Marina Tsvetajeva Den vilda ängeln i rysk poesi

Ryssland hade ju sin poetiska guldålder i början av 1800-talet, med Alexander Pusjkin som det sollysande namnet. Men det har också haft en ”silverålder” i början av vårt sekel, då poesin ägde en annan och mer månlik lyster. Anna Achmatova och Marina Tsvetajeva, Osip Mandelstam och Boris Pasternak företräder denna i det officiella Sovjet ännu halvt förnekade poesi.

Utanför hemlandet har deras rykte däremot varit i stadigt stigande. Åtminstone hos oss har dock Tsvetajeva länge fått stå tillbaka för de andra tre. I Nils Åke Nilssons ”Rysk litteratur från Tjechov till Solsjenitsyn” ägnades hon sålunda bara några summariska rader, medan Lars Erik Blomqvists ”Sovjetrysk litteratur från Blok till Solsjenitsyn” överhuvud taget inte nämnde henne.

Om inte förr blev man varse Marina Tsvetajeva, när man läste Birgitta Trotzigs brinnande porträtt av henne i ”Anima”. Bättre än några litteraturhistoriska taxeringar kunde denna prosadikt, denna studie skriven på hjärtats språk, övertyga en om att Tsvetajeva tillhör de omistliga i 1900-talets lyrik.

”Jag vet inget mer fruktansvärt öde än Marina Tsvetajevas”, förklarade Nadezjda Mandelstam i ”Hope Abandoned”. Konturerna kring detta tragiska liv, som tidigare varit knappt skönjbara i samtidshistoriens tumult, har på senare år klarnat och fyllts ut med mer detaljerad kunskap. Ett pionjärverk i väst var Simon Karlinskys ”Marina Cvetaeva. Her Life and Art” (1966).

Till en början föreföll Tsvetajeva ganska lyckligt lottad. Född 1892 gav hon tidigt prov på konstnärlig begåvning – vid sex års ålder var hon något av ett underbarn, spelade piano och skrev dikter på både ryska och tyska – och växte upp i en gynnsam miljö: fadern var professor i konsthistoria, skapare av vad som numera kallas Pusjkinmuseet i Moskva; modern var pianist, elev till Anton Rubinstein. Den senare tvingades dock att ge upp sin karriär och inympade i stället sin konstnärliga trängtan hos döttrarna, innan hon dog i tbc. Marina var då tretton år gammal.

I ett sovjetiskt frågeformulär för ett biografiskt lexikon sammanfattade Marina Tsvetajeva en gång sina föräldrars betydelse så här:

”Dominerande inflytande från min mor (musik, natur, poesi, Tyskland. Lidelse för det judiska. Ensam mot alla. Eroica). Mer förtäckt men inte mindre starkt inflytande från fadern (lidelse för arbete, frånvaro av strebermentalitet, enkelhet, försakelse). Gemensamt inflytande från min far och min mor: spartansk karaktär. Två leitmotive i samma hem: musik och museum. Atmosfären varken borgerlig eller intellektuell: ridderlig. En upphöjd livsstil.”

Ensam mot alla – de orden gällde i än högre grad Tsvetajeva själv. Trots den nobla atmosfären i hemmet växte hon enligt Karlinsky upp med övertygelsen att vara försmådd, oälskad; ”ett djävulens eget lilla hittebarn” som hon senare skrev i ”Min ryska barndom”. Denna känsla av att vara utanförstående, en långväga främling i tillvaron, kom henne också att som poet identifiera sig med okända, överrumplande krafter:

Poeten tar sitt ord ur fjärran.

Poeten tas av ordet fjärran.

Omvägar genom

planeters, liknelsers och teckens

hjulspår … Också från kyrktornet

slår han ut armarna, lägger sin krok

mellan ja och nej… därför att poetens

väg är kometers. Orsakers sprängda

band hans sammanhang. Allt

på huvudet! Förtvivla! Poeternas

förmörkelser står i ingen almanacka …

Det fanns hos Marina Tsvetajeva en oerhörd kärlekshunger, en frusenhetens eld som fick barnet att leva i fantasivärldar och svärma för Napoleon, Byron och andra historiska hjältar. Så blev också poesin en rörelse hän mot det som fanns utom räckhåll. Sin första bok ”Aftonsamling” (1910) publicerade hon betecknande nog ”som ersättning för ett brev till en man som jag var nekad möjligheten att kommunicera med på något annat vis”.

Det kan inte ha varit lätt för någon av de män som Tsvetajeva mötte i verkligheten att motsvara hennes romantiskt uppdrivna krav, vare sig för den unge judiske författaren Sergej Efron som hon gifte sig med 1912 eller de som hon – allt medan äktenskapet falnade – ingick passionerat omöjliga förbindelser med.

”Vad kan jag göra”, klagade hon i en dikt, ”med min måttlöshet i en värld av mått?” Bara det orimliga är rimligt för sådana själar.

Trots att Marina Tsvetajeva var Sergej Efron vida överlägsen som personlighet, tycks äktenskapet ha varit harmoniskt under de första åren. De hann också få två döttrar, Ariadna och Irina, innan familjen skingrades av revolutionens stormvindar. Sergej hade slutit sig till den vita sidan i inbördeskriget 1917, medan Marina blev ensam kvar i Moskva med sina barn att livnära under fem år av förfärliga umbäranden.

Genom att successivt byta bort alla sina ägodelar mot mat – ofta bara frusen potatis – samt genom tillfälligt kontorsarbete och vänners hjälp lyckades hon dra sig fram. Under den exceptionellt svåra vintern 1919 såg hon dock ingen annan utväg än att lämna in den minsta flickan på ett statligt barnhem, där hon dog av svält kort efteråt. Minnesdikten över henne slutar i en för Tsvetajeva ovanligt stilla, folkviseartad sorgeklang:

Över halsens tunna stängel –

ljusa maskrosboll!

Ännu har jag inte fattat

att mitt barn ligger i mull.

Marina Tsvetajevas förhållande till samhället och det politiska skeendet var mångtydigt. Med en far kommen från en fattig rysk prästfamilj och en mor med anor från en polsk adelssläkt, skrev hon en gång: ”Jag älskar adeln och jag älskar folket, blommorna och rötterna.” Bådadera var oumbärliga i livets tjänst.

En historia från nödårens Moskva, berättad av Sergej Volkonskij, skildrår- hur Tsvetajeva gång ertappade en man som bröt sig in i hennes lägenhet. Bjuden på te av skaldinnan rördes tjuven av hennes armod och ville till slut själv låna henne pengar? Sådana överraskande möten, i trots av alla sociala lagar, var karakteristiska för Tsvetajeva.

Hon var en ensam, rebellisk natur, en sorts livsanarkist; ”en av de otämjbart fria”, som Birgitta Trotzig skriver i Lyrikvännen (4/1986). Hon identifierade sig varken med den samhällsordning som störtade samman eller den nya som växte fram ur ruinerna. Om hon temporärt solidariserade sig med den vita sidan, ”deras storhet, skuld och olycka”, så var det i sista hand alltid den enskilda, okränkbara människan hon tog parti för.

I ”Oj, vitriskan min” (ur ”Svanlägret”, 1917-20) visar Tsvetajeva hur naket oskiljaktiga människorna är bortom alla ideologier och frontlinjer, fast denna förblandning och förbrödring bittert nog sker först i döden:

Alla ligger i rad –

här märks ingen gräns.

Vad man ser: en soldat.

Var han fiende, vän?

Han var vit – och blev röd:

purprad av blodet.

Han var röd – och blev vit:

bleknad i döden.

Om Marina Tsvetajeva med sin ”tygellösa ömhet” var nära det elementära livet, i lyckliga ögonblick något av en backantinna vars heta andedräkt kändes i det hon skrev, så var hon alltså vid andra tillfällen en ”spartansk” själsaristokrat, en förandligad varelse utan alla materiella privilegier. Ibland tycktes hon vara en sällsam korsning av bådadera, en vild ängel.

Poeten var i hennes ögon den ideala människan, oförsvuren åt alla makter, men därmed också dömd till vanrykte, ensamhet och förföljelse:

De utvaldas getto! Mur och grav.

Vänta ingen förskoning!

I denna kristligast tänkbara värld

är poeterna – judar?

Denna strof är hämtad ur Tsvetajevas berömda ”Slutsång”, skriven 1924 i Prag, där hon hade återförenats med Sergej Efron till ett liv i frivillig exil. Dikten är dock tillägnad en annan landsflyktig officer ur den vita armen, med vilken skaldinnan upplevde en kort, intensiv och olycklig kärlekshistoria. Ibland kan hela hennes liv förefalla vara en sådan passionshistoria i ordets dubbla mening, fylld av lidelse och lidande.

Samtidigt visar ju redan diktens längd – 50 sidor – hur paradoxalt fruktbart det mänskliga tillkortakommandet varur skapandets synvinkel. ”Gud måste verkligen vilja göra mig till en stor poet, annars skulle han inte så som sker beröva mig allting”, utbrast Tsvetajeva en gång. Därmed avsåg hon nog inte bara en kallelsens askes, försynens tuktan för det enda nödvändigas skull, utan också den hemlighetsfulla process varunder själva bristen förvandlas till rikedom, till den förtärande längtans överflöd i poesin.

