Nicaraguas splittrade kyrka

Charles Antoine, som har skrivit följande artikel, tidigare publicerad i Etudes, är chefredaktör vid nyhetsbyrån Diffusion de l’Information sur I’Amerique latine.

Nicaragua är på många sätt ett egenartat land. Präster är med i regeringen och en biskop har landsförvisats. Politik och församlingsarbete förefaller att vara knutna till varandra med oupplösliga band. Bortom lidelserna går det dock att se ett mönster, sammansatt av ett ideologiskt dis som skymmer problemen.

Nicaragua och dess politiska situation är något som lätt väcker strid. Frågorna blir många och svårdefinierade när kyrkans roll i landet efter Somozas fall dryftas. Varför sitter så många präster i regeringen? Vad betydde det gräsliga oväsen som inträffade då påven vid sitt besök i Managua 1983 firade mässa? Vad är kardinal Obando för sorts människa? Hur kommer det sig att en biskop kan landsförvisas av regeringen samtidigt som denna sätter igång en dialog med landets övriga biskopar? Förföljs man för sina religiösa åsikters skull i sandinisternas Nicaragua såsom vissa inom den politiska oppositionen påstår? Frågorna är många och de motsägelsefyllda svaren skiftar med de många stridiga åsikterna.

Den stora kyrkliga satsningen på deltagande i det nicaraguanska politiska meningsutbytet innebär att man satsar lika mycket av intellektuella resurser på detta lilla centralamerikanska land som man gör på hela det övriga Latinamerika. Det gäller att försöka se det väsentliga i ett virrvarr av påståenden och beskyllningar i en miljö, som är ägnad att skrämma redan genom sin oklara och sammansatta struktur.

Redan i och med att den nya regimen kom till makten var en delning av den nicaraguanska katolska kyrkan i två läger ett faktum. Denna splittring har fördjupats allteftersom det politiska klimatet har hårdnat. Striden inom kyrkan är i själva verket ingenting annat än en reflex av de rådande politiska och sociala motsättningarna. De inomkyrkliga motsättningarna är till sina orsaker och verkningar bundna till de sociala problem som pockar på en lösning.

Omedelbart efter att den nya regimen hade kommit till makten, efter Somozas fall den 19 juli 1979, uppstod en spricka i den katolska kyrkan där de som sympatiserade med de nya makthavarna hamnade på den ena sidan och de som ogillade sandinisterna på den andra.

Opinionen omfattar dock ett brett spektrum och en rad nyanser övergår i varandra. Mest iögonfallande är de militanta aktivisterna i den nya regimens tjänst. Bland dessa finns präster som är ministrar i sandinistregeringen. Det finns också grupper som omfattar revolutionen med en sympati som ej utesluter distans och vaken kritik. Vidare finns det grupper som aktivt bekämpar sandinisterna och som vill ha en återgång till den gamla politiska ordningen. Mellan dessa och sandinisterna finns det grupper som tillhör den demokratiska oppositionen och som med fredliga medel vill få till stånd ett nytt regimskifte. Denna konsekventa om än nyanserade opposition räknar exempelvis några biskopar bland sina företrädare.

Dagen efter Somozas störtande och proklamerandet av Befrielsen installerade sig en regering med anspråk på att representera ett enat folk. Den nationella enigheten sprack dock i april 1980. Violetta Chamorro lämnade den regerande juntan den 19 april 1980 och Alfonso Robelo gjorde detsamma den 22 april. Nu återstår inte mer än tre i den ursprungliga sandinistjuntan i regeringen.

Herdabrev till folket

Den 31 juli 1979 riktade de nicaraguanska biskoparna ett herdabrev till katolikerna och hela det nicaraguanska folket. Man manade landets invånare att vaksamt värja sig mot ”varje främmande system eller teori”. Biskoparna begärde att de grundläggande friheterna skulle återställas och de påminde om att ”Gud är rättens och den politiska ordningens källa”. Genom sin ton och sina formuleringar gjorde biskoparnas brev ett kyligt intryck i rådande upphetsning och nationell glädjeyra. Biskopsbrevet drev ordensfolket att den 19 augusti ge ut ett eget ”budskap till det nicaraguanska folket”, sänt av de nicaraguanska ordensprästernas och brödernas rikskonferens. Detta budskap signerades också av företrädare för andra kyrkor än den katolska och fick på detta sätt status av ekumeniskt dokument.

Det är lätt att se att det rör sig om en meningsmotsätt¬ning mellan två skilda läger. Det är två skilda toner som skär sig mot varandra i den inomkatolska debatten. Detta har pågått sedan den nya regimen kom till makten. Man har sagt att ärkebiskopen av Managua, Obando redan från början skulle ha varit vänligt sinnad gentemot sandinisterna. Det kan finnas goda skäl att erinra sig att ärkebiskopen befann sig i Caracas i Venezuela, när Somoza störtades den 19 juli 1979, för att träffa icke-sandinistiska politiker som var sysselsatta med att försöka bilda en provisorisk regering, som skulle kunna bli ett verkligt alternativ till de sandinistiska revolutionsplanerna.

