Ateismens plats i det marxistiska tänkandet

Obestridligen har de klassiska marxistiska tänkarna förnekat Guds existens och ansatt religionen som företeelse. Likafullt ligger det ännu i vida fältet huruvida ateismen är förknippad med marxismen på ett konstitutivt sätt eller enbart efter omständigheterna – alltså om marxismens samboende med ateismen skall beaktas som ett varaktigt förhållande med förenade viljor eller om enbart samhällsläget och vad som förevarit gjort parterna motiverade att tills vidare följas bortåt vägen.

En framkomlig väg till svaren på de frågorna – själva livsvillkoren för dialogen mellan kristna och marxister – kan vara att gå rakt på alstren efter den dialektiska materialismens upphovsmän. De enskilda människorna Karl Marx, Friedrich Engels och Vladimir Iljitj Uljanov (alias Nikolaj Lenin) övergav religionen redan i ungdomen och tog öppet ställning för ateismen. Deras vidlyftiga författarskap innefattar också arbeten med filosofisk halt och prägel. En omsorgsfull granskning av dessa verk borde ge ett svar på frågan, om ateismen för dessa klassiska marxister har varit frukten av ett personligt val och en pragmatisk attityd, eller tvärtom ett beständigt grunddrag i deras ideologi.

Olika bedömningar

Vår tids ledande talesmän för marxismen är nästan enhälligt överens om att förnekelsen av det Övernaturliga och av Gud utgör en av den dialektiska materialismens oomtvistliga utgångsantaganden. Den uppfattningen delas av ryska och polska skribenter. Men bara sedan något decennium stöter man på uttalanden, för det mest framförda under någon överläggning mellan marxister och kristna, där man tänker sig möjligheten av en samtidig anslutning till marxismen och till gudstron. Yttranden efter den linjen fälldes t.ex. vid mötet i Salzburg år 1965. Den italienske marxisten G. Luporini framkastade för sin del, att den marxistiska ateismen uppvisar grunddraget att ställa etiska krav, ett drag som har samband med marxismens utfall mot samhället i syfte att göra det människovärdigt. V. Pavicevic från Jugoslavien sade att marxism inte betyder ateism – i praktiken, vill säga – och att den därför kan och bör vara tolerant mot religionen. Den franske författaren Roger Garaudy gav uttryck för åsikten att marxism inte är ateism, förnekelse av Gud, utan först och främst humanism och ett hävdande av människans självbestämmanderätt. – Ändå är ju läget detta, att fastän många av våra dagars marxister i Polen, Frankrike, Italien och på andra håll medger att det finns positiva värden i religionen, så sluter de alltjämt upp kring ateismen.

De flesta anhängarna till marxismen betraktar dess förknippning med ateismen som ett omistligt och beständigt grunddrag. Icke-marxistiska skribenter är för sin del inte alls så enstämmigt säkra på den saken. Vi återger här några betecknade yttranden från katolskt håll. – J.Y. Calvez menar att Karl Marx bekände sig till en ”ateism de facto” med blicken mot kommunismens avslutande humanistiska skede, då alltså det sista falnande intresset för religion skall utslockna; hans ateism skulle då vara uteslutande pragmatisk och inte grunda sig på någon egentlig världsuppfattning eller livssyn. – M. Reding sätter fingret på sådana byggbitar som kunskapsmässig realism och empiricism, historisk realism, ekonomism och dialektisk materialism – den senare fattad som en evolutionsanknuten tolkning av den empiriska verkligheten. Men med alla dessa teorier uteslutes emellertid inte en bejakelse av Gud, och de innebär därför inte någon läromässig ateism. Sålunda skriver F. Delekat att ateismen för marxister enbart har en socio-politisk karaktär. – G. Girardi lägger i sin tur tonvikten på det historiska faktum att marxismen är en efterkristen företeelse som framkallats av en förvrängd religionstolkning. Girardi betonar de element som är gemensamma för kristendomen och marxismen och som är särskilt uppenbara på värderingsplanet. – G. Wetter framhäver den stora skillnaden mellan den unge Marx’ Ekonomisk-filosofiska manuskript (1844) och Friedrich Engels’ Anti-Dukring (1870). Får vi tro Wetter, så har Marx uppfattat materialismen som humanistisk kommunism och naturalism, medan han i överensstämmelse med Hegels teori uppfattade dialektiken som ett accepterande av människans självskapelse. Det var bara Engels som erkände den läromässiga materialismen såsom inbegripande dialektiken fattad som naturlagarnas sammantagna helhet. – Åter en annan skribent, G. Wunsch, framkastar att Marx egentligen inte förkunnade ateismen, utan att det snarast rör sig om en anslutning till nihilismen vilken kom att slå igenom just på religionen. För Marx skulle denna nihilism komma att begränsa sig till religionens fält, och den kom aldrig att utsträckas till antropologin eller filosofin.

