Fornkristen poesi

Trots sitt judiskt klingande namn kan Salomos oden med översättarnas ord kallas för den äldsta kristna sångboken. Det rör sig om en grupp texter från tiden före 200 e.Kr, som nu för första gången har översatts till svenska och som är väl värda att uppmärksammas.

Vad har då den vise Salomo att göra med dem? Strängt taget ingenting. Både judar och greker tillskrev under senantiken gärna forntidens mästare författarskapet till sena verk, och sådana pseudepigrafer är inte heller okända i den tidiga kristna diktningen. Salomo attribuerades med tiden en rikt flödande litterär verksamhet, på både hebreiska och grekiska: Ordspråksboken, Höga Visan och Predikaren samt Vishetens bok och dessutom en judisk hymnsamling, de s.k. Salomos psalmer. Det är snarast associationen med dessa psalmer som har gett odena deras namn. För övrigt fängslade den vise kung Salomo folkfantasin på ett alldeles särskilt sätt, och både kristen och muslimsk tradition tillskriver honom makten över andarna och allt förborgat vetande.

Översättare är Per Beskow, docent i religionshistoria och specialiserad på patristik, och Sten Hidal, docent i gammaltestamentlig exegetik, betryggande kunniga forskare. Först presenterar de texten och ger en språklig kommentar, och sedan går de kortfattat och överskådligt igenom de olika frågor som har ställts i samband med texterna. De avvisar övertygande hypotesen att det skulle röra sig om judiska texter med senare kristna inskott och likaså föreställningen att det skulle vara frågan om gnostiska texter i egentlig bemärkelse. Vad ursprungsspråket beträffar lutar de åt uppfattningen att det var syriska, på vilket nästan hela texten finns traderad; koptiska och grekiska versioner existerar också.

Frågan om den ursprungliga användningen är svårare att besvara. Det är påfallande att eukaristin och dess element, bröd och vin, inte förekommer, medan en del av bildspråket kan leda tankarna till dopliturgier. Texterna var uppenbart sånger som skulle framföras, kanske med försångare och skilda körer. Rene Kieffer har här tonsatt ett av odena, ett modernt försök att återge dem deras ursprungliga funktion.

Det är naturligtvis viktigt också för läsarna att få ett begrepp om när och var och varför dessa texter uppstod, men ännu viktigare är kanske den enkla frågan: Är de läsvärda? Vad kan den som inte är expert på tidigkristen litteratur få ut av dem som ren läsning?

Det är ganska mycket. Samlingen bärs av en glädje som förhoppningsvis kan väcka en återklang hos läsaren. Somliga oden är klart och enkelt uppbyggda lovprisningar av Guds storhet. Andra är sammansatta av delar som ibland går över i varandra på ett något förbryllande sätt. De är inte de minst suggestiva texterna. Mest egenartad är framställningen i de partier där det inte går att säga klart vem det är som talar: den kristne diktaren eller Kristus. Gränserna är flytande, så att den kristne och Kristus själv kan tyckas vara samma gestalt, buren av uppståndelsens jubel. Guds Son framstår särskilt som dödens besegrare, den som har gått ner i dödsriket och återkommit. Inte minst vår tid, som har lagt sådan vikt vid fattigdomens teologi, behöver också uttrycken för påskens seger.

I judiskt och kristet bildspråk skildras ju Gud traditionellt med manliga drag. Här möter vi också Gud som en mor, närmare bestämt som den vars bröst är fulla av mjölk för människorna (8:14). Tanken utförs i början av hymn 19 så att sångaren dricker en bägare mjölk och

Sonen är bägaren,

och han som blev mjölkad är Fadern,

och den heliga Anden mjölkade honom.

Så fortsätter beskrivningen med att Anden blandar mjölken från Faderns båda bröst, och Jungfru Maria föder den.

Annars dominerar sådana välkända bilder som planteringen, ljuset, det livgivande vattnet, den grönskande kransen. Vi har väl alla inom oss en bild av världen som det landskap vi är vana vid, och hur mycket vi än vet att det inte stämmer, präglar det vår känsla. Det krävs en ansträngning att visualisera det land som en annan kulturs poetiska språk syftar till. Odenas symboler har en särskild bärkraft i den syriska (eller allmänt främreasiatiska) öknen med dess uppodlade oaser. Ju mer levande vi uppfattar dem, desto mer kan de ge oss.

Segern över fiender spelar en betydligt mindre roll i dessa oden än i Psaltaren eller Qumran-texterna. Den grupp som talar verkar ganska oberörd av förföljelser, och dess förhärskande känslor är de ringas jubel över att ha blivit (andligt) upphöjda. Gud är en frisk krans runtom den troende, men han är inte den som räcker martyren segerpalmen.

Läsaren bör uppbåda en välvillig förståelse för ett orientaliskt bildspråk långt före den västerländska teologins uppbyggnad. Då har han en givande läsning framför sig. Med hjälp av den förträffliga kommentaren kan man tränga allt djupare in i dessa texter med deras judekristna språk och deras segerkänsla. Det är ganska lätt att tänka sig dem använda i dag av en liten bönegrupp – särskilt en som kan improvisera melodier – där man inte behöver ge ett samlat uttryck för en hel teologi. Kanske var deras upphov något liknande.

Proprius förlag med sin ambitiösa utgivning av lite udda kristna texter har här gjort ännu en viktig insats. Det är glädjande att se att också dessa tider av intellektuell nedrustning i Sverige kan ge utrymme åt lärda som utan svårighet översätter från syriska, koptiska och grekiska och som dessutom, vilket är lika viktigt, kommenterar sina översättningar kunnigt och lättläst.

Läsaren får tacka och ta emot och önska sig flera sådana skrifter.