Fredens förutsättning är frihet.

Utan en utbredd och djup respekt för friheten kommer människan inte att uppnå freden. Vi behöver bara se på förhållandena i vår egen omgivning för att övertyga oss om detta. Ty det panorama som vid 80talets ingång visar sig för våra ögon, tycks vara föga förtroendeingivande, trots att så många män och kvinnor, enkla medborgare liksom betrodda ledare, med all kraft och ej sällan nära nog med förtvivlans mod bemödar sig om freden. Deras strävan till verklig fred krönes emellertid inte med framgång, eftersom friheten saknas eller vållas avbräck eller handhas på ett tvetydigt eller befängt sätt.

Ty vad betyder då friheten för de folk, vilkas fortvaro, vilkas strävanden och inställning förestavas av fruktan i stället för ömsesidigt förtroende, av förtryck i stället för det obehindrade främjandet av det allmänna bästa?

Hot mot friheten

Friheten kränkes, när relationerna mellan folken inte bygger på respekten för varje enskilt folks likvärdighet, utan på den starkares rätt, på stormaktsblockens gottfinnande, och på militär eller politisk imperialism.

Folkens frihet tar skada, när de mindre nationerna tvingas sluta upp kring de större för att förvissa sig om sin rätt till självständighet eller överlevnad.

Friheten lider skada, när en dialog mellan berättigade parter inte längre är möjlig på grund av det ekonomiska eller finansiella överväldet, såsom detta utövas av bättre ställda och starka nationer.

Och har freden i nationens inre liv, på det politiska området, någon verklig chans, när det fria deltagandet i samhälliga beslut eller det fria åtnjutandet av den enskildes rätt inte säkerställes?

Det finns ingen sann frihet – denna fredens grundval – där all makt samlas i händerna på en enda samhällsklass, en enda ras eller grupp eller där det allmänna bästa förväxlas med obehörig hänsyn till ett enda parti, vilket likställer sig med staten.

Det finns ingen sann frihet, när den enskildes fri- och rättigheter usurperas av kollektivet ”genom att man frånkänner människan och hennes personliga såväl som sociala historia all transcendens”. (Om vår tids sociala problem nr 26.)

Den sanna friheten saknas likaså, när de brokiga yttringarna av en luftig samhällssyn som ej vet av någon överhet leder därhän att man tillbakavisar eller ständigt ifrågasätter varje auktoritet och som ytterst utmynnar i politisk terrorism och ursinniga våldsdåd, dessa må sedan vara spontana eller organiserade.

Det handlar inte heller längre om sann frihet, när statens inre säkerhet upphöjs till den enda och högsta normen för relationerna mellan statsmakten och medborgarna, som om den utgjorde det enda eller främsta medlet till vidmakthållandet av den inre freden. Man kan i detta sammanhang inte med tystnad förbigå problemet med ett systematiskt eller selektivt förtryck – åtföljt av mördande och tortyr, av bortrövande och förvisning – som så många människor faller offer för.

Social ofrihet

På det sociala området kan man knappast tala om verklig frihet för de män och kvinnor som inte är tillförsäkrade ett hederligt och inbringande arbetstillfälle eller som – i alla dessa byar på landet – alltjämt kvarhålles i beklagliga trälsysslor, ibland som ett arv från politiskt beroende i det förflutna eller kolonialanda.

Å andra sidan finns det inte heller någon tillräcklig frihet för dem, som till följd av en okontrollerad utveckling av industrin, av stadsbildningen eller av byråkratins tillväxt finner sig fångna i ett jättelikt kuggverk, i en myckenhet av anordningar, som de aldrig bett om eller som de ännu inte behärskar och som inte längre lämnar tillräckligt rum åt en människovärdig social utveckling.

Friheten är dessutom, mer än det kan tyckas, begränsad i ett samhälle som låter leda sig av dogmen om ett aldrig utplanande materiellt framåtskridande, av förvärvsbegär eller av kapprustning.

