Kyrkorum före Eugenia

Vi publicerar här ytterligare ett kapitel svensk katolsk efterreformatorisk kyrkohistoria. Notförteckningen ger vid handen ett mycket skiftande källmaterial som grund för framställningen. Rubrikens Eugenia är den katolska kyrka som kunde invigas 1837 och som var belägen vid Norra Smedjegatan i Stockholm. Från denna kyrkobyggnad finns idag endast vissa inventarier bevarade i den nya S:ta Eugeniakyrkan vid Kungsträdgården som invigdes 1982.

Katolska kyrkan blev en invandrarkyrka i Sverige redan på 1700-talet. 1595 hade alla katoliker utvisats ur riket. Hundra år senare sökte man få katoliker från utlandet att flytta hit – för deras yrkeskunnighets skull. Det behövdes skulptörer och målare till slottsbyggen, väveriarbetare och glasblåsare som starthjälp till en inhemsk industri, musiker och skådespelare till huvudstadens kulturella liv, köksmästare till hovet och soldater till armen.

Med ekonomiskt förmånliga kontrakt i fickan begav sig utlänningar till Sverige. Invandrarna var inte så få. Vid mitten av 1700-talet fanns det drygt 1 000 katoliker i landet, de flesta födda utomlands. Andelen katoliker i Stockholm – som då hade 60 000 invånare – var nästan lika stor som i våra dagar.

Mässor i diplomatmiljö

Sedan reformationen fanns det ingen kyrkobyggnad för katolsk gudstjänst i landet. Mässan fick enligt lag bara firas hemma hos utländska katolska ambassadörer, dvs. som regel de franska, spanska och kejserliga (österrikiska), under de tider sådana uppehöll sig i landet. De bofasta katolikerna sökte skaffa gudstjänstlokaler också på andra håll. De var noga påpassade. Ingen katolsk gudstjänst fick firas offentligen och ingen svensk fick tillåtas närvara.

Var samlades man till mässa? Några av kyrkorummen känner vi till. De fanns i adelspalats, i förhyrda lägenheter, ja tidvis också i särskilt uppförda kapell.

1594-1603 Österlånggatan

Kung Sigismund lyckades inte utverka att katol¬ska trosbekännare fick behålla någon kyrka i Stockholm. Av en katolsk skotsk adelsman, Anders Keith, köpte han ett hus i Gamla stan och skänkte det till jesuiter för att de där skulle bo och hålla gudstjänst.

Papistekyrkan

I huset – nu med ingång Baggensgatan 27 – finns i bottenvåningen höga tegeltunnvalv, som sannolikt är rester av ett kyrkoruin. Likaså kan orden ”Auxilium nostrum a Domino”, inhuggna över en vapensköld som ursprungligen suttit över husets port vid Osterlånggatan, härröra från den tid då huset användes till kyrka. Stadens borgmästare och råd begärde hos hertig Karl att få låsa igen huset för de påviska prästerna. 1603 blev huset åter ett vanligt bostadshus. Långt fram i tiden kallades det fortfarande ”papistekyrkan” eller Papisternas hus.’

1690-98 Svartmangatan

En katolsk pojke, som 1692 togs i förhör av Stockholms konstistorium, berättade att mycket folk om söndagarna gick till kejserliga ambassadörens kapell och att där varje söndag lästes tre mässor och hölls predikan.

Franskt påbrå

Kejserlig ambassadör vid hovet i Stockholm var 1690-98 greve Franz Ottokar von Starnhemberg. Han bodde antagligen i Kruuska-Lewenhauptska huset vid Svartmangatan 6 i Gamla stan. Det var ett stort palats, som numera är helt omdanat. 2

von Starnhemberg hade som kaplan jesuitpatern Martin Gottseer. Denne satte i husets kapell upp mansstora målningar av nordiska helgon, fjorton stycken, alltifrån Ansgar till Birgitta och Katarina. Gottseer skrev mysteriespel, som ungdomar uppförde vid julen och påsken och som t.o.m. kungen (Karl XI) infann sig att beskåda. Vid mässorna brukade, berättar en italiensk resenär, upp till 300 personer vara närvarande. 3

1730-53 Drottninggatan

De franska ambassadörerna hyrde från 1730-talet och till 1753 Wredeska palatset vid nuvarande Drottninggatan 29 som sin bostad och hade där ett kapell.4

Under 1730- och 40-talen kom många franska katoliker till Stockholm, bland andra konstnärer som skulle utsmycka Stockholms nyuppförda slott. I sina kontrakt var de uttryckligen tillerkända rätt att få fira mässan hos katolska ministrar. De hade med sig hustru och barn och familjerna växte snabbt. Kapellet blev för litet. 1741 fick reformerta bekännare tillstånd att bygga egna kyrkor i Sverige. Tillåtelsen gällde inte katolikerna. Den franske ambassadören lät likväl samma år börja uppföra en katolsk kyrka på en granntomt till Wredeska palatset. Drottning Ulrica Eleonora försökte förhindra bygget och prästeståndet diskuterade med hetta vad som fanns att göra åt tilltaget.5

1740 stod kyrkan färdig. Den var uppförd på gