Magdalena och Jesus på Pigalle

En väninna anförtrodde mig att hon arbetade ett par, tre dagar i veckan på ett kafé på Pigalle. ”Alla möjliga människor kommer dit men mest prostituerade på grund av läget. Vi är ett gäng som tillsammans försöker ge livet en mening för dessa människor.”

Tanken fascinerade mig genast. Ett ställe som var mer än en lokal, där det inte bara serverades mat, utan där man verkligen blev mottagen, där man kunde känna sig väntad, igenkänd, ja kanske till och med omtyckt. Men vem stod för det hela och vad gick det egentligen ut på? Det kunde inte hjälpas, jag måste ta mig en titt på stället, ”Siloë”. Jag for alltså till Paris och gick dit en kväll för att äta tillsammans med en annan bekant. Min förevändning var nöjet att se min väninna när hon jobbade där. Lite rädd var jag redan från början att bli besviken, eftersom jag fått veta att det skulle finnas en präst som var värd på stället och att alla jobbade gratis som ett slags apostolat. Dessutom hade någon som jag gillar sagt: ”Siloë, det är en bluff”. Jag var egentligen ganska negativt förhandsinställd men ville själv skaffa mig en uppfattning om hur det var. Jag hade alltså sällskap första gången jag kom dit och åt och kollade in min väninna som serverade den kvällen. Hon viskade åt mig: ”Där bakom är prästen”. Och pekade på en högst ordinär person i grön polotröja och mörka byxor. Han satt och rökte Gauloise och drack rödvin medan han lyssnade uppmärksamt på en prydlig flicka på ca tjugo år som uppenbart alldeles nyligen börjat prostituera sig, som man säger. Plötsligt dök en annan dam upp och började prata med honom: ”Bonsoir mon père”. Andra hälsade på honom på samma sätt. Jag kände hur något brast inom mig: allt vad jag glatt mig åt och hoppats på.

Mycket besviken lämnade jag lokalen, fast besluten att aldrig mer sätta min fot där. ”Deras arbete är stämplat, dömt från början”, tänkte jag, ”dessa människor vill idka välgörenhet. Det är församlingsarbete, de är fortfarande ute efter att frälsa själar. Att vilja göra en insats för Gud är larvigt. Det osar institution. Man kan inte förvandla kärleken till en institution. Man kan inte älska i stället för någon annan. Man älskar just för att man älskar, må det så vara i sängen eller i mässan…”

På natten kunde jag inte sova. Allt snurrade runt i huvudet. De hade föresatt sig att göra något som kunde innebära fantastiska chanser, men de gjorde det för en tvivelaktig Gud och för en Kristus som älskat utan villkor. De gjorde det ”för”, han däremot hade tvärtemot gjort det för ingenting.

Det finns prostituerade och prostituerade. Jag går inte på gatan och inte hänger jag på barer. Ändå har jag alltid låtit och låter fortfarande män som är slut och söker kortvarig tröst stranda i min säng. Jag vet att det inte är någon lösning men ännu har jag för min del inte upptäckt något bättre. Jag talar alltså själv från rännstensperspektiv, som det heter i finare kretsar. Den sorts människor som hamnar på Pigalle känner jag väl till. Lika bra känner jag dem som försöker att komma därifrån. Jag är själv uppfostrad av samma nunnor från lekskolan till studentexamen – i min familj var vi goda katoliker och stolta över att räkna präster och nunnor våra led. Men en dag när jag var 25 år satt jag på en bänk i Paris. Jag väntade barn med en man som inte ville veta av det, fast jag inte varit tillsammans med någon utom honom. I min egen kropp har jag känt hur det är att sitta förtvivlad på en bänk i Paris. Jag kan alltså leva mig in både i deras situation som hjälper och i deras som söker bli hjälpta.

Hela natten funderade jag och nästa morgon – jag vet inte varför – återvände jag till Place Pigalle driven av en gammal längtan. Om jag ändå stött på den där lokalen för tjugo år sedan och på dess värd, hur annorlunda hade inte mitt liv blivit.

Jag slog mig ner i närheten av ett marknadsstånd och grät. I Paris kan man släppa loss sina tårar fritt överallt. Sedan gick jag, jag vet inte varför, tillbaka till Café Pigalle. För att ha ett skäl frågade jag mig för om min väninna skulle arbeta den kvällen. Jag såg värden återigen i den gröna tröjan med rödvinet framför sig.

