup och allmän hängivenhet för kyrkan. De tridentinska reformerna hade mest varit av klerikal natur och hade ökat prästernas inflytande genom den tonvikt, som lades på undervisning och på sakramentens regelbundna bruk.

Särskilt inom medelklassen fanns det samtidigt de, som intog en positiv hållning till de förändringar, som kom till stånd inom kyrkan. Katolska Aktionen innebar att lekmännen gick in i arbetet med att förnya kyrkan och att de därvid fick ökade uppgifter inom liturgin och det apostoliska arbetet. Efter 1950 har det italienska mönstret bytts ut mot det franska. Man har startat organisationer liknande de katolska student- och arbetarrörelser som finns i Frankrike. Organisationer vars medlemmar har till uppgift att verka för omvändelse och förnyelse inom den egna miljön. Organisationerna har setts som verkställande organ åt den brasilianska biskopskonferensen. Det var i själva verket så att de som ivrigast arbetade för Katolska Aktionen också var biskopar. Detta gäller särskilt om biskop Helder Camara, som tog initiativet till inrättande av en riksomfattande biskopskonferens och som även då stod i spetsen för Katolska Aktionen. De lekmän som hjälpte biskopskonferensen att finna sin institutionella form kom alla från Katolska Aktionen.

I början av sextiotalet stod denna traditionsbevarande kyrka, vari fanns en liten grupp klarsynta biskopar och lekmän – inför två fenomen av utomordentlig betydelse. Det var å ena sidan frågan om konciliet och å den andra den sociala och politiska utvecklingen inom landet. Efter president Janos Quadros dramatiska avgång 1961 skakades landet av en häftig ideologisk åsiktsbrytning, så skarp att man trodde att en revolution stod för dörren. Denna debatt inverkade starkt på kyrkan. Man vet nu att det då mer rörde sig om högstämda tal och funderingar än om i verkligheten förankrade planer. Även de samhällsbevarande krafterna lät sig ryckas med och stämde in i kören.

När de politiska tankarna radikaliserades svarade de flesta inom kyrkan med att ta ställning på ett samhällsbevarande sätt. Denna samhällsbevarande inställning speglades hos de flesta av biskoparna och även hos lekmännen. Men det fanns några biskopar och en krets inom Katolsk Aktion, som prövade en djärvare hållning. Samtidigt hade kyrkan slutat med sitt sega motstånd mot det nya i tiden. Kyrkan öppnade sig mot samtidens utmaningar, svårigheter, krav, värden och landvinningar. Johannes XXIII sammankallade ett koncilium och gav kyrkan tillfälle att rannsaka sig själv. Vidare skrev denne påve rundbrev om trängande sociala frågor, spörsmål som redan diskuterades allmänt i Brasilien.

När kyrkan som bäst höll på att ge sig in i denna dubbla rörelse av inre utveckling och ideologiska sammanstötningar stoppades plötsligt allt av 1964 års militärkupp. Genom denna blev landet diktatur. Denna händelse har i det följande på ett avgörande sätt påverkat utvecklingen inom den brasilianska kyrkan. Den nuvarande situationen kan endast tolkas utifrån den synpunkten, att man nu har att göra med två rörelser som går åt olika håll. Inom kyrkan finns frihet och kraft, inom politiken hålls alla vägar stängda. De konservativa krafterna vill ställa upp mot en hotande gudlös kommunism och låter radbandet vara en symbol för denna kamp. Kyrkans första svar på statskuppen var ett uttryck för lättnad. Den brasilianska biskopskonferensen gick så långt som att tala om att den genomförda kuppen skulle vara ett uttryck för Guds försyn. Det finns just inte något, som skulle kunna visa annat än att kuppen vore styrd av ekonomiska och politiska motiv. Högern har uppmuntrats av vänsterns misslyckande och använder sig av den revolutionära kommunismen som fågelskrämma. Man utsår rädsla bland medelklassen och inom kyrkan i syfte att skapa förståelse för de fascistiska metoder, som dagens politiska ledning – med stöd av försvarsmakten – använder.

