Informationer

Rom

Antalet inskrivna studenter vid Påvliga Gregorianauniversitetet i Rom, som är en av den katolska kyrkans viktiga högre utbildningsinstitutioner, är innevarande läsår 2 029. Detta innebär en ökning sedan föregående år med 66. Studenterna kommer från alla världsdelar. 857 tillhör den teologiska, 28 den filosofiska och 87 den kyrkorättsliga fakulteten.

I övrigt fördelar sig studenterna på de olika undervisnings- och forskningsavdelningarna sålunda: institutet för spiritualitet 240, institutet för religionsvetenskap 265, kyrkohistoriska fakulteten 63, institutet för avancerade lekmannastudier 70, missionsvetenskapliga fakulteten 40, fakulteten för socialvetenskap 69, institutet för psykologi 47.

Av studenterna är 20 procent kvinnliga. 59 procent kommer från Västeuropa, 13 procent från Nordamerika och Australien, 13 procent från Latinamerika, 11 procent från Afrika och Asien, 4 procent från Östeuropa. Undervisningen sker på italienska; i fritt valda ämnen, seminarieövningar och tentamina dessutom på tyska, engelska, franska och spanska.

”Gregoriana” grundades 1553 av Ignatius av Loyola och hette då ”Romerska kollegiet”. Från början fanns en filosofisk och en teologisk fakultet. 1582 fick universitetet promotionsrätt av påven Gregorius XIII. Under 16- och 1700-talen utvecklades det till ett av Europas ledande universitet med vidsträckt inflytande, särskilt inom matematiken, fysiken och astronomin, 1876 tillkom den kyrkorättsliga fakulteten, under loppet av 1900-talet de olika instituten och övriga fakulteterna. Tillsammans med Påvliga bibelinstitutet, grundat 1909, och Påvliga institutet för studium av den orientaliska kyrkan, grundat 1917, bildar universitetet ”universitetskonsortiet Gregoriana” med 340 professorer och docenter från 30 länder. Jesuitorden innehar fortfarande ledningen och svarar för besättningen av de flesta lärartjänsterna.

Alaska, USA

I Alaska, som USA 1867 köpte av Ryssland, lever 40 000 katoliker, vilket är ca 10 procent av invånarna. Den katolska befolkningsgruppen består såväl av vita och svarta som av eskimåer, indianer och aleuter. Kyrkan är indelad i ett ärkestift (Anchorage) och två stift (Fairbanks och Juneau) med 53 församlingar, 45 själavårdscentra och 33 missionsstationer.

Särskilda problem för själavården är enligt Die Katholischen Missionen nr 1/1981 territoriets storlek (som hela Västeuropa) och den hektiska övergången från fångst- till industrisamhälle. Befolkningen är ung: genomsnittsåldern endast 22 år. Tillväxttalet är 2,5 procent, ett av de högsta i världen. Detta gör barn- och ungdomsverksamheten inklusive undervisningen till kyrkans viktigaste uppgift. Den snabba utvecklingen har bl a medfört att ett materialistiskt tänkesätt har fått stor utbredning. Alkohol- och narkotikamissbruk, skilsmässor och självmord, de senare särskilt bland de unga, präglar situationen.

Den katolska tron fördes till Alaska för 100 år sedan av biskop Charles Seghers av Vancouver, som grundade två församlingar. Sedan han mördats på en av sina missionärsfärder av en infödd medhjälpare, övertog italienska jesuiter från Kalifornien missionsverksamheten, som de koncentrerade på eskimåerna och indianerna. När området mot sekelskiftet översvämmades av guldgrävare, utsträckte de sina ansträngningar till denna lika svårpenetrerade befolkningsgrupp. Jesuiterna understöddes från 1888 av ordenssystrar tillhörande den kanadensiska kongregationen S:ta Anna som omedelbart inledde undervisningsverksamhet. Senare tillkom systrar från ursulinernas kongregation. De katolska skolorna anses än idag förebildliga i Alaska. Såväl skolverksamheten som själavården är p.g.a. klimatet (rått, fuktigt) och den glest boende befolkningens utbredning över enorma områden särskilt krävande, även om man nu bytt ut hundspannet mot flygmaskin och helikopter. En präst behöver i regel 12 veckor för att besöka 50 familjer i glesbygdsområdet. Ett viktigt bidrag ger här de infödda diakonerna. I Fairbanks stift finns det exempelvis 15 sådana, och 14 är under utbildning. De kan sköta alla uppgifter i det kyrkliga arbetet utom celebrera mässan och höra bikt.

