Påven inför UNESCO: Vi måste mobilisera samvetena

Vi alla som samlats här, vi möts på kulturens fält, kulturen som en grundläggande realitet, som förenar oss och ligger till grund för UNESCO, dess instiftelse och målsättningar. Vi möts i omsorg om människan, ja i viss mening i henne, i människan själv. Denna människa, som uttrycker sig och objektiverar sig i och genom kulturen, är ett enastående, fullständigt och odelbart helt. (. . .)

Den Apostoliska Stolens närvaro vid er organisation, som är befogad redan genom den Heliga Stolens särskilda suveränitet, motiveras dessutom av det föreningsband som består mellan å ena sidan religionen i allmänhet och kristendomen i synnerhet och å andra sidan kulturen. Denna förbindelse har haft verkningar på kulturens mångfaldiga yttringar under olika historiska skeden och på olika platser. Helt visst kan man utan överdrift påstå, att i synnerhet Europa som helhet – från Atlanten till Ural – genom en mängd fakta i varje enskild nations historia liksom i nationernas samlade historia bär vittne om bandet mellan kultur och kristendom.

När jag påminner om detta, vill jag på intet sätt därmed förringa andra kontinenters arv eller särprägeln och värdet av det arv som kommer ur andra källor av religiös, humanistisk och etisk inspiration. Tvärtom skulle jag vilja ägna den mänskliga familjens alla kulturer – från de äldsta till de samtida – min djupaste och uppriktigaste hyllning. Med alla kulturer i åtanke vill jag idag här i Paris vid UNESCO:s säte utropa med hög röst: ”Se människan!” Jag vill uttala min beundran för den mänskliga andens skapande rikedom och för dess outtröttliga bemödanden om en ständigt bättre kunskap om och bekräftelse av människans identitet: den människa som alltid finns med i kulturens alla former.

När jag övergår till att tala om den plats som kyrkan och den Apostoliska stolen intar vid er organisation, tänker jag inte bara på alla de kulturella verk, i vilka människan uttryckt sig under loppet av de senaste två årtusendena och mottagit Kristus och evangeliet; jag tänker inte heller bara på de olika institutioner som ur samma inspiration skapats på områden som utbildning, undervisning, socialvård, Caritas och många andra. Jag tänker framför allt, ärade åhörare, på det fundamentala föreningsbandet mellan evangeliet – dvs. Kristi och kyrkans budskap – med människan och hennes blotta mänsklighet. Detta band är faktiskt i grunden kulturskapande. För att skapa kultur måste man – till de yttersta konsekvenserna och på ett helhetligt sätt – betrakta människan såsom ett särskilt och autonomt värde, såsom det subjekt som är bärare av personens transcendens. Man måste bejaka människan för hennes egen skull och inte av något annat skäl: endast och allenast för hennes egen skull. Än mer: man måste älska människan, därför att hon är människa. Man måste se människan såsom förtjänt av kärleken i kraft av den utomordentliga värdighet hon äger. Det fulla bejakandet av människan hör till kärnan i det kristna budskapet och kyrkans sändning – detta trots allt vad häcklare anfört i ämnet och trots allt vad som företagits av de olika strömningar som är fientliga mot religionen i allmänhet och kristendomen i synnerhet.

Under historiens lopp har vi mer än en gång varit och är på nytt vittnen till en process, ett fenomen som är mycket betecknande. Där de religiösa institutionerna undertryckts, där tankar och gärningar av religiös och i synnerhet kristen inspiration berövats sina rättigheter i samhället – där återfinner människorna samma realiteter utanför de institutionella vägarna. Detta sker genom en konfrontation som försiggår i den sanning och det inre bemödande inom det som hör till deras mänskliga natur och som utgör innehållet i det kristna budskapet.

Ärade åhörare! Ni må ursäkta detta påstående. När jag framställer det, vill jag inte träda någon förnär. Jag ber er söka förstå, att jag i namn av det jag är, inte kunnat avstå från att avlägga detta vittnesbörd. Det bär inom sig också sanningen – jag kan icke förtiga detta – om kulturen, om man i denna söker det mänskliga, det vari människan uttrycker sig eller varigenom människan vill vara bärare av sin tillvaro. När jag säger detta, vill jag samtidigt uttrycka mitt tack för de band, som förenar UNESCO med den Apostoliska Stolen – en förbindelse för vilken min närvaro här idag vill vara ett särskilt uttryck.