Det konstlade politiska klimat, som rådde i landet, förklarar varför den segrande militären kunde få göra utrensningar inom kyrkliga rörelser. Man rensade ut dem som påstods bedriva mullvadsarbete och som pekades ut som fiender och förrädare till den sanna kristna tron. Militärerna framhöll sig själva som försvarare av det kristna och demokratiska Västerlandet – med värjans spets riktad mot öster, mot diktatur och mot ateism. Men det brukar inte lyckas att bedraga alla allestädes. Ju mer den nya regimen blev sadelfast visade sig omvälvningens syften tydligare. Först upprättade man en landsomfattande säkerhetspolis, vari företrädare för krigsmakten i högsta grad medverkar. Denna polis sysslar med förtryck, misshandel och tortyr samt mord på politiska fångar. Med tiden – särskilt efter 1968 – har regimen profilerat sig skarpare. Man har undertryckt det arbetande folkets egna språkrör i pressen och det samma gäller för andra tidningar och tidskrifter som tog sig an folkets sak. Varje fri tanke undertrycktes. Den nationella säkerhetspolitik som infördes gick ut på att främja kapitalkoncentration. Detta gällde särskilt inom de statliga och de multinationella företagen. Detta sker till priset av lönesänkningar och genom att de små och medelstora företagen får se sina andelar i vinsten minska.

När folket försökte sätta sig till motvärn slogs det ner. Detta gällde envar som opponerade. De mänskliga rättigheterna kränktes ständigt. Regimen förföljde inte endast vänsterpolitiker, arbetare och bönder utan ock lekmän som deltog i aktivt församlingsarbete, präster och biskopar. Kyrkan hemsöktes nu av dem som tidigare var hennes stöd. Hon kunde nu ej annat än bestrida att regimen skulle besjälas av kristna ideal. Hon gjorde de förföljda till martyrer och lyssnade inte när man anklagade människor för att undergräva samhället. Enstaka kristna, smärre grupper och några biskopar började att se på församlingsarbetet med nya ögon. Man tog till uppgift att offentligt försvara de mänskliga rättigheterna och angripa dem som kränkte dessa. Från och med ett plenarsammanträde, som hölls i huvudstaden Brasilia 1970, har biskopskonferensen gått in för en stramare och mer kritisk hållning mot 1964 års junta. Konferensen har därefter fortsatt att angripa regimen för de brott mot de mänskliga rättigheterna som denna gör sig skyldig till, i synnerhet när ogärningarna drabbar de fattiga.

Mot slutet av en period av intensivt förtryck (1974) framträdde den brasilianska kyrkan i ny dräkt. Hon är närvarande inom medelklassen genom rörelser med andlig inriktning. En av dessa rörelser heter Cursillos och är karismatisk, vidare finns det en kristen familjeorganisation, Mariakongregationer m.fl. För de yngre finns Unga Katoliker, Emmaus och Shalom (hebreiska för ”fred”) m.fl. rörelser. Dessa ungdomsrörelser är alla mer eller mindre påverkade av Cursillos. Inom dessa rörelser växlar de välbeställda klassernas inställning till de sociala frågorna mellan skamsen tystnad och en mer frikostig hållning som innefattar hjälp åt de mest behövande utan att man riktigt vill gå in på sakens politiska sida. Å andra sidan har kyrkan alltmer bundit sig för folkets sak. Folket finns med i de kyrkliga gräsrotskommunerna och det är kyrkan som står upp till försvar för dem, vars rättigheter kränks. Inom dessa kyrkliga organisationer på gräsrotsnivå består verksamheten främst i att man i studiecirklar läser den heliga skrift och försöker finna anknytningar och tillämpningar på konkreta frågor om löner, jordens användning, bostäder m.m. I dessa basorganisationer har en annorlunda teologi uppkommit – en teologi som har till uppgift att tjäna dessa organisationer. Inom Brasiliens kyrka undviker man interna diskussioner genom att låta verksamhet och tanke omedelbart knytas till det enkla folkets liv. Endast ett mindretal av katolikerna håller sig till flydda tiders kyrkliga organisation och söker finna trygghet hos den godsägarklass, som en gång var denna ordnings stöd.

Påvens besök

Påvens besök hos den brasilianska kyrkan skedde i ett skickelsedigert skede. Regimen fortsatte med att öva tryck på kyrkan. Det var mindre fråga om förtryck än om illvillig rapportering genom den kapitalistiska pressen och om talrika små angrepp med hjälp av rättsliga instanser. Detta märktes särskilt under ABC-strejkerna. Bokstäverna syftar på tre förorter till São Paulo. Kyrkan hade understött dessa strejker och biskopen hade varit närvarande på platsen. Detta angreps av stora tidningar som O Estado de São-Paulo, Jornal do Brasil. Eftersom det endast var fråga om indirekta påhopp kunde regeringen låtsas som den ej hade del i ansvaret för angreppen. Regimen ville påskina att det vore högt i tak i landet vad åsiktsfriheten beträffade. Denna hållning gick väl ihop med att man samtidigt beskyllde arbetarna och kyrkan för att ej tåla andra meningar än sina egna. Några tunga företrädare för kyrkan lät sig fångas i denna politiska snara.

Tidningarna antydde att påvens besök skulle stävja de kyrkliga framstegsivrarnas framfart. Framstegsnitet ansågs störa det goda samförstånd som annars skulle råda mellan regering och kyrka. I all tysthet hade påvens resa i förväg förberetts på så sätt att den skulle gagna samförståndslinjen. Man hade valt färdvägar och redigerat tal. Men besöket avlöpte på ett sätt som inte gick ihop med de planer som hade smitts. Regeringens och de härskande klassernas förhoppningar på besöket infriades inte. Den kämpande kyrkans bana stäcktes ej. Man eggades genom besöket att gå vidare. Det skedda kan förklaras genom en omständighet av betydelse. Före sin resa hade påven börjat att ta emot brasilianska biskopar ad limina – den tekniska termen för de regelbundna besök vid heliga stolen som görs av katolska biskopar. Han hade redan träffat fler än nittio brasilianska biskopar och hört dem tala om verkligheten och svårigheterna i deras land. Påven hade blivit informerad och förberedd för att bättre kunna gripa tag i det han skulle få höra och se när han kom. I själva verket blev det så att alla kunde lägga märke till hur påvens uttryck, reaktioner och sätt att ta emot intryck förändrades allteftersom resan framskred.

Man kan lägga tre olika synpunkter på denna resa. Först kan den ses på så sätt, att påven kom till Brasilien som missionär och lärare. Han nöjde sig ej med att säga att kristendomsundervisningen är betydelsefull utan han verkade själv som lärare under elva dagar. Han genomkorsade landet och vände sig till folket både direkt och genom massmedia. Påven kunde åberopa sig på en dubbel fullmakt när han gjorde anspråk på att tala om sociala och religiösa ämnen. Dels hade han Herrens eget uppdrag och dels kunde han stödja sig på den hos det kristna folket bevarade lärotraditionen. Han förklarade att han ämnade hålla sig utanför de politiska meningsmotsättningarna. Likväl är det så att det – i den aktuella politiska situationen – i högsta grad är att syssla med politik när man vill värna om de mänskliga rättigheterna. Att nu påven gick in på detta ämne berodde på att det finns en nödvändig koppling mellan de mänskliga rättigheterna och Kristi uppenbarelse.

