Aspekter av enhet i religionsdialogen

I inledningen till Nostra aetate. Andra Vatikankonciliets deklaration om de icke-kristna religionerna (1965) uttrycks en storslagen teologi om enhet, som har relevans i mötet mellan religioner:

”I vår tid då människosläktet alltmer blir en enhet och då förbindelserna mellan de olika folken ökar, överväger kyrkan mera noggrant sitt förhållande till de icke-kristna religionerna. I sin uppgift att främja enheten och kärleken bland människorna och även bland folken tar hon här sikte på det som är gemensamt för alla människor och leder till inbördes samhörighet.
?Alla folk utgör ju en enda gemenskap, de har ett och samma ursprung, eftersom Gud lät hela människosläktet bosätta sig överallt på jordens yta; de har också ett och samma slutmål, Gud […]” Nostra aetate § 1.

Konsekvenserna av denna enhet anges i dokumentets avslutning:

”Vi kan inte åkalla Gud som Fader, om vi vägrar att handla broderligt mot somliga människor: de är ju skapade till Guds avbild. Människornas förhållande till Gud, Fadern, och deras förhållande till sina medbröder, hänger så intimt samman med varandra, att Skriften kan säga: ’Den som inte älskar känner inte Gud.’” (1 Joh 4:8). Nostra aetate § 5.

Denna enhetsteologi med dess uppfordrande konsekvenser är grundläggande för all strävan efter enhet. I religionsdia­logen ligger det här nära till hands att utifrån Nostra aetate associera vidare till det konkreta etiska program som utformandes av den schweiziske teologen Hans Küng på 1990-talet i Projekt Weltethos: Ingen världsfred utan religionsfred, ingen religionsfred utan religionsdialog, ingen religionsdialog utan religionsforskning.

I dag har människor kommit närmare varandra än någonsin tidigare genom den tekniska utvecklingen och världens digitalisering, samt till följd av migration och flyktingströmmar till den rikare delen av världen. Samtidigt bevittnar vi med oro söndrande tendenser som polarisering, militär och taggtrådsstängsel vid gränser, politisk och religiös extremism med våldshandlingar, dödsskjutningar och så vidare. Även om Nostra aetate tillkom i en annan tid, är dess budskap om att främja enhet, fred och kärlek mellan folk och religioner därför fortfarande relevant och angeläget i dag. (För den som önskar en mer uppdaterad text om religionsdialogens betydelse i dag finns Kyrkornas världsråds dokument från 2016 Called to Dialogue: Interreligious and Intra-Christian Dialogue in Ecumenical Conversation. A Practical Guide.)

Relationen till inomkristen ekumenik

För något årtionde sedan talade man ofta om religionsdialogen som den ”större” eller ”vidare” ekumeniken. Några menade att detta språkbruk var olämpligt, eftersom ordet ”ekumenik” borde vara reserverat för den inomkristna ekumeniken och sökandet efter kristen enhet. Med tiden blev ändå religionsdialogen en del av det ekumeniska arbetet såväl inom Kyrkornas världsråd som inom Sveriges kristna råd. Detta motiverades av att utvecklingen i världen och det lokala samhället medförde att det blev svårt att helt särskilja dessa båda former av samarbete och dialog. Det föll sig naturligt att vissa humanitära, sociala eller kulturella insatser med fördel kunde i ske i samverkan mellan kristna och andra religiösa företrädare. Likaså kunde man vidga sina vyer och lära av varandra i det interreligiösa samarbetet. På vissa plan överlappar därför den inomkristna ekumeniken och religionsdialogen varandra.