Jag gav mig iväg därifrån lugnad, ja, glad eftersom jag kände något som liknade ett spirande hopp inom mig, ett hopp för alla dem som var tjugo eller mer. Jag gick ända till Invaliddomen och nu grät jag av glädje: Det är nödvändigt att det finns ett sådant här ställe. Att alltid kunna gå till ett bestämt ställe, att veta att en viss bestämd människa sitter där och pratar med en flicka med en Gauloise mellan fingrarna och ett glas rödvin framför sig, är en trygghet i tillvaron. Att veta att det finns en öppen dörr, ett rum för den som inget har, ett hjärta som lyssnar på en.

Några dagar senare gick jag dit ensam en kväll för att äta. Jag önskade i mitt sinne att värden skulle slå sig ner hos mig för en liten pratstund, inte för min egen skull utan för att jag skulle få reda på mer om hans målsättning. Han förstod utan att jag bad honom uttryckligen. Vi kan inte själva välja ut vem vi vill göra väl mot, vem vi vill rädda. Fast jag inte ser ut som en prostituerad kom han till mitt bord och vi pratade länge med varandra. Jag stammade fram något om de blandade känslor jag haft sedan jag fått kontakt med Siloë. Ett nytt intryck av Pigalle. Ett litet rent hörn, som åtminstone försökte vara rent. Varför? Jo, eftersom där sitter en karl morgon, middag, kväll ja, långt in på natten. Att han är präst spelar ingen roll. Det betyder ingenting för mig. Men han finns där. Han är en klippa, en stödjepunkt. Han väntar för jämnan och aldrig vet han vem som kommer. Han är som en kyrka, ett välbyggt hus, en fast punkt för alla dem som inte vet varthän.

Vad formen beträffar tycker jag att iden är strålande. Först när jag kom dit var jag motspänstig men senare har jag blivit övertygad om hur nödvändigt det är med ställen som dessa.

Då jag skulle vilja sätta i verket mina personliga föreställningar tar jag nu nödvändiga mått och steg med avsikt att öppna en liknande lokal i den stad där jag bor. Vad själva grundiden beträffar som hela Siloës existens bygger på är jag fortfarande tveksam. Jag tycker det är odrägligt att värden går med på att man kallar honom ”monsieur le père”. Jag har också hört ryktas om ett kapell som ligger över lokalen, om mässa vid midnatt, och kommunion… det gör mig ledsen. Jag vill att man återger Pigalles kvinnor deras värde, inte för Guds skull utan för deras egen. Kristus älskade Magdalena utan förbehåll. När hon gjorde något som var helt vansinnigt i anständiga människors ögon – tömde ut en dyr parfym över hans fötter – vad sade han då? – Hur frälste han Magdalena? – Genom att älska henne och respektera hennes människovärde, tilltala henne med hennes förnamn och inte med fromma tillrop. Hon följde honom eftersom hon visste var han var. Jag återvände till Pigalle eftersom jag visste var han var.

Den hemlighet som en människa utstrålar, som helt enkelt är där och vars existens är en tigande närvaro, det är vad vi prostituerade söker så mycket efter. Ord, predikningar, sakrament, kapell…? Kanske det också, senare i så fall. Det är inte ni som leder oss dit, vi går själva om ni lyckas övertyga oss genom ert mänskliga sätt att leva. Ni behöver inte berätta någonting annat för oss än om den människa som vi skulle kunna bli. Jag vill inte bli Guds skapelse i Jesu namn utan i mitt eget. Jag heter Michelle och inte Jesus… Jag tror inte att jag är den enda i världen som blivit prostituerad och det för den Guds skull som man framställt för mig. Han har sagt: ”Jag har kommit för att ni skall ha liv och det i överflöd.” Och man har talat om kors, tystnad, offer, tålamod osv. Men jag längtade efter kärlek! Unga flickor längtar efter kärlek och efter pengar och ett bekvämt liv. Även det. Men vid tjugo års ålder längtar man framför allt efter kärlek.