Alla dessa skribenter är uttryckligen av den meningen, att läromässig ateism icke är någon varaktig beståndsdel i marxismen i och för sig. Å andra sidan hävdas den rakt motsatta åsikten av flertalet kristna författare i ämnet. Också med särskild hänsyn tagen till den skiftesrika utvecklingsgången av Marx’ ställningstaganden och till mångfalden av intressen i jämförelse med Engels, betonar R Tucker det gemensamma draget hos de bägge tänkarna: de förkastade religionen såsom en källa till människans alienation. Det problem vi diskuterar här har underkastats kringsynt och förnyad analys av G.M. Cottier, som också påpekat att den marxistiska ateismen har sin upprinnelse hos Hegel och Feuerbach. Både i Marx’ och Engels’ teorier har marxismen alltid varit en dialektisk materialism som sökt att förklara den mänskliga naturen med tillgripande av en religionsfientlig naturalism. Obestridligen uppvisar Marx’ arbeten belägg för att hans tänkande var underkastat ett utvecklingsförlopp, men dessa förändringar återspeglar i första hand nytillkomna brännpunkter för uppmärksamheten eller skiftningar i terminologin, och de utgör som sådana inget som förtar själva ideologins enhetlighet. – Den italienske filosofen C. Fabro understödjer likaså hypotesen om en varaktig förknippning av ateism och marxism. I sin tvist med Reding betonar Fabro att Marx’ arbeten innehåller hans filosofiska teori om den empiriska verkligheten, om världsalltet och om människan. Den unge Marx’ Ekonomiskfilosofiska manuskript har hämtat monismen och immanensprincipen från Hegel och har därvid ersatt idealism och panlogism med materialism. Han tog inte uteslutande befattning med värdemässig humanism eller kunskapsteoretisk sensism och ej heller med fenomenologisk materialism, utan huvudsakligen med metafysisk materialism. – S. Decloux slutligen biträder likaså ståndpunkten att Marx’ ateism har en läromässig karaktär förknippad med hans teori om människan och historien.

Förnekande av det Absoluta – av olika anledningar

Som man kan se är ställningstagandena bland kristna skribenter med avseende på förknippningen mellan marxism och ateism fullständigt motstridiga. Några betraktar sambandet som tillfälligt och provisoriskt, andra som beständigt och omistligt. De förra grundar vanligen sina resonemang på skillnaderna mellan Marx och Engels, och det är som utslag av dessa man kan skilja ut två olika tendenser i våra dagars marxism: den ena antropologisk och den andra vetenskaplig. Den första tendensen är inspirerad av Marx’ Ekonomiskfilosofiska manuskript, medan den senare är en uppföljning av Engels’ Anti-Dukring. Den vetenskapliga marxismen upptar uttryckligen den dialektiska materialismens filosofi och framhäver sålunda med bestämdhet också ateismen. Den antropologiska marxismen är å andra sidan begränsad till det värdeteoretiska planet, åtminstone enligt en del skribenters mening. Ändå är det svårt att godta den tolkningen, eftersom Marx’ teori om människan – redovisad i Manuskripten – också inbegriper ontologiska implikationer. Skillnaderna mellan de tre klassiska marxistiska filosoferna behöver inte fördärva deras ideologiska enhetlighet. Alla förnekar de Guds existens, men de gör det av skilda skäl och på olika sätt.

