Ateistisk fostran i Sovjetunionen

Partikongresser i Sovjetunionen, även om det där inte finns något demokratiskt system i vår betydelse, leder ofta till omärkliga förändringar av politiken. De ger den sittande regimen möjlighet att driva igenom sina föreställningar om framtidens politik, att uttrycka och låta bekräfta dessa inför partiets ombud. Ett sådant tillfälle fick Michail Gorbatjov l vid partikongressen 1987 för första gången sedan han tillträdde i mars 1985.

Från den 28 februari till den 6 mars 1986 sammanträdde 27:e kongressen med Sovjetunionens kommunistiska parti. Precis som man hade kunnat vänta försökte Gorbatjov sätta sin prägel på kongressen. Detta märktes tydligast på att kongressen beslutade om ett nytt program och nya stadgar för Sovjetunionens kommunistiska parti. De ersatte programmet och stadgarna från den 22:a kongressen i oktober 1961. Med det nya programmet, det fjärde i partiets historia, 2 tycks ett kapitel i den sovjetiska politiken ha avslutats.

Redan vid en ytlig jämförelse mellan de båda partiprogrammen märker man vissa skillnader i tonvikten. Det gamla programmet bestod av två delar, 3 det nya av fyra:

”Första delen: Övergången från kapitalismen till socialismen och kommunismen – vår tids huvudsakliga innehåll; andra delen: Uppgifterna för Sovjetunionens kommunistiska parti avseende socialismens fullkomning och den gradvis övergången till kommunismen; tredje delen: Uppgifterna för Sovjetunionens kommunistiska parti på den internationella arenan och i kampen för fred och socialt framåtskridande; fjärde delen: Uppgifterna för Sovjetunionens kommunistiska parti som det socialistiska samhällets ledande kraft.” 4

I stället för det gamla programmets triumferande ord, som förkunnade ”kommunismen som hela mänsklighetens ljusa framtid” och som uppställde som mål den ”allsidigt och harmoniskt utvecklade personligheten”,’ kan vi notera en större saklighet och nykterhet. Den skall vi här inte gå in på i detalj. I stället vill vi bara fästa uppmärksamheten på en olikhet, som är mycket iögonenfallande. Femte kapitlet i andra delen ägnas ”det ideologiska och pedagogiska arbetet, utbildningen, vetenskapen och kulturen”.

I direkt samband med det ideologiska och pedagogiska arbetet räknas följande områden för fostran upp: utbildandet av en vetenskaplig världsåskådning, fostran till arbete, grundläggandet av en kommunistisk moral, patriotisk och internationell fostran, rättsfostran, kampen mot den borgerliga ideologin och – den ateistiska fostran. Alla de övriga områdena nämndes redan i det gamla programmet i mer eller mindre snarlika formuleringar, men den här gången har man infogat ett särskilt avsnitt om den ateistiska fostran. Något sådant fanns inte förut. Det heter:

”Partiet skall utnyttja medlen för ideologisk påverkan till att utbreda den vetenskapligt materialistiska världsåskådningen och övervinna de religiösa fördomarna, dock utan att låta de troendes känslor såras. Partiet tar ställning för ett strikt iakttagande av de i författningen förankrade garantierna för samvetsfrihet och fördömer försök att utnyttja religionen till att skada samhället och den enskilde. Den viktigaste delen av den ateistiska fostran är framhävandet av människornas arbets- och samhällsinriktade aktivitet, deras utbildning och utbredande av nya sovjetiska riter och bruk.”

Texten rymmer en god sammanfattning av allt det som man i dag i Sovjetunionen för in under beteckningen ”fostran till ateism”. Textens upphovsmän tycks framför allt bry sig om tre saker. För det första betonas, något som för övrigt inte görs någon annanstans, att användandet av ”medlen för ideologisk påverkan” tjänar till att utbreda en vetenskapligt materialistisk världsåskådning och till att övervinna religiösa fördomar.

Det sägs inte vad denna världsåskådning i detalj går ut på. I avsnittet om ”utbildandet av en vetenskapligt materialistisk världsåskådning” konstateras bara, att marxism-leninismen ”som ett ordnat helhetssystem av filosofiska, ekonomiska och socialpolitiska åsikter” ligger till grund för denna världsåskådning. Denna nyans är inte oviktig. Den säger att den vetenskapliga världsåskådning som skall utbildas inte är identisk med marxism-leninismen, utan bara har denna som grund. Hur stor skillnaden får vara mellan denna vetenskapliga världsåskådning och dess ideologiska grund beror naturligtvis på många omständigheter, som vi dock inte skall gå in på här.

Enligt sovjetisk uppfattning hänger utbredandet av en vetenskaplig världsåskådning samman med övervinnandet av religiösa fördomar. Ju mer vetenskapliga kunskaper och attityder slår igenom i vardagslivet, dess mer försvinner de religiösa synsätten. Naturligtvis kommer dessa båda saker inte att överlämnas åt slumpen. Det gäller ju att sätta in medlen för ideologisk påverkan. Därför får vi i detta sammanhang aldrig glömma bort att betona hur oacceptabelt det är att såra de troendes känslor. Redan Lenin gav råd i denna riktning. Med ett sådant sårande tycks man framför allt mena störandet av gudstjänster och hånandet av religiösa traditioner. Båda delarna förekom ofta i drastisk form under åren efter revolutionen. Om faran för sådana urspårningar inte fortfarande hade varit aktuell, skulle man knappast ha nämnt den i texten.

Partiet tar vidare ställning för ett strikt iakttagande av de författningsenliga garantierna för religions- och samvetsfrihet. Man avser paragraf 52 i den sovjetiska författningen. Där ges varje medborgare rätt ”att bekänna sig till vilken religion som helst eller att icke bekänna sig till någon religion, att utföra religiösa kulthandlingar eller bedriva ateistisk propaganda”. I samband med detta fördöms försök att missbruka religionen till att skada samhällets och den enskildes intressen. Det klargörs dock inte närmare vad som konstituerar missbruk av religionen. Av texten kan man bara utläsa, att ”religiös propaganda” inte hör till religions och samvetsfriheten.

Till slut sägs vilken verkan fostran till ateism skall få: Den skall öka medborgarnas aktivitet på arbetsplatsen och i samhället, göra dem mer allmänbildade och sprida de nya sovjetiska riterna och bruken.

Texten antyder att en ateistisk fostran anses meningsfull därför att man är övertygad om att det finns ett direkt förhållande mellan ett vetenskapligt ateistiskt medvetande och det sociala engagemanget i socialistisk bemärkelse. Lenin uttryckte denna övertygelse i så att säga klassiska formuleringar i andra kapitlet av sin skrift ”Vad skall göras?” från 1902. Att partiet nu tar med en särskild text om ateistisk fostran i sitt program verkar på samma gång självklart och förvånansvärt. Självklart är det därför att kommunistpartiet aldrig har betraktat sig som ideologiskt neutralt. I artikeln ”Socialism och religion” från 1905, som är viktig för denna problematik, skrev Lenin:

”Att religionen skall förklaras vara en privatsak – med dessa ord brukar socialisternas inställning till religionen komma till uttryck. Orden måste dock definieras noga, så att det inte blir några missförstånd. Vi kräver att religionen skall vara en privatsak i förhållande till staten, men den kan aldrig vara en privatsak i förhållande till vårt eget parti …

För det socialistiska proletariatets parti är religionen ingen privatsak. Vårt parti är ett förbund av klassmedvetna, utvecklade kämpar för arbetarklassens befrielse. Ett sådant förbund kan och får inte stå likgiltigt till fördomar, ovetande eller mörkmannaskap i form av religiös tro … Vår propaganda inbegriper med nödvändighet också den ateistiska propagandan.” 8

Lenins utläggningar är så tydliga som man kan önska. Sovjetunionens kommunistiska parti intar än i dag samma attityd. I den frågan har ingenting förändrats. I den nämnda artikeln frågar sig Lenin också varför kommunisterna i sitt program inte skall förklara att de är ateister, och varför de inte heller skall hindra kristna och andra troende från att gå med i partiet.