Efter konciliet hade kyrkan praktiskt taget slutat att arbeta pastoralt bland massorna för att istället ägna sina krafter åt grupper och icke-territoriella ”församlingar”. Det var ett pastoralt arbete som passade en kyrka som hade kommit utanför samhället och levde som i en diaspora. Folket fortsatte inte desto mindre att göra vallfärder till heliga orter inom det egna landet utan att man för den skull kunde säga att det rörde sig om organiserad församlingsverksamhet. En del av förklaringen till att påvens resa blev en stor framgång ligger nog i att den svarade mot en längtan efter en stor religiös manifestation. De sista minnena man hade av någon större samling kanske var något tåg av familjer som demonstrerade för friheten eller en gemensam läsning av radbandet med bön om att slippa ett kommunistiskt Brasilien, det sistnämnda slaget var ofta politiskt högerinspirerat och dess värre av en art som beredde marken för 1964 års militärkupp. Påven kom under sin resa att få vända sig till människor, som utan att förblindas av sin politiska övertygelse verkligen lyssnade på honom när han talade och predikade över välkända ämnen, som exempelvis mariakulten, altarets sakrament, prästämbetet, Jesus Kristus, frälsning genom lidande, klosterlivet, prästkallelser, helgonens exempel, familjelivets kristna värden. Man kan naturligtvis fråga sig i vilken mån folk i allmänhet har lyckats ta emot allt detta. Folket märkte lätt att det var skillnad på dessa tal och alla de anföranden som i åratal hade malts fram av den officiella propagandan och på de ytliga och innehållslösa religiösa program som brukade sändas i televisionen. Det förefallet troligt att det var påvens sätt att använda sig av ursprungliga och äkta religiösa grundmönster som kom folket att under de elva dagarna tändas av ett uppvaknande och kraftigt religiöst intresse. Måhända hade den hävdvunna religionen i grund och botten mindre anfäktats av nutiden än man tillförne hade varit böjd att tro. Även hos mycket starkt förvärldsligade personer innebar påvens besök och tal en påverkan på hägnade och orörda skikt inom den egna personligheten.

Människor kommer bättre ihåg påvens uppträdande än de minns hans tal. Även rörelser som alla väntade på – som exempelvis att påven skulle kyssa Brasiliens jord eller omfamna barn – innebar något nytt och friskt. Vältalig var även påvens broderliga omfamning av Helder Camara med hälsningen ”De fattigas och min broder” – vilket följdes av massans ihållande applåder.

Efter det att påven hade farit förbi begav sig några ansvariga för kyrkans pastorala verksamhet till kåkförorten Vidigal. De läste gång på gång upp påvens budskap och frågade sedan dem som hade lyssnat om de hade förstått. Det korta svaret blev ”Han älskar oss, han är på vår sida.” I folkets minne finns påven som en man – företrädare för den mäktigaste religiösa organisationen i världen – som har besökt vårt land, talat vårt språk, visat oss sin kärlek, styrkt oss i vårt hopp samt bekräftat att vi tillhör en värld vari religionen har sin plats.

Nästa punkt är kyrkans eget liv. Några månader före påvens besök hade några tunga företrädare för regeringsmakten sagt till pressen och televisionen att det rådde brist på överensstämmelse mellan den av påven styrda universella kyrkan, den nationella brasilianska biskopskonferensen och de lokala kyrkorna i landet – särskilt gällde detta stiftet São Paulo. Därom är att säga att påven klart och tydligt hade godtagit de uttalanden som hade kommit från biskopskonferensen och gillat de riktlinjer för den pastorala verksamheten som hade dragits upp. Påven erkände härvid, att det vore en konferensens uppgift att uttala sig och lägga fram riktlinjer. Sitt viktigaste tal höll påven i Fortaleza, ett tal riktat till biskoparna. Påven sade sig vara glad över det sätt varpå biskoparna tjänade sina ämbeten inför kyrkan och världen. Deras liv vittnade om ”fattigdom och enkelhet, fullständig hängivenhet, närhet till folket och vilja till att gå in under dess liv och svårigheter”. Vem kunde inte se att påven med dessa ord helt öppet gav sitt gillande åt de socialt engagerade biskoparna, just den sorts biskopar som regeringen helst hade velat se åtminstone bli varnade?

Ett av påvens mest maktpåliggande värv var att stärka de kyrkliga strukturerna. Varhelst han kom hälsade han den lokale biskopen, visade att han var honom tillgiven och att han omfamnade honom med broderlig välvilja. Han vände sig särskilt till präster, ordensbröder och systrar samt till dem som studerade för att bli präster. Lekfolket erinrades om sitt ansvar för uppbyggnaden av det världsliga samhället och det som hör till familjelivet. Han gjorde klart, att lekmännens ökade insatser på intet sätt finge göra intrång på hierarkins verksamhetsfält. Hela den kyrkliga organisationen kände sig styrkt. Det som annorstädes kunde synas äventyrligt vore i Brasilien till nytta. Detta eftersom kyrkan såsom institution – biskopar och präster såsom ansvariga för det pastorala arbetet – i Brasilien intar en kritisk hållning till regeringen och är de förtrycktas och förtrampades stämma. Att stärka kyrkan såsom institution är en god hjälp i kampen för rättvisa och mänskliga rättigheter.

Så till den tredje aspekten: förhållandet mellan kyrkan och världen.

För det första ankommer det inte på kyrkan att dra upp politiska program, att ge sig in på och ta ställning för vissa politiska system, främja en politisk ideologi eller göra ett visst partis sak till sin. Om kyrkan gör så ger hon avkall på sin eskatologiska uppgift (eskatologi= läran om de yttersta tingen, saligheten) och sin transcendentala kallelse (transcendent = översinnlig, något utanför den timliga verkligheten). Hon kan likväl bidraga med enstaka önskemål och bitar samt visa vägar som kan användas när man vill bygga ett nytt samhälle. Kyrkan utgår i sin gärning från vad den gudomliga uppenbarelsen lär om människan, världen och samhället.

För det andra fördömde påven varje samhälle som är grundat på sociala orättvisor, brist på rimlig fördelning av detta livets goda, som styrs med vapenmakt, som vilar på ekonomiskt och politiskt förtryck, på enskild och kollektiv egoism, på ett våldförande av enskilda människors och gruppers frihet, på tvång, på att man håller folkets massa utanför det egentliga samhällslivet, på försvar av mindre gruppers särintressen till skada för andra, på omdanande av yttre strukturer utan hänsyn till själens och hjärtats omvändelse eller på en humanism som säger nej till allt utanför den sinnliga världen, en humanism sluten inför allt transcendentalt.

För det tredje är det så, att om man vill bygga ett nytt samhälle måste man arbeta i frihet under gemensamt och solidariskt ansvar. Arbetarna måste få rättvis del i de rikedomar som finns i företagen. De måste ges en rättvis plats inom arbetslivet och få inflytande på det offentliga livet och kunna verka för ändringar i gällande strukturer. Allt detta bör ges här och nu, rikligt, snabbt och djärvt för att våld skall kunna undvikas. Att visa solidaritet blir nödvändigt om arbetarna verkligen skall befrias från sina bojor.

För det fjärde bör framstegen ske inom ramen för en enhetlig utveckling vari heliga ting som tron, moralen, familjen skall vidmakthållas genom att man visar aktning för landets kristna tradition.

För det femte och sista är det nödvändigt att kyrkan står på de fattigas sida. Härvid gäller det också att bevaka den rätt till mark som bör tillkomma dem som med sina händer arbetar i jordbruket. Det finns där människor som står under ständigt hot att fördrivas från arbete och bostad. I denna kamp gäller det att undvika klasskrig, som medför hat och våld.

Påvebesökets följder

Det som har hänt ligger alltjämt för nära för att tåla djupare analys. Men några slutsatser bör redan nu kunna läggas fram.

Det står klart att den del av kyrkan, som arbetar intensivt med att försöka komma till rätta med sociala orättvisor, fick ett starkt stöd under påvens resa. I synnerhet visade påven genom sina tal och däri bestämt sagda ord om att han vore med dem som kämpar mot social orättvisa och att han hyste medkänsla med dem som hade det allra sämst. På detta sätt motverkade påven uppfattningen att den brasilianska kyrkan skulle vara infiltrerad av marxister. De konservativa kretsarna är tysta och låter bli att yttra sig om påvens besök. Dessa kretsar föredrar att glömma under det att den socialt engagerade delen av kyrkan gärna kommenterar och tolkar.

Det är inte endast företrädare för regeringen, som opponerar sig mot och kritiserar den socialt medvetna delen av kyrkan. I kritiken instämmer inomkyrkliga grupper, latinamerikanska kyrkliga institutioner liksom också kyrkliga institutioner i Rom. Mången ser utvecklingen med oro och fruktar, att den stora brasilianska kyrkan skulle ta andra katolska kyrkor på den latinamerikanska kontinenten med sig på en väg som innebure socialt medvetande och närhet till det vanliga enkla folket. Vilka politiska följder skulle det kunna bli om man väljer denna väg och vilka förändringar kan komma att drivas fram inom den institutionella kyrkan?