De båda motstående polerna inom den nicaraguanska politiken har inom kyrkan en motsvarighet på det institutionella planet. På den konservativa sida står biskopskonferensen och på de politiska radikalernas ordensfolket och dess kongress.

Att det råder skillnad i bedömningen av läget yppade sig genom biskoparnas gemensamma herdabrev av den 17 november 1979 om ”den kristna insatsen för byggande av ett nytt Nicaragua”.

Biskoparna förklarade sig i väsentliga stycken vara gynnsamt stämda till det politiska maktskiftet. De kristna manades ”att ej låta detta tillfälle gå sig ur händerna, en fordrande och unik situation, för att konkretisera den förstarangsfråga som de fattigas öde utgör”. En social uppgift som hade formulerats vid de latinamerikanska biskoparnas generalkonferens i Puebla i februari 1979. Biskoparnas herdabrev behandlar nyktert den socialism som finns i den nya regimens program och i själva verket kan biskoparnas inställning på det hela taget sägas reflektera den hållning, som det katolska ordensfolket intog på sin kongress.

Puebla-dokumentets förankring

Alltsedan det politiska maktskiftet har två skilda uppfattningar av sammanvävd politisk-religiös natur manifesterat sig hos landets katoliker.

Å ena sidan finns de grupper som stöder sig på, eller kanske ibland också utnyttjar, den officiella sandinistiska politiken med dess utstakade mål att främja de fattiga massornas intressen. De som tillhör denna krets finner det vara självklart att det är deras företrädare, som skall prägla det katolska församlingsarbetet. Denna riktning inom kyrkan anser sig ha stöd av de direktiv som de latinamerikanska biskoparna har givit för det kyrkliga arbetet i Syd- och Mellanamerika vid 1979 års generalkonferens:

”Vi upprepar, med ett återfött hopp om Andens levandegörande kraft, den andra generalkonferensens ståndpunkt när den klart och profetiskt valde att göra de fattigas sak till sin samt att ge de vanlottades sak försteg framför andra frågor samt ställde sig solidariska med dem. – – – Vi bekräftar att en kyrkans omvändelse är nödvändig så att hon må sätta de fattigas sak främst och därvid inordna deras sak i ett perspektiv som mynnar ut i deras fullständiga befrielse.” Citatet är hämtat från biskopskonferensens i Puebla slutdokument.

Alla katoliker är ej beredda att följa biskoparna i denna analys. Bland dem som säkert gör det finns en tredjedel av landets präster. Flertalet jesuiter, dominikaner och fransciskaner delar den syn som slutdokumentet ger uttryck för. Vidare stöds denna uppfattning av en betydande del av folket, särskilt då av människor som har sina hem på landet. Vad beträffar det prästerliga stödet för biskoparnas linje har detta beräknats med hjälp av den insats som prästerna gjorde i samband med förberedelsen och genomförandet av riksomfattande korsvägsandakter med gemensamt bönetema under februari 1986. Vi bör ha i minnet att biskoparna i början av åttiotalet hade betydligt färre präster bakom sig i arbetet för en linje, som ligger mellan två ytterligheter.

På den andra flygeln inom kyrkan finns det präster som finner att det framför allt är regimens övergrepp mot enskilda personers välfärd och frihet som bör brännmärkas från predikstolen. Sandinisterna anses av dessa göra sig skyldiga till övergrepp och till att medvetet försöka förverkliga ett totalitärt samhälle. Dessa präster menar att församlingsarbetet bör organiseras i opposition mot sandinistregimen och att det är prästernas skyldighet att predika mot övervåld eller kanske till och med göra sig till talesmän för en öppen ohörsamhet mot regimen. De som handlar på detta sätt motiverar sina gärningar med att kyrkans enhet är det primära och att de inte kan göra de fattiga en större tjänst än att verka för att den kyrkliga organisationen hålls intakt. Det finns också ett uttalande av påven som kan nyttjas för att täcka denna hållning:

”Ju mer en social miljö innehåller tvistefrön och tvedräkt, brytningar och stridiga viljor med önskan att kasta loss och gå sin egen väg, desto mer måste kyrkan vinnlägga sig om enighet i inre sammanhang. Men kyrkan skulle ej vara den hon är om hon underlät att tala med ett hjärta och en själ i kraft av den övernaturliga gåva till enhet som har givits henne. Denna gåva är så stor att den räcker till för att övervinna och besegra de splittrande krafter som likaså härjar henne. – – – – – – Det är kring biskoparna som kyrkans organisatoriska väv bör slås för att de troendes enhet skall kunna rätt manifesteras.” (Citatet är hämtat ur Johannes Paulus 11:s brev den 29 juni 1982 till Nicaraguas biskopar.)

Biskoparna har samlat sig till ett arbete i den kyrkliga endräktens tecken. Särskilt ärkebiskopen av Managua, kardinal Obando y Bravos viktiga roll förtjänar att understrykas. Två tredjedelar av prästerskapet och de aktiva katolikerna inom de mer välbeställda skikten är ense med biskoparna. Men också ute bland folket finns det många som har låtit sig påverkas av Obando i samband med de besök som denne har gjort på olika håll i landet efter utnämningen till kardinal.