På detta svarade Lenin att den förtryckta klassens revolutionära kamp för ”ett paradis på jorden” var viktigare än att proletärerna hade samma uppfattning om ”paradiset i himlen”. Man får dock inte glömma bort att denna artikel skrevs långt före revolutionen, och att situationen nu är helt annorlunda. Då var tsarstaten religiös och klerikal, men i dag är Sovjetunionen i stor utsträckning helt sekulariserad. Det sistnämnda styr också den reella respektive utvecklade socialismens självuppfattning.

Den reella socialismens självuppfattning

I dag framställer Sovjetunionen sig faktiskt som ett helt sekulariserat samhälle, som ”ett samhälle utan Gud”, där religionen inte längre spelar någon roll och där kyrkan respektive de olika religiösa gemenskaperna inte längre har någon social makt. Helt officiellt förklarade Brezjnev i sin redovisning inför den 25:e partikongressen (1976) att det nuvarande sovjetsamhället är ett samhälle där den vetenskapligt materialistiska världsåskådningen är rådande? Viktigt är här frasen ”är rådande”. Den rådande världsåskådningen är faktiskt den ”vetenskapligt materialistiska”. Den står inte i något konkurrensförhållande till andra världsåskådningar. Därför uppstår frågan om det nödvändiga i en särskild ateistisk fostran. Det är detta som är förvånansvärt.

Detta kan kompletteras med ytterligare en reflektion, som stöder sig på ett uttalande av Karl Marx. I tredje häftet av Ökonomisch philosophische Manuskripte från 1844 hävdade Marx att socialismen ”som socialism” inte längre behöver ”den ateistiska förmedlingen” (= upphävandet av religionen = förnekandet av Gud och upprättandet av människans tillvaro). Socialismen var mycket mer människans positiva, omedelbara självmedvetande. 10

Sovjetunionen, som uppfattar sig som ett ”den reella socialismens samhälle”, behöver egentligen inte längre ”den ateistiska förmedlingen”, eftersom den nu är ett helt sekulariserat samhälle. Man måste alltså på nytt fråga sig vilken betydelse en särskild ateistisk fostran har i den nuvarande Sovjetunionen.

Denna fråga skall jag besvara med en dubbel tes: Den nuvarande Sovjetunionen behöver, för att förverkliga sina inrikespolitiska mål, en särskild fostran till ateism, därför att den ”omvandling av medvetandet” som Lenin väntade sig hittills har uteblivit, och därför att det också i Sovjetunionen, ett den utvecklade socialismens samhälle, finns ”nihilistiska” attityder och strömningar. Den ateistiska fostran får alltså i det socialistiska systemet en mycket bestämd social och politisk funktion. Detta skall belysas i det följande.

Den uteblivna omvandlingen av medvetandet

Inte heller marxistiskt sett är ”fostran till ateism” någonting självklart. Enligt Marx är det ju (det sociala) varat som styr medvetandet. Religionen har enligt sovjetisk uppfattning huvudsakligen ”sociala rötter” i form av utsugning och förtryck. Om man dessutom tar med i beräkningen den betydelse som Marx tillmätte det privata ägandet av produktionsmedlen som historiefaktor, borde man efter oktoberrevolutionen och sovjetstatens upprättande ha kunnat vänta sig att även människans individuella medvetande anpassar sig efter de nya samhällsförhållandena och stämmer överens med samhällsintressena. En sådan omvandling av medvetandet räknade också Lenin med, när han efter revolutionen skrev:

”Först nu har i stor skala, verkligen för massorna, skapats en möjlighet att utveckla företagsamhet, tävlan och djärva ideér … För första gången efter seklers arbete för andra, det ofria arbetet för utsugaren, har man nu möjlighet att arbeta för sig själv.” 11

Trots det tycks arbetarna och bönderna inte ha nått fram till insikten, att de nu äntligen kan arbeta för sig själva, för i samma artikel klagar Lenin över att arbetarna och bönderna ännu är för ”tveksamma”. De har ännu inte vant sig vid att de nu själva är den härskande klassen. De är ännu inte tillräckligt beslutsamma. I fråga om denna principiella attityd hos människorna tycks än i dag inte mycket ha förändrats.

Om man betraktar Gorbatjovs insats som ett ”påskyndande av den ekonomiska och sociala utvecklingen”, så får man intryck av att problemen har förblivit desamma sedan Lenins tid. ”Påskyndande” är det nya, centrala lösenordet i Gorbatjovs inrikespolitik och därmed också i det nya partiprogrammet:

”Sovjetunionens kommunistiska parti anser, att under de nuvarande inrikes och utrikes förhållandena det sovjetiska samhällets allsidiga framåtskridande, och dess gradvisa närmande till kommunismen, kan och måste garanteras genom ett påskyndande av landets sociala och ekonomiska utveckling.”

Men om religionslöshet enligt sovjetisk uppfattning motiverar samhällsengagemang, så måste ateistisk fostran i sista hand få positiva följder, naturligtvis under förutsättning att det verkligen finns ett direkt samband mellan ateistiskt medvetande och social aktivitet.

”Nihilismen” i den reella socialismen

Den uteblivna omvandlingen av medvetandet kommer först och förmodligen huvudsakligen till uttryck i form av brist på arbetsetik och samhällsengagemang, men också som det man i Sovjetunionen kallar ”nihilistiska tänkesätt och strömningar”. Vad betyder då det i detalj?

Som socialt viktigt fenomen framträder nihilismen för första gången i Ryssland på 1860-talet. Det var framför allt samhällskritiska och politiskt radikala ungdomar som kallade sig nihilister. Ivan Turgenjev reste ett litterärt monument över dessa nihilister i Bazarovs gestalt i sin roman Fäder och söner från 1862. Eftersom också de första marxisterna kom ur dessa kretsar bedömer man i dag i Sovjetunionen vanligen denna nihilism positivt, fast man naturligtvis är medveten om fenomenets ambivalens:

”I det sociala tänkandets historia fyllde nihilismen flera olika funktioner. Den kunde vara, och var ibland också, en form av förnekande av framåtskridandet, de andliga värdena och de objektiva lagbundenheterna, men den kunde också vara en form av revolutionärt förnekande. Under vissa perioder hade nihilismen ett relativt progressivt innehåll, därför att den var det radikalaste uttrycket för den sociala protesten, förnekandet av föråldrade sociala och ideologiska former.” 12

Nihilistiska attityder kan dock också uppträda i det nuvarande socialistiska samhället. Då bedöms de inte längre lika positivt utan betraktas snarare som en fara för socialismens fortlevnad. Vari består då nihilismen i det nuvarande socialistiska samhället?

”I förnekandet av sociala ideal, eller rättare sagt i föraktet för dessa, genom att de utesluts ur människans ’livsvärld’, vilket är det samma som att de förnekas. Ett nihilistiskt medvetande kommer också till uttryck i att etiska normer och principer för samlivet människor emellan, vilka utvecklats under socialismens villkor, föraktas och betraktas som rent yttre former, som överenskomna symboler för samlivet. Det kommer till uttryck i att socialismens reella landvinningar, som erövrats under svår kamp, med uppoffringar och förluster, nedvärderas och helt glöms bort, i att folkets historiska traditioner och kulturvärden förnekas och att filosofiskt och teoretiskt tänkande nedvärderas.” 13

Nihilism är alltså ett förnekande av de värden som erkänns i det socialistiska samhället, men det kommer också till uttryck i form av bristande ansvarskänsla, till exempel vid alkoholism, narkotikaberoende, gangsterliv och så vidare. Under sökorden ”askes” och ”gudssökande” räknas också religionen till de nihilistiska attityderna. 14

Nihilismen uppfattas som ett avvisande av de socialistiska värdena, som ansvarslöshet, kriminalitet och andlig och moralisk brist på orientering, som det största hotet mot den socialistiska samhällsordningen. Att bekämpa och övervinna nihilismen under religionens täckmantel är därför den trängande uppgiften för den ateistiska fostran och propagandan.

Gamla problem – nya lösningar?

