Reliker i evangelisationens och ekumenikens tjänst

Kan reliker på pilgrimsfärd i ett sekulärt samhälle som vårt svenska få
människor att öppna sig för Gud? Det var i alla fall den Nordiska Biskopskonferensens förhoppning och det yttersta skälet till att man fattade beslutet att organisera – och betala för – höstens pilgrimsfärd med Thérèse av Jesusbarnets (1873–1897) och hennes helgonförklarade föräldrars, Zélie och Louis Martins, reliker genom de fem nordiska länderna. Man ville ha med en hel familj av helgon för att betona familjens stora betydelse som en miljö där helighet kan spira och frodas. Rent logistiskt är det inte helt lätt att ordna en så lång resa med dessa vackra, men skrymmande relikskrin. Försäkringsbolagen var inte så förtjusta i att försäkra ”likdelar” och flygbolagen var inte överdrivet intresserade av att hjälpa till. Men erfarenheterna från liknande länder, som Tyskland och Storbritannien, visar att förvånansvärt många människor, också utanför de frommas led, kan dyka upp och öppna sig för Gud, när ett helgons reliker kommer på besök. När nu relikerna har avslutat sin rundresa genom Nordeuropa, kan man konstatera att dessa förhoppningar till fullo har infriats. Tusentals människor har mött upp. Kyrkorna har ibland stått öppna också under nätterna. Många har gått till bikt och även de som först var ganska avvaktande har blivit djupt berörda. Framtiden får utvisa vilka andliga frukter som blir bestående efter denna relikernas pilgrimsresa.

Reliker och herdabrev i trosförmedlingens tjänst

Vördnaden för reliker går tillbaka till fornkyrkan, då man firade eukaristin på martyrernas gravar. De människor som förvandlats och helgats av Guds nåd är förenade med oss utöver dödens gräns. Man brukar säga att den katolska traditionen och fromheten är präglad av en ”inkarnatorisk realism”. Alltsedan Gud blivit människa i Jesus Kristus och antagit en mänsklig kropp, har människans kropp fått en större värdighet. En martyrs och ett helgons efterlämnade kropp har därför helt följdriktigt blivit föremål för de troendes vördnad. Det blir speciellt tydligt i den folkliga fromheten i vissa kulturer, även om det kan framstå som lite främmande just i vår nordiska och sekulära kultur, där man å andra sidan kan vara väldigt kroppsfixerad i andra sammanhang. Påven Franciskus, som har sina rötter i Latinamerika, betonar ofta vikten av den folkliga fromheten och att man måste anknyta till den i den nya evangelisationen. Vi kan se på denna relikernas pilgrimsfärd i detta ljus.

De nordiska biskoparna ville förbereda relikernas färd genom ett herdabrev, som skulle läsas upp på första söndagen i september 2018. Förutom till de fem nordiska språken skulle det översättas (från tyska som är Nordiska biskopskonferensens officiella språk) till engelska, polska, kroatiska, spanska, arabiska, vietnamesiska och tamil. Om något visar detta på den universella karaktär som den katolska kyrkan har i Norden. Ett helgon som Thérèse av Jesusbarnet är känt och älskat över hela den katolska världen. En del katolska invandrare som kanske glidit bort från ett mer aktivt katolskt liv i sina nya hemländer kan tänkas få ny inspiration genom Thérèse och hitta vägen tillbaka. Hennes budskap har en djupt allmänkristen innebörd som kan finna genklang hos protestantiska kristna. Dessutom har Thérèse en speciell förkärlek för de ”gudlösa”, för dem som säger sig inte kunna tro på Gud. Genom sin inlevelse i deras upplevelse av Guds frånvaro eller icke-existens fick hon erfara ett slags mystisk solidaritet med gudsförnekarna. Man har till och med kallat henne för ”ateisternas skyddshelgon”.

Denna pilgrimsfärd har fått både en evangeliserande och ekumenisk innebörd. Den har väckt intresse långt utanför den kristna sfären, även om rapporterna i massmedierna varit ganska få. Det finns också en interreligiös aspekt, eftersom Thérèses budskap har fått genomslag också i muslimska miljöer. Den helgedom som är vigd till hennes ära i Choubra/Kairo lockar till sig många muslimer. Det är en av kyrkans viktigaste utmaningar att hitta en mer djuplodande andlig dialog med islam. Kanske just Thérèse som betonar Guds barmhärtighet så starkt kan tala till de muslimer som också sätter barmhärtigheten i centrum.

