Bibeln läst som litteratur

I romanen Tjärdalen (1953) berättar den stora epikern Sara Lidman än dramatiskt än humoris¬tiskt om en vecka ’i en liten västerbottnisk by för ungefär hundra år sedan. En av huvudgestalterna är bonden Petrus Andersson. Av någon anledning har denne låtit sin familj fara till kyrkan på mid¬sommardagen men själv stannat hemma.

Han tog fram bibeln under förtröstansfullt suckande, för en kristen är intet ljuvare än att få bevisat så där hur rätt Gud har. /…/

Men att öppna på måfå, det var spännande som att spela vargspelet och ofta ofta kunde Gud leda ens tumme till ett så passande ord att.

Han fuskade lite genom att göra en hastig beräkning åt Job till. [Nyss har han själv råkat ut för ekonomiska svårigheter.]

Men han kom upp på Psaltaren.

Jag är lik en Pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

O i alla mina tider att något så okristligt grannt kan stå i bibeln!

Han lät boken falla och upprepa orden ut i luften. Det fanns en plågande ljuvhet i dem, han kunde inte sitta stilla, han måste gå runt, svaja med armarna, gapa efter luft. /…/

Han for vidare, bläddrade efter vackra bilder jagade en annan slags uppbyggelse än den van¬liga.

Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor och fjäd¬rar?

Han läste Job som något alldeles nytt, han glömde att ömka den arme och söka en beskrivning på sin egen vånda, han frossade lättsinnigt i skildringen av Behemot och Levia¬tan.

När han nyser, strålar det av ljus; hans blic¬kar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn. Herregud vad det finns mycket vackert, o vilken fägring, o vilka ord? /…/

Men i hemlighet visste han att han syndat med denna bibelläsning. Inte fullt så grovt som då han i halvkölingåren satt och flåsade över blygdkapitlen i moseböckerna söndag efter söndag. Men han hade använt den heliga skrift som förströelse i alla fall, och inte närmat sig den med ren törst efter Herrans tröst och tuk¬tan.

Så tedde sig Petrus Anderssons skrupler. Så up¬penbarade sig hans puritanska dualism, hans bo¬skillnad mellan estetik och mystik. Det var då det, i Västerbotten för hundra år sedan. Vilken from person i våra dagar skulle hysa sådana be¬tänkligheter? Vilka bibelläsare, bortsett från laes¬tadianer och extremt frikyrkligt folk, skulle nu¬förtiden anklaga sig för att ha jagat efter vackra bilder, lättsinnigt frossat i någon skildring och på detta vis syndat mot den heliga Skrift? Även kristtrogna anar intuitivt att en skönhetsupplevel¬se kan främja en religiös upplevelse. De tillåter därför att njuta av den litterära kvaliteten i vissa passager – till exempel berättelsen om Rebecka vid brunnen, i Första Mosebok 24, eller liknelsen om den förlorade sonen, i Lukas 15 – förutsatt att de i främsta rummet fäster sig vid det religiösa innehållet. Hur reagerar man utanför de trånga kyrkliga kretsarna?

Estetisk förströelse

Många av vår tids kultiverade men sekulariserade personer drar sig inte för att läsa bibeln som skön¬litteratur – något som ingår i mänsklighetens kulturella skattkammare. Det berättas att den unge Nils Ferlin tillsammans med en skolkamrat läste Höga Visan och Predikaren för poesins skull. I sin inledning till Författarnas litteraturhis¬toria (1977) deklarerar ateisten Bengt Ander¬berg: ”Man behöver inte vara troende för att be¬klaga att bibelläsningen har kommit ur modet. Ty visserligen är Bibeln för många av oss en förhatlig bok, en symbol för årtusenden av vidskepelse och förtryck. Och visserligen är den, bedömd som skönlitteratur, mycket överskattad. Nya testa¬mentet har knappt någonting att ge en hedning, där behövs tro för att höja bokstäverna ur stoftet. Men Gamla testamentet är desto rikare: historia och sagor, visdom och poesi, dårskap, humor och tragik, en värld av dikt och bilder. Det vore synd om sekulariseringen skulle sänka den i glömska.” Härvid ger Anderberg uttryck åt många ”huma¬nisters” inställning. Hans bedömning av den konstnärliga nivån i Nya testamentet är måhända orättvis, åtminstone när det gäller stora delar. Kvar står att han värderar Gamla testamentet högt och att han i snart 60 år har läst det med fascination.