På grund av den uteblivna omvandlingen av medvetandet, och eftersom det också i den utvecklade socialismen finns kvar nihilistiska attityder och strömningar, bygger Sovjetunionens kommunistiska parti i avgörande grad på den kommunistiska fostran, där den ateistiska fostran är en integrerande beståndsdel, ja själva ”själen”. Partiet anser denna vara nödvändig därför att människornas religion enligt deras övertygelse bygger på illusioner och inbillningar, ateismen däremot på verkligheten. Denna övertygelse är dock inte så ny som man kan tro. Redan vid 22:a partikongressen 1961 började man planmässigt bygga ut systemet med ateistisk fostran i Sovjetunionen. Denna kongress inledde också en andra fas i utvecklandet av Sovjetunionens ateistiska propaganda, som i praktiken hade lagts ned 1941. Den organiserade ateistiska propagandan inleddes i Sovjetunionen 15 1925 med grundandet av ”Förbundet militanta gudlösa”, som var en massorganisation. I början av trettiotalet hade förbundet cirka sju miljoner medlemmar, men redan i mitten av trettiotalet inleddes nedgången, och i början av fyrtiotalet upplöstes det.

1947 kom i stället ”Hela unionens sällskap för utbredande av vetenskapliga och politiska kunskaper”. Medlemmarna är framför allt professorer, lärare, propagandister och journalister. Övergången från det mer tillfälliga till det systematiska och planerade organiserandet av landets ateistiska propaganda markeras av 22:a partikongressen, där Chrusjtjov manade till beslutsammare kamp mot kapitalismens kvarlevor:

”Den kommunistiska fostran förutsätter att medvetandet befrias från religiösa fördomar och vidskepliga föreställningar, som fortfarande hindrar enskilda Sovjetmedborgare att helt utveckla sina kreativa krafter. Den behöver ett genomtänkt och stringent system för vetenskapligt ateistisk fostran, som omfattar befolkningens alla skikt och grupper och som måste förhindra utbredandet av religiösa åsikter, i synnerhet bland barn och ungdomar.” 16

De samhällsproblem som uppträder möter partiet inte i första hand med strukturförändringar, utan med ”fostrande åtgärder”. Däri ligger en väsentlig skillnad mellan dagens reella respektive utvecklade socialism och de västliga demokratierna. Det socialistiska samhället kan bara skapas genom den socialistiska personligheten, genom ”den nya människan”.

Den nya människans ateism är medvetandet om den egna autonomin, det vill säga att ge upp sig själv och inte vara beroende av någon (illusorisk) gud. Det nya programmet talar dock inte längre om ”utbildandet av den nya människan”, utan något försiktigare om ”den mänskliga faktorn”.

”Det framgångsrika bemästrandet av partiets antydda uppgifter är förbundet med ett upphöjande av den mänskliga faktorns roll. Det socialistiska samhället kan inte fungera effektivt utan att finna nya sätt att utveckla massornas kreativa verksamhet på livets alla områden. Ju större de historiska målen är, desto viktigare är, ekonomiskt sett, millionernas intresserade, ansvarsfulla, medvetna och aktiva deltagande i förverkligandet av dem.”

Inte minst är den ateistiska fostran en avgörande faktor när det gäller att nå fram till ”miljonernas medvetna och aktiva deltagande”. Sammanfattningsvis kan man beskriva den ateistiska fostran som allt som görs i akt och mening att förändra det sätt på vilket människors inre beredskap byggs upp för att passa in i en materialistiskt ateistisk världsåskådning, som stärker tvivlen på den religiösa världsåskådningen och som över huvud taget skall förhindra att det uppstår religiösa attityder och övervinna det som finns kvar av sådana.

Mål för den ateistiska fostran kan vara människor i alla åldrar, om de ännu inte har blivit övertygade och medvetna ateister. Ledningen och organiserandet åligger kommunistpartiet och dess institutioner.

Ett avsnitt om ateistisk fostran skulle man dock snarare ha väntat sig i det gamla partiprogrammet från 1961 än i det nya. Att ett sådant avsnitt tagits med först nu kan ses som en eftergift åt inflytelserika Brezjnevanhängare, men det kan också betyda att Gorbatjovs regering också är övertygad om ett materialistiskt och ateistiskt medvetandes sociala och politiska betydelse för förverkligandet av sina ambitioner.