Enligt vår mening kan den sanna marxismen inte reduceras till sociologi, ekonomi eller humanistisk etik. Den utgör därtill en ideologi och en världsåskådning, kännetecknad av en naturalistisk syn på människan och världen. Ateismen är likaså en beståndsdel i marxismen, fastän dess utmärkande förnekelse av det Absoluta tar sig skiftande uttryck. Några talar om skilda former av marxistisk ateism: psykologisk, sociologisk, teologisk, filosofisk ateism t.ex. Kanske skulle det vara mera rättvisande att tala om skilda bevekelsegrunder för en ateistisk ståndpunkt – ideologisk-filosofiska, antropologiska, socioekonomiska, politiska m.fl. faktorer. Här skall vi skilja ut två grundläggande bevekelsegrunder för den marxistiska ateismen – filosofiska och utomfilosofiska faktorer. De förra kommer då att uppvisa följande grunddrag: förnekelse av religionens giltighet och ett försvar för naturalismen, ett ifrågasättande av de argument som anlitas för att bevisa Guds existens, gillande av den materialistiska monismens filosofi, hävdande av människans självskapelse, tillbakavisande av den kristna skapelsesynen.

Filosofiska grunddrag i ateismen

Det främsta grunddraget i den marxistiska ateismen är den naturalistiska religionsuppfattningen. Så i ett betecknande yttrande av den unge Marx, hämtat från hans arbete Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie: ”Människan gör religionen, religionen gör inte människan. Och religionen är självmedvetandet och självkänslan hos den människa, som antingen ännu inte har funnit sig själv eller som åter har tappat bort sig . . . Den är inbillningens förverkligande av det mänskliga väsendet.” Här häntyds sålunda tron på Gud till någon sorts samhälleligt önsketänkande, och med det greppet får man så indirekt belägg för att religionens föremål är till sin art uppdiktade och overkliga. På den grunden tolkade Marx religionen på ett naturalistiskt sätt och ansåg den vara ett av människans egna alster. Han menade att dess begynnelseformer hade haft en socio-ekonomisk prägel – de skulle närmare bestämt ha varit frukten av vissa historiskt betingade ägandemönster. Denna värdesättning av religionen är ju fullt begriplig utifrån den materialistiska historieuppfattningen, vilken i sin tur bygger på den dialektiska materialismen.

Vid sidan av denna sociologiska uppkomstförklaring har de klassiska tänkarna också fört fram en del vanskligheter i kunskapsbildningen som orsaker till religionen. Karl Marx fastslår i Kapitalet att primitiva folk befann sig på en så låg utvecklingsnivå att de inte kunde vetenskapligt förklara någon enda av naturföreteelserna i omgivningen. Därmed uppstod ”naturkulten”. Likaså skriver Engels: ”Religionen uppkom under en mycket primitiv tid ur människornas oriktiga, primitiva föreställningar om deras egen och den dem omgivande yttre naturen.” Också Lenin fastslår att ”vildens maktlöshet i kampen med naturen ger upphov till tron på gudar”. I alla dessa utsagor förklaras religionens ursprung genom bristande kännedom om naturlagarna, på så sätt att de primitiva folken kom att anse naturkrafterna som självständiga väsen. Nästa steg i utvecklingsgången blev då att dessa naturkrafter gavs rang och värdighet av personliga gudomligheter. Ett faktum, som knappast kan bestridas från någon upptänklig synvinkel, är att marxismens upphovsmän utan vidare spisning avfärdade religionen som ett sammelsurium av mytiska påhitt utan några som helst motsvarigheter i verkligheten – och helt stilenligt lanserades därför de primitiva folkens okunnighet om naturen såsom det obestridliga upphovet till religionen.

Ytterligare en hörnsten i den marxistiska ateismen råkar man på i den naturalistiska filosofin – förkastandet av hela den övernaturliga sfären, uppenbarelsen, människans odödlighet och Guds existens. Genomförd naturalism och gudstrobekämpning förekommer redan i Marx’ doktorsavhandling Differenz zwischen der demokritischen und epikurischen Naturphilosophie, utarbetad åren 1838-41. Marx träder där i inledningen i polemik med den antike historieskrivaren Plutarchos, hos vilken religionen ställs över filosofin, under det att Marx är fast övertygad om filosofins orubbliga förrangsställning. Marx förkastar prompt varje som helst föreställning om en gudomlighet som ingriper i människolivet; han gör därmed Prometheus’ trosbekännelse till sin: ”jag avskyr alla gudar”. Marx skriver också att Prometheus’ stridsrop utgör filosofins ”egen bekännelse, dess eget domslut mot alla himmelska och jordiska gudar, som icke erkänner det mänskliga självmedvetandet såsom den översta gudomen. Jämte denna skall ingen finnas”. Detta innebär alldeles uppenbart en uttalad förkastelse av gudstron och ett knäsättande av den ateistiska humanismen med ”människans självmedvetande” som verklighetens höjdpunkt.

