Enhet och mångfald i västlig tanketradition

”You are all individuals” (”Ni är alla individer”), säger Brian till folkmassan i Monty Pythons Life of Brian (”Ett Herrans liv”) från 1979. ”Yes, we are all individuals” (”Ja, vi är alla individer”), svarar folkmassan med en röst. Förutom en avvikare, som tillägger: ”I’m not” (”Inte jag”).

Mångfald är i dag ett entydigt positivt värde i många sammanhang. Men mångfald förutsätter, intressant nog, enhet, därför att en mångfald alltid är en mångfald av något, och de enskilda ting som utgör en mångfald måste vart och ett utgöra en enhet (annars har man bara en grå massa, och det i sig skulle ju inte utgöra en mångfald utan just en enhet). En otyglad mångfald riskerar vidare, paradoxalt nog, att övergå i en fullständig enhet och enhetlighet, som i exemplet från Life of Brian härovan.

Enhet och mångfald kommer med varandra och ger varandra, i det mänskliga livet (där fullständig enhet inte är möjlig, och inte heller önskvärd).

Frågan om förhållandet mellan enhet och mångfald är lika gammal som den västliga filosofin. Redan hos de tidigaste filosoferna uppstod frågan om hur enheten och mångfalden förhåller sig till varandra, tillsammans med frågan om varat eller det som är (hôs estin eller to ôn på grekiska).

Parmenides

Det är främst i den västliga traditionen av grekiskt tänkande som frågan om enhet och mångfald först står i fokus. I de grekiska kolonierna i nuvarande Syditalien, dåtidens Magna Graecia (”Storgrekland”), utvecklar sig det filosofiska tänkandet explosionsartat omkring fem århundraden före Kristus. En portalgestalt är Parmenides, som lever i Elea. Han intar en hållning i frågan som uppmålar en ytterlighet som egentligen inte kan överträffas eller passeras: allt som är, är ett. Vara och tänkande är ett och detsamma, eftersom det som inte är inte heller kan tänkas. Det finns inga skillnader inom det som är, ingen differentiering. Det finns därför inte heller någon förändring eller rörelse. Parmenides är kompromisslös i sitt tänkande.

Parmenides tänkande utgjorde förstås en utmaning. Om verkligheten är beskaffad som han säger, hur ska vi då kunna redogöra för den mångfald som tycks finnas i världen runt omkring oss? Parmenides själv har i själva verket en redogörelse för världen och kosmos i sin filosofi, men han hjälper inte läsaren eller lärjungen på traven här genom att få ihop det ena och det oföränderliga, å ena sidan, med den föränderliga värld som framträder för våra sinnen, å den andra.

Parmenides position i frågan skulle sedan komma att bli en utmaning för Platon.

Herakleitos

Den som ibland framställs som Parmenides motsats när det gäller enhet och mångfald är Herakleitos.

Herakleitos kom från en helt annan del av den grekiska världen än Parmenides. Han levde på nuvarande Turkiets östkust och var ungefär samtida med Parmenides. Herakleitos bildade ingen skola och tycks i stort ha varit en ensamt verkande filosof i sin omgivning.

Herakleitos är främst känd för sin tes att allting kommer eller framspringer ur motsättningar. Utsagan ”kriget är alltings fader” tillskrivs honom. Kärlek och hat, varmt och kallt – ur detta kommer en kaotisk och ständigt föränderlig verklighet. ”Ingen kan stiga ned i samma flod två gånger” är en annan utsaga som hänförts till Herakleitos, och även om den troligen är av senare datum fångar den väl kärnan i hans tänkande om just förändring.

Men detta är faktiskt bara ena sidan av Herakleitos. Han kallas ibland också ”Logos filosof”. Visserligen förändras allt ständigt, var sak möts av sin motsats och något nytt uppstår. Men detta sker också enligt vissa lagar. Logos – ordet, argumentet, strukturen, ordningen – styr allt och härskar i allt.

Här finns det en asymmetri, en olikhet mellan vad som först framstår som ytterligheter. Parmenides kan gå hela vägen och sätta varat och enheten som det enda som finns och det enda som kan tänkas, om än det leder honom in i problem som han inte tar tag i. Men om man går åt andra hållet – åt mångfalden, åt det kaosartade, åt motsättningar – leds man oundvikligen tillbaka mot enheten. Mångfald kan bara förstås mot bakgrund av enhet. Även kriget lyder sina lagar. Vi ska återkomma till detta.

Pythagoras

Om Parmenides alltså betonade alltings enhet, och Herakleitos mer utgick från mångfald, kan triaden av tidiga tänkare kompletteras med Pythagoras, som tänkte utifrån par.

Pythagoras var liksom Parmenides verksam i dagens Syditalien, och han var även påverkad av Parmenides. Pythagoras var lika mycket en religiös som filosofisk gestalt, i den mån en sådan uppdelning låter sig göras vid denna tid. Det är för övrigt Pythagoras som brukar tillskrivas äran av att ha myntat ordet ”filosof” (bokstavligen ”vän av visdom” eller ”älskare av visdom”) i den mer specifika betydelsen ordet har kommit att få.

Enligt Pythagoras kommer eller genereras allt av tvåfaldiga principer: udda och jämnt, ändligt och oändligt, manligt och kvinnligt, och så vidare. Det är genom att ha en tvåfald som vi sedan kan börja räkna och skapa de naturliga talen: 1, 2, 3 (…). Från de naturliga talen kommer sedan de geometriska figurerna och så, slutligen, de fysiska kropparna.

Det är dock också så att vad som genereras av tvåfalden, och vad som genereras av talen, inte riktigt är skilt från denna grund. Hela verkligheten är präglad av detta så till den grad att den inte kan skiljas från det. Man kan kanske förstå det utifrån att vattnets väta, å ena sidan, och våtheten hos det som är vått, å den andra, inte går att skilja från varandra. På så sätt kan man också förstå Pythagoras uppfattning om att även den fysiska verkligheten ”egentligen” består av tal och proportioner: vad som kommer av tal och proportioner är också till sin natur tal och proportioner.

Vissa senare pythagoréer inkorporerade mer av Parmenides monism (av grekiskans monos, ”en”), men i den mer ursprungliga utformningen tycks just tvåfalden ha varit mer central än enheten för Pythagoras och pythagoréerna.

Betoningen av en grundläggande tvåfald gör att pythagoréerna, i en mening, kom nära Herakleitos. Men pythagoréerna tänkte sig genereringen av världen från dualiteterna (av latinets duo, ”två”) som mer harmonisk än vad Herakleitos tänkte sig den. Medan allting enligt pythagoréerna utvecklade sig i enlighet med harmonier och proportioner, var det i stället dissonanserna och motsättningarna som gav upphov till det ständigt nya och skiftande enligt Herakleitos och hans världsåskådning.

Platon

Det är mot bakgrund av en mångfald tankar av ovanstående slag, och inte minst mot bakgrund av utmaningen från Parmenides, som Platon utformar sina reflektioner kring enhet och mångfald. Hur ska man få ihop dessa?

Platon är i grunden drabbad av Parmenides argumentation för att allt som är, är ett och oföränderligt. Men han nöjer sig inte med att bara konstatera att detta skär sig mot vår vardagliga erfarenhet av mångfald och förändring.

Nyckelbegreppet för att lösa detta blir för Platon delaktighet (grekiska methexis). Verkligheten är visserligen ytterst sett oföränderlig, och det är bara om denna vi kan ha sann kunskap. Men den fysiska, mångfaldiga världen omkring oss är delaktig i denna verklighet. Den är alltså också verklig, även om den har en lägre grad av verklighet. Den fysiska verkligheten befinner sig någonstans mellan vara och icke-vara.

Exakt hur denna delaktighet ska förstås uttrycks på lite olika sätt i Platons dialoger. Men på flera ställen spelar formerna (grekiskans eidos) en central roll. Det är genom delaktighet i en form som någonting blir vad det är. Vi är människor genom en delaktighet i människans form, någonting är rött genom delaktighet i rödhetens form, och så vidare. Ytterst får allting sin verklighet av godheten eller godhetens form enligt vissa redogörelser av Platon.

Man kan här märka att det redan av ordet ”delaktighet” eller methexis kommer frågor om enhet och mångfald, om helhet och del. Ordet betecknade ursprungligen en form av grekiskt drama där åhörarna tar del i själva dramat – eller i den religiösa ritualen – som deltagare. Dramat, som utgör en helhet, utgörs alltså ytterst av åhörarna, som utgör en mångfald. Enheten och helheten samlar mångfalden och delarna och gör dem just till ett. På liknande sätt blir det när det gäller formerna: saker och ting i världen är, fastän många, ytterst ett.

Men förutom enhet och mångfald tar Aristoteles, intressant nog, upp ytterligare ett tema i Platons tänkande. Det rör sig om något som kallas för ”den obestämda dyaden” eller ”den obestämda dualiteten” (på grekiska aoristos dyas). Enligt Aristoteles, som hade varit elev på Platons akademi, är det detta obestämda eller denna dualitet som får det enda eller ena att alls generera en mångfald. Man kan förstå det som att enbart en enhet, och inget annat, inte kommer att genomgå eller undergå någon förändring eller producera något annat, eftersom enbart en enhet är oföränderlig. Det behövs något annat som, så att säga, ”sätter igång” dynamiken med att generera en mångfald. Detta skulle vara den obestämda dualiteten, någonting som smyger in en disharmoni i perfektionen. På så sätt finner man drag inte bara av Parmenides och Herakleitos tankar, utan också av den pythagoreiska dualiteten i det platonska tänkandet.

Plotinos och nyplatonismen

Platons ursprungliga tankar, utspridda i hans dialoger, fördes vidare på en mångfald sätt av lärjungar och skolbildningar. Under senantiken utvecklade sig den så kallade nyplatonismen, med Plotinos som centralgestalt. Inom denna intog just reflektionen kring enhet och mångfald en central ställning.

Enligt Plotinos övergår det Ena (grekiskans hen) alla andra kategorier. Det får inte finnas några skillnader, några uppdelningar, inom det Ena. Det måste kännetecknas av ren enkelhet. Allting annat måste däremot kännetecknas av att vara ett, eller av att i någon grad åtminstone vara enheter, annars vore det ingenting.

Själva varat, däremot, är inte identiskt med detta Ena, enligt Plotinos. Det Ena skulle i så fall ha en mångfald inom sig, nämligen enhet och vara. Varat måste alltså vara skilt från det Ena. Varat utgår däremot från det Ena.

När varat utgår från det Ena finns dock ett spår eller en reminiscens av det Ena hos varat. Det är denna reminiscens som är tänkande eller intellekt. Tänkande är i grunden alltså ett tänkande över det Ena, ett spår efter det som allt kommer av och samtidigt en längtan tillbaka till detta. Allt mångfaldigt strävar i själva sitt vara tillbaka till enheten.

Så är också allt på ”lägre” nivåer märkt av att det ytterst kommer av det Ena. Mångfald är en brist eller en negation, en brist som dock ger upphov till den mångfaldiga värld vi upplever omkring oss.

Enhet och mångfald i kristen tanketradition

Dessa antika tankar har förts vidare på många olika sätt i den senare västerländska kristna tanketraditionen. (Man får också tänka på att kristendomen själv påverkade senantikt tänkande i stort, i sin tur.) För att bara ta Plotinos och nyplatonismen kan man ta tre exempel på reception av dessa tankegångar: hos Augustinus, Dionysios Areopagita och Thomas av Aquino.

För Augustinus leder nyplatonismen till kristendomen och finner sin fullkomning och rätta uttolkning där. Tydliga spår av nyplatonism finner man i Augustinus utläggning i hans Bekännelser, och på andra ställen, av hur människan förleds av sin mångfaldiga omvärld bort från enheten i den Ende, Gud. Människans tillstånd kännetecknas av uppsplittring och fragmentering. Så finns i hennes tidslighet en brist på samtidighet, eftersom hon i tiden är uppsplittrad mellan minne (vilket vi kallar för det förflutna), uppmärksamhet (det samtidiga) och förväntan (framtid). Denna uppsplittring kan bara övervinnas i Guds eviga Nu. I Augustinus får de klassiska reflektionerna om enhet och mångfald en djupt personlig karaktär, såsom något som berör den enskildes liv och subjektiva erfarenhet, som de aldrig tidigare haft.