Den nuvarande ekonomiska krisen, som drabbar alla samhällen, hotar, om den får fortgå utan efterrättelse av en annan ordnings fordringar, att utlösa skyddsåtgärder som kommer att ännu mera begränsa det utrymme för friheten, vilken freden behöver för att blomstra och mogna.

Andlig ofrihet

Också på ett andligt plan kan friheten drabbas av många slags manipulationer.

Detta är fallet, när de sociala kommunikationsmedlen missbrukar sin makt genom att vårdslösa den strikta objektiviteten.

Detsamma gäller vidare, när psykologiska förfaranden tillämpas utan hänsyn till den mänskliga personens värdighet.

Vidare förblir friheten mycket ofullständig eller svår att utöva för de män, kvinnor och ungdomar, vilkas analfabetism utgör en sorts daglig träldom i ett samhälle som förutsätter kultur.

På tröskeln till året 1981, som av Förenta nationerna förklarats som det internationella handikappåret, måste slutligen i denna överblick också de av våra bröder och systrar inneslutas, som är fysiskt eller psykiskt handikappade. Är vårt samhälle tillräckligt medvetet om sin förpliktelse att ställa sådana medel till förfogande som gör det möjligt för de handikappade att lättare delta i det sociala livet och också få tillgång till en mänsklig utveckling, som på ett värdigt sätt motsvarar deras personliga rättigheter liksom deras möjligheter?

F riheten som rättighet och plikt

Friheten är till sitt väsen inskriven i människan, den är en oskiljaktig del av den mänskliga personen och ett utmärkande kännetecken för hennes natur. Ty personens frihet har sin grund i dess transcendenta värdighet, som skänkts den av Gud, dess skapare, och som ger den dess inriktning mot Gud. På grund av att människan är skapad till Guds avbild (jfr 1 Mos. 1:27) hör friheten oskiljaktigt till människan, och ingen makt, inget yttre tvång kan någonsin upphäva den; friheten tillfaller människan både som individ och som samhällsmedlem. Människan är fri, emedan hon äger förmågan att avgöra sig i ljuset av vad som är sant och gott. Hon är fri, emedan hon kan välja ”på ett personligt sätt, sporrad och ledd inifrån och inte av någon instinktsmässig impuls eller enbart av yttre tvång” (Kyrkan i världen av idag, nr 17). Att vara fri betyder: att kunna och vilja välja; att vara fri betyder att leva enligt sitt samvete.

Dock är friheten inte bara en rättighet, som man gör anspråk på för egen del; den är också en plikt, som man tar på sig gentemot andra.

För att verkligen tjäna freden måste varje människas och varje mänsklig gemenskaps frihet respektera de andra människornas och gemenskapernas frihet och rätt. Däri finner den sin begränsning men också sin inre logik och värdighet. Ty människan är av naturen en samhällsvarelse.

Missbrukad frihet

Många former av ”frihet” förtjänar inte detta namn; friheten måste vaksamt försvaras mot efterbildningar av skilda slag. Så t.ex. kan konsumtionssamhället i sitt överflöd på icke nödvändiga ägodelar i viss bemärkelse utgöra ett missbruk av friheten, när det allt omättligare begäret efter ägodelar inte underordnas rättvisans lag och den sociala kärleken. En sådan konsumtionspraxis inkräktar nämligen på de andras frihet, ja ur den internationella solidaritetens synpunkt är den rentav till förfång för hela samhällen, som inte förfogar över det minimum som de skulle behöva för sina basbehov.

Zoner av absolut fattigdom på denna jord, svält och undernäring innebär en allvarlig fråga till de länder, som har utvecklat sig fritt utan att räkna med dem som ofta inte har det minsta – och ofta kanske på deras bekostnad. Ja, även i de rika länderna själva är den otyglade jakten efter materiella ägodelar och efter alla upptänkliga tjänster åt deras innehavare bara skenbart frihetsbefordrande, eftersom det framhåller det materiella ägandet som ett avgörande mänskligt värde, i stället för att ett visst materiellt välstånd bara betraktas som förutsättning och medel för det fulla utvecklandet av människans anlag i samarbete och harmoni med hennes medmänniskor.