Genom att arbete bland de unga tillerkänts en sådan hög prioritering beslöt man för några år sedan att vidta extra åtgärder härför. Från alla jesuitkollegier i USA utsändes ett upprop till den katolska ungdomen om bildande av en frivilligkår. 200 ungdomar anmälde sig och förband sig att arbeta minst ett år efter fullgjorda gymnasiestudier. De gör en insats huvudsakligen bland eskimåer och indianer som lärare, kateketer och kyrkliga socialarbetare, för vilket de erhåller 175 kr i månaden som fickpengar, plus mat och husrum. Experimentet har utfallit oväntat lyckosamt. De ungas engagemang är påfallande, och de uppfattar sig snarare som missionsmedhjälpare än som socialarbetare. Där dessa ”volunteers” börjar sin verksamhet bildas spontant ungdomsgrupper. Unga eskimåer och indianer, som genom massmedias inverkan avlägsnat sig långt från den kristna tron, har upptäckt den kristna tron och livsstilen. Också för de frivilliga själva sägs experimentet har betytt mycket. De har i många fall lämnat området med en fördjupad tro. De flesta har stannat tre år eller längre, istället för minimitiden ett år.

Litauen

Den katolska kyrkans situation i den litauiska sovjetrepubliken har på sista tiden undergått en viss förbättring tack vare sammanhållningen mellan de troende och prästerna. Detta framgår av den nu i väst cirkulerande 44:e upplagan av den underjordiska publikationen ”Krönika för den katolska kyrkan i Litauen”. Framför allt har läget förbättrats för prästseminariet i Kaunas, där nu 20 nya studenter om året får skrivas in mot tidigare fem. Men fortfarande är det inte biskopen utan den hemliga polisen KGB som beslutar vilka som får antas, och härvid ges höga poängtal åt dem som går med på att samarbeta med KGB.

Vidare berättar krönikan om att tillstånd har beviljats för utgivning av en första upplaga av en katekes. Trots statligt förbud deltar barnen i nästan alla församlingar i religionsundervisningen; skolelever deltar i processioner och vallfärder och tjänstgör som ministranter i mässan – allt sådant som på det strängaste är förbjudet.

Ändå har befolkningen klart för sig att dessa uttryck för liberalisering kan vara tillfälliga. För ögonblicket har sovjetregeringen måst ge efter för trycket från befolkningen, som till 78 procent är katolsk, och från prästerna. Ty det är endast under förutsättning att regeringen är rädd för det samlade motståndet som det går att pressa av regeringen några medgivanden. Förebilder för litauerna är i detta avseende Polens kardinal Wyszynski och de ryska medborgarrättskämparna.

Men statsmakten åser inte passivt denna utveckling. Den statligt ansvarige för religionsärenden i Litauen, Petras Anilionis, övar ett ständigt tryck på biskop Povilonis av Kaunas och på de prästerliga dekanerna. De senare inkallades för en tid sedan av Anilionis till ett ”samtal” som uppenbarligen fördes ensidigt av den sistnämnde. Han förebrådde dem att alla aktiva präster i Litauen antingen var ”extremister”, ”politiserande” eller ”baktalare av Sovjetunionen”. Här meddelar krönikan ”översättningen” av dessa sovjetiska specialtermer: ”extremist” betyder i partijargongen en präst som meddelar barnen religionskunskap, ”politiserande” är en som kräver religionsfrihet, ”baktalare av Sovjetunionen” en präst som kritiserar godtyckligheten i den statliga ateismen (för detta brott stadgas maximalt 12 års fängelse). Goda präster i regeringens ögon är endast de som samarbetar med KGB. Och det finns tydligen en liten grupp som gör detta, för 1979 undertecknade tre fjärdedelar av prästerskapet och två biskopar ett brev till Bresjnev, att de i fortsättningen inte skulle komma att lyda de sovjetiska lagarna i den mån de strider mot de kyrkliga bestämmelserna.

Särskilt häftigt vände sig förra året Anilionis mot de prästråd, som hade bildats 1979 i enlighet med Andra Vatikankonciliets anvisningar. De utgör för honom en risk, nämligen att det statliga trycket på biskoparna kan komma att minska. Episkopatet är beroende av den statliga kyrkobyrån i alla beslut. Biskoparna kan varken viga, förordna eller avskeda präster utan tillstånd, inte heller konfirmera eller företa någon annan ämbetshandling. Däremot måste de mot sin vilja, ofta också mot sitt samvete, fatta beslut för att kyrkobyrån så har bestämt.