Materialistisk människosyn

Materialismen är ytterligare en grundväsentlig beståndsdel i marxismen. I de klassiska tänkarnas arbeten fattas materialismen på många sätt: kunskapsteoretiskt som realism; metafysiskt som en monistisk världsuppfattning; antropologiskt som en reduktion av människans själsliv till neurologiska förlopp; sociologiskt som ett erkännande av basens förrangsställning gentemot överbyggnaden och ideologiskt som immanensfilosofi. Men marxismen nöjer sig inte med att främja vissa humanistiska och socio-ekonomiska teorier. Den är också en filosofi – proletariatets kulturella vapen – med sina klart definierade lärosatser om vad världsalltet och människan egentligen är. Marxism vill säga en teori om den i erfarenheten givna verkligheten, ”den teori, som förklarar människan som det högsta väsendet för människan”.

Denna utsaga rymmer både värdeteoretiska och ontologiska innebörder. Se här en utmärkande beskrivning av människan avfattad i den antropologiska materialismens anda: ”Människan är natur, sinnlighet; och liksom de särskilda sinnliga krafterna i en mänsklig varelse uteslutande finner sitt objektiva förverkligande i naturliga föremål, så kan de uteslutande ernå självkännedom i vetenskapen om naturen överhuvudtaget. Även tankeprocessen … är av sinnlig natur.” Att förneka autonomin hos det psykologiska elementet i den mänskliga naturen blir en logisk konsekvens av den materialistiska monismen. Det är också omöjligt att inom ramen för denna monism erkänna existensen av en Gud såsom en rent andlig verklighet som överskrider materien. Marx omfattar den materialistiska historieuppfattningen i det han uttalar: ”Religion, familj, stat, rätt, moral, vetenskap, konst etc. är endast särskilda produktionssätt och faller under produktionens allmänna lag.” Detta stöder onekligen en materialistisk tolkning av den mänskliga kulturen, liksom det förutsätter en materialistisk metafysik.

Den marxistiska ateismen har vidare en antropologisk sida, dvs. den rymmer en för sig utmärkande människosyn. Tydligare än eljest framlyser här inflytelsen från den tyska idealismen: Kants kategoriska imperativ, Hegels lära om gudomens självskapelse! Hos Kant således anses människan vara oavhängig inom etikens område, medan hos Hegel människans jag betraktas som en yttring av det Absoluta. Hegels lära om gudomens självskapelse har sedan tolkats iväg till människans självskapelse. Marx fastslår uttryckligen: ”Emedan hela den s.k. världshistorien för den socialistiska människan ingenting annat är än framalstrandet av människan genom det mänskliga arbetet, ingenting annat än tillblivelsen av naturen för människan, så erhåller hon sålunda det åskådliga, ovederläggliga beviset för sin födelse genom sig själv, för sin uppkomstprocess.” Denna utsaga framlägger i korthet tesen att människan, kollektivt fattad, har sig själv att tacka – dvs. sitt eget arbete och samhällsliv – för sin rationella natur. Detta är ett uppenbart naturalistiskt sätt att betrakta människan, ett grepp på uppgiften som förnekar varje som helst kausalt ingripande från Gud i utbildningen av den mänskliga naturen. Ateismens inprägling på den marxistiska människosynen framstår med särskild relief i ett yttrande som detta: ”Att vara radikal är att fatta saken vid roten. Men för människan är roten människan själv. Det evidenta beviset för den tyska teorins radikalism, därmed också för dess praktiska energi, är dess utgående från det beslutsamma och positiva upphävandet av religionen. Kritiken av religionen utmynnar i läran att människan är det högsta väsendet för människan” (Marx). I det att Marx tolkar människan som hennes egen verkande orsak och avsedda slutmål, är han ytterst explicit: människan är den enda ”skaparen av sitt öde” (A. Gramsci) – och man borde av detta goda skäl avbryta allt sökande efter Transcendensen. Den sortens naturalistiska antropologi är nära förknippad med ateismen, eftersom den ifrågasätter behovet av och all rimlighet i skapelseakten när det gäller att förklara människosläktets uppkomst.