Den inomkyrkliga splittringen har gjort att de politiska frågorna har sammanbundits med de pastorala. Går de politiska känslorna ihop med församlingsarbetets krav? Eller är det så att de politiska ställningstagandena kräver att församlingsarbetet skall utformas i linje med en viss politisk uppfattning, som har formats utanför kyrkan? Månne söker man hos kyrkan stöd och skydd för egna strävanden? Det finns inte något enkelt svar och än mindre duger det att i manikeisk anda göra boskillnad mellan andligt och världsligt. Att väga skilda argument för och emot samt använda sitt sunda förnuft för att kritiskt pröva de iakttagelser som görs av vad som händer är den enda hållning som kan ge någon form av klarsyn.

Splittringens kronologi

Prästernas deltagande i det politiska arbetet såsom ministrar, statssekreterare och i andra statliga funktioner var den första fråga varom det blev strid mellan biskoparna och sandinistregimen. Till en början fanns det ett tiotal präster som var ministrar eller innehade andra höga ämbeten. Sedan 1981 är det endast tre personer, nämligen jesuiten Fernando Cardenal, tidigare ledare för den sandinistiska ungdomsrörelsen och nu utbildningsminister, utrikesministern Miguel d’Escoto samt Ernesto Cardenal, Fernandos bror, som är kulturminister. Biskoparna manade i proklamationer den 13 maj 1980 och I juni 1981 de aktuella prästerna att lämna sina statliga ämbeten och återgå till sina stift och ordnar. Den öppna konflikten mellan biskoparna och de politiserande prästerna har fått kraftiga följdverkningar inom kyrkan. Den har drivit många att ta ställning för den ena eller andra hållningen och orsakat heta diskussioner som ej vill ta slut.

Den 6 oktober 1980 tillkännagav ledningen för den sandinistiska fronten för landets befriande en lång kommunike gällande religionen. I dokumentet erkänner regimen, att den kristna tron utgör en revolutionär kraft inom den nationella rörelsen och att tron utgör en för det nicaraguanska samhället enande faktor samtidigt som den nicaraguanska staten till sin karaktär är konfessionsfri. Biskoparna besvarade denna kommunike den 17 oktober med ett omfattande, kritiskt uttalande. Den starkt provocerande och sårande tonen i biskoparnas uttalande föranledde kristna lekmannaorganisationer och även jesuiterna till genmälen vari de anförde sin bestörtning och sina bekymmer över att biskoparna hade rest ett dylikt hinder för den dialog som förhållandena inom landet kallade till.

Prästerliga ministrar

Det kan i sammanhanget vara av intresse att notera Vatikanens hållning inför problemet med de tre kvarvarande prästerliga ministrarna. Den 15 juli 1981 nåddes en kompromiss mellan de tre prästerna, deras kyrkliga överordnade och Vatikanen. De tre tilläts ”för en begränsad tid” att fortsätta såsom ministrar. Tre villkor skulle härvid gälla, nämligen att ej aktivt utöva prästämbetet, ej åberopa sig på ställningen som präst samt upprätthålla kontakten med kyrkans hierarki. Den 10 december 1984 hävdes fader Fernando Cardenals kanoniska kontrakt med Jesuitorden.

Genom signalen till väpnat upprör mot regeringen i Managua kom den inomkyrkliga splittringen att förvärras. Vid jultiden 1981 upprättades med vapenmakt hävdade politiska revir inom landet. Man firade en ”röd jul”. Regeringens folk och oppositionens har sedan dess kämpat mot varandra med militära medel. Det är från och med nu som ärkebiskop Obando av oppositionen lanseras som ett samlande namn för alla grupper som ogillar regeringen. Om tidpunkten för denna åtgärd valdes av slug beräkning eller mer var en tillfällighet är osäkert. En stor kampanj drogs igång vari ärkebiskopen förklarades vara ”den nye Sandino”, fosterlandets räddare.

I samband med att den kristligt-demokratiska regeringen i Venezuela gav Obando landets högsta utmärkelse publicerade dagstidningen La Prensa i Managua den 28 augusti 1981 omfattande biografiskt stoff rö¬rande ärkebiskopen. Inte mindre än 37 foton, varav 8 helsides, av Obando visades. På första sidan kunde man se honom avbildad med Sandinos attribut, den bredbrättade hatten och fålen. Vid årets slut utsågs han till ”årets nicaraguan” av journalister inom det oppositionella lägret. Den 8 januari 1982 tilldelades ärkebiskopen av Managua en utmärkelse av organisationen IRD i Förenta staterna, en organisation som sysslar med ”religion och demokrati”. IRD grundades 1981 och arbetar med att i USA stävja protestantiska kyrkors orientering mot större intresse för sociala frå¬gor, särskilt gällande det kyrkliga biståndsarbetet i de latinamerikanska länderna.

Stöd från CELAM

I det alltmer spända läget inom kyrkan fick de nicaraguanska biskoparna stöd genom ett ställningstagande i mars 1982 av det latinamerikanska biskopsrådet, CELAM. Samma sak gällde beträffande den rapport som Pax Christis särskilda kommitte, vilken hade gjort undersökningar i flera latinamerikanska länder, avgav angående det kyrkliga livet i Nicaragua. Särskilt Pax Christi, en internationell katolsk fredsorganisation, gick i sin rapport hårt åt ärkebiskop Obando. Sedan Pax Christi hade slutfört sin insamling av information sände CELAM ut sin kommission, vilken reste runt i landet mellan den 16 januari och 5 februari 1982. De utsända observatörerna bestod av de mexikanska, dominikanska, venezulenska och brasilianska biskopskonferensernas sekreterare och CELAM:s egen biträdande sekreterare.

Påven har den 29 juni 1982 sänt Nicaraguas biskopar ett brev vari han tog upp frågan om kyrkans enhet. Denna enhet borde manifesteras på tre plan, först och främst i form av endräkt mellan hela världens katolska biskopar, vidare genom att biskoparna i landets biskopskonferens håller sams samt genom att de kristna samlas kring sina herdar. Påven tilldelade anhängare av ”folkets kyrka” en sträng varning. Detta ställningstagande har sedan kommit att nyttjas som ett vapen mot de präster, ordenssystrar och katolska lekmän som sympatiserar med sandinistregimen. Av dunkla skäl, censur från regeringens sida kan nämligen ej vara hela förklaringen, kom det påvliga ställningstagandet ej till allmänhetens kännedom förrän i mitten av augusti. Offentliggörandet av budskapet följdes av en händelse av det mer fantastiska slaget, vilken var en frukt av en av statsmakten smidd intrig. Denna hade till syfte att diskreditera fader Carballo, ärkebiskop Obandos förtrogne och talesman. Händelsen satte varaktiga spår.

Det var efter denna episod som Humberto Belli, en tidigare sandinist, som hade blivit rådgivare åt ärkebiskop Obando och medlem av Vatikanens sekretariat för frågor rörande icke-troende, började att föreslå att man skulle ”se med polska glasögon” på den nicaraguanska situationen. Hans syn på saken tycks ha varit styrande för arbetena med att förbereda påvens besök i Nicaragua några månader senare. Iden med att låta Polens affärer ge kraftigt eko vid bedömningen av Nicaraguas var ej i allo lyckosam. Metoden har förvisso sin begränsning.

Den folkliga religiositeten blev i denna tid av stigande spänning en politisk-religiös stridsfråga istället för att, som under mer stilla dagar, vara något som hör till folkloristernas arbetsfält. Den folkliga marianska fromheten blev till en ideologisk tvistefråga som söndrade kyrkan. I den oppositionella pressen framfördes förslag om att en staty av ”Den gråtande Maria” skulle resas, ett motiv varur talar en domedagsprofetia. I dessa tidningar omtalades också flera mariauppenbarelser, särskilt en i Cuapa. Den 28 november 1982 vigdes Nicaragua högtidligt till den obefläckade Marias hjärta. I november 1982 blev en niodagarsandakt till den heliga och obefläckade Jungfruns ära inledningen till ett gräl mellan Antonio Valdeviesos ekumeniska centrum, som hade låtit massprida en text inför firandet av Marias obefläckade avlelse den 8 december, och biskoparna, som fann texten vara full av svåra läromässiga fel.

Konflikten mellan ärkebiskopen av Managua och Antonio Valdiviesos ekumeniska centrum flammade upp på nytt i september 1985 efter det att stifttidningen hade kallat centret för en ”skadlig och illvillig folkkyrka”.

Den 4 mars 1983 kom Johannes Paulus 11 på besök till Nicaragua. Att besöket skulle kompliceras av den besvärliga politiska situationen ligger i öppen dag. Likväl blev förvirringen större än beräknat. Under den av påven celebrerade mässan med en halv miljon människor närvarande uppstod ett närmast monstruöst oväsen. Händelsen upplevdes som ett fruktansvärt slag, ett väldigt psykodrama på nationell nivå, alla kände sig inblandade och envar lämnade spektaklet såsom förlorare. En rad mot varandra stridande tolkningar av dessa händelser har sedan dess framförts såväl inom Nicaragua som av utomstående observatörer. Än så länge förefaller inte någon bärande och allmänt accepterad analys att ha presenterats.

I augusti 1983 började nya motsättningar inom det kristna lägret att torgföras. Det var den nya lagen om obligatorisk militärtjänst som mottogs på skilda sätt. Biskopskonferensens kansli hade den 29 augusti offentliggjort ett ställningstagande av episkopatet vari medborgarnas rätt att vägra militärtjänst förespråkades. Härvid hade detta tolkats som en allmän rätt att även vägra sådan vapenfri tjänst, som innebär ideologiskt stöd för och uppslutning bakom en makthavande regim. Av landets åtta biskopar hade emellertid två en annan uppfattning. De meddelade att de ej var ense med biskopskonferensens majoritet i fråga om tjänstgöringsplikten. Genom det biskopliga dokumentet hårdnade motsättningen mellan kyrkan och regimen. Ställningstagandet rörande militärtjänsten var det första som demonstrerade på hög kyrklig nivå ett ifrågasättande av regimens legitimitet. Prövningen hade utfallit på så sätt att de flesta biskoparna hade funnit att regimen saknade tillräcklig legitimitet för att kunna kräva ovillkorlig lydnad.