Genom att skriva sitt herdabrev ville biskoparna understryka att Thérèse som en av kyrkans kvinnliga kyrkolärare kan levandegöra flera av de kristna grundsanningarna. Genom sin personliga inlevelse i Kristus-mysteriet kan hon ge ett övertygande vittnesbörd också i vår sekulära miljö. Människor i vår tid och miljö är ofta mer öppna för en person som trovärdigt pekar på Kristus än för abstrakta läror och dogmer. Det speciella med Thérèse är att hon har en förunderlig förmåga, ja, en äkta Andens nådegåva, att kunna översätta trossanningarna till ett konkret och tilltalande språk som människor kan ta till sig. Även om hennes språk kan förefalla lite väl romantiskt och blomsterprytt, kan det beröra människor på djupet också i vår tid och miljö. Herdabrevet är ett uttryck för hur kyrkans läroämbete i dialog med ett helgons karisma försöker göra tron levande och så bidra till att evan­gelisera vår sekulära del av världen.

Guds barmhärtighet och kyrkans hjärta

Martins Luthers fråga ”hur finner jag en nådig Gud?” blir på ett överraskande sätt besvarad genom Thérèses andliga erfarenhet. Mer och mer lever hon sig in i den stora nåden att ständigt vara föremål för Guds barmhärtighet. I sitt inre lever hon av det andliga barnaskap, som öppnats för oss av Jesus och som den helige Ande oavlåtligt levandegör genom sitt inneboende. Så växer en djup och orubblig förtröstan och tillit till le Bon Dieu fram i hennes inre: ”det är förtröstan och inget annat än förtröstan som skall föra oss till kärleken” (Självbiografiska skrifter, s. 180). Det är naturligtvis en evangelisk grundhållning, som Jesus själv ständigt pekar på. Thérèse aktualiserar den för otaliga människor liksom syster Faustina Kowalska (1905–1938), som genom sin bild av Jesus, ur vars hjärta nåden strålar ut över världen, också har präglat den folkliga fromheten i vår samtid. Utan överdrift kan man konstatera att dessa båda kvinnors budskap om Guds oändliga barmhärtighet har inneburit en kopernikansk förändring av den gängse gudsbilden hos en hel del katoliker, där fruktan för Guds rättfärdighet och dom var mer central än förtröstan på en kärleksfull Gud.

Thérèse fick själv kämpa mot de rester av jansenistisk stränghet som också präglade hennes eget kloster. Guds stränga rättfärdighet stod där helt i centrum. Ibland har man faktiskt sett jansenismen som en katolsk variant av den mer strikta lutherska synen. Hur som helst, Thérèse övervinner inifrån jansenismens överdrivet stränga tolkning av Guds rättfärdighet genom att sätta hans barmhärtighet helt i centrum. I sin offerakt till den Barmhärtiga kärleken skriver hon: ”För att leva i ett tillstånd av fullkomlig kärlek frambär jag mig själv som brännoffer till din barmhärtiga kärlek och ber dig att oavlåtligen förtära mig och låta den oändliga ömhet som finns hos dig flöda över i min själ, så att jag må bli din Kärleks martyr, o min Gud” (s. 238–239).

Samtidigt som Thérèse ser sin kallelse att viga sig till Guds barmhärtighet som en kärlekens martyr, inser hon att detta alltid sker i kyrkans hjärta. Vi möter Guds verklighet och förvandlas av den i och genom kyrkan. Vi är inte åtskilda, enskilda individer, som heroiskt strävar efter en allt djupare egen andlig utveckling. Vi är inlemmade i kyrkans gemenskap som lemmar i Kristi mystiska kropp, där vi tillsammans tar emot Guds nåd och ömsesidigt påverkar och hjälper varandra på det andliga planet. Det tragiska är att vi också kan hindra och försvåra den andliga fördjupningen för varandra genom syndens tragiska intrång i kyrkan, vilket vi just nu ser så tydligt genom alla de övergrepp som oskyldiga barn utsatts för. I kyrkan har vi alla en egen unik uppgift och en personlig kallelse till helighet, men alltid i dialog och relation med och för de and­ra. Det finns en ömsesidig påverkan till det bättre – men ibland också till det sämre. För Thérèse var det en stor och omvälvande upplevelse att hitta sin plats i kyrkans hjärta: ”ja, jag har funnit min plats i Kyrkan, och det är du, min Gud, som har gett mig den: i min moder Kyrkans hjärta skall jag vara kärleken, och därmed blir jag allt … min dröm blir verklighet!!” (s. 171).