Det vore malplacerat att förebrå kulturpersonlig¬heter deras kärleksförklaringar till bibeln som värdefullt allmänmänskligt dokument och som källa till svindlande skönhetsupplevelser. Men det måste vara tillåtet att konstatera en sak: bi¬beln läses allt mera sällan i den anda i vilken den har skrivits – som en helig urkund, vilken visar vägen till frälsningen. Men en reducering går säl¬lan ensam. Har man suddat ut bibelns sakrala karaktär, om inte annat så genom att i en salig röra citera den på samma plan som antika dikter, legender och apokryfer, då ligger det nära till hands att dra ner den till att blott vara en förut¬sättning för en bättre förståelse av något annat.

Bakfram

I den ovan nämnda inledningen till Författarnas Litteraturhistoria har Anderberg skrivit: ”Det vore synd om sekulariseringen skulle sänka den [den bibliska världen av dikt och bilder] i glöm¬ska.-Han tillägger: ”Bortsett från det enkla för¬hållandet att delar av den västerländska litteratu¬ren blir obegripliga om man inte vet åtminstone någotsånär vad som står i Bibeln.” I sin senare inledning till Ur Gamla Testamentet (1986) skri¬ver han: ”På så sätt och vis är det synd att ämnet Biblisk historia har försvunnit ur skolundervis¬ning. Det var visserligen till största delen ett idio¬tiskt kristendomsplugg, men man fick ändå gratis en viss kunskap om Gamla Testamentet. Och den behövs, inte bara av de skäl som har anförts ovan, utan av rena kunskapsskäl. Det är mycket i vår kultur som man helt enkelt inte förstår om man inte känner till Gamla Testamentet.”

Anderberg är inte ensam om att föra ett sådant resonemang. Gunnar Tideström har skrivit: ”Jag vet att bibelkunskapen är praktiskt taget utplå¬nad hos majoriteten av den ungdom som nu kommer till universiteten. Man kan inte säkert räkna med att den som gått igenom gymnasiesko¬lan känner ens ett så centralt ord som ’I ditt anle¬tes svett skall du äta ditt bröd’ och vet i vilket sammanhang det står. Eller har en aning om vem Barabbas var. Eller förstår vad man syftar på, då man talar om Job på sin hög av aska och jord. Eller vad Aniaras skald vill ha sagt, då det heter att jorden en gång varit ’ett land av mjölk och honung’.”

Det är ett faktum att förtrogenheten med bibeln gör det lättare för en läsare att fatta en del antyd¬ningar i Dantes Divina Commedia eller att finna nöje i det gamla bibelspråket han möter i Vilhelm Mobergs utvandrarserie och i Sara Lidmans väs¬terbottniska serie. Det är onekligen lättare för den bibelkunnige att förstå Erik Axel Karlfeldt, Nils Ferlin, Pär Lagerkvist eller Hjalmar Gull¬berg.

Emellertid kan inte bibelns viktigaste roll vara att fungera som en förbindelselänk mellan oss som lever nu och det profana förflutna. Det är inte meningen att bibelns huvuduppgift skall vara att rädda begripligheten av exempelvis våra bevinga¬de ord eller överhuvudtaget att hjälpa svenska folket att tillgodogöra sig en del av sitt kulturarv. Vilken engagerad kristen vill ju leva i en avig värld, där det som borde komma först kommer sist? Därför kan man bara instämma i vad en medlem i bibelkommissionen skrev i ett betän¬kande: ”En ny bibelöversättning skall inte framför allt vara språkvårdande. Den skall inte vara ett medel att bevara gamla, om än aldrig så vackra svenska ord.”

Emellertid läser många avkristnade personer inte bibeln för dess egen skull. De prioriterar formen framför innehållet, åtminstone så länge detta in¬nehåll inte är rent mänskligt, uteslutande jor¬diskt. Det är så. Kvar står att idealet är att läsa bibeln på dess egna villkor och att i den söka vad författarna velat lägga däri. Vad? En av dem sva¬rar tydligt: ”Kom ihåg /…/ att du sedan dina bar¬naår är hemma i de heliga skrifterna; de förmår ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus. Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man un¬dervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar” (2 Tim 3:14-17).