Man kan förutse att regeringen kommer att ändra på sitt förhållande till kyrkan och i fortsättningen gå fram varsammare. Ett första prov på eventuellt ändrat sinnelag kommer att gälla frågan om utlänningarnas ställning i landet. Ett tämligen godtyckligt hopkommet lagförslag rörande utlänningars ställning har tidigare strängt kritiserats av biskopskonferensen. Biskoparnas kritik gällde föreslagna hårdare bestämmelser om rätt att få komma in i landet och att förvaltningen skulle få vidsträckta befogenheter när det gällde att utvisa utlänningar. Regeringen har gått med på att underställa parlamentet några av de ändringar som biskopskonferensen hade föreslagit.

Utan tvivel gjorde det intryck på regimens vänner när de såg miljoner människor följa påven. De begrep att det som gjorde att så blev fallet var det stöd som den organiserade kyrkan hade i de djupa leden. Under mer än tio år har regimen hindrat massorna från att deltaga i varje synlig politisk aktivitet. Nu såg de mängder av människor fylla gatorna för att – i lugn och ordning – svara på de maningar av rent religiös innebörd som kom från kyrkans synlige ledare här på jorden. Det som hände måste också ges politisk innebörd – att förneka detta vore att som strutsen sticka huvudet i sanden.

I takt med gällande ekonomiska konjunkturer i såväl Brasilien som ute i världen har regimen valt att satsa på storjordbruk och tänker inrikta detta på export efter nordamerikansk förebild. Man vill driva storproduktion med minsta möjliga insats av mänsklig arbetskraft. Detta program har väckt harm och ovilja på landsbygden samt ökat motsättningarna där. Eftersom de, som är ansvariga för det kyrkliga församlingsarbetet ute på landsbygden – detta gäller både präster och lekmän – alltid har för vana att ta småbrukarnas parti när dessa hotas av expropriation till förmån för storgodsen har konflikt uppstått mellan kyrkan och godsägarna. Jordägarna har därvid stöd av lokala politiska instanser samt av polis och militär. De stora godsen har numera ytterst kommit i händerna på ekonomiska konsortier, brasilianska eller transnationella. Grupper som har starkt stöd i förvaltningen och regeringen. Under rådande omständigheter är det svårt att se hur sakerna varaktigt skulle kunna bättras. Snabba tillfällighetslösningar kan stundom stoppa en uppblossande konflikt men dessa lösningar innebär aldrig bot på sikt eftersom de inte går till roten med det onda, dvs. det ekonomiska systemet som innebär att en liten grupp rika befinner sig i konflikt med folkets fattiga massa – en konflikt som också skiljer kyrka och regim.

För de härskande klasserna blev påvens ord en rättfram maning om att de skulle bättra sitt leverne och åtminstone minska de allvarligaste följderna av ett system vari människor hänsynslöst utnyttjas. Påvens uppträdande medförde en både psykologisk och social chock. Man fick se huru gott uppsåt och ärlig strävan hallstämplades. Det sociala arbetet gavs nu en religiös sanktion och fördes in i den sakrala sfären. På detta sätt blev det sociala och politiska arbetet också mer krävande, det kom att kännas än viktigare och detta i en situation där påtagliga gärningar äskades. Inom ett år kommer val att hållas till parlamentets båda hus – senaten och deputeradekammaren – och av provinsguvernörer, om nu allt blir som det har lovats. Något val av provinsguvernörer har ej tidigare ägt rum efter 1964 års statskupp. Påven har försett oppositionens kandidater med nyttiga argument. De som företräder industrikapitalet gör vad de kan för att också för sina syften ta vara på påvliga yttranden.