Här blir det emellertid tack vare prästråden möjligt för biskoparna att kringgå de statliga myndigheternas tryck. De kan åberopa önskemål från prästråden och överklaga hos Anilionis. Om denne avslår biskoparnas framställning blir det uppenbart för alla att det inte är biskoparna utan den statliga kyrkobyrån som fattar beslut i ärendet. Och detta vill man på sovjetiskt håll till varje pris undvika. Man vill bevara skenet att kyrkan är helt fri, ’detta för att kunna skjuta över ansvaret på biskoparna för impopulära åtgärder och kunna demonstrera för utlandet att religionsfrihet råder.

Så har det blivit möjligt för prästråden, som består av idel ”extremister”, att sätta de statliga myndigheterna under tryck. Anilionis lät därför än en gång kalla dekanerna till sig och meddela att biskop Povilonis skulle ha försäkrat honom att påven ansåg prästråden onödiga i Litauen. Krönikan understryker att det i hög grad kan betvivlas att biskopen skulle ha yttrat något sådant och anser för närmast omöjligt att påven skulle ha framfört en dylik åsikt. Man väntar nu att få klarhet i denna fråga genom Vatikanradion, som trots statligt förbud har många lyssnare i Litauen.

DDR

En viss optimism om kommunistregimens behandling av kyrkosamfunden i DDR har visat sig vara obefogad. Det kan man avläsa från utvecklingen av förhållandet mellan regeringen och den evangeliska kyrkan i DDR sedan 6 mars 1978. Då hölls nämligen ett samtal mellan partichefen Erich Honecker och den evangeliska kyrkoledningen med biskop Schönherr i spetsen. Allmänt antogs att parti och stat skulle lätta på trycket på kyrkorna; det gavs också utfästelser om att de kristna skulle betraktas och behandlas som likaberättigade medlemmar av samhället.

Den nära 70 år gamle biskop Schönherr, som sedan 1969 har varit ordförande för det evangeliska kyrkoförbundet i DDR, präglade tidigt termen ”kyrkan i socialismen”. Hans tes är att de evangeliska kyrkorna – som svarar för den religiösa majoriteten i DDR – inte är emot socialismen, inte heller stående bredvid den, utan är en kyrka i socialismen. I denna egenskap har kyrkan att söka hjälpa den enskilde medborgaren såväl som församlingen att finna sin väg i det socialistiska samhället, en väg till trons frihet och förpliktelse, och att det är kyrkans uppgift att söka det bästa för alla och för helheten. Ett frimodigt samtal mellan stat och kyrka – där vardera parten har att respektera den andres identitet – är därför inte bara nyttigt, utan nödvändigt.

Denna dialog med staten, som den evangeliska kyrkoledningen inledde 1978 och snart därefter betecknade ”Schönherrkursen ”, ledde utan tvivel till en avspänning med vissa konkreta förbättringar, t.ex. möjlighet till kyrkbyggen i nya bostadsområden. Detta var det pris som kommunistpartiet var berett att betala för att inte få kyrkosamfund och kristna i oppositionsställning utan som medarbetare i uppbyggandet av det socialistiska samhället.

Men när det gäller principfrågor har partiet likväl strikt avböjt kyrkosamfundens medverkan, även efter 6 mars 1978. Som ”kritiskt korrektiv” till statsmakten är kyrkorna icke önskvärda; partiets ledande roll kan ej ifrågasättas.

Kyrkosamfundens engagemang för freden är emellertid något som tolereras, och inte endast tolereras utan uppmuntras, så länge det exempelvis gäller stationeringen av nya amerikanska medeldistansraketer i Europa. Då tilläts t.o.m. att de evangeliska kyrkorna i DDR gjorde gemensam sak med de evangeliska kyrkorna i förbundsrepubliken. Ett telefonsamtal släpptes fram från biskop Schönherr till förbundskansler Schmidt när det gällde att få den senare att avstå från ett NATO-beslut i frågan. Men när kyrkan vände sig mot den sovjetiska inmarschen i Afganistan och kritiserade DDR-pressens krigshetsarreportage från Warszawapaktens sommarmanöver, då blev detta ”egenmäktiga ansvarstagande för freden” raskt stoppat. ”När de kyrkliga fredsavsikterna blir konkreta, är staten inte längre intresserad”, klagade enligt Frankfurter Allgemeine Zeitung 13 dec en evangelisk kyrkoman i DDR. I församlingarna och bland pastorerna betraktas ”Schönherrkursen” med tilltagande skepsis. Man frågar sig om inte kyrkan har gjort alltför stora medgivanden till stat och parti och alltför litet för att underlätta de enskilda kristnas existens i den socialistiska verkligheten.