Sovjetisk ateism och dialog

Infogandet av den ateistiska fostran i det nya partiprogrammet låter förmoda, att systemet med en sådan fostran skall utbyggas ytterligare. Vilka konsekvenser detta kommer att få för de religiösa församlingarna i Sovjetunionen är det ännu för tidigt att säga. Så länge det inte finns någon verklig åtskillnad mellan kyrka och stat, så som § 52 i Sovjetunionens författning hävdar, kan knappast någonting förändras. I fråga om kyrkans medverkan i statliga angelägenheter och statens i kyrkliga kan det inte bli tal om en sådan åtskillnad. Kyrkans engagemang på det utrikespolitiska området överskrider entydigt de mål som staten har bestämt, och omvänt kontrollerar staten alla kyrkliga aktiviteter inom landet. 1 7

Viktigare är frågan om det inte under nuvarande förhållanden finns någon möjlighet att inleda ett samtal med den sovjetiska ateismen. Många kanske utesluter den möjligheten. Jag skulle dock vilja hävda att, och i korthet förklara varför, den sovjetiska ateismen av egna skäl måste vara intresserad av att inleda en dialog med troende, och framför allt med kristna. 18 Vilka förutsättningar måste det då finnas hos den sovjetiska ateistiska propagandan, om en dialog skall komma till stånd? Framför allt två: ett rationellt element i den ateistiska propagandan (det vill säga viljan att argumentera) och en humanistisk kärna i den sovjetiska ateismen (det vill säga ”omsorgen om människorna”). Det rationella elementet består i att den sovjetiska ateistiska propagandan vill övertyga. Övertyga kan man bara med argument. En förutsättning för meningsfull argumentation, som ju alltid vänder sig till andra, är självfallet argumentationsgemenskapen, det vill säga erkännandet att också en oliktänkande är en likaberättigad samtalspartner.

Förkastandet av kommunikationsgemenskapen skulle leda till att den sovjetiska ateistiska propagandan använde sig av ett ”privatspråk” som ingen längre kunde förstå. Om en ”meningsfull” argumentation skulle det då inte längre vara tal. Att den ateistiska propagandan vill argumentera finns dokumenterat i nya läroböcker ateism. Hos Gordjenko heter det till exempel:

”Den vetenskapliga ateistiska religionskritiken utmärks inte bara av skärpa och kompromisslöshet, utan också av övertygelse- och beviskraft. Den undviker alla slags ogrundade antaganden, och alla dess invändningar mot religionen grundar den på konsekvenser av vetenskapen och med sociala fakta.” 19

Den som vill argumentera måste hålla sig till reglerna för en rationell argumentation, som syftar till att upprätthålla dialogen mellan de argumenterande. Alla handlingar sam förhindrar dialogen måste man då avstå från.

”Den humanistiska kärnan” är nära förbunden med det rationella elementet. Redan viljan till en rationell argumentation inbegriper en etisk grundattityd. Här skall dock särskilt betonas att detta också är förbundet med viljan till ett ansvarigt och humant umgänge med den andra. Detta är ingen självklarhet, ty ofta hävdas en ”ideologiskt inskränkt” moral. Enligt en sådan moral behandlas den oliktänkande annorlunda, därför att han vanligen uppfattas som fiende. En ideologiskt inskränkt moral är dock helt diskvalificerad som moral.

Efter den 22:a partikongressen har talet om ateismens båda sidor – den religionskritiska och den positivt humanistiska – slagit igenom i den sovjetiska ateistiska propagandan. Z° Den sistnämnda sidan syftar till att humanisera människan. Här skall än en gång nämnas att den ateistiska fostran syftar till att bekämpa och övervinna nihilismen (i religiös klädnad).

Om frågan varför människor blir omänskliga skulle man dock kunna föra en innehållsmässig dialog med till exempel kristna. Enligt marxistisk-leninistisk uppfattning skall grunden till människornas omänsklighet sökas i samhällsförhållandena. Om dessa väl har ändrats i grunden (genom en revolution och socialismens införande) så måste detta också leda till en humanisering av människorna. Den sovjetiska erfarenheten lär dock något annat i fråga om den nyare nihilismen, nämligen att människorna också under den reella respektive utvecklade socialismen inte utan vidare är förmögna till ett ansvarigt handlande.

Enligt kristen uppfattning ligger dock orsakerna djupare än så. Att leva i världen betyder för människan att hennes existens är underkastad ändligheten och förgängligheten, och att hon därför styrs av en existentiell ångest. Denna ångest gör gång på gång människan omänsklig.

Först inom ramarna för denna världserfarenhet blir det tydligt vilken betydelse den kristna tron har för människorna. Tron gör nämligen anspråk på att befria människan och föra henne till ett sådant förhållande till världen, att den ångest som har sin grund i hennes dödlighet inte längre kan få någon makt över hennes handlande. Tron befriar ”alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv” (Hebr. 2:15). Den kristna tron arbetar alltså inte, så som den sovjetiska ateismen påstår gång på gång, med förtröstan på ett illusoriskt hinsides, utan hänvisar till sin egen förmåga att beröva ångesten dess makt. Att antagandet av det kristna budskapet har denna karaktär förklarar budskapet självt genom att det uppfattar sig som Guds ord.

Om den sovjetiska ateistiska propagandan – verkligen månar om människornas väl, måste den egentligen vara intresserad av att samtala med kristna.

Övers. Gunnar Gällmo

Noter

1. Jfr Chr. Schmidt-Häuer: Michail Gorbatschow (München 1986).

2. Det första partiprogrammet antogs på 2:a partikongressen 1903, andra programmet på 8:e kongressen 1919 och tredje programmet på 22:a kongressen 1961, när Chrusjtjov ännu satt vid makten. Brezjnev tog över först 1964.

3. Uebergang vom Kapitalismus zum Kommunismus. Entwicklungsweg der Menschheit, och Die Aufgaben der kommunistischen Partei der Sowietunion in bezug auf den Aufbau der kommunistischen Gesellschaft. Jfr stenogrammen från 22:a partikongressen på ryska, band 3 (M. Politizdat 1962), 239–335.

4. Partiets nya program och stadgar publicerades i Pravda 1986-07-03.

5. Chrusjtjovs stora ord präglade framför allt också Brezjnevperiodens karaktär.

6. Hb. der Sowjetverfassung, utgivet av M. Fincke i två band (Berlin 1983), här band 1, 593–604.

7. Lenin: Werke, band 5 (Östberlin 1966), 355–551.

8. Ibid., band 10 (1964), 70–75, fr.a. 71–73.

9. Frågor om den vetenskapliga ateismen (på ryska), band 22 (Moskva 1978), 5–15.

10. Jfr MEW, supplementband I (Östberlin 1968), 546.

11. Lenin: Werke, band 26 (1970), 405.

12. I. A. Novikov: Nihilism och nihilister (på ryska) (Leningrad 1972), 21.

13. Ibid. 283.

14. Ibid. 290.

15. Jfr I. P. Zamerjan, M. J. Schachnowitsch: Ateismen i SSSR (på ryska) i Kort lexikon för den vetenskapliga ateismen (på ryska), utgiven av I. P. Zamerjan m.fl. (Moskva 1969), 51–58.

16. Sovjetunionens kommunistiska partis 22:a kongress (på ryska), band 1 (Moskva 1962), 123 f.

17. Jfr O. Luchterhand: Der Sowjetstaat and die Russisch-Orthodoxe Kirche. Eine Rechtshistorische and rechtssystematische Untersuchung (Köln 1976), 243 ff.

18. De här antydda problemen har behandlats utförligare i B. Groth: Sowjetischer Atheismus and Theologie im Gespräch (Frankfurt 1986).

19. Grunderna för den vetenskapliga ateismen (på ryska), utgiven av N. S. Gordjenko (Moskva 1978) 6.

20. Sakligt sett bygger detta på Feuerbach och Marx.

Bered Groth är professor vid det påvliga universitetet Gregoriana i Rom.

Denna artikel har varit publicerad i Stimmen der Zeit 1/1987.