Hos Dionysios Areopagita är det främst reflektionerna om det Enas övergående av alla kategorier som vi finner spår av. Vad vi än kan fånga i begrepp och kategorier så är det inte den Ene, Gud, som vi har där. Uppstigandet kräver alltid en negation av allt som vi kan fatta. Detta är grunden för all negativ, eller apofatisk, teologi. Dionysios stannar dock i sin mystika teologi inte där utan menar att det bortom negationen finns en än djupare insikt eller extas, en förening med Gud. Det ligger dock i sakens natur att detta inte är något som låter sig fångas i ord utan bara ligger i förlängningen av det man kan tala om.

Vad gäller Thomas av Aquino, slutligen, kan man notera att hela hans teologiska summa är uppbyggd och strukturerad kring ett nyplatonskt schema av alltings utgående från och återvändande till det Ena eller Gud (exitus och reditus, för att tala med latinet). Det är dock också intressant att se hur Thomas behandlar frågan om enhet och mångfald i förhållande till människan. Enligt det klassiska schemat rör sig det själsliga hos människan närmre enheten, medan det kroppsliga sänker henne djupare ned i mångfalden. Det är dock problematiskt i en kristen kontext att inte ha något mer positivt att säga om kroppsligheten och den fysiska verkligheten, då det skapade av Gud ansågs vara ”mycket gott”. Man kan i korthet beskriva det som att man måste skilja det kroppsliga från det syndiga. Lösningen blir för Thomas, och många andra kristna tänkare, att betona att allting har sin passande plats i ordningen från yttersta enhet till det mer mångfaldiga. Visserligen är enhet i stort bättre än mångfald. Men människan är nu en gång skapad för den mer mångfaldiga fysiska verkligheten. Så även om själsliga förmågor, som intellekt och vilja, kanske på ett generellt plan kan tänkas fungera bättre i en okroppslig kontext (som de fungerar hos änglarna), så är det mänskliga intellektet och den mänskliga viljan gjord för just den fysiska och kroppsliga verkligheten. Därav är också den kroppsliga uppståndelsen passande: det är med hela oss själva, och med den för oss mest fullständiga och fullkomliga konstitutionen, som vi en dag ska stå inför Gud och lovprisa Honom. Det mångfaldiga ska en dag återvända till, men inte förstöras av, enheten.

Enhet och mångfald i romantikens filosofi

Låt oss, i denna mycket skissartade historiska exposé, bara göra ett ytterligare nedslag: i romantikens filosofi.

Bakgrunden till romantikens filosofi är Immanuel Kant (1724–1804) och dennes omvälvning av metafysiken, från att gälla verkligheten till att gälla våra egna tankekategorier och förutsättningarna för vårt tänkande och våra åskådningar. Man kan då alltså också reflektera över enhet och mångfald, men inte såsom detta tillkommer verkligheten eller det som är utan mer såsom någonting som kommer in i vårt kunskapssökande och i vårt intellektuella liv. Om alltså den antika reflektionen kring enhet och mångfald har något värde så är det som ett utstavande om det mänskliga tänkandets gränser och villkor, snarare än något som säger något om världen, verkligheten och livet i sig självt.

Någon som dock ändå kommer ganska nära antikt tänkande en kort tid efter Kant är Friedrich Wilhelm Joseph Schelling (1775–1854), som brukar räknas in bland de mest betydande filosoferna under romantiken. I sitt sökande efter tänkandets yttersta grund når Schelling fram till det Absoluta, där subjekt och objekt, där jag och icke-jag, upphävs och kommer samman. Denna icke-åtskillnad, denna identitet, är förutsättningen för att det ska kunna finnas något sådant som kunskap över huvud taget. Häri liknar också det Absoluta det Ena i nyplatonskt tänkande. Det finns inga uppdelningar i det, och man kan därför egentligen inte tänka på det, eftersom allt tänkande kräver eller förutsätter upp- och indelningar.

