Var den heliga Birgitta medlem i den franciskanska tredje orden?

Många författare som i modern tid har skrivit om det svenska helgonet påstår att hon tillsammans med sin make Ulf hade blivit tertiar, dvs. medlem i den franciskanska lekmannaorden. I början på seklet var det t.ex. Comtesse de Flavigny, Emilia Fogelklou och Isak Collijn, som framfört denna uppfattning.’ I våra dagar vidareför bland annat Bengt Ingmar Kilström traditionen. 2 Andra författare återger berättelsen men med en viss tvekan, såsom Tore Nyberg och Sven Stolpe. 3 Den främsta kännaren av helgonets liv, Birgit Klockars, förnekar påståendet bestämt och säger: ”Det finns ingenting alls i samtida källor som bekräftar det under de senaste århundradena ofta upprepade påståendet att Birgitta skulle ha varit medlem av franciskanernas tredje orden”4 Klockars förmodar att traditionen hade sitt upphov i det faktum, att Birgitta och Ulf i likhet med tertiarerna bad jungfru Marias tidegärd.

Indicierna för Birgittas tillhörighet till den franciskanska familjen är emellertid starkare än så. Det

svenska helgonet hade mycket nära relationer till både Franciskus av Assisi och dennes följeslagare, kanske inte så mycket i Sverige men framför allt senare i Rom, Neapel och det Heliga landet. Också flera mer eller mindre officiella franciskanska källor räknar henne som tertiar.

Klockars slutsats tycks dock vara riktig. Därför infinner sig frågan: hur förhåller det sig egentligen med Birgittas medlemskap i den franciskanska lekmannaorden?

Den ”franciskanska” traditionen

I en känd och trovärdig översikt över franciskanska helig- och saligförklarade personer förekommer som en självklarhet även Birgitta av Sverige, som skulle firas den 8 oktober. 5 Men i en annan liknande översikt är hon inte nämnd. 6

Även de stora vetenskapliga handböckerna över franciskanordens historia omnämner helgonet ibland som tertiar, ibland inte. Heribert Holzapfel och John Moorman räknar inte med henne, men Agostino Gemelli, Willibrord van Dijk och Lázaro Iriarte ser henne som exempel på en framstående moder och ordensstiftarinna som även tillhörde lekmannaorden. 7

I somliga iränciskanska missalen, där det regleras vilka helgon från familjens första, andra och tredje ordensgren som skall firas, är Birgitta inte heller upptagen, så där får man intrycket att hon inte tillhör den franciskanska familjen. 8 Men i det nyaste franciskanska missalet, som kom ut på nederländska, har hon fått egna liturgiska texter den 23 juli. 9

Slutligen anger det franciskanska martyrologiet, som förr brukade läsas under tidegärden i klost¬ren, att helgonet är den främsta och viktigaste personen inom den franciskanska familjen som skall firas den 23 juli, eftersom hon var tertiar.10

Även inom den franciskanska världen råder alltså förvirring och osäkerhet om helgonets tillhörighet till den franciskanska ordensfamiljen. Oftast utgår man dock från att hon tillhörde den. Utifrån den franciskanska traditionen ställs alltså likaledes frågan om hur påståendet om Birgittas medlemskap i lekmannaorden har kunnat uppkomma.

Vad sade man i det förflutna?

Med hjälp av källorna till det moderna franciskanska martyrologiet kan vi lätt gå tillbaka i tiden. En av dem är Menologium sanctorum, som utgavs av Portunatus Hiiber vid slutet av 1600-talet. 11 Han beskriver däri den svenska sierskan som änka, tertiar och sann dotter till Franciskus. Men han har hämtat dessa uttryck från martyrologiets första upplaga, som publicerades år 1638 av Artur av Münster.

