Ur kyrkans liv

H. Becker – R. Kaczynski (Hgg.) Liturgie und Dichtung. Ein interdisziplinäres Kompendium. 1-II (EOS Verlag, Erzabtei St. Ottilien 1983: Pietas liturgica 2). 902+1030 sid.

Den kristna gudstjänsten har genom tiderna både använt sig av olika konstformer och frambringat konst av olika arter: text, musik, målningar, dramatik, arkitektur osv. Den dominerande uttrycksformen i liturgin har varit och är ordet och orden. I liturgin ”handlar” vi i hög grad verbalt, genom att säga och sjunga ord, genom att formulera och återge ”texter” (i ordets vi¬daste mening).

Liturgiforskningen har helt följdriktigt ägnat enorm möda åt att studera liturgiska texter. Man har grävt fram och utgivit gamla texter, kontrollerat och jämfört dem. Man har försökt fastställa deras ålder och historiska ursprung, liksom sambandet mellan olika texter, t.ex. i olika liturgitraditioner. I mycket mindre grad har man – hur paradoxalt det än kan låta – uppmärksammat och studerat texterna själva: deras form och innehåll, det liturgiska textmaterialet i olika historiska skeden och på olika håll som meningsbärare i den rika och mångfasetterade kommunikationssituation som en gudstjänst utgör.

Ett tydligt tecken på att en ny inriktning här är på väg är två präktiga volymer som heter Liturgie and Dichtung. Ein interdisziplinäres Kompendium, utkomna 1983. 1 de två banden finns en lång rad uppsatser, flertalet mycket kompetent skrivna och intressanta. De har nödtorftigt – och kanske inte i detalj så särskilt lyckat – grupperats under de två titlarna ”Historisk presentation” och ”Interdisciplinär reflexion”: första volymens uppsatser har en aning mer karaktären av materialpresentation, andra volymens en aning mer av analys och reflexion över materialet. Det är en imponerande bredd på det som bjuds: alltifrån presentationer av biblisk, fornkristen och äldre judisk liturgisk poesi via studier av latinsk hymndiktning och latinska böner, psaltaranvändning och -tolkning i olika traditioner, eftermedeltida katolsk och evangelisk psalmdiktning, pseudoreligiös NS-lyrik, översättning och någon enstaka studie över religiöst språk i skönlitteratur till några få uppsatser med mer principiella överväganden över sambandet mellan religion och dikt över den poetiska eller halvpoetiska lovprisningen som ”all teologis ursprung och mål”.

Utgivarna skriver i sitt förord: ”Erfarenheten av den levande Guden kan man inte tala om, och ändå får man inte tiga om den; man kan bara åskådliggöra den i bilder, låta den komma till tals i ord och låta den klinga i sång. Den främsta plats, på vilken troserfarenheten kommer till uttryck, är gudstjänsten. Eftersom teologin har sitt ursprung i liturgin och det liturgiska språket djupast sett är ett poetiskt språk, är poesin all teologis urspråk. Kompendiet Liturgie and Dichtung syftar till att arbeta upp denna hittills försummade tematik.” Initiativtagarna har, kan man tänka sig, haft två möjligheter: att försöka fixera syftet för den nya forskningsinriktningen tydligt, diskutera lämpliga forskningsmetoder och försöka få fram preliminära studier som stakar ut vägen för fortsatt studium av detta fascinerande ämne, eller att försöka väcka intresse för det genom att ange temat ”Liturgi och litteratur” och inbjuda många att inom den ramen skriva om vad de vill. Det är snarast den andra lösningen som har valts. Fördelen med det är att man låter vissa forskare vara i sitt esse, och att en hel del annars förbisett material presenteras. Nackdelen är att det inte ges tillräckligt kraftiga impulser till fortsatt studium av gudstjänstens textliga sida. Fortfarande har inte de lämpligaste och mest givande forskningsvägarna stakats ut, ännu har ingen visat hur vi bäst får grepp om de många olika genrerna av liturgiskt textmaterial (eller ens kommit med förslag till genregruppering), ännu finns ingen djupgående diskussion om hur man hanterar det faktum att liturgiskt språk inte är riktigt jämställbart med textmaterial som producerats för att läsas.

Liturgie and Dichtung är en fyndgruva av material, uppslag och insikter för den som vill tränga djupare in i det enorma textmaterial som funnits och finns i kristen gudstjänst. Men frånsett några få tydligt framåtsyftande bidrag i den riktning jag antyder ger verket inte riktigt den vägvisning som är av nöden om det skall lyckas att djupare och med mera giltiga resultat tränga in i texterna som kommunikationsmedel i den akt som kyrkan anser vara den väsentligaste i sitt liv här på jorden.