Om Schelling var den romantiska filosofins Plotinos så var Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770–1831) dess Herakleitos. Hegel tänker mycket i motsättningar, hur allt som ställs upp eller manifesteras genast möts av sin negation eller motsats. Genom ”mötet”, eller snarare striden mellan de två idéerna eller fenomenen, uppstår något helt nytt, ett tredje, som inkorporerar det tidigare och ”upphäver” (tyska aufheben) detta till en ny nivå. Så leds historien framåt genom mångfaldiga och ständiga nya synteser och kreativa motsättningar.

Precis som Herakleitos och dennes Logos finns det dock även hos Hegel en underliggande enhet. Historien är visserligen en historia av motsättningar och stridigheter, men under allt, och genomsyrande allt, finns den absoluta Anden som styr utvecklingen mot dess mål. Historien är historien om denna Andes gradvisa framträdande och förverkligande i historien, en historia som dock främst förs framåt i negation och förstörelse. Hegels påverkan på modernt tänkande kan inte överskattas.

Enhet och mångfald i den moderna världen

När man tittar tillbaka på vår närhistoria, och de tankegångar som varit vägledande i framför allt de västliga samhällena, är det nästan övertydligt hur enhet respektive mångfald varit vägledande för två olika perioder: enhet under moderniteten och mångfald under postmoderniteten.

Moderniteten utmärktes, i en vid mentalitets- och samhällshistorisk mening, av en strävan mot att inordna allting under ett system, att ha universella, allmängiltiga normer som allt kan prövas mot och ordnas efter. I Sverige var det socialdemokratin som under 1900-talet kom att bli ett tydligt uttryck för denna moderna strävan, där samhället skulle samordnas till en helhet och en enhet. Man kan exempelvis tänka på inrättandet av enhetsskolan, som på ett närmast övertydligt sätt ger uttryck för denna strävan efter … ja, just enhet. Samhället skulle bli ett hem för alla i hela folket, ett folkhem. Allt skulle inordnas i ett enda system, och utvecklingen gick i en enda riktning.

Mot detta står postmoderniteten, där enheten har upplösts i en mångfald som ibland kan tyckas helt otyglad. Det finns inga övergripande berättelser, inga samlande, allmängiltiga normer. Allt är enskilt och partikulärt, och modernitetens strävan efter utveckling har övergått i ett tillstånd av ständig förändring och förvandling utan något givet syfte eller mål.

Enhet och mångfald – ständigt aktuellt, ständigt närvarande

Detta är förstås grova förenklingar och bara försök att ringa in komplexa närhistoriska skeenden med några pennstreck (eller snarare tangenttryck). Men någonting tycks det ändå ligga i detta skifte av betoning, från enhet till mångfald, i närtid. Också tendensen att en otyglad mångfald, och krav på en sådan, kan slå över i en repressiv enhetskultur med krav på total likformighet – i alla fall i vissa delar – tycks finna sina historiska exempel i såväl närtid som närhet.

Även om enhet i en verklighetens ordning är överordnad mångfald, så tycks det i mänskliga sammanhang behöva finnas en dynamik mellan dessa, där det ena ger det andra, och de två får pulsera mellan och ömsesidigt ge varandra.

Bibliografi

Redogörelsen för den antika filosofin stöder sig mycket på W. K. C. Guthrie och dennes redogörelser i A History of Greek Philosophy, vol. I–VI (Cambridge University Press, 1962–1981). För en kortare sammanställning på svenska, se hans Grekiska filosofer: från Thales till Aristoteles (Nya Doxa, 1999).

För en bra redogörelse för metafysikens historia, och däribland just behandlingen av förhållandet mellan enhet och mångfald, se Jean Grondin, Introduction to Metaphysics. From Parmenides to Levinas (Columbia University Press, 2012), en översättning av det franska originalet Introduction à la métaphysique (Les Presses de l’Université Montréal, 2004).

Erik Åkerlund är fil.dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.