Desinformation från Sydafrika

I Signum nummer 1, 1987 publicerades en arti¬kel om den katolska kyrkan i Sydafrika. Annica van Gylswyk, bosatt i Sydafrika under 30 år, beskrev initierat den katolska kyrkans kamp un¬der decennier mot rasismen och citerade därvid biskopskonferensens ideliga fördömanden av den vita regimens politik. Ungefär samtidigt kunde man i svenska massmedia finna ett meddelande från Sydafrika om att den apostoliske delegaten i sittande biskopskonferensens namn och erinrat präs¬terskapet om det generella förbud som råder för dess medlemmar att aktivt befatta sig med poli¬tik. I svenska massmedia rapporterades notisen samvetsgrant men kommenterades knappast. Det var en dagslända som blänkte till. Signum bad Annica van Gylswyk om en kommentar. Hon bedömde nyhetens källor som osäkra och hänvisade även till den sydafrikanska regimens efter sin egen politik väl instämda propagandain¬strument och menade att budskapet i sak vore orimligt.

I nummer 5 av den västtyska tidskriften Die kato¬lichen Missionen återfinns en artikel av Ian Lin¬den, generalsekreterare för det katolska institutet för internationella förbindelser (CIIR) i London. Artikeln ger en inblick i hur motsättningarna mellan den katolska kyrkan och regeringen efter parlamentsvalet i maj alltmer står i öppen dager och den visar också hur infernaliskt landets pro¬pagandaapparat rullar på och hur en notis som ovan kan spridas via nyhetsbyråerna. Vi återger artikeln i utdrag.

Den anglikanske ärkebiskopen Desmond Tutu anser att Sydafrika nu ”inträtt i den mörkaste fasen av landets historia”. 82 procent av den röst¬berättigade vita befolkningen på 4,5 miljoner val¬de extremt konservativa partier. Sannolikheten för ett totalomfattande inbördeskrig framstår allt hotfullare även för kyrkan som arbetat för och hoppats på en fredlig lösning.

Det sydafrikanska rådet för katolska lekmän som är en paraplyorganisation för de flesta av landets lekmannaorganisationer instämde i sitt yttrande med sina biskopar som förklarade: ”Vi anser det¬ta val som en manifestation av den orättfärdiga och omoraliska apartheidpolitiken … Ett val kan inte anses rättfärdigt om det system som det tjänar är orättfärdigt.” I själva verket förhåller det sig så att det nationella säkerhetssystemet be¬härskar nästan hela samhället och gör trekam¬marparlamentet mest till en diskussionsklubb.

En kyrkan som under sådana omständigheter vill ta på sig ansvaret att i moralfrågor företräda den katolska socialläran kan inte dra sig undan utan måste ge sig in på det politiska fältet. Detta an¬svar har de katolska biskoparna kontinuerligt också betonat liksom även att det kommer att stå kyrkan dyrt när hon vägrar att tiga och hålla sig stillsamt i bakgrunden.

Under juni, juli och augusti har vi kunnat följa hur repressalierna mot katolska oppositionella ökat markant. Smangaliso Mkhatshwa, general¬sekreterare för katolska biskopskonferensen, häk¬tades 12 juni för andra gången. Bernard Ncube, utgivare av den katolska veckotidningen New Nation och Tom Waspe, biskopskonferensens rådgivare i ekonomiska frågor har båda fängslats. Det finns fler exempel och trots upprepade för¬sök att på laglig väg få tillfångatagna medborgar¬rättskämpar frigivna har kyrkan hittills inte lyc¬kats fastän det rör internationellt kända personers fall. Att sådant kan pågå utan ett ramaskri från hela den katolska världskyrkan visar hur fram¬gångsrikt den sydafrikanska regeringen driver sin undanflyktspolitik mot internationell opinion. Men i Sydafrika driver kyrkorna kampen. Trots att generalsekreteraren för den katolska biskops¬konferensen sitter häktad och absolut inte kan tjänstgöra på sin post förlängdes hans mandatpe¬riod till att gälla året ut.

Mot denna bakgrund föreföll det synnerligen an¬märkningsvärt att den apostoliske delegaten, är¬kebiskop Joseph Mees – som är relativt nyinflyt¬tad i Sydafrika – i januari i år inför biskopskonfe¬rensens plenarmöte yttrade: ”Kyrkan förbjuder i sin vishet sitt prästerskap att aktivt delta i politi¬ken och överlåter detta mandat åt lekfolket.” Konferensens president ärkebiskop Hurley svara¬de omgående att det vore nödvändigt att den he¬lige fadern en gång för alla förklarade vilken poli¬tik som prästerskapet skulle undvika utan att för¬summa sitt uppdrag. Att biskopskonferensens ordförande omgående intervenerade i så kraftful¬la ordalag ansågs på ort och ställe helt nödvändigt i detta läge.

