Påven i Västtyskland

1987 är ett späckat år för påven. Hemkommen från en lång och nog så besvärlig resa till Chile och Argentina hann Johannes Paulus II precis fira påsk i Rom innan han begav sig ut på en ny resa, denna gång till Västtyskland. I juni skall han till Polen för tredje gången, i september till USA, också för tredje gången. Sedan måste han hålla sig hemma, ty hela oktober är han upptagen av biskopssynoden, vars tema denna gång är lekmännen och deras roll i kyrkan, ett nog så brännande ämne.

Resan till Västtyskland (30.4-4.5) var ursprungligen planerad som personlig vallfärd till Kevelaer vid Rhen med ett kort besök hos biskop Hengsbach i Essen, som genom Adveniat gjort stora insatser för kyrkorna i Latinamerika.

Men den ena inbjudan följde på den andra och vallfärden blev mer en rundresa. Jesuitpatern Rupart Mayer, Münchens apostel under 30 år och en frimodig kämpe mot nazism, skulle saligförklaras. Kort därefter blev det klart att även Edith Stein, judinna, filosof, konvertit och karmelitnunna, ett av offren i Auschwitz gaskamrar, också skulle saligförklaras (se Signum 87:3 s 86). Samtidigt accepterades en inbjudan till Münster, där påven besökte biskop Clemens August, Graf von Galens grav. Ännu en modig oppositionell mot nazismen – det fanns också sådana. Accenten för resan försköts från Mariahelgedomen till att bli något av en uppgörelse med det förflutna.

En påveresa och framför allt de tal som då hålles är resultatet av långa förberedelser som den gästade nationen och dess biskopar har stort inflytande över, också beträffande innehållet i det budskap som framförs, även om påven håller talen och gör dem till sina egna.

Hur gick nu påvens och de tyska biskoparnas budskap fram? I stort sett bra även om invändningar förekom. Den första från judiskt håll: Edith Stein gjordes till ett katolskt helgon. Hon var ju en martyr för det judiska folket, menade man. Det här påminde i viss mån om polemiken kring karmelitklostret i Auschwitz. Det har sedan länge funnits ett karmelitkloster i Dachau, där man ber för alla som dött i lägret och om förlåtelse för de synder mot mänskligheten och människor som där begåtts.

Man får inte glömma att det ju inte bara var judar som förintades. De utgjorde visserligen flertalet. Men av de 7 miljoner som dödades i de tyska koncentrationslägren var 5 miljoner judar och två miljoner andra, många av dem polacker. En fjärdedel av Polens 10 000 stiftspräster dödades av tyskarna, samt över 1 000 ordenspräster och 1 117 nunnor. Bevarade dokument visar att utrotningen skulle drabbat fler katoliker, om Hitler vunnit kriget.

När Edith Steins syskonbarn, bosatt i USA, kom till saligförklaringen beklagade hon att kyrkan inte gjort mer för att rädda hennes släkting. Hon glömde då bort att det var som svar på en protest från de holländska biskoparna som alla kristna judar i landet, inklusive systrarna Edith och Rosa Stein, fängslades och fördes till koncentrationsläger för avrättning. Moder Pasqualina, som skötte påven Pius Xll:s hushåll, berättar hur upprörd påven blev över dessa arresteringar och han satte sig omedelbart ner och skrev ett öppet brev om saken. Dagen därpå rev han sönder det och sade: ”Om 1 500 personer arresterades och kanske dör på grund av de holländska biskoparnas protester, hur många får då inte sätta livet till om jag säger något?”

Det fanns emellertid även andra röster, både tys¬ka och utländska, som undrade om uppgörelsen med det förgångna inte var för svävande och kom för sent, en inte orimlig invändning. En öppen och ärlig redogörelse för fakta är en förutsättning för en inre uppgörelse, eller skall vi uttrycka det så: utan en ordentlig samvetsrannsakan kan man inte göra en god bikt. Det skulle rensa luften både utåt och inåt.

Dylika önskemål betyder inte att den katolska kyrkan skulle vara svårt belastad av det som hände under Hitlertiden. I själva verket var motståndet mot nazismen särskilt påtagligt i många katolska områden. Men det döljer inte det faktum att det fanns biskopar som styrdes av sin patriotism så pass starkt att de underlät att kritisera eller protestera mot regimens övergrepp. Blott en biskop var direkt ideologiskt påverkad, Hudal, en österrikare, rektor för prästkollegiet Anima i Rom.

Många tyska katoliker upplevde att de sveks av sina biskopar och ibland även av prästerna. Det skulle vara befriande om man inte bara framhävde officiella företrädare som Mayer, Stein och von Galen utan förde fram personer som Franz Jägerstätter – lekman, familjefar med tre barn, som medvetet vägrade att bära vapen för Hitler och gick i döden för detta, mot det råd han fick av sin församlingspräst och biskop. Det fanns många andra offer i koncentrationslägren än en Kolbe och en Edith Stein, trogna lekmän som vägrade att ge avkall på sin tro och sin kärlek till nästan. Ja, bland dem fanns flera som utsetts som vakter i lägren men vägrade att utföra sitt omänskliga värv och så fördes över till gasugnen. Sådana okända hjältar kunde vara en hjälp för att göra upp med det förgångna.

När man gör upp med nazitiden är det inte rimligt att använda facit som norm för de inblandade. Bara den som upplevt en totalitär regim kan förstå vad det betyder att leva under den. En analys av den enskilde medborgarens situation i någon av vår tids diktaturstater, kanske med andra förtecken, skulle visa upp parallella problem.

Man får med andra ord inte göra det så lätt för sig själv som en Hochhuth och andra kritiker. Men det betyder inte att man skall avstå från att göra upp med det förgångna på ett ärligt sätt. Det gör i sista hand livet lättare för en själv, och inte minst i umgänge med omvärlden. Det räcker då inte med påvens ställföreträdande ord och några saligförklarade förespråkare inför Gud.