”Anfallskrig” eller ej

Sedan biskopskonferensen den 22 april 1984 hade offentliggjort sitt gemensamma herdabrev om försoning med de kämpande oppositionella i gränstrakterna svarade den mellanamerikanska jesuitprovinsens råd för Nicaragua den 5 maj med ett långt uttalande vari anfördes att biskoparnas krav ej kunde vinna gensvar eftersom vissa villkor för en folkförsoning ej hade uppfyllts. Termen ”anfallskrig” som användes av regeringen för att beteckna det väpnade motståndet fick nu också en plats i den inomkyrkliga polemiken. De katoliker som sympatiserade med regimen införlivade termen med de inomkyrkliga fäktningarnas polemiska arsenal. Frågan om ”anfallskrig” eller inte blir en lösen som kom att skilja de regimlojala katolikerna från de kritiska eller oppositionella. Om nu Nicaragua anfalls över gränserna, vilka är det då som står bakom dessa anfall? Främlingar förvisso, klarskrift USA. Jesuiternas utförliga dokument ”Ett sant och kärleksfullt kristet ord gällande herdabrevet” informerar om de punkter varom man har en avvikande uppfattning beträffande de med varandra sammanflätade politiska och teologiska stridsfrågorna mot den som företräds av ärkebiskop Obando. Jesuiterna fick snart sällskap i sina protester av andra ordnar. Dominikanfäderna och en rad kongregationer, manliga och kvinnliga, slöt upp. Detsamma gjorde också åtskilliga i landet stationerade katolska delegationer, utsända av ordnar m.fl.

Under år 1984 började ärkebiskop Obando att tala om sandinistregimens förföljelse av det katolska episkopatet. Efter utsändandet av biskopsbrevet gällande nödvändigheten av allmän landsfred startade en politiskteologisk polemik gällande grundläggande värderingar. Ärkebiskop Obando utsattes vid upprepade tillfällen för häftig kritik i pressen. Han anklagades för att gjort sig till ombud för USA och dess mellanamerikapolitik. En prästerlig manifestation till stöd för ärkebiskopen slutade med att regeringen körde ut ett tiotal utländska präster ur landet. Det var också vid denna tid som regeringen utnämnde pater Fernando Cardenal, som tidigare hade varit chef för alfabetiseringsverket, senare arbetat som ledare för den sandinistiska ungdomsrörelsen, till utbildningsminister. Biskoparna uppfattade detta steg som en mot dem riktad skymf och utnämningen ledde till att polemiken rörande prästers deltagande i regeringen såsom ministrar på nytt satte fart.

Kardinal Obando och oppositionen

En följd av den återuppväckta polemiken rörande prästers rätt att vara ministrar blev att pater Fernando Cardenal ställdes mot väggen och tvangs att välja mellan att stanna i regeringen eller såsom medlem av Jesuitorden. Fader Cardenal förklarade sedan sitt ställningstagande att välja regeringen i en utförlig skrift ”Brev till mina vänner”.

Den 29 september 1984 tillställde Nicaragua franciskaner landets biskopar och regering ett högtidligt manifest vari de manades att göra ömsesidiga eftergifter såväl vad gällde de politiska ställningstagandena som de kyrkliga. I båda fall anbefalldes vidsyn och pluralism. Franciskanfädernas framställning blev utan konsekvenser.

Den 24 april 1985 utnämnde påven ärkebiskop Obando till kardinal. Utnämningen hälsades med glädjeyttringar inom alla politiska läger, i synnerhet bland de oppositionella. Särskilt markerades detta vid kardinalens återkomst från Rom. Vid en mellanlandning i Miami i Florida firade kardinal Obando mässan tillsammans med flera tusen nicaraguanska politiska flyktingar, bland dem också ledarna för den väpnade oppositionen. Vid ankomsten till Managua mottogs Obando som en triumfator. Under de följande veckorna reste den nye kardinalen runt i landet.

På grund av såväl det inre som det yttre trycket, man hade bekymmer med såväl contras härjningar som med USA:s fientliga inställning, beslöt regeringen den 15 oktober 1985 att proklamera undantagstillstånd i hela landet. Aktionen var ämnad att motverka kardinal Obandos inflytande. Det enda som företogs på ett påtagligt sätt var indragningen av den nystartade tidskriften Iglesia och tystandet av den katolska radiostationen i Managua.

Utrikesministern, pater Miguel d’Escoto fick röna många bevis på uppskattning såväl inom landet som från utlandet i samband med den av honom pålysta fredsfastan. Bland dem som hörde av sig var ärkebiskopen av Sao Paulo i Brasilien, kardinal Arns. Med anledning av fastan reste en annan brasiliansk biskop, Pedro Casaldáliga, till Managua. Detta väckte de nicaraguanska biskoparnas missnöje. De fann besöket vara en inblandning i Nicaraguas kyrkliga angelägenheter av en utomstående biskop samt att det manifesterade en kärlekslös kritik och utgjorde en fara för den katolska gemenskapen. De samtal som i samband med besöket fördes med biskop Casadáliga påverkade de med sandinistregimen sympatiserande katolikerna. Denna grupp hade ansett sig oförhindrad att lyssna på vad den brasilianske biskopen hade att säga. Det kunde hos dem sedan märkas en ny iver för att de kristna ideerna skulle slå igenom i landets sociala och politiska liv samt för att man skulle fästa större vikt vid uppgiften att trösta och vederkvicka dem som hade lidit skada genom inbördeskriget.

Den inomkyrkliga striden skärptes i februari 1986. 1 denna månad genomfördes en lång korsvägsandakt i fastan med vandring från den honduranska gränsen ända till huvudstaden Managua, en sträcka på mer än trettio mil. Andakten hade organiserats av ett sextiotal präster från olika delar av landet. Genom fader Miguel d’Escotos deltagande fick massmedia intresse för saken och korsvägen blev en händelse som fick nyhetsvärde på det internationella planet. Hundra tusen deltog och biskopen av Esteli gav pilgrimerna sin välsignelse när de kom till hans stad. Ordskiftet mellan de båda partierna inom kyrkan blev våldsamt. Efter avslutad korsväg utpekade fader Miguel d’Escoto offentligt kardinal Obando såsom ”fosterlandsförrädare” under en improviserad predikan. I sitt nästa herdabrev till landets katoliker, det publicerades den 6 april, talade biskoparna om en ”grupp stridslystna präster, ordensmän, systrar och lekmän” vilka aktivt arbetade på att ”att underminera kyrkans enhet”. Det biskopliga brevets egentliga ämne var den heliga eukaristien, altarets sakrament. Svar på tal fick biskoparna i skriften ”Kristet svar på herdabrevet”, undertecknat av präs¬ter, systrar och lekmän.

Vapenhjälp från USA

Den debatt som fördes i Förenta staternas kongress rörande det väckta förslaget om vapenhjälp till en kostnad av 100 miljon dollar åt oppositionen i Nicaragua följdes med spänt intresse. Före omröstningen i kongressen företog kardinal Obando i januari 1986 en resa till Förenta staterna, besök där gjordes också av biskop Vega den 5 mars och 4 juni. Kardinalens resa uppkallade en rad präster och ordenssystrar att på uppmaning av jesuitpatern Caesar Jerez, rektor för Managuas universitet, att den 8 mars avge en protest. ”Vi kan ej tillåta oss att tiga med vad vi tänker rörande ert handlande under resan till Förenta staterna och Honduras” hette det i texten. Vidare ”Det som skiljer oss åt är ej teologiska lärofrågor utan uppfattningen om vad som sker i Nicaragua. Det är tolkningen av den politiska situationen som är roten till de meningsskiljaktigheter som finns mellan oss.” Biskop Vega möttes också av en protest. 600 präster, systrar och lekmän undertecknade ett öppet brev riktat mot biskopens uttalande den 5 mars i Washington inför organisationen Heritage Foundation.

Förslaget om vapenhjälp till oppositionen antogs slutgiltigt av representanthuset den 26 juni 1986 och av senaten den 13 augusti. Biskop Vega vägrade vid en presskonferens att ta avstånd från USA:s politik. Den nicaraguanska regeringen lyste skam över biskopen och dömde honom till evig vanära. Tilltaget att bestraffa biskopen har väckt uppseende såväl i Nicaragua som annorstädes.

Med hjälp av påvens diplomatiska sändebud hos Nicaraguas regering, nuntien hade ackrediterats i april 1986, återupptogs den 27 september officiellt samtalet mellan regeringen och episkopatet. Utrymmet tilllåter ej att detaljerna i den långa konflikten mellan regeringen och de kyrkliga ledarna redovisas. Det kan likväl vara skäl att påminna om att en ordning för kontakt mellan parterna upprättades i januari 1985. Johannes Paulus II tog den 27 juni 1986 emot Nicaraguas vicepresident i audiens i Vatikanen. Trots de många mötena mellan företrädarna för landets andliga och världsliga ledare visade den inomkyrkliga konflikten inga tecken på att mojna.

Vad striden gäller

Genom att ta del av de ömsesidiga förebråelser som de båda stridande inomkyrkliga partierna ger varandra, som man kan förstå de motsättningar gällande såväl kyrkouppfattning som politik, vilka utgör rot och upphov till den katolska inbördes polemiken.

Att motparten äventyrar kyrkans enhet är den främsta av de förebråelser som Nicaraguas biskopar riktar till de katoliker som har en annan uppfattning än de själva vad gäller kyrka och politik. Man ser sina motståndare som ett sällskap mullvadar, som medvetet vill förstöra den grund på vilken kyrkan vilar. Man menar att det rör sig om vilseförda trosfränder, som är beredda att underkasta sig en totalitär stats befallningar och en marxistisk ideologi. Människor som vill bygga upp en ”folkkyrka”, ett uttryck som i biskoparnas mun nyttjas som en anklagelse och som betecknar en kyrka som hämtar sin legitimitet ur folkets gillande och som vill strukturera sig vid sidan av hierarkin eller kanske till och med i motsättning till denna. Enligt biskoparnas herdabrev av den 6 april 1986 sysslar ”folkets kyrka” med att för oklara syften manipulera trons sanningar, dess anhängare trotsar kyrkans rätta auktoriteter, man anklagar och baktalar biskopar och påve samt beskyller dem för att handla på ett sådant sätt att kyrkan förlorar folkets förtroende; biskoparna menar också att motståndarna har splittrat kyrkan genom att föra in klasskampen i den teologiska diskussionen.

De nicaraguanska biskoparna sammanfattar i sin argumentation de väsentliga frågorna kring den latinamerikanska kyrkostriden rörande befrielseteologin. Märkvärdigt nog har man i den nicaraguanska diskussionen knappast någonsin nämnt befrielseteologin. Kampen förefaller ej att ha haft behov av det bränsle som befrielseteologin erfarenhetsmässigt utgör. 1979 års nicaraguanska revolution betraktas som något så viktigt och i sig så kontroversiellt att man ej har förmått föra in befrielseteologin i meningsutbytet. Revolutionen förefaller att vara ett slagträ av tillräckligt bastant slag och detta svingas förvisso i befrielseteologins anda.

Det som många präster och ordensmedlemmar främst förebrår ärkebiskop Obando och hans medbiskopar syns vara att man menar att biskoparna sysslar med en medveten och systematisk opposition mot regeringen som sådan och att de kritiserar regeringen oavsett vad denna än företar sig. Denna hållning har enligt dessa prästers och ordensmedlemmars uppfattning till verkan, att man avsvärjer sig möjligheten att bedriva sialavård bland de fattiga i Pueblakonferensens anda i och med att man tiger om de många fredliga människor som har fallit offer för de strider som pågår ute i landet. De förebråelser som man närmare bestämt riktar mot biskoparna är en vägran att fördöma ”anfallskriget”, ett krig som landet har drabbats av och som särskilt har skördat sina offer bland de fattiga. Vidare biskoparnas tystnad beträffande de försök att stifta fred som görs med diplomatiska medel av de latinamerikanska länder som tillhör Contadoragruppen. Denna krets bildades i januari 1983 av utrikesministrarna i Colombia, Mexico, Panama och Venezuela. Gruppens syfte är att försöka få till stånd fred i Centralamerika. I detta arbete är gruppen beredd att gå emot USA:s strävan att störta regeringen i Managua. Contadoragruppen har sedan augusti 1985 fått stöd av en yttre krets bestående av Argentina, Brasilien, Peru och Uruguay.

Regeringen anser att biskoparna ger sitt tysta samtycke till USA:s försök att rubba dess auktoritet och legitimitet i syfte att bereda marken för en möjlig politisk restauration, en somozaregim utan Somoza,

Den politiskt-religiösa konflikt som härjar kyrkan speglar den politiska och sociala konflikten ute i samhället. Det man strider om inom kyrkan är samma problem som generellt finns i den sandinistiska politiska miljön.

Den första frågan gäller ”det egentliga församlingsarbetet”. Här finns kravet på att det är de fattigas intressen som först bör tillgodoses i det kyrkliga arbetet. Principer för denna inriktning av kyrkans arbete fastlades vid den stora latinamerikanska biskopskonferensen i Medellin år 1968 och definierades klarare vid generalkonferensen i Puebla år 1979. Ar biskoparna i Nicaragua beredda att hålla denna kurs?

Kyrkans självständighet

Om kyrkan ej är beredd att följa de linjer som drogs upp i Puebla bör detta sägas. Om signalerna fortfarande gäller bör den kraft som finns i den nicaraguanska katolska kyrkan – bland biskopar, prästerskap och lekfolk – mobiliseras för att man i samverkan skall kunna gå igenom vad som har hänt sedan det sandinistiska maktövertagandet 1979. Att de fattigas intressen skall prioriteras i det kyrkliga arbetet är något som har definierats då man levt under förtryck, exempelvis i de latinamerikanska diktaturerna. I Nicaragua gäller det att anpassa kyrkans verksamhet till den av politikerna proklamerade friheten.

En första fråga blir då hur man skall kunna få denna regering, som säger sig måna om de fattiga massornas välfärd, att ge sitt stöd åt kyrkan när hon sätter in sina krafter på att evangelisera landets fattiga. Svaret på denna fråga hänger ihop med ett politiskt ställningstagande. Att göra som de katoliker, vilka sympatiserar med den sittande regimen, och säga att regeringens socialpolitik är den bästa ramen för kyrkans arbete blir att man fullt ut ger regimen sitt stöd. Den statsmakt vars gärningar godkänns på detta sätt har därmed också legitimerats. Det gäller för katolikerna att se till att de inte blandar ihop kristendom och politik på ett sätt som skadar kyrkan. Att engagera sig politiskt är en sak, att tjäna kyrkan en annan. Stat och kyrka är två skilda samhällen. I fallet Nicaragua gäller det att vaka över att kyrkans berättigade krav på självständighet ej träds för när. Det ligger i allas intresse att såväl statens som kyrkans självständighet bevaras.

När det gäller att ta ställning till hur man bör förhålla sig till landets världsliga regering finns det anledning för de kristna att besinna vad bibeln lär om Guds hjälp åt dem som lider nöd och förtryck. När den förtryckte, såsom har skett i Nicaragua, gör sig fri från sina bojor kan det lätt hända att han i sin tur blir en tyrann. Hos envar förföljd slumrar en förtryckare. Vaksamhet är en dygd, som ej får förgätas i samband med kyrkans uppgift att föra evangeliet till dem som lider materiell nöd.

Oberoende opposition

Den andra svåra frågan varom meningarna är delade i den nicaraguanska kyrkostriden är spörsmålet om ”den politiska oppositionens ställning”. Hur kan man vara emot regeringen i Managua utan att gå i USA:s ledband?

Kardinal Obandos hållning illustrerar detta. Han vill inte hålla med om att USA driver ett anfallskrig mot Nicaragua eftersom han anser att Förenta staternas militära åtgärder är ett svar på ett angrepp som med ideologiska medel styrs av Sovjet.

De amerikanska attackerna mot Nicaragua skedde till en början i lönn. Inledningsvis nöjde man sig med att i hemlighet ge ekonomiska bidrag till contras, den regeringsfientliga gerillan. Med tiden gavs stödet åt de kontrarevolutionära krafterna öppet. Denna övergång från hemlig till öppen kontrarevolutionär aktion skedde sedan det hade avslöjats att CIA åren 1983 och 1984 hade låtit spärrminera nicaraguanska hamnar. Dessa illdåd har för övrigt långt senare – i juni 1986 – i en av Internationella domstolen i Haag utfärdad dom förklarats utgöra angrepp på Nicaraguas suveränitet. Den amerikanska finansieringen av contras har bevi¬sats, genom den amerikanske legoknekten Hasenfus vittnesmål – sedan denne hade gripits av Managuas styrkor – och genom utnyttjandet av pengar som har kommit från försäljning altvapen till Iran för att stödja de nicaraguanska rebellerna.

Det kan vara skäl att hålla i minnet att Contadoragruppen uttrycker sig lika försiktigt som kardinalen när USA:s åtgärder i Nicaragua avhandlas. Någon koppling mellan utrikesministrarnas medlargärning och de nicaraguanska biskoparna finns ej. De senare har varken stött Contadoras fredstrevare eller ens nämnt denna krets.

Biskoparnas hållning är rimlig och ursäktlig. Eftersom ärkebiskop Obandos opposition, som kan ses som en symbol för det fredliga motståndet mot sandinisterna, i den politiska praktiken ej går att frikoppla från USA:s verksamhet har ärkebiskopen kommit att stå för en hållning som anses vara dödfödd. Det har visat sig ogörligt för dem som vill störta sandinistregeringen med fredliga medel att finna en linje som medger att de slipper att identifieras med den amerikanska politiken och bli utpekade som Washingtons handgångna män.

Om den katolska kyrkan i Nicaragua lyckas med att få slut på sin inbördes konflikt kommer detta att få positiva konsekvenser för landet. Man kommer att bli i tillfälle att visa att det går för sig att kritisera den sandinistiska politiken utan att man för den skull måste godta amerikansk inblandning i Nicaragnas inre angelägenheter. Oppositionen kommer att kunna få det livsrum som behövs för att den skall kunna kritise¬ra regeringen samtidigt som man tar avstånd från USA:s konfrontationspolitik. Genom att göra slut på sin inbördes fejd skulle kyrkan kunna bidra till att normalisera det politiska livet. Fallet Obando är på sätt och vis problemet i ett nötskal. Kan den nöten knäckas ligger vägen öppen för en samlad lösning av frågan om den politiska oppositionens ställning.

Det är av såväl praktiska som teologiska skäl nödvändigt att den katolska kyrkan i Nicaragua övervinner sin splittring. Saken angår kyrkans ”evangeliska autentici¬tet” (Puebladokumentet, nr 1130), vilken enligt gällande biskopliga beslut skall tolkas så, att man i det kyrkliga arbetet i första hand skall vända sig till landets fattiga majoritet. Det gäller frågan om kyrkans trovärdighet inför Nicaraguas unga generation i ett ögonblick då kyrkan ohjälpligt är i färd med att förlora sin ställning som en av staten erkänd officiell institution. En utveckling som för övrigt äger rum överallt i världen oavsett rådande ideologi. För kyrkan gäller det att visa att hon är vuxen sin uppgift att medla i den pågående kampen mellan fattiga och rika. Kyrkan måste lyckas med detta om hon skall kunna anses såsom trovärdig när hon förkunnar sitt budskap om fred på jorden.

Övers: Bengt Rur