Den granskning som här genomförts av den marxistiska ateismens filosofiska beståndsdelar, tillåter oss dra slutsatsen att det har rått en beständig förknippning mellan den dialektiska materialismen och förnekelsen av Gud. Marxismens ateism upprinner ur dess immanensfilosofi. Det ser vi ju också tydligt i Marx’ arbeten när han skarpt kritiserar alla metafysiska teorier i vilka någon som helst form av transcendens erkännes. Han ifrågasätter inte bara den kristna synen på det Absoluta utan också ”den hegelska transcendensen”.

Utomfilosofiska element i ateismen

Vid sidan av rent metafysiska argument framförs i dessa klassiska tänkares arbeten också andra skäl som skall rättfärdiga och understödja ateismen, såsom naturalistiska, värdeteoretiska och sociologiska överväganden.

Under inflytande av vetenskapstron i samtiden har den dialektiska materialismens upphovsmän ofta postulerat att den naturvetenskapliga metoden är den enda giltiga. De var övertygade om att den empiriska metoden utgjorde denna enda grund för naturvetenskapligt tillvägagångssätt. Till följd av sådana kunskapsteoretiska och metodologiska antaganden ifrågasatte de Guds existens genom att åberopa sig på en mängd forskningsgrenar: astronomin, fysiken, biologin, medicinen osv. Fastän Marx förknippade ateismen främst med teorin om människan, gjorde han likväl många hänvisningar till naturvetenskaperna. I hans Manuskript läser vi: ”Jordens skapelse har kullkastats genom geognosin, dvs. den vetenskap som framställer jordbildningen, jordens tillblivelse, såsom en process, såsom självalstring. Generatio aequivoca är den enda praktiska vederläggningen av skapelseteorin.” I denna utsaga uppfattas ju den bibliska berättelsen om världens skapelse bokstavligt och statiskt, vilket definitivt inte motsvarar katolska bibelexegeters sätt att närma sig ämnet.

Marxismens fäder försöker gång på gång bevisa ateismens giltighet genom att åberopa en värderingsram. Ett betydelsefullt skäl att förneka Gud ser Marx i behovet att säkra människans fullständiga självbestämmanderätt. Genom att människan i religionens efterlevnad erkänner sitt existentiella och etiska beroende av Gud, förlorar hon alltså sin verkliga oavhängighet och frihet. I sina Ekonomisk filosofiska manuskript skiljer Marx ut tre skeden i kommunismens genomförande. Först kommer ”den råa kommunismen”, som förkastar privategendomen men samtidigt beskär människans frihet. Andra skedet som han kallar ”politisk kommunism”, är förenat med proletariatets diktatur, under vilket man bemödar sig att emancipera och reintegra människan. Så till sist kommer det tredje skedet, då kommunismen är en humanism – ”människans återvändande till sig själv såsom en samhällelig, dvs. mänsklig, människa. Denna kommunism är såsom fulländad naturalism = humanism, såsom fulländad humanism = naturalism”. I hävdandet av denna humanism förlägger han dess egentliga möjlighet att förverkligas till det socio-ekonomiska system som är kommunismen eget. Samtidigt betraktar han naturalismen som den nödvändiga förutsättningen för humanismen ideologiskt sett – en naturalism som uttryckligen förkastar det övernaturliga och det Absoluta.