Konsten är ett mysterium och ett offerväsen. ”Varje diktsamling är en bok av farväl och sönderslitande, med Tomas’ finger trängande in i såret mellan en dikt och nästa”, skrev Tsvetajeva i ett brev till Boris Pasternak 1927.

Vid denna tid hade Tsvetajeva och familjen – som nu utökats med sonen Georgij – flyttat till Paris, så många intellektuella ryska emigranters tillflyktsort, där de skulle stanna i drygt ett decennium. Om friheten var större här, förblev levnadsvillkoren kärva för Tsvetajeva, som i stort sett ensam fick sörja för den tbc-sjuke Efron och de två barnen. Ändå fortsatte hon oförtröttat att skriva, motströms i den grå vardagen.

Till det märkligaste från denna period hör Tsvetajevas brevväxling med de enda som hon betraktade som sina jämlikar i samtida poesi, nämligen Pasternak och Rainer Maria Rilke. Den utkom häromåret – efter ett halvt sekels karantän – i fransk översättning, redigerad av Lily Denis: ”Correspondance å trois” (Gallimard).

Huvudparten av dessa brev härrör från några månader 1926, en tidpunkt då Pasternak var isolerad i Sovjetunionen och Tsvetajeva landsflyktig i Frankrike, medan Rilke vistades i Schweiz, svårt sjuk i leukemi.

Pasternak och Tsvetajeva hade stött ihop ett par gånger i Moskva under de första revolutionsåren, dock utan att göra något nämnvärt intryck på varandra. Rilke hade Pasternak bara träffat en gång som barn, i sällskap med sin far, skulptören Leonid Pasternak, på en järnvägsstation i Moskva, då den tyske diktaren var på väg till Tolstoj i Jasnaja Poljana. Tillsammans med Tsvetajeva planerade han nu att söka upp Rilke i Schweiz, vilket emellertid aldrig blev av innan denne dog strax före nyår 1927.

Det är alltså en historia om flyktiga eller uteblivna möten, vilket likväl inte hindrade de tre poeterna från att förenas på ett djupare plan, i brev och dikter. Det var snarast en förutsättning för denna intensivare gemenskap i ouppnåelighetens tecken: ”Jag älskar honom så som man bara älskar dem som man aldrig har sett … eller dem som aldrig har funnits”, skrev Tsvetajeva om Pasternak. Och Rilke skrev i en dedikation, när han skickade ”Duinoelegierna” till Tsvetajeva:

Vi vidrör varandra med vad? Med vingslag,

med själva avstånden snuddar vi vid varandra.

Kontakten med Pasternak och Tsvetajeva innebar för Rilke ett återknytande till det ”eviga” Ryssland, som han betraktade som sitt andliga fädernesland, eftersom Västerlandet höll på att gå under i rationalism och materialism. Omvänt var Tyskland – de stora romantikernas hemland, med Rilke som den siste i successionen – ett fjärran fosterland för de båda ryska diktarna. I bägge fallen var det kanske egentligen fråga om imaginära riken, vars gränser bara kunde urskiljas i poesin.

Poesin var viktigare – kanske också verkligare – än verkligheten. Medan Pasternak och Tsvetajeva knappt hade lagt märke till varandra i sinnevärlden, kom de att hysa en lidelsefull beundran för varandras dikter. En uppskattning som stegrades till nära nog idolatri när det gällde Rilke, som förkroppsligade poesin i deras ögon. Han blev till slut en mytisk gestalt, som överskuggade den verkliga människan Rilke.

Dessa unika brev berättar förvisso om en kärlekshistoria på tre man hand, med extatiska utbrott och stråk av svartsjuka, men det är fråga om en spiritualiserad passion: ”kyssar utan läppar” som Tsvetajeva skriver någonstans. Det som förefaller utspelas i fjärran sker i själva verket på det andliga planet, när allt – som i ”Duinoelegierna” – osynligt uppstår i deras inre. ”Jag lever genom honom och med honom”, förklarade Tsvetajeva med en mystikers tonfall när Rilke hade dött.