Vad gäller enheten skiljer sig dock målsättningarna åt i den inomkristna dialogen respektive i religionsdialogen. I det förra fallet är målet enligt Charta Oecumenica ”att i den heliga Andens kraft verka för Jesu Kristi kyrkas synliga enhet i en enda tro, som tar sig uttryck i att vi ömsesidigt erkänner varandras dop och lever i eukaristisk gemenskap och även i gemensamt vittnesbörd och gemensam tjänst” (Charta Oecumenica § 1). Religionsdialogen har givetvis inte något sådant kvalificerat mål. Inte heller eftersträvar man synkretism eller någon sorts universalreligion. I stället handlar det om samarbete för fred, rättvisa och försoning, stöd åt svaga och förtryckta, utbyte av ”gåvor” från varandras traditioner med mera. Detta betyder inte att enheten skulle vara frånvarande i religionsdialogen. Tvärtom kan den upplevas mycket starkt som en oväntad glädje över det man har gemensamt. Men det är en annan sorts enhet än inom den kristna ekumeniken, vars målsättning grundas på Jesu egna ord ”[…] att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss” (Joh 17:21).

Enande områden

Inom några områden framträder enheten mellan religionerna särskilt tydligt, till exempel i fråga om etik, både när det gäller gemensamma värderingar och konkreta handlingar. Motsvarigheten till den ”gyllene regeln” har en central plats i flertalet religioner. Även om regeln formuleras olika, har den beskrivits som religionernas förenande kärleksbudskap. Religionernas moraliska koder, budord och träningsregler påminner också om varandra, fastän de tillämpas olika. Det är därför inte förvånande att människor med olika religiös tillhörighet känner igen sig i varandras etiska värderingar och i sättet att tillämpa dem.

Utifrån sådana etiska överensstämmelser har samverkan mellan religionerna växt fram i organiserade former. Här finns många exempel alltifrån Sveriges interreligiösa råd (SIR), där samfundledare möts, ibland för att göra uttalanden om flyktingpolitiken, till Interreligiöst fredsforum, ett nätverk med uppgift att lyfta fram religionens roll för att skapa fred och samförstånd. Internationellt kan nämnas den av FN organiserade Interfaith Harmony Week, som årligen äger rum i februari och där en rad aktuella frågor uppmärksammas som klimat, hälsa, rättvisa och fred, kvinnors situation runtom i världen, med mera. För övrigt finns det i dag ett omfattande interreligiöst engagemang kring miljön och klimatet, som ju alla religioner har ett förhållningssätt till.

Andra situationer där enheten mellan religionerna förmärks gäller ömsesidiga solidaritetsmanifestationer. Hatbrott mot religiösa ledare eller institutioner inträffar tyvärr alltför ofta. Antalet vandaliseringar av synagogor, moskéer, kyrkor och kyrkogårdar ökar, vilket i sig är ett mycket bekymmersamt problem som dock inte kan behandlas här. När exempelvis en moské eller en judisk församling blivit utsatt för något sådant dåd har det ganska ofta hänt att människor med en annan religiös tillhörighet solidariserat sig med dem som utsatts och manifesterat detta på olika sätt, till exempel i form av ”kärleksbombningar” med hjärtan på moskédörrar, överlämnande av blommor et cetera. Sådant kan kanske uppfattas lite banalt men det kan, förutom att vara en solidaritetshandling, också ses som en gest av interreligiös enhet. Man vill manifestera att troende med olika religiös tillhörighet står enade då en av religionerna kränks eller skändas.

Enande erfarenheter vid religionsutövning

Det händer att människor som tillhör olika religioner besöker varandras heliga rum och även närvarar vid den religiösa utövningen där. Ibland sker detta ömsesidigt via utbyten. Sådana erfarenheter kan upplevas som enande i den bemärkelsen att man möts i ett likartat religiöst engagemang och upplever en samhörighet i vissa uttrycksformer, även om man är medveten om de bakomliggande läromässiga skillnaderna. Eftersom jag själv råkar ha erfarenheter av sådant slag, ska jag uppehålla mig något längre vid denna form av interreligiöst enhetsskapande och särskilt dela med mig av erfarenheterna från en veckas vistelse för många år sedan i ett zenbuddhistiskt nunnekloster i Japan. Först vill jag emellertid klargöra att avsikten här inte är att diskutera detta teologiskt, vilket utrymmet inte medger. Den teologiskt intresserade hänvisas i stället till studiehäftet Kan vi be tillsammans? Ett ekumeniskt studiematerial om bön i mångreligiös kontext (Sveriges Kristna Råds skriftserie nr 11).

Hur hamnade jag som dominikansyster i ett zenkloster? Genom East-West Spiritual Exchange, en utbytesverksamhet mellan zenbuddhistiska kloster i Japan och benediktinkloster i Europa. Dessa utbyten, som startade vid slutet av 1970-talet, är i sin tur en del av verksamheten inom den internationella organisationen Monastic Interreligious Dialogue. Som namnet anger är den enande ramen klosterlivet och det personliga engagemanget i detsamma. – Jag befann mig i Japan för ett fältstudium av mötet mellan kristendom och buddhism. Via mina japanska medsystrars kontakter fick jag möjlighet att komma till Aichi Semmon Nisodo, ett utbildningskloster för 20-talet zennunnor i Nagoya. Klostrets abbedissa samt en ytterligare nunna i klostrets ledning hade tidigare varit ”utbytesnunnor” i ett belgiskt benediktinkloster och ett par belgiska benediktinsystrar hade i sin tur tillbringat någon månad i zenklostret. Det fanns alltså ett redan upparbetat mönster för hur utbytena skulle gå till samt även personliga kontakter och erfarenheter från tidigare möten. Jag hade därför förmånen att få delta i något redan etablerat.

Till villkoren hörde ”allt eller intet”, vilket i realiteten betydde att man som gäst i klostret förväntades delta i allt – religionsutövning, trosundervisning, studium, praktiskt arbete, måltider och korta vilostunder. Det gick inte för sig att be att få avstå från något i dagsprogrammet, därför att man tillhörde en annan religion eller var trött och ville sova, i stället för att kliva upp klockan 4.00. Tvånget att delta i alla aktiviteter var fysiskt krävande men medförde troligen större behållning av vistelsen. Under veckan i klostret deltog jag i en tredagars sesshin, det vill säga en retreat, där man satt med benen i halvlotusställning i meditation åtta timmar om dagen. För övrigt fanns inga stolar utan vid allt sittande hade man benen hopvikta under sig på ett eller annat sätt, vilket blev ansträngande i längden.

Det behöver knappast sägas att dessa utbyten förutsätter att deltagarna är klara över sin egen religiösa identitet och inga försök görs heller att få gästen att konvertera till värdfolkets religion. Nunnorna hade svårigheter med att uttala och skriva mitt namn. För enkelhetens skull fick jag därför helt adekvat heta ”Sister Christian”. Allt försiggick på japanska, ett språk som jag inte förstod, men några engelsktalande nunnor tolkade och översatte till engelska, när de tyckte att det behövdes. Dagsprogrammet liknade mycket motsvarigheten i ett traditionellt katolskt kloster, det vill säga att bön/meditation, arbete, studier, måltider och vila fördelas över dagen på ett sätt som bäst passar den kroppsliga konstitutionen.

Ordningen var hierarkisk och man gick ofta i ordinationsordning snabbt tillsammans i procession mellan lokalerna. Som ordained nun behandlades jag med stor respekt, men eftersom jag tillhörde en annan religion placerades jag mellan den yngsta novisen och lekmännen. Trots främmande sedvänjor och i mitt tycke onödiga komplikationer med praktiska göromål smälte jag in i kollektivet och till och med trivdes med det. Samvaron med nunnorna blev något mer än ”deltagande observation”. Skämtsamt brukar jag tala om den här vistelsen som när jag var zennunna för en vecka.

En god del av dagen upptogs av religiösa ceremonier och sutrarecitation, som jag inte förstod mycket av men ändå anade vad det rörde sig om utifrån mitt eget ordensliv. Exempelvis firade man förgrundsgestalter i zentraditionen, ungefär som vi firar helgon. Andra för mig välbekanta kultiska bruk var till exempel att gå i procession fram till en staty och sjunga en sång tillägnad den vördade. Det kultiska livet fann jag omväxlande och variationsrikt med rikliga inslag av vördnadsfulla, kroppsliga gester samt olika klanger från diverse slagverk.