Om det finns någon som alltid finns där för deras skull, och alltid lyssnar uppmärksamt på dem och tar emot dem med öppna armar – ett ställe dit de kan vända sig innan de begår en dumhet, kommer de inte att hamna på gatan. Ursäkta mitt uttryckssätt, det kommer rakt från hjärtat. Jag känner alltför många som är ”som jag” som blivit det i onödan. Att veta att Siloë finns, på en viss gata, med ett visst husnummer, är en livboj. Men att tro att Siloë, medvetet eller omedvetet skulle kunna gå ut på att inlemma någon i en kyrka som man knappast eller alls inte känner till – det är en illusion. Tänk om Siloës präster hade erfarenhet av kärleken och med egna händer hade berört den rännsten som de försöker dra upp flickorna ur! Man kan bara utgå från sitt eget eländiga mänskliga tillstånd om man verkligen skall förstå det man kräver av andra. När inget tillfälle därtill givits är endast tystnaden kärlek… den egna tystnaden. Guds tystnad. Gud tiger för jämnan. Varför vill de då tala om honom och öppna en lokal i hans namn?

Gud kan inte meddelas. Han är en för intet given inre musik. Ingen trosövertygelse lämpar sig för byteshandel. Jag som prostituerad önskar inte någon ”käre Gud”. Jag vill att Ni ville ge mig ett tigande vittnesbörd om Er livskraft. Jag vill att Ni åter gör mig till Guds barn. Jag vill att Ni rehabiliterar mig i människornas ögon, inte i Guds. Han vet och förstår! Jag är inte rädd för honom. Han har inte gjort mig till en hora. Det var jag och de andra. Varför vill Ni berätta för mig om Gud?

Om ni hade lyssnat på mig, om ni hade skaffat mig ett jobb, en bostad, verkliga vänner, om ni hade gjort något annat av mig än ett fruntimmer, en slyna, en hora, som man förfogar fritt över, disponerar – då Gud, ja. – Jag skulle finna honom själv utan er hjälp, om ni bara i ert liv gestaltat honom som människa, såsom Kristus. Vad är det för en mening med en hostia, en mässa för en flicka som lånar sig för pengar, som lyfter på kjolen för första bästa karl? Absolut ingen – i bästa fall en ny teater. Apostolat betyder inte att ge ut Gud. Det betyder att ge ut sig själv eller rättare att låta sig tas i anspråk. Gud har deserterat från kyrkorna eftersom kyrkorna var stängda. Men han har bosatt sig på gatan, på kaféerna. Man ville spärra in honom när man byggde katedraler åt honom men han har rymt därifrån. Han är som en s.k. glädjeflicka. Han ger sig hän åt alla utan att först välja. Några har velat lägga beslag på honom och de talar om ”kallelse”. Vad då för kallelse?

Att veta att en sådan människa existerar i sinnevärlden framför ett glas rödvin med en Gauloise i handen, renons på auktoritet, med denna skenbara sysslolöshet utan tid för sömn och privatliv 18 av dygnets 24 timmar, för att vem som än är illa däran kan vara säker på att det finns någon som väntar på henne för att ta del av hennes nöd. Det är en kallelse som jag tror på och därför frågar jag mig: ”Vad är det då för en Gud som han har?” Och jag kommer kanske att finna denne Gud.

Men jag vill inte höra folk säga ”monsieur le père”, inte heller gå i mässan bara för att göra honom tillfreds, och jag vill inte höra hans fromma tal.

Jag vill naturligtvis inte byta den ena sortens prostitution mot den andra. Jag skulle vilja väcka till liv följande tankar hos de människor det gäller: Du är vacker eftersom Gud älskar dig såsom han älskar mig. Du är inget fnask utan en kvinna som har rätt till glädje, till skönhet, till renhet. Allt detta finner Du någon annanstans än i det tragiska yrke som du egentligen aldrig velat ha.

Ja, Siloë måste finnas men för människorna och framförallt för kvinnorna. För Gud? Kanske senare, Siloë får inte till något pris ge bort Gud. Dess enda uppgift är att ge åt människorna. Dess unika uppgift består i att ge åt människorna. Jag skulle vilja att det fanns ett Siloë i alla stora städer och att dessa lokaler bleve kända. Men ingen reklam för Gud, tack! Det behövs inte. Resten: Gud, den heliga mässan, kapellet, församlingen, själens frälsning, kanske! När Ni en gång blivit Er själv helt, ända till förtvivlan, ända in på bara kroppen, när man berövat Er kropp den sista klädtrasan kommer Ni att förstå att denna ”rest” har lite betydelse jämfört med ögats blick. Och då helt enkelt ett ställe där man inte behöver vara rädd, där man kan vara sig själv, där man kan prata, gråta och förändra sitt liv om man råkat på avvägar. Ett ställe där någon alltid finns närvarande, ett tabernakel utan hostia, utan evighetslampa, ett tabernakel av människor för människor.

Michele

Övers. Anna Maria Hodacs