Religionens bortdöende i det kommunistiska samhället

Detta är vad denna marxistiska ateism går ut på: ”Ateismen, såsom förnekelse av denna oväsentlighet, har inte längre någon mening, ty ateismen är en negering av Gud och hävdar genom denna negation människans tillvaro; men socialismen såsom socialism behöver inte längre någon sådan förmedling; den begynner med det teoretiskt och praktiskt sinnliga medvetandet hos människan och hos naturen såsom verklighet. Den är det positiva, icke längre genom religionens upphävande förmedlade, självmedvetandet hos människan, liksom det verkliga livet är människans positiva, icke längre genom privategendomens upphävande – alltså genom kommunismen – förmedlade verklighet. Kommunismen är en positiv skapelse såsom negation av negationen och därför det verkliga, och nödvändiga steget mot människans emancipation vid ett givet stadium i historiens utveckling. ” Ett yttrande som det inte är så lätt att förklara. För författaren tycks det emellertid inte vara samma sak att överge läpparnas bekännelse till ateismen och ge upp marxismens ateism. Problemet tycks ligga inte i frågan hur man skall kunna skilja marxismen från dess ateism utan i att den senare genomgått en gradvis utveckling. Den spekulativa ateismen, som kritiserar kristendomen utifrån teoretiska förutsättningar skulle då bli överflödig. Eftersom människans socio-ekonomiska strukturer kommer att genomgå en radikal förvandling kommer också människans självmedvetande att stärkas både tekniskt, vetenskapligt, etiskt och till och med ontologiskt. Följden blir att intresset för eskatologi och religion efter hand vittrar bort. Marx tes är, att framtidens människa inte kommer att känna något behov av Gud. Ateismen som en negation av det Absoluta, det vill säga den filosofiska sats som hävdar det Absolutas icke-existens, blir överflödig. Däremot kommer den sociala verklighetens ateism att kvarstå som ett led i människans totala rehabilitering, Människan blir naturens suverän, historiens mening och mål, tillvarons skapare. En humanism i denna bemärkelse utesluter varje möjlighet att bejaka Guds existens och betraktar religionen som en av formerna för människans alienation. Marx såg i religionen en psykologisk alienation, resultatet av den socio-ekonomiska alienationens villkor. Humanismen däremot skulle övervinna alla former av alientation. Därför kan den inte existera vid sidan av gudstron. Rehabiliteringen av hela människan och den autentiska humanismen blir då synonymer till den praktiska ateismen, dvs det religiösa livets utdöende.

Religion som främlingskap

Ytterligare en hörnsten i den marxistiska ateismen påträffar vi med den sociologiska domän utifrån vilken de marxistiska skribenterna skarpt kritiserar kristendomen.

Invändningar mot kristendomen kan i själva verket återföras på tesen att den framstår som en ny form av människans alienation. Marx betraktade den sociala orättvisan som en alienationens smittkälla varigenom den mänskliga naturen drabbades av mångfaldig förnedring. Den ekonomiska alieneringen leder till den teoretiska, nämligen filosofisk och religiös alienering. Med det religiösa främlingsskapet ligger det så till: ”Ju mer människan satsar på Gud, desto mindre får hon kvar för egen räkning.” – Religionen betraktades sålunda som en kraftig utsugning av människans personlighet. I belysning av den tolkningen blir slutsatsen tydlig: ”Religionen är opium för folket. Folkets verkliga lycka kräver upphävandet av religionen såsom dess inbillade lycka.” Tron på Gud antogs på detta sätt vara ett socialt självbedrägeri som hindrade människorna från att gå iland med vardagslivets praktiska uppgifter. Synen på ”religionen som opium” möter även hos Lenin enligt vilken de kristliga dygderna tålamod och ödmjukhet indirekt medför att man godtar den bristande jämlikheten i samhället. Engels framkastade för sin del att tron på Guds rättvisa förlamar människans handlande och utgör grunden till stagnation och social konservatism. Marxismens klassiska tänkare ifrågasatte sålunda religionens värde utifrån samhällslivet, och i religionen såg de ett hot mot beslutsamt handlande och socio-ekonomiskt framåtskridande. Av samma skäl anbefallde de förnekelsen av det Absoluta, ty i ateismen såg de betingelsen för människans fullständiga självbestämmanderätt.

Dialog mellan kristna och marxister om ateismens bevekelsegrunder

Granskningen hittills tycks ge vid handen att ateismen för de klassiska marxistiska tänkarna alltid varit oupplösligen förenad med systemet taget som en helhet. Att det ligger så till, utesluter emellertid inte möjligheten av en dialog mellan kristna och marxister. Och detta gäller inte enbart dialogen kring socio-ekonomiska, kulturella, vetenskapliga, tekniska eller pedagogiska problem. Enligt vår mening är det också möjligt att föra en dialog som rör ideologin, fastän klyftan mellan kristen andlighet och gudsförnekande marxism här är bråddjup. Vi avser visserligen inte att ställa upp ämnena för en ideologisk dialog, men vi vill gärna peka på behovet och görligbeten av en sådan dialog. Det har redan blivit allmängods att kristendomen av idag inte kan behandla marxismen som luft och omvänt. Bägge åskådningarna har en betydande omfattning i tiden och rummet och kan därför inte räkna varandras domäner som ingenmansland. Bägge strömningarna bildar en post i det andliga arv mänskligheten idag äger, och just därför borde talesmän för vardera sidan gripa sig an med en allvarligt menad och frimodigt genomförd dialog. Ett första villkor för att en sådan dialog skall bli av är att man låter bli att vara tendentiös och smalspårig. Det går inte om marxisterna betraktar kristendomen som en kulturell och social fornlämning eller om de kristna insveper ateisterna i svaveldunster. För den troende är varje utslag av gudsförnekelse en smärtsam verklighet, men noga taget innebär detta inte något skäl att bedöma marxisternas bekämpande av gudstron såsom någonting alltigenom ont.

Påvarna Johannes XXIII och Paulus VI gör skillnad på ”felaktiga filosofiska åsikter om människans och världens väsen, ursprung och mål” och handlingar som rör ”ekonomiska, sociala, kulturella och politiska frågor … även om rörelserna ifråga har vuxit fram ur sådana åsikter och inspirerats av dem” (Pacem in terris). Den begreppsåtskillnaden kan lika väl avse innebörden av den marxistiska ateism som sammanför ett rent ideologiskt element – nämligen gudsförnekelse – med sådana element som socio-ekonomiska, historisk-politiska, metodologiska, naturalistiska eller värderingsteoretiska förhållningssätt. Element av detta senare slag behöver ju inte härröra från ateism, och de kan därför lämpa sig som ämnen för diskussion mellan marxister och kristna.

Som vi sett har alltså den marxistiska ateismen två bevekelsegrunder, en filosofisk och en utomfilosofisk. Vi skall först inrikta oss på den senare, som i sin tur framträder under tre aspekter: den naturalistiska, den värdeteoretiska och den sociologiska. – Samtliga här nämnda typer av utomfilosofisk motivering av ateismen kan idag sättas ifråga. Ja, de möter i själva verket gensägelse inte bara från kristna utan också från en mängd marxister. De senare gör försök att sovra ut varaktiga och betydelsefulla element från tillfälliga element som kommer sig av rådande historiska förhållanden. Det verkar vara just den utomfilosofiska motivationen för klassikernas ateism som har blivit överspelad och utsätts för skarp kritik.

När marxismens upphovsmän förnekade Guds existens, åberopade de sig flitigt på samtida rön inom naturvetenskaperna. Engels var den som ideligen bäddade för ateism genom att tillämpa hypoteser och teorier från de empiriska vetenskaperna: från fysiken tog han lagen om massans och energins oförstörbarhet, från biologin fick han utvecklingsläran, från medicinen hypotesen om det mänskliga själslivets reduktion till neurologiska förlopp, och från astronomin teorin om den cykliska återkomsten. Den sortens bevekelsegrunder för den filosofiska materialismen och ateismen framkallar invändningar eftersom naturvetenskapernas utgångsfakta är fragmentariska, approximativa och underkastade ständig omprövning. Den ”materialism” man kan tala om inom de empiriska vetenskaperna är enbart av metodologisk karaktär och överensstämmer med den kunskapsteoretiska riktning vi kallar realism. Engels’ misstag var det vanliga språnget från ”metodologisk materialism” till ”metafysisk materialism”. Teorier inom naturvetenskaperna kan omöjligen syfta till ett kunskapsmässigt omgripande av världen i dess helhet, och därav inses också varför de naturalistiska argumenten för ateismen är metodologiskt ohållbara: de faller offer för extrapolationens bedräglighet.