I denna utgåva står i texten den 23 juli: ”I Rom överförandet av den heliga Birgitta, änka, från den serafiske faderns, den helige Franciskus, tredje orden, som var av kunglig börd och strålande av dygder och förtjänster. Hon ägde profetians gåva och utverkade många och stora underverk. Hon upptogs bland helgonen av Bonifatius IX (dvs. år 1391)”.12 I fotnoten antecknar pater Artur, att hon ”som sann dotter till den serafiske fadern Franciskus gav uppdrag att hennes kropp skulle begravas i Sankt Laurentius-kyrkan i Panisperna (vilket är klarissornas klosterkyrka)”. Så vitt jag kunnat upptäcka är det här för första gånger som Birgitta -av Sverige kallas för tertiar. Men historien går längre tillbaka.

Lucas Wadding

Bland sina källor anger Artur av Münster den store franciskanske ordenshistorikern Lucas Wadding, som mellan 1625 och 1654 skrev sitt standardverk Annales minorum. Däri återger han kort alla mer eller mindre viktiga händelser inom orden med hjälp av officiella dokument ur ordensarkivet eller de påvliga arkiven i Vatikanen. Han citerar ofta ur dessa gamla brev och aktstycken, som numera till stor del är försvunna på grund av brand och andra olyckor.

Wadding hänvisar i sina annaler regelbundet till det svenska helgonet och känner till hennes uppenbarelseböcker. Han återger nästan samtliga uppenbarelser som Birgitta hade om Franciskus och dennes orden. 13 Han berättar också utförligt om Birgittas relationer till klarissorna i Rom och i Neapel. Han kunde alltså lätt ha nämnt att hon var tertiar. Men ingenstans bekräftar han att hon tillhörde den tredje orden.

Däremot redogör han för ett ordensbeslut på generalkapitlet hos observanterna (en reformrörelse inom Franciskanorden) i Barcelona år 1508, där kapitelfäderna tillät bröderna att fira det svenska helgonets festdag om de ville göra det. 14 I och för sig visar denna tillåtelse, att helgonet ärades högt inom den franciskanska familjen bland annat på grund av hennes andliga släktskap och historiska band med orden. Men som sådant är det inget bevis för att hon också formellt har tillhört familjen, snarare tvärtom! Om hon skulle ha varit tertiar, borde hon ha firats inom orden från och med helgonförklaringen. Den hade som sagt skett redan 1391, alltså drygt ett sekel tidigare. Waddings notiser bevisar alltså, att Birgitta inte tillhörde den franciskanska tredje orden.

Klarissorna i Rom

Klarissorna i Panisperna i Rom har tydligen varit den förbindande länken mellan de två ordnarna under tiden mellan 1300- och 1500-talet. Under alla sekel har dessa systrar bevarat och ärat några viktiga Birgittareliker, bland annat ett lårben (dock förvarat i ett armbensrelikvarium av silver15) och en mantel, samt sarkofagen i vilken helgonets kropp vilade före överföringen till Sverige. Birgitta hade ju fått sin första grav hos systrarna. Klostret blev efter helgonets död också en vallfärdsplats för alla i Rom, som ville ära den svenska sierskan. Flera under berättas ha skett där, och besökare dit beviljades så småningom samma avlat som besökare till Vadstenaklostret fick. 16

Litet vid sidan om kan berättas, att systrarna genom myndigheternas åtgärder blev tvungna att lämna sitt kloster år 1873 och att klosterkyrkan då övertogs av franciskanbröderna. Dessa har så sent som 1985 lämnat helgonets lårbensrelik till de Birgittasystrar som idag bor i Birgittas gamla bostad i Rom på Piazza Farnese. 17

Att Birgitta formellt inte tillhörde den franci¬skanska tredje orden, bekräftas av det faktum att hon hos systrarna inte begravdes i den franciskanska ordensdräkten, såsom brukligt var för tertiarerna. För Bollandisten J. Bueus är detta det viktigaste argumentet mot hennes tillhörighet till orden. 18 Enligt mig är detta argument dock svagare än i vanliga fall, eftersom Birgitta också hade stiftat en egen orden med egen dräkt. Hennes samtida biografer betonar, att hon under sitt liv alltid hade burit en vanlig änkedräkt, men genom en uppenbarelse fått veta att hon tilläts bära birgittinernas ordensdräkt på dödsbädden, vilket också skedde. Därför avbildas hon i Sverige genomgående som änka, men utomlands ofta i den birgittinska ordensdräkten.