Vissa grupper och personer däribland ministrar har kontinuerligt anklagat kyrkan för en politisk intervention som kyrkan förnekar. Den katolska ”protektionistligan” i Pretoria, som aldrig er¬känts av biskopskonferensen kritiserar samma biskopar för ”klerikal inblandning i Sydafrikas politiska liv”. För sådana och liknande icke-re¬presentativa men högljudda grupper är den apos¬toliske delegatens anmärkning gefundenes Fres¬sen som man gör sitt yttersta att givetvis utan kontext sprida till omvärlden.

Att rättigheten att bli korrekt refererad och cite¬rad kränks är en vanlig erfarenhet i länder med förtryckarregimer. Här följer ytterligare ett exempel på desinformation från de sydafrikanska makthavarna.

I fråga om internationella ekonomiska sanktioner mot Sydafrika låg de katolska biskoparna till en börjat utåt ganska lågt för att inte ingripa i och störa de förhandlingar som pågick. När man pub¬licerade ett långt och nyanserat uttalande i frågan innehöll detta en varning om att vissa åtgärder skulle kunna skjuta hela det sydafrikanska sam¬hället och dess ekonomi i sank och att man noga måste väga in den färgade befolkningens lidanden både på kort och på lång sikt i varje tvångsåtgärd. I dessa moraliska resonemang kunde motståndare mot ekonomiska sanktioner möjligen läsa in att biskoparna uttalat sig enligt deras egen uppfatt¬ning. Det gällde att vara försiktig. För den skull uppdrogs åt några europeiska och nordamerikan¬ska biskopar att yttra sig i frågan – och varje tvivel undanröjdes: biskoparna önskade effektiva, riktade sanktioner men ansåg sig inte kompetenta att yttra sig om detaljer som borde utredas och avgöras av sakkunniga jurister och ekonomer. Men förhållandet att det i ett arbetsdokument för biskopskonferensen förekom en sats som uttryck¬te tveksamhet om vilka exakta följder ekonomi¬ska sanktioner skulle få, föranledde omgående den regimtrogna sydafrikanska pressen att inter¬nationellt gå ut och påstå att Sydafrikas biskopar officiellt förklarat sig tveksamma inför ekonomi¬ska sanktioner mot deras land. Detta felaktiga påstående fick snabbt spridning i massmedierna världen över. Dementin från biskoparna rönte knappast samma publicitet.

Vi återger här biskopskonferensens eget nyanse¬rade ställningstagande från 24 maj, som försvann på vägen, även om detta inte torde vara deras sista ord i en svår fråga.

1. Det är för tidigt att nu förutsäga vilka effekter sanktioner kommer att kunna få på arbetsmark¬naden och hur de kan påverka opinionen bland de vita.

2. Regeringen förespeglar ingalunda några refor¬mer, som skulle rubba de vitas överhöghet i yi1¬ken förklädnad den än uppträder.

3. Av olika orsaker lider landets ekonomi svåra skador: politiskt vanstyre, inflation, politisk insta¬bilitet under ett monopolistiskt system.

4. Många svarta tycks bli alltmer övertygade om de ekonomiska sanktionernas effekt.

5. Ännu kan effekten av ekonomiska sanktioner inte märkas men man får utgå från att de under årets lopp kommer att slå hårt mot landets eko¬nomi.

6. Många storföretag och andra intressegrupper stöder aktivt eller passivt regeringen och dess po¬litik, vilket ytterligare utestänger de svarta från att meningsfullt kunna delta i beslutsprocessen.

7. Trots all kritik som riktats mot SACBC:s (syd¬afrikanska biskopskonferensens) attityd gent¬emot ekonomiska sanktioner ställer vi frågan: Kan någonting ske utan denna påtryckning? Finns det någon annan möjlighet att störta apartheid¬systemet? Tyvärr tycks folk endast reagera på sanktioner och det skulle i så fall vara fördelen. Sanktionerna gör många medvetna om tillståndet i Sydafrika, som annars skulle vara tillfreds med status quo. Insikten om det fasansfulla systemet har ökat, vilket har skapat ett nytt klimat. Många storföretagare och vita försöker nu förändra de sociala villkoren och även påverka den hållning som är förhärskande hos dem som stöder det nu¬varande systemet. SACBC kommer att vidare ta ställning till rapporten från sin kommission.

I ett brev till president Botha från SACBC:s au¬gustisejour uttrycker biskoparna sin smärta över den rättslöshet som undantagstillståndet i landet medfört och påpekar att ett otal brott mot de mänskliga rättigheterna begåtts under denna täckmantel. Man kräver förhandlingar med den utomparlamentariska oppositionen och betonar att offervilja för fredens sak måste stå som ett förtecken i dessa förhandlingar. ”Vi och våra medarbetare förhindras att utbyta och förmedla information och ge riktlinjer i samhällsmoraliska frågor. Våra offentliga uttalanden och herdabrev betraktas stundom som subversiva”, skriver bis¬koparna.