Att ta varandra på större allvar

De klassiska marxistiska filosoferna ifrågasatte gärna Guds existens när de skrev om människans självbestämmanderätt och frihet; detta var en värdeteoretisk bevekelsegrund. Det Absolutas transcendens förkastades till förmån för människans immanens. De var subjektivt övertygade om att allting som var ontologiskt överordnat människan just därigenom skulle vara främmande, fientligt och skadligt för människan: religionen fick heta alienationen – en illvillig makt över samhällslivet och den andliga odlingen. Just denna bevekelsegrund är det, som idag är den mest överspelade: den värdeteoretiska och sociologiska. Våra dagars marxistiska skribenter överger synsättet att religionen är ”opium för folket” och att den i tysthet nickar bifall åt den sociala orättvisan. Nu fanns och finns det för all del ett släpphänt framställande av religionen, som stympar och förvänder tron till ett bedövande rusmedel för somliga. Men denna osunda produkt har prånglats ut av personlighetsmässigt ofullgångna individer och är i sig främmande för Bibelns sätt att nalkas ämnena för vår tro. Religionens utövning jämnar icke marken för kvietism och indolens, ty den uppfordrar människorna till att omdana världsaltet: ”läggen jorden under eder”, och till att förbrödra sig sinsemellan: det evangeliska budet om plikten mot nästan. I våra dagar erkänner fler och fler marxister att den personligt upplevda kristna tron spelar en positiv roll i den mänskliga kulturens utveckling och i många människors personliga liv. Den kan göra det mänskliga själslivet helgjutet, den befruktar och när ett handlande till andras förmån, den har något att säga om livets mening och syfte. Dokumenten från Andra Vatikankonciliet, däribland den pastorala konstitutionen om Kyrkan i världen av idag, förkastar framställningen av religionen som en alienation.

Marxismens ateism inrymmer också en rad filosofiska element, såsom naturalism och förkastandet av uppenbarelsen, materialistisk monism, tillbakavisandet av argumenten för Guds existens, teorin om människans självskapelse osv. Vi avstår här från att träda upp mot den filosofiska underbyggnad de klassiska marxistiska tänkarna tillskapat för ateismens befästande. Vi nöjer oss med att erinra om det sakförhållandet att deras ateism, även om den är oupplösligt förknippad med ideologin tagen som ett helt, har spelat en enbart instrumental roll i deras strävanden att humanisera gångna tiders omänskliga förhållanden samhällsgrupperna emellan. Vidgar man studiet av den dialektiska materialismens skapare till deras enskilda levnadslopp märker man strax, att de leddes av vanligtvis etiska och sociala motiv till att kämpa för mänskliga rättigheter. Detta var huvudskälet till att de förkastade religionen och gick med på en filosofiskt fattad ateism – ansedd nämligen som den nödvändiga betingelsen för en oavkortad humanism. Detta var det huvudsakliga skälet till att man förkastade religionen och accepterade den filosofiska ateismen. Man betraktade den som den nödvändiga förutsättningen för en sann och full humanism. De klassiska filosofernas ateism har en filosofisk och socio-axiologisk begrundning. Härvid intar naturligtvis den filosofiska motivationen den väsentliga och iögonenfallande platsen, medan å andra sidan det utomfilosofiska motivet blev avgörande för marxismens lärofäder i deras subjektiva trosföreställningar.

Analysen av ateismens problem, dvs. dess motivation, underbyggnad och beståndsdelar, är enormt viktig för den fortsatta ideologiska dialogen. Det förefaller helt säkert att Marx, Engels och Lenin bekände en läromässig-filosofisk ateism. Men å andra sidan verkar det mycket troligt att det på bottnen av deras bekämpande av gudstron låg en etisk och sociologisk drivkraft. En sådan motivation var väl delvis berättigad i deras tidevarv men framstår i våra dagar som överspelad. Detta sakläge öppnar nya möjligheter för dialog mellan marxister och kristna siktande på en förnyad och brett upplagd analys av förhållandet mellan humanism, religion och ateism. För marxismens skapare var ateismen inte något mål i sig självt utan ett hjälpmedel vid förverkligandet av människans frigörelse. Dialogen skulle underlättas om ide moderna marxisterna fick upp ögonen för det sakförhållandet att avgörande förändringar nu har skett inom kristendomen – bland annat en ny känslighet för problemen med den sociala rättvisan, återvändandet till evangeliet, enhetssträvandena, Andra Vatikankonciliet. Påtagligheter alltså, som tydligt ger vid handen att religionen ingalunda är något hinder som står i vägen för människolivets humanisering utan raka motsatsen – religionen försvarar människans frihet och skänker mening åt hennes liv sett i både inomvärldsliga och eskatologiska perspektiv. Marxismen i våra dagar kan vara trogen mot de humanistiska avsikterna hos sina klassiska tänkare utan något fortsättningskrig mot gudstron.