Särskild förargelse tycks det ha väckt att den evangeliska kyrkan vid medarbetares resor till väst ställer sig till förfogande som ett slags statligt kontrollorgan. Den evangeliska kyrkans organisationer tar emot ansökningarna om dylika resor och vidarebefordrar dem till staten. Därvid läggs ansvaret på de kyrkliga organen dels att antalet resande hålls så lågt som möjligt, dels att varje resenär till väst återvänder. En särskild källa till förtret är att det ständigt tycks vara samma personer som beviljas resetillstånd.

Det klagas också från kristet håll över att den 1978 utlovade jämställdheten ifråga om utbildning och tjänstetillsättningar inte fungerar. Det är alltjämt så att bejakande av marxismen-leninismen är ett villkor vid tillsättning av viktiga tjänster. Kyrkliga publikationer underkastas fortfarande statlig censur eller distributionsförbud eller måste införa ändringar på order uppifrån. Kritiska reportage får inte publiceras. Korrespondenter från väst hindras att delta i de evangeliska kyrkornas synoder. Representanter för det evangeliska kyrkoförbundet i DDR hindrades nyligen – för första gången – att delta som gäster i en evangelisk kyrkosynod i förbundsrepubliken.

En av regeringssidans deltagare i samtalet 6 mars 1978, politbyråmedlemmen Paul Verner, som i egenskap av sekreterare för centralkommittén för säkerhetsfrågor också är ansvarig för kyrkoärenden, har nyligen i ett samtal med biskop Schönherr klargjort att partiet inte längre är villigt att ge kyrkan det svängrum som har påräknats efter 1978. Med hänvisning till kritiken från kyrkans sida av händelserna i Afganistan och av reportagen från Warszawapaktsmanövern sade Verner: ”När staten och partiet märker att genom kyrkans önskan maktfrågan inom vårt samhälle skulle kunna beröras, är staten uppenbarligen ej längre beredd till samtal med kyrkan.” ”Maktfrågan” berör enligt stat och parti nästan alla ärenden som de evangeliska kyrkorna i DDR vill diskutera med myndigheterna, det må gälla militära ockupationer eller diskriminering av de kristna eller skolans fostran av de unga till ”kommunistiska personligheter”.

Indonesien

Antalet katoliker i Indonesien är 3 miljoner, vilket nästan innebär en fördubbling på 15 år. Ändå utgör katolikerna, som jämte protestanterna uppgår till 8 procent av befolkningen, bara en minoritet i den stora mängden islamtrogna (80 procent av befolkningen).

Det katolska inflytandet på det indonesiska samhället är vida större än medlemsantalet låter förmoda.

Bland de politiska partierna är det katolska bland de bäst organiserade; sedan 1973 har det allierat sig med det protestantiska och det nationella indonesiska partiet. Kristna av båda bekännelserna innehar höga poster i regeringen och i andra sammanhang. Den katolska dagstidningen ”Kompass” har den största upplagan av landets tidningar. Stora katolska bokförlag är i verksamhet och katolikerna förfogar över regelbunden sändningstid i radion. Genom den vitt utbredda fattigdomen betyder kyrkans insats inom utbildning och socialvård mycket. Den katolska kyrkan driver 3 700 skolor med en miljon elever av både kristen och ickekristen bekännelse; vidare 63 lärarhögskolor med drygt 8 000 studenter samt 305 yrkesskolor. De katolska universiteten i Djakarta, Bandung och Surabaja har statligt godkänd examensrätt. På 121 katolska sjukhus och med hjälp av några hundra ambulerande sjukvårdsenheter vårdas drygt 3 miljoner patienter. Därtill kommer katolska insatser inom fattig

vård, familjeplanering, hjälp åt frigivna fångar och jordbrukskooperativ.

Den indonesiska utformningen av islam är som redan framhållits av relativt tolerant typ. Bland dess missionsföretag kan nämnas 20 000 internatskolor med 2,5 miljoner elever som drivs med ekonomisk hjälp från de oljeproducerande arabländerna. I de statliga skolornas religionsundervisning är endast muslimska lärare verksamma. Från islams sida sökte man för ett par år sedan genomdriva en lag som förbjöd de kristna att bedriva mission. Hittills har dock detta strandat på grund av katolikernas och protestanternas motstånd. Men ett oroväckande tecken är att ingen organiserad dialog kan föras från de båda kyrkoledningarnas sida med islams högsta råd. Islams renässans, förstärkt bl a genom de oljeproducerande ländernas stöd åt de övriga arabländerna, är ett faktum som de kristna för framtiden har att räkna med.