Av allt detta följer några viktiga slutsatser. I själva verket bevisar de av mig framhållna överväganden med all tydlighet, att den första och viktigaste uppgiften för kulturen i allmänhet och för varje kultur är fostran. Strängt taget består fostran i att människan blir mer människa; att hon kan ”vara” mera och inte bara kan ”ha” mera; att hon orkar ”vara” människa mer och mer fullständigt. Därför är det nödvändigt att människan orkar ”vara mera”, inte bara ”med” de andra, utan också ”för” de andra. Fostran är av fundamental betydelse för utbildandet av de mellanmänskliga och sociala förbindelserna. Också här kommer man in på en mängd axiom vari kristendomens traditioner utifrån evangeliet möter den erfarenhet av fostran som gjorts av så många människor med villig håg och stor klokhet historien igenom. De saknas icke heller i vår tid: människor som helt enkelt är storartade genom sin mänsklighet, som de förmår att dela med sig av till andra, framför allt till ungdomen. Samtidigt omvittnar vältaligt krissymptom av alla slag som miljön och samhället, framför allt de bäst rustade samhällena, dukar under för – kriser som i synnerhet drabbar den yngre generationen – att människans fostran inte fullföljes enbart med hjälp av institutioner, organiserade och materiella medel, dessa må sedan vara aldrig så förträffliga. Krissymptomen visar också att det viktigaste alltid är människan, människan och hennes moraliska auktoritet, som kommer sig av principernas sanning och handlingarnas överensstämmelse med dessa principer.

Kyrkan och människans fostran

I samma mån som världsorganisationen har den största kompetensen i kulturens alla frågor, kan UNESCO inte negligera denna andra, viktiga fråga: Vad skall man göra för människans fostran framför allt i familjen?

Vilket tillstånd av offentlig moral tillförsäkrar familjen och framför allt föräldrarna den nödvändiga moraliska auktoriteten för denna målsättning? Vilken form av bildning, vilka former av lagstiftning understödjer denna auktoritet resp. försvagar eller raserar den? Orsakerna till framgång och misslyckande vid människans fostran genom sin familj återfinnes alltid dels i den kulturens fundamentala, skapande miljö som familjen utgör, dels på ett högre plan, nämligen statens befogenheter och organ, varav familjen är beroende. Dessa problem måste leda till eftertanke och oro i ett forum där framstående ledare för staterna möts.

Det råder inget tvivel om att kulturernas främsta och grundläggande faktum är den andligt mogna människan, dvs. den fullt ut fostrade människan, den människa som är i stånd att fostra sig själv och andra. Det råder heller inget tvivel om att kulturens främsta och grundläggande dimension är dess sunda moral: den moraliska kulturen.

Visserligen finner man på detta område talrika enskilda frågor, men erfarenheten visar, att allt hänger samman och att dessa frågor inställer sig i ett ordnat helt av ömsesidiga samband. Har det t.ex. inte i fostringsprocessens totalsammanhang – i synnerhet vad gäller skolans fostran – inträffat en ensidig nedvärdering av fostran i trängre mening? Sett mot bakgrunden av denna kringgripande företeelse och det systematiska tillväxandet av den undervisning som ensidigt hänför sig till det som människan ”har” – är det då inte människan själv som tappas bort? Denna utveckling innebär ett främmandegörande av fostran: i stället för att arbeta för det som människan borde ”vara”, arbetar fostran ensidigt för det som människan kan dra nytta av på ”ägandets” område. Nästa steg i detta främmandegörande innebär att människan, berövad sin egen subjektivitet, vänjes vid att vara objekt för en mängd manipulationer – ideologiska eller politiska manipulationer som genomförs genom den allmänna opinionen; manipulationer som tar sig uttryck i monopol eller kontroll inom näringsliv, politik, media; manipulationer som i undervisningen blir självmanipulation.

Det förefaller som om sådana faror i fråga om fostran framför allt hotar de tekniskt högutvecklade samhällena. Dessa samhällen står inför en särskild kris hos människan. Den består i ett bristande förtroende för hennes egen humanitet i betydelsen av att vara människa och bejakelsen och glädjen som kommer sig därav och är källan till kreativiteten. Den samtida civilisationen försöker påtvinga människan en rad skenbara imperativ, som förespråkarna rättfärdigar med åberopande av utvecklings och framstegsprincipen. Så t.ex. ersättes vördnaden för livet av ”imperativet” att göra sig kvitt livet och förstöra det; kärleken, som är en ansvarig gemenskap av personer ersättes av ”imperativet” av största möjliga sexuella njutning utan någon som helst ansvarskänsla; sanningens primat i handlingarna ersättes av beteendet på modet, den subjektiva och omedelbara framgången. (. . .)

Ja, man måste i den framtida kulturens namn förkunna, att människan har rätt att ”vara” mera. Av samma skäl måste man kräva ett sunt primat för familjen i människans samlade uppfostringsarbete till en verklig humanitet. Man måste därmed jämställa nationens rätt. Också den måste göras till grundval för kultur och fostran.

Nationen och kulturen

Nationen är i själva verket den stora gemenskapen av människor, som förenas genom olika band, men framför allt genom kulturen. Nationen består ”genom” kulturen och ”för” kulturen. Den är därför människornas stora fostrare till att kunna ”vara mera” i gemenskapen. Den är den gemenskap som äger en historia och samtidigt går utöver individens och familjens historia. Det är i denna gemenskap, som familjen påbörjar sin fostringsgärning, och då med det enklaste: språket. Språket ger människan, så snart hon kan tala, möjlighet att bli medlem av familjens och nationens gemenskap. Genom allt som jag nu säger och som jag vidare skall utveckla, tolkar mina ord en egen erfarenhet och förmedlar ett särskilt vittnesbörd: Jag är son av en nation, som under loppet av sin historia har genomlevat de flesta erfarenheter; som gång efter annan dömts till utplåning av sina grannar men som överlevt och räddat sig. Den har bevarat sin identitet och har trots delningarna och de främmande härtagningarna bevarat sin nationella suveränitet – inte genom att stödja sig på den fysiska styrkans medel utan endast och allenast på sin kultur. Denna kultur har visat sig vara en makt, som varit större än alla andra makter. Vad jag här säger beträffande nationens rätt till grundvalarna för sin kultur och sin framtid, är inte något eko av någon nationalism, utan det rör sig här om en faktor av mänsklig erfarenhet och humanistiska perspektiv på människans utveckling. Samhället tillkommer en fundamental suveränitet som tar sig uttryck i nationens kultur. (… )

Finns det inte på Europas och världens karta nationer som äger en storartad historisk suveränitet härrörande från deras kultur men som samtidigt berövats sin fulla suveränitet? Är den inte en viktig punkt för den mänskliga kulturens framtid – viktig framför allt för vårt tidevarv då man vinnlägger sig om att avlägsna resterna av kolonialismen?

Denna suveränitet, som har sitt upphov i nationens och samhällets egen kultur, i familjens primat vid fostrargärningen och slutligen i varje människas personliga värdighet, måste förbli det grundläggande kriteriet för behandlingen av det för den samtida mänskligheten viktiga problemet: medlen för social kommunikation. (Den information som är förbunden med dem och också det man kallar ”masskultur”.)

I betraktande av att dessa media är ”sociala” kommunikationsmedel, får de inte bli medel för herravälde över andra, i tjänst hos politiska makthavare eller finansintressen som påbjuder sina riktlinjer och mönster. De sociala kommunikationsmedlen måsta bli medlet – och vilket mäktigt medel! – för yttringar av det samhälle som använder dem och tryggar deras bestånd. De måste tillgodose detta samhälles sanna behov. De måste tillgodose nationens kultur och historia. De måste respektera familjens ansvar på fostrans område. De måste ta hänsyn till människans väl, hennes värdighet. De får inte underkastas hänsyn till egennyttan, det uppseendeväckande och den omedelbara framgången, utan de borde under beaktande av etikens fordringar tjäna uppbyggandet av ett ”mänskligare” liv. (. . .)

Bildningsproblemet har alltid varit nära förknippat med kyrkans sändning. Under århundradens lopp har den grundat skolor av alla slag; den har givit upphov till medeltidens universitet i Europa. Också i vår tid erbjuder den samma bidrag på alla platser där dess insatser på detta område efterfrågas och beaktas. Må det tillåtas mig att på denna plats för de katolska familjernas räkning fordra den rätt som tillkommer alla familjer, nämligen att låta uppfostra sina barn i skolor som motsvarar deras världsåskådning, och i synnerhet den oeftergivliga rätten att såsom troende föräldrar inte behöva se sina barn i skolan underkastas läroplaner präglade av ateism. Det rör sig faktiskt om en av människans och familjens grundläggande rättigheter.

Människans framtid är hotad

Undervisningssystemet är organiskt förbundet med de skiljaktiga inriktningar man ger vetenskapens utövning; därtill tjänar de högre läroanstalterna, universiteten och fackinstituten. Det rör sig här om institutioner om vilka det är svårt att tala utan en djup känsla. Människans kallelse till kunskap, och människans konstitutiva förening med sanningen såsom kunskapens mål, blir en daglig realitet, ja det dagliga brödet för så många stora förmågor och vid deras sida unga forskare som ägnar sig åt vetenskapen liksom den stora mängden av studerande som besöker dessa högborgar för vetenskap och kunskap.

Vi står här liksom högst upp på den stege varpå människan från början klättrar för att lära känna den värld som omger henne och utröna sin mänsklighets gåva. Denna historiska process har i vår tid uppnått hittills okända möjligheter och för den mänskliga intelligensen öppnat dittills oanade horisonter. Det vore svårt att här gå in på enskildheter, ty på kunskapens väg är specialisternas särskilda aspekter lika talrika som vetenskapens utveckling är omfattande.

Er organisation är en mötesplats – för ett möte som i vidaste mening omfattar hela det område som är så väsentligt för den mänskliga kulturen. (. . .) Må det tillåtas mig att på denna plats också framställa några önskelmål, som utan tvivel behjärtas också av medlemmarna av denna vördnadsvärda församling.

Lika mycket som vi låter oss uppbyggas i det vetenskapliga arbetet – det uppbygger oss verkligen och skänker oss djup glädje: jag tänker på den oegennyttiga kunskap om sanningen som vetenskapsmannen vinnlägger sig om med största självuppoffring, ibland med vedervågande av sin hälsa och rentav sitt liv – lika mycket måste vi också oroa oss för allt som står i strid med grundsatsen om egennytta och objektivitet, allt det som av vetenskapen gör ett verktyg för uppnåendet av mål som inte har något att skaffa med vetenskapen. Helt visst bör vi oroa oss för allt som tjänar eller förutsätter ickevetenskapliga målsättningar genom att kräva tillhandagående från vetenskapsmännens sida utan att låta dem intellektuellt självständigt döma om den mänskliga och etiska rättskaffenheten av målsättningarna, eller som hotar de ovilliga med påföljder.

Behöver dessa icke-vetenskapliga mål och detta problem bevisas eller kommenteras? Ni vet vad jag syftar på. Det kan vara tillfyllest att nämna det faktum, att bland dem som efter andra världskriget ställdes inför internationella domstolar också fanns vetenskapsmän. Ärade åhörare, jag ber er att ha överseende med dessa ord, men jag är inte trogen mot mitt ämbetes plikter om jag inte uttalade dem – inte för att återvända till det förflutna, men för att försvara vetenskapens och den mänskliga kulturens framtid, ja än mer: för att försvara vetenskapens och världens framtid!

Vi är medvetna om att människans och världens framtid är hotad, i grunden hotad, trots de otvivelaktigt ädla avsikterna hos vetandets och vetenskapens män. Den är hotad därför att de glänsande resultaten av deras forskningar, framför allt på naturvetenskapens område – till skada för det etiska imperativet – har utnyttjats och fortfar att utnyttjas för målsättningar som ingenting har att skaffa med vetenskapens krav. Det kan gå så långt som till förstörelse och dödande, och detta till en hittills oanad grad med ofattliga skador. Medan vetenskapen säges stå i det mänskliga livets tjänst, iakttar man alltför ofta att den satts att tjäna ändamål som verkar nedbrytande på människans och det mänskliga livets sanna värdighet. Det är fallet, när den vetenskapliga forskningen inriktas på dessa ändamål eller när dess resultat tillämpas på ändamål som strider mot mänsklighetens väl. Detta är fallet vid genetiska manipulationer, vid biologiska experiment och när det gäller kemiska, bakteriologiska eller nukleära stridsmedel.

Två överväganden föranleder mig att till eftertanke anbefalla det nukleära hotet som idag plågar världen och som, om det inte avvändes, kan föra till förstörelse av kulturens landvinningar och frukterna av den civilisation, som uppbyggts genom århundradena av på varandra följande generationer av människor som har trott på andens primat och som inte har sparat på vare sig ansträngningar eller mödor. Det första övervägandet är detta: geopolitiska skäl, ekonomiska problem av världsvid omfattning, fruktansvärda missförstånd, sårad nationalstolthet, vår tids materialism och de moraliska värdenas nedgång har fört vår värld in i en situation av instabilitet, en bräcklig jämvikt, som riskerar att rubbas från det ena ögonblicket till det andra till följd av felbedömning, felaktig information eller feltolkning.

Ytterligare ett övervägande fogar sig till detta oroande perspektiv. Kan man ännu i våra dagar vara säker på att rubbandet av jämvikten inte kommer att leda till krig – ett krig där atomvapen skulle spela en roll? Ännu till helt nyligen har man antagit, att atomvapnen har utgjort ett avskräckningsmedel som har förhindrat utbrytandet av ett storkrig, och det har förmodligen fog för sig. Men man kan fråga sig, om det alltid kommer att förbli så. Atomvapen, av vilken storleksordning eller sort de än må vara, fullkomnas alltmer för varje år, och de ingår i allt flera länders vapenförråd. Hur skall man kunna vara säker på att användningen av atomvapen – även som medel för nationellt självförsvar eller i begränsade konflikter – inte för med sig en oundviklig upptrappning som leder till en förstörelse, som mänskligheten aldrig kunnat vare sig emotse eller godtaga? Men det är inte till er, vetenskapsmän och kulturpersonligheter, som jag bör vända mig med en anmodan att besinna vad ett atomkrig kan innebära för mänskligheten som helhet.

Vi måste mobilisera samvetena

Ärade åhörare, världen kan inte mycket längre gå vidare på denna väg. För varje människa, som har blivit medveten om den verkliga situationen och faran och som elementärt inser det ansvar som är förpliktande för var och en, uppkommer den övertygelse som också är ett moraliskt imperativ: vi måste mobilisera samvetena! Vi måste öka samvetets inflytande i motsvarighet till den spänning mellan gott och ont som människorna i vår tid ställts inför. Vi måste övertyga oss om etikens prioritet över tekniken, om personens primat över tingen, om andens överlägsenhet över materian. Människans sak vinner på att vetenskapen allierar sig med samvetet. Vetenskapsmannen kommer att göra mänskligheten en tjänst, om han bevarar ”sinnet för människans transcendens över världen och Guds transcendens över människan”.

Sålunda vänder jag mig idag, i samband med min närvaro i UNESCO:s högkvarter, såsom son av mänskligheten och biskop av Rom, direkt till er vetenskapsmän som är här församlade, de högsta auktoriteter på det mänskliga vetandets alla områden. Genom er vänder jag mig också till era kolleger och vänner i alla länder och på alla kontinenter.

Jag vänder mig till er med tanke på detta fruktansvärda hot som tynger mänskligheten och, med tanke på mänsklighetens framtid och välgång i hela världen. Jag bönfaller er: förena alla krafter för att åter upprätta och respektera etikens primat på vetenskapens alla områden. Förena framför allt era krafter för att bevara mänsklighetens familj från atomkrigets fara! (. . .)

Ni alla tillsammans är en väldig makt: en förnuftets och samvetenas makt! Visa ,att ni är mäktigare än de mäktigaste i dagens värld! Fatta beslutet att bevisa er ädlaste solidaritet med mänskligheten, en solidaritet som är grundad på den mänskliga personens värdighet. Bygg freden genom att börja med grunden: respekten för människans alla rättigheter, de som är förknippade med hennes materiella och ekonomiska situation men också de som är förknippade med den andliga och inre dimensionen och hennes existens i denna värld. Måtte visheten vara er ledstjärna! Måtte kärleken vägleda er, den kärlek som besegrar hatets och förstörelsens växande hot! Vetenskapsmän, insätts hela er moraliska auktoritet för att rädda mänskligheten från den nukleära förstörelsen!

Det har förunnats mig att idag förverkliga en av mina livligaste önskningar. Det har förunnats mig att här beträda det inre av hela världens Areopag. Det har förunnats mig att få säga till er alla, medlemmar av Förenta nationernas organisation för fostran, vetenskap och kultur, till er som arbetar för det goda och för försoning av människor och folk på områden som kultur, fostran, vetenskap och information; att säga er alla: Ja, människans framtid beror på kulturen! Ja, världsfreden beror på andens primat! Ja, mänsklighetens fredliga framtid beror på kärleken!

Ert personliga bidrag, ärade åhörare, är viktigt, det är livsviktigt. Det består i det rätta angripandet av de problem, åt vilkas lösning ni ägnar er tjänst.

Mitt slutord är detta: Ge inte tappt. Håll ut. Gå ständigt vidare.