I början försökte regimen att för egen räkning dra nytta av påvens resa. Åtgärder att låta påven först landa i huvudstaden Brasilia inne i landet och där ha en officiell mottagning till reds var ur regimens synvinkel en god upptakt. Men på det hela taget misslyckades försöket att lägga beslag på påven. Redan från början var påven på sin vakt mot centrala och lokala myndighetspersoner. Detta visade han på varjehanda sätt. Detta avståndstagande speglades både i påvens hållning, rörelser och anföranden. Inför TV-kamerorna såg påven aldrig direkt på statsmaktens företrädare utan vände sig antingen mot närvarande representanter för kyrkan eller mot folkmassorna. Kyrkan hade organiserat påvens resa i landet. De som hade haft ansvaret för detta hade sett till att påven publicitetsmässigt inte skulle komma i händerna på regimen. Vidare hade folket ej nöjt sig med åskådarens roll. Vid många tillfällen kom det initiativ ur folkhavet som syftade till att få påven att gripa tag i flertalets svårigheter, strävanden och förhoppningar som riktar sig mot politiska mål i fjärran – mål som ej går ihop med nuvarande bestick.

Efter påvens besök började på nytt bombattentaten mot kiosker där man säljer vänstertidningar eller oanständiga tidskrifter. Likaså härjades på detta sätt organisationer som försvarar mänskliga rättigheter. Genom dessa attentat har ett dödsoffer krävts och flera människor har skadats. Samma dag som påven kom till São Paulo blev en internationellt känd katolsk jurist anhållen och misshandlad. Denne hade tidigare varit ordförande i lokalavdelningen i São Paulo av Justitia et Pax (en internationell katolsk sammanslutning för rättvisa och fred). Denne jurist var utsedd att läsa en av texterna ur den Heliga Skrift vid påvens mässa. Detta gjorde han också trots sina skador, han läste texten sittande i rullstol. Trots att regeringen högtidligen har lovat att vidtaga kraftåtgärder mot de bombkastande illgärningsmännen har det – när detta skrivs – ännu inte skett ett enda anhållande i saken. Det står för envar klart att dessa dåd utförs av högerkrafternas halvmilitära eller halvpolisiära gäng och att det är svårt för regimen att gripa in och straffa dem, som tidigare har varit regeringens öppna och godtagna bundsförvanter. Över hela landet ljuder nu protestropen. Man fordrar att rättvisa skall skipas. Man kan påvisa att dessa hårdföra grupper på högerkanten egentligen står isolerade och att de nu inte ens har de politiskt härskande kretsarnas stöd. Påvens resa har helt visst bidragit till att skapa förutsättningar för ett nej till våldet.

Den europeiske läsaren kommer måhända att finna den givna tolkningen av påvens brasilienresa väl optimistisk. Går man igenom påvens tal skall man också se att det däri finns ett antal ja-satser som innebär teologiska och pastorala problem. Dessa ja-satser innehåller en alltför sakraliserande uppfattning av prästämbete och ordensliv, en alltför hierarkisk syn på kyrkan och en alltför statisk uppfattning av de kyrkliga tjänsterna samt ger en alltför kort gänga mellan trons värld och den vanliga verkligheten runt omkring oss, vilket medför att den sociala analysen inte bereds tillräckligt utrymme. Man skulle kunna göra listan än längre genom att försmå att beakta de sammanhang vari talen hölls. Det är just genom att foga in talen i de sammanhang, vari de användes, som vi för vår del har slagits av allt det positiva som de innehöll. Vi tycker att det är bättre att se påvens resa i sitt pastorala och politiska sammanhang och bedöma dess verkan däri än att bena upp och tolka allt för att försöka komma fram till påvens bakomliggande tankar. Vi vet också att de konservativa försöker använda sig av talen för sina syften och däri söka stöd för motstånd mot att en levande kyrka skall utvecklas. Dessa försök lyckas inte särdeles väl eftersom påvens tal och åtbörder var så fyllda av klander och kraftfulla utspel i den levande kyrkans anda. I folkminnet och inom kyrkans globala medvetande återstår blott brottstycken av det som hände, ett hopp och ett godkännande av pågående kamp för frihet. De som deltar i kampen blev uppmuntrade och går nu vidare.

Översättare: Bengt Rur