En veckas vistelse i Aichi Semmon Nisodo var i och för sig för kort tid för att bedöma en så här omvälvande erfarenhet, men jag kan ändå sammanfatta mina reaktioner. I viss mån bidrog nog nyhetens behag och igenkännandets glädje till att jag kände mig hemma i klostret, men nunnornas mottagande, respekt och generositet betydde också mycket, liksom de samtal jag kunde ha med några av dem. På något sätt upplevde jag att deras liv delvis också var mitt. Detta borde väl kunna betraktas som en form av enhet? Trots språkliga, kulturella och doktrinära barriärer fick jag en liknande relation till zennunnorna som till mina egna medsystrar. Men inom mig uppstod ändå frågan om jag kunde kalla dem för systrar, eftersom de inte var kristna. Jag kom fram till att de i alla fall kunde vara en sorts andliga kusiner. – Då avskedets stund kom vid veckans slut gjorde vi djupa bugningar mot varandra på japanskt vis. När vi sedan rätade upp oss var de flestas ögon tårfyllda, också mina egna.

Behov av enhet i dag

Alla människor utgör en enda gemenskap och har sitt ursprung och slutmål i Gud, som är en (jfr Nostra aetate). Därför finns något av denna enhet, eller längtan efter den, inom varje människa och i all mänsklig gemenskap. Enhetens innehåll och uttrycksformer varierar dock beroende på sammanhanget – kulturellt, religiöst, socialt, politiskt och så vidare.

Den inomkristna ekumeniska rörelsen har funnits i mer än hundra år. Sett i detta långa tidsperspektiv har engagemanget för kristen enhet varit framgångsrikt. Kyrkorna har uppnått en betydande enhet vad gäller relationer, humanitärt samarbete och lärofrågor, även om man ännu inte nått fram till ”synlig enhet” i den mening som anges i Charta Oecumenica. Den ”större ekumeniken”, det vill säga religionsdialogen, är av betydligt yngre datum och har tillkommit därför att, just som det sägs i Nostra aetate, ”förbindelserna mellan de olika folken ökar”. Tyvärr ökar också polarisering och konflikter i dag. Det är därför angeläget att erkänna och identifiera, främja och utveckla de olika aspekter av enhet som uppstår i det interreligiösa mötet, så att människor kan leva i fred med varandra.

Litteratur

Charta Oecumenica. Riktlinjer för det växande samarbetet mellan kyrkorna i Europa. Sveriges Kristna Råds skriftserie Nr 1. 2001.

Katrin Åmell: ”Från solens uppgång…” Brev hem från Japan. Proprius 1989.

Kan vi be tillsammans? Ett ekumeniskt studiemateral om bön i mångreligiös kontext. Sammanfattat och bearbetat av Katrin Åmell OP. Sveriges Kristna Råds skriftserie nr 11. 2007.

Küng, Hans, Projekt Weltethos. Piper Verlag GMBH. (1990) 2008.

Nostra aetate. Andra Vatikankonciliets deklaration om de icke-kristna religionerna. Den 28 oktober 1965: Kyrkan och religionerna. Katolska grunddokument. Red. Kaj Engelhart. Veritas Förlag 2005. s. 17–23.

Åmell, Katrin: ”Monastic Interreligious Dialogue outside the Monastery”: Swedish Missiological Themes, 87 2/1999. s. 241–251.

Internetkällor

https://www.oikoumene.org/en/resources/documents/wcc-programmes/interreligious-dialogue-and-cooperation/called-to-dialogue.

https://www.youtube.com/watch?v=dfbz3Ertxfs (film från den franska katolska tv-kanalen KTO om Monastic Interreligious Dialogue).

Katrin Åmell är dominikansyster, teol.dr i missions­vetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.