Ett rent materialistiskt motiverat samhälle förvägrar på liknande sätt människan friheten, när det underordnar den individuella friheten ekonomins primat, när det i namn av en falsk ideologisk likriktning undertrycker människans andligen skapande kraft, när det förvägrar människor utövandet av föreningsrätten, när det praktiskt taget gör slut på möjligheten att delta i det offentliga livet, eller när det på detta område handlar så, att individualism och soffliggaranda blir den allmänna inställningen i det medborgerliga och sociala livet.

Slutligen bör sägas, att den sanna friheten inte heller främjas i det permissiva samhället, som förväxlar friheten med efterlåtandet inför självrådighet och i frihetens namn förkunnar en sorts allmän sedeslöshet.

Påståendet att människan är fri att gestalta sitt liv oberoende av sedliga värden, och att samhället inte behöver skydda och främja dessa värden, är en karikatyr av friheten. En sådan inställning ödelägger frihet och fred. Det finns talrika exempel på denna missuppfattning av friheten, t.ex. utsläckandet av människoliv genom tolererad eller legaliserad abort.

Folkens suveränitet

Respekten för folkens och nationernas frihet är en av fredens väsentliga beståndsdelar. Det har gång på gång utbrutit krig, och hela folk och kulturer har drabbats av förstörelse, därför att ett folks eller en nations suveränitet inte har respekterats. Alla kontinenter har bevittnat och undergått mordiska brödrakrig och strider, som framkallats genom en nations försök att inskränka en annans autonomi. Man kan t.o.m. fråga sig om inte kriget hotar att bli – eller att förbli – ett normalt faktum i vår civilisation med ”begränsade” väpnade konflikter som drar ut på tiden utan att den allmänna opinionen uppreser sig mot detta, eller med en rad inbördeskrig. De direkta och indirekta orsakerna därtill är mångfaldiga och sammansatta: territoriell expansionism, ideologisk imperialism, för vars framgång man samlar vapen, som kan åstadkomma den totala förintelsen, vidare fortsatt ekonomisk utsugning, fixering vid den territoriella säkerheten, vapenhandlarnas utnyttjande av skiljaktigheter och ytterligare mycket annat.

Vilket skälet än kan vara, innebär dessa krig orättvisa, människoförakt eller hat och inskränker friheten. Jag har understrukit detta under det gångna året inför Förenta nationernas generalförsamling: ”Krigshetsen i sin ursprungliga, grundläggande betydelse gror och mognar där de oförytterliga mänskliga rättigheterna kränkes. Detta är en ny syn på fredens sak, djupt aktuell och samtidigt väsentligare och radikalare. Det är en syn, som skönjer krigets uppkomst och i viss mening dess substans i alla upptänkliga former av orättvisa i dess mest skiftande aspekter; orättvisan skadar först och främst de mänskliga rättigheterna och sönderbryter slutligen hela strukturen av internationella relationer.” (L’Osservatore Romano 15 nov 1980.)

Utan viljan att respektera varje folks, varje nations eller kulturs frihet, och utan en världsvid konsensus i detta avseende, blir det svårt att skapa betingelser för freden. Ändå måste man ha modet att gripa sig an med dem. Detta fordrar av varje nation och dess regering det medvetna och offentliga avståendet från anspråk och syften, som inkräktar på de andra nationerna, dvs. avståendet från att godkänna varje doktrin om nationell eller kulturell dominans. Likaså måste man vara beredd att respektera de andra nationernas inre utveckling, erkänna deras personlighet mitt i mänsklighetens familj och följaktligen ifrågasätta och korrigera varje slags politik, som i praktiken skulle kunna betyda inblandning eller utsugning på det ekonomiska, sociala eller kulturella området.