Paulus ord i Första Korinthierbrevets tolfte och trettonde kapitel blir kött och blod i Thérèses hjärta och hjälper henne att förstå att hon får leva i kyrkans hjärta. Där är hon ständigt förenad med Jesu hjärta och får medverka i hans frälsningsverk, av nåd och bara av nåd (sola gratia). Hon vill aldrig tillräkna sig några egna förtjänster eller goda gärningar. Hon säger själv att hon bara vill strö ut blommor för Jesus, alltså överlåta sig helt till honom med allt vad hon är och gör. Det är ett slags mellanläge mellan aktivitet och passivitet. Det är Gud som i sin nåd gör stora ting i oss – som Jungfru Maria säger i sin lovsång. Vi låter honom handla, ja, vi låter honom hållas, skulle Thérèse säga.

Som karmelitnunna lever den lilla Thérèse i den stora Teresas efterföljd. Hon är Thérèse av Jesusbarnet och lever av samma anda och tradition som Teresa av Jesus (av Ávila), men samtidigt har hon en helt personlig framtoning. Bägge ser sin kallelse att leva i ständig bön och förening med Jesus som en tjänst för kyrkan och för världens frälsning. Ju mer den personliga relationen med Jesus i bönen fördjupas, desto mer frukt bär det för kyrkan, för ”själarna”. I kyrkan kan vi påverka varandra på vår pilgrimsfärd mot Guds helighet och eviga härlighet. Det kontemplativa livet har en apostolisk fruktbarhet.

Delaktig i Kristi påskmysterium

Thérèse av Jesusbarnet gav det andliga barnaskapet ett ansikte. I sin egen familj hade hon redan fått erfara vad det är att vara ett högt älskat barn. Samtidigt som hon växte allt djupare in i barnets förtröstansfulla tillit och överlåtelse till sin himmelske Faders barmhärtighet, alltså det som hon kallar ”den lilla vägen”, blev Jesus i hela hans verklighet levande för henne. När hon smittats av TBC kom lidandet att bli alltmer påtagligt för henne. Detta kroppsliga lidande gick samman med ”själens dunkla natt”. ”Han tillät att ett tätt mörker omsvepte min själ och att den förut så ljuva tanken på himlen nu bara vållade mig kamp och plåga” (s. 189). Jesus drog sin undan och hon kunde inte längre känna trons verklighet. ”Även om jag inte avnjuter tron, försöker jag åtminstone utföra trons gärningar” (s. 191).

Thérèse anade att hennes trosprövning var en delaktighet i Jesu ångestfulla bön i Getsemane och på Golgota. Mer och mer identifierar hon sig med den lidande Jesus. Hon ber om tillstånd att få tillfoga av det Heliga Anletet till sitt klosternamn. Samtidigt ser hon att hennes deltagande i Jesu frälsande lidande kan bära frukt för andras frälsning. Speciellt tänker hon på gudsförnekarna, vars torra bröd hon får dela. Hon ”adopterar” i sin bön en grym barna- och kvinnomördare, Pranzini, och utkämpar en kamp i anden för hans frälsning. Thérèses mystik är djupt personlig, men den är alltid förankrad i kyrkans hjärta. Hos henne förekommer nästan inga extraordinära andliga upplevelser. Allt är högst vanligt och vardagligt, men de små tingen och händelserna får en djup frälsningsbetydelse. Inkarnationens mysterium lyser hela tiden igenom i allt vad hon säger och är med om. Alltsedan Sonen blivit människa med och för oss, får allt mänskligt en djupare innebörd och pekar vidare på honom som blev en av oss för att leda oss till Fadern.

Thérèses sista tid är beskriven och noterad av hennes medsystrar dag för dag, ja, ofta timme för timme. Hennes Sista samtal är en mycket märklig skrift, där minsta lilla ord och gest har bokförts. Det är en sannskyldig ars moriendi. Den annalkande döden är obönhörligt närvarande, men ofta kommenterad på ett lustigt och oväntat sätt. Jesus är ”Tjuven” som skall komma och ta henne med sig till himlens härlighet. Samtidigt som hennes kropp bryts ner, växer hon in i den allt djupare bönegemenskapen, som samtidigt är torr som fnöske, med sin Brudgum Jesus. Trots ständig smärta och inre tomhet ger hon prov på inlevelse och intresse för sina ofta besvärliga och påträngande medsystrar. Genom små gester och anekdoter får vi inblick i hennes djupt mänskliga sida och samtidigt i hennes fulla överlåtelse åt Gud. ”Den enda nåd jag åstundar är att få dö av kärlek” (s.193). Thérèse vill tillbringa sin himmel med att göra gott på jorden och sända ner ett ”rosenregn” av nådegåvor över jorden. Hon vill komma tillbaka för att göra gott. Tid och evighet, himmel och jord hör oupplösligt ihop för henne. Genom sin överlåtelse åt den korsfäste och förhärligade Herren balanserar hon mellan tillvarons olika dimensioner.

Thérèse Martin och Martin Luther

Mycket lägligt publicerade Karin Johannesson en bok, Thérèse och Martin, Karmel och reformationen i nytt ljus, som utkom ungefär samtidigt som relikerna började sin resa genom Norden. Den blivande biskopen i Svenska kyrkan vill i denna bok ge ett äkta exempel på receptiv ekumenik. Hon menar att Thérèse Martin med sitt budskap om Guds nåd står i samklang med Martin Luthers syn och kan vara Svenska kyrkan till hjälp för att motverka den ”inre sekularisering” som kyrkan enligt henne hotas av. I Från konflikt till gemenskap, det dokument som utgavs gemensamt av katoliker och lutheraner inför reformationsminnet år 2017, betonas att vi förändras när vi är öppna för att ta emot något som de andra kan berika oss med. Då kan vi upptäcka förvånansvärt stora likheter hos varandra trots vår olikhet. Karin Johannesson tar också upp andra exempel: Teresa av Jesus/Ávila och Luther har mycket gemensamt i deras sätt att se på Jesus i brudmystikens ljus, liksom Johannes av Korset och Luther när det gäller trons roll. Det vore mycket intressant om man från katolsk sida, i denna anda av receptiv ekumenik, skulle undersöka vad man kan ta till sig av Luthers syn på nåden och rättfärdiggörelsen.

Thérèse skriver: ”Vid detta livets afton skall jag träda fram inför dig med tomma händer, ty jag ber dig icke, Herre, att räkna mina verk. All vår rättfärdighet är i dina ögon befläckad. Därför vill jag ikläda mig din egen Rättfärdighet och av din Kärlek få evigt besitta dig själv?” (s. 238). Med största säkerhet skulle Luther ha kunnat skriva under på detta. Just tonvikten på att vi blir rättfärdiggjorda genom Guds nåd är en kärnpunkt i den kristna tron, som både lutheraner och katoliker gemensamt bejakar. Sedan kan accenterna vara lite olika. Vi vet genom kyrkohistorien att också inom den katolska kyrkan har dominikaner och jesuiter länge utkämpat en ”nådestrid”, som påven till sist fick sätta punkt för. Karin Johannesson betonar att vi i Jungfru Marias person får en bild av den gudsbejakande mänskligheten, kyrkan, som låter sig ledas av tron, hoppet och kärleken. Under hela sitt liv har Thérèse funnit hjälp hos Jungfru Maria, som hon tog till sin mor när hennes egen mor avled. Identifikationen med Maria i hennes ödmjuka öppenhet och lyhördhet för Gud blir också mer och mer accepterad av många protestanter som en integrerad del av trons liv.

Under relikernas pilgrimsfärd har åtskilliga lutheraner mött upp för att vörda Thérèses och hennes föräldrars reliker. Också i Blåkyrkan i Vadstena togs relikerna emot, där redan den heliga Birgittas reliker vördas – liksom Sankt Eriks reliker vilar tryggt i Uppsala domkyrka. Någon form av relikvördnad tycks också finnas på protestantisk botten. En ikon av Thérèse kommer att sättas upp i Vasakyrkan i Göteborg den 12 december, på Vår Fru av Guadalupes festdag. Ikonernas intåg i västkyrkan, vare sig det gäller den katolska eller protestantiska delen, är ett annat talande exempel på receptiv ekumenik. Reliker, ikoner, Jungfru Maria och helgon behöver inte längre skilja kristna från olika samfund från varandra utan kan bidra till att bygga broar och peka vidare på den fulla, synliga enhet som alla kristna ber och längtar efter.

Anders Arborelius är karmelit, kardinal och biskop av Stockholms katolska stift.