Katolsk troslära från Karmel

Som nr 19 i serien Karmel har nu Anders Arborelius i Norraby utgivit boken Trosmeditation. Den skiljer sig redan genom sitt omfång från de flesta i denna serie (269 s). (Om karmeliternas bokutgivning i Sverige, se Per Beskow, Skrifter från Karmel, i Signum nr 3, 1987.) På flera sätt förtjänar denna bok en ganska utförlig armman.

Titeln är alltså Trosmeditation. Det finns olika sätt att meditera, men när den kristna tron skall framställas i form av en meditation förväntar vi oss kanske en gans¬ka kort skrift, mindre präglad av logiskt och diskursivt tänkande än av ”indövelse i kristendommen” för att tala med Kierkegaard. Förvisso är denna bok meditativ i ordets bästa mening, men till formen är den varken mer eller mindre än en katolsk dogmatik, försedd med utförlig notapparat. Den fyller därmed en kännbar brist i den svenska katolska litteraturen.

Framställningen är trinitariskt disponerad. I tio kapitel genomgås olika aspekter av den gudomliga uppenba¬relsen, där förutom den heliga Treenigheten även kyr¬kan, Maria, sakramenten, evigheten och tron behand¬las. Noterna är – något obehändigt – samlade efter varje kapitel, och sist i boken finns en kort litteratur¬förteckning. Tyvärr saknas register helt; det hade varit önskvärt med sådana eftersom vissa dogmatiska loci till följd av dispositionen har kommit att behandlas på mer än ett ställe. Den stora mängden av bibelcitat och bibelreferenser (på en sida inte mindre än 31 st.) hade även kunnat motivera ett register.

Det skall med en gång sägas, att detta enligt recensen¬tens uppfattning är den utan all jämförelse bästa intro¬duktionen till katolsk tro som finns på svenska. Ämnet är stort och svårt och boken kan ingalunda sägas vara lättläst, men författarens hängivenhet för sitt ämne gör att han skriver con amore och nästan varje sida berikar läsaren. Det är en bok som i ovanligt hög grad tål att läsas mer än en gång, ja, att meditera över.

Givetvis lyser den karmelitiska spiritualiteten genom här och där – något annat vore förunderligt – men författarens mål har uppenbart varit att ge en balanse¬rad framställning av katolsk tro och praxis för en bil¬dad läsare utan särskilda förkunskaper. Häri har han också lyckats. Boken är nog i svårtillgängligaste laget för den som helt och hållet saknar begrepp om kristen tro, men trots de ganska många teologiska facktermer¬na – som dock alltid förklaras – behöver man alls inte vara någon expert för att kunna läsa den med behåll¬ning. Härtill bidrar också författarens personliga stil. Den är energisk och målande, väjer inte för träffsäkra och ibland djärva formuleringar. Några exempel? ”Tron är inte bara hjärngymnastik utan också hjärt¬massage” (s 9), ”I bönen lär vi oss smälta trosskatter¬na, vilka i sin tur föder – och göder – bön” (s 10), ”Den Allsmäktige blir helt vanmäktig om vi säger nej” (s 27), ”Inkarnationen är ett frälsningens mysterium, ett befrielseverk, men också en gudomlig list, ett So¬nens ’pojkstreck”’ (s 41), ”Att bli helig är inte att sjunga solo utan att sjunga i kör” (s 137). Det vore frestande att fortsätta exemplen, men detta får vara nog. Ibland tenderar väl aforismer som dessa att bli en ganska ytlig ordlek, men som helhet är det ett utmärkt försök att sätta verbalt kött på de teologiska benen.

Författarens ordglädje gör att han ibland introducerar ord, vilkas lämplighet man kan känna sig något tvek¬sam inför. Uttrycket ”teologala dygder” har man mött tidigare, men jag är tveksam inför adjektivet ”teolo¬gal”. Det är inte heller alldeles lyckat att tala om ”de teologiska dygderna”, men risken att missförstå är å andra sidan liten om det förklaras, vilket sker här. Verbet ”primera” (s 149) får väl sägas vara en onödig nybildning, likaså adjektivet ”marial” (s 181). När det gäller den sakramentala terminologin, kallas konfir¬mationen för bekräftelsens sakrament. Det är beklag¬ligt att författaren håller fast vid denna osköna term (Oremus har ”konfirmation”, ”bekräftelse” endast inom parentes), vars olämplighet blir tydligast om man försöker göra ett verb av det:-.” Biskopen har nyli¬gen bekräftat mig”!

Beträffande konfirmationen kan göras ett annat påpe¬kande. På s 198 heter det: ”Handpåläggningen utgör i likhet med vattnet vid dopet sakramentets materiella substans”. Vari konfirmationens materia bestod har varit omtvistat, men 1971 fastslog Paulus VI i den apostoliska konstitutionen Divinae consortium natu¬rae, att materien består av smörjelse under handpå¬läggning (per unctionem chrismatis in fronte, quae fit manus impositione). Av detta framgår att handpå¬läggningen visserligen hör till sakramentets materia, men att det är smörjelsen som är det primära.

Annars är framställningen av sakramenten mycket lyckad med en utmärkt balans mellan teologiska och mera pastorala aspekter. Hela tiden tar författaren sin utgångspunkt i att sakramenten har en både judisk (skall väl vara: gammaltestamentlig) och allmän¬mänsklig bakgrund.

Imponerande är den beläsenhet som kommer till sy¬nes i de hart när otaliga citaten. De är så många att framställningen ibland tenderar att bli en citatmosaik. Å andra sidan är de ofta mycket välfunna, varför man inte vill vara dem förutan. Det är verkligen inget snävt urval av författare som får komma till tals. Ett litet urval: Thomas av Aquino, Katarina av Siena, Martin Luther, Paul Claudel, Karl Barth, Hans Urs von Balt¬hasar, Dag Hammarskjöld, Gustavo Gutierrez, Olof Hartman, kardinal Ratzinger och Emil Zilliacus. Of¬tast citerade är – som sig bör, kanske någon vill tillägga – kyrkofäderna. Något irriterande är författa¬rens i och för sig lovvärda vana att ange födelse- och dödsår för kyrkofäderna, eftersom osäkerheten varje gång markeras, t.ex. Clemens av Alexandria (150?-216?). Något mer bekymmersamt är, att det här nästan genomgående i noterna hänvisas till föråld¬rade textutgåvor, framför allt Mignes Patrologia. Det behöver inte betyda så mycket, men för vissa kyrkofäder¬ (t.ex. Gregorius av Nyssa) kan det ha sina risker. I övrigt är, det måste framhållas, notapparaten en veri¬tabel guldgruva av information.

En sak behandlas inte alls i denna bok: katolska kyr¬kans organisation. Det hör ju knappast heller hemma i en framställning av denna typ. För att vara helt idea¬lisk i studiecirklar i troslära hade det emellertid varit önskvärt; nu går det ändå ganska lätt att komplettera på denna punkt. Boken innehåller ingen studieplan, men som en fördjupningsbok i troslära bör den ändå vara mycket lämplig. Anders Arborelius har genom sin Trosmeditation givit oss ett hjälpmedel, som för lång tid framåt kommer att vara oumbärligt.