Slutsats

Vi kan klart urskilja en utveckling i franciskanordens vördnad för den heliga Birgitta, som ledde fram till att hon uppfattades som tertiar.

Under sitt liv, och främst under tiden i Rom, hade Birgitta själv tagit allt starkare intryck av helgonet från Assisi och blivit bekant med allt flera av dennes både manliga och kvinnliga följeslagare. Hon gav uttryck åt denna andliga gemenskap i sina uppenbarelser och genom sin vilja att bli begraven hos sina vänner, klarissorna i Rom.

Sedan förblev detta klarisskloster i Rom en länk mellan den birgittinska och den franciskanska världen även under de följande seklen. Vördnaden för det svenska helgonet spriddes inom franciskanorden och bekräftades 1508, då hon fick firas med en egen festdag om bröderna och systrarna så önskade.

Först på 1600-talet började några lärda franciskaner räkna henne bland tertiarerna i ett försök att förklara den stora vördnad som hon åtnjöt inom orden. Sedan blev denna tes till allmän tradition, inte bara inom den franciskanska familjen utan även utanför den.

Det är först i våra dagar som historikerna har upptäckt det verkliga förhållandet, att Birgitta andligen men inte formellt har tillhört den helige Franciskus följeslagare.

Noter

1. Comtesse de Flavigny, Sainte Brigitte de Suede. Paris 1892, s 38f. Emilia Fogelklou, Birgitta. Stockholm 1919, s 55f. Isak Collijn, Birgittinska gestalter. Stockholm 1929, s 73.

2. Bengt Ingmar Kilström, Birgittas och Franciskus’ år. I Svenska Dagbladet 22.7.1973. Suitbert Gammersbach, Birgitta von Schweden. I Rhenania franciscana 39, 1986, s 1075.

3. Willibrord Lampen, Revelationes S. Birgittae de S. P. Francisco. I Archivum franciscanum historicum 23, s 570–573. Tore Nyberg, Birgittinische Klostergröndungen des Mittelalters. Lund 1965, s 29. Sven Stolpe, Birgitta i Rom. Stockholm 1973, s 116.

4. Birgit Klotkars, Birgitta och böckerna. Stockholm 1972, s 198.

5. Marion Habig, The franciscan book of saints. Chicago 1959, s 722.

6. Patrick McCloskey, Franciscan saint of the day. Cincinnati 1981.

7. Heribert Holzapfel, Handbuch der Geschichte des Franziskanerordens. Freiburg i.B. 1909. John Moorman, A history of the franciscan order. Oxford 1968. Agostino Gemelli, 11 francescanesimo. Milano 1956 (6 ed), s 120. A. Rotzetter – W. C. van Dijk – T. Matura, Franz von Assisi. Ziirich1981, s 184. Lázaro Iriarte, Der Franziskusorden. Altötting 1984, s 345, 381.

8. Feesteigen van de heiligen en zaligen der serafijnse orde. Hekelgem 1949. Messalino francescano. Padova 1974.

9. Franciscaans missaal. Mechelen 1985, s 138f.

10. Martyrologium franciscanum. Editio quarta. Romae 1938, s 272f.

11. Menologium sanctorum, a Portunato Huebero. Monachii/München 1698.

12. Martyrologium franciscanum. Editio prima ab Arturo a Monasterio. Parisiis 1639, s 303E

13. Lucas Wadding, Annales minorum. Editio tertia, Quaracchi 1931-1934. Tomus I, s 326–329; II, 68f; VI 370–372; VII, 380f; VIII, 168f; IX, 16; XV, 467f.

14. Wadding XV, s 467f.

15. Om förväxlingen av lårbenet med ett armben se Artur Bygden m fl, Heliga Birgittas reliker. Lund 1954, s 98–100.

16. Collijn s 65–92.

17. Gammersbach s 1078.

18. Jacobus Bueus, De S. Birgitta vidua. I Acta sanctorum, Tomus IV. Paris/Roma 1868, s 459f.