Poesin var ”det enda land där Marina Tsvetajeva var medborgare”, skrev Pasternak långt senare. I realiteten kom hon att känna sig lika hemlös i Frankrike som i Sovjetunionen. Medan kommunistiska kritiker avfärdade henne som reaktionär, dunkel och ”hysterisk”, blev hon i emigrantkretsar misstänkliggjord för sin radikala versform och sin entusiasm för Majakovskij, vilket nästan var liktydigt med förräderi. Hon lät sig aldrig stängas inne i vare sig ideologiska eller estetiska fållor. (Majakovskij hade en betydligt med dogmatisk och föraktfull syn på Tsvetajeva och varnade vid ett tillfälle sovjetiska bokhandlare för att befatta sig med hennes ”zigenarlyrik”.)

Tsvetajeva fick allt svårare att publicera sina dikter, vilket kom henne att under 30-talet främst skriva essäer och barndomsminnen. De senare frambesvärjer en svunnen värld, som också är en förvandlad värld: ”jag minns som i drömmen”, lyder en karakteristisk kommentar. Smakprov på denna lyskraftiga prosa har vi ju redan i ”Min ryska barndom” – sensibelt översatt av Annika Bäckström – som nog utgör den bästa infarten till Tsvetajevas diktning.

Mot slutet av årtiondet gick Marina Tsvetajevas öde mot sin fullbordan. Sergej Efron, den forne officern i den vita armen, omvändes till kommunismen och engagerades i ”Hemfararnas union”, som verkade för att locka tillbaka exilryssarna till Sovjet. Därtill avslöjades han som GPU-agent, invecklad i mordet på Trotskijs son, och försvann till hemlandet 1937 tillsammans med dottern Ariadna.

Mer eller mindre utfryst i emigrantkretsarna, men också av illusionslös lojalitet med Efron följde Tsvetajeva efter 1939 tillsammans med sonen Georgij – bara för att erfara att mannen hade blivit avrättad och dottern skickad till arbetsläger. Tsvetajeva själv lyckades nödtorftigt försörja sig genom översättningar, men vid krigsutbrottet förflyttades hon till tartarstaden Jelabuga, där hon övergiven av alla hängde sig i augusti 1941. Georgij tog värvning och stupade snart vid fronten. Ariadna var den enda som så småningom slapp ut ur fasornas labyrint.

Nerskyfflad i en namnlös massgrav – som Mozart en gång – var Marina Tsvetajeva utplånad ur Stalins rike. Men hennes dikt återstod: ”mitt förklarade, mitt verkliga liv”. Aven den stannade länge i det fördolda, tills urvalsvolymer började dyka upp i Sovjetunionen tack vare tövädret på 50-talet; den bredaste, minst censurerade kom 1965. Framtiden får utvisa om Tsvetajeva hade helt rätt, när hon apropå Heine skrev att ”poesi är liv och därför oförstörbar”.

I väst har hennes poesi efterhand tolkats till de stora kulturspråken – och nu senast även till svenska i ett urval av Annika Bäckström: ”Med gröna ögon” (FIB:s Lyrikklubb), varur citaten här är hämtade. Det är en berömvärd prestation, även om den inte riktigt är av samma klass som översättningen av ”Min ryska barndom”. Uppgiften är ju också avsevärt mer vansklig.

En del svårigheter har Bäckström visligan undvikit, t.ex. att till varje pris få med alla Tsvetajevas rim – uppenbarligen i insikt om att rim är levande lemmar i originalet, som gärna blir till proteser i en översättning. Sedan kan man förstås undra över hur mycket av Tsvetajevas ljudmagi, det hemliga sambandet mellan klang och innebörd, som går förlorat på andra språk.

Bäckström har sinne för den starka känsloladdningen i Tsvetajevas poesi, för den häftiga pulsen och de tvära stilkasten. Den enorma förtätningen skapar också en semantisk högspänning i dikterna: Bäckström talar i en efterskrift om ”ord sprängfyllda av olika sorters mening”. Vilken förvirrade rikedom detta innebär för ryska läsare ger Joseph Brodsky en aning om i sin nya essäsamling ”Less Than One”, som bl.a. innehåller en drygt 70-sidig penetration av ”Nyårshälsning”, Tsvetajevas elegi över Rilke efter dennes död.

Brodskys skarpsinniga analys av Tsvetajevas olika lyriska särdrag kan få en att tro att hennes dikter i grunden är oöversättliga. Det gör för den skull inte Bäckströms tolkningar gagnlösa. Men kanske återger de bara en del av dikternas spektrum, som bör utökas med ljus brutet genom andra prismor, t.ex. Elaine Feinsteins engelska tolkningar eller Eve Mallerets franska. Det bästa är förstås att själv lära sig ryska, detta ”sköna, ojämförliga språk” som Rilke sade. Utsikten att kunna läsa landets stora poeter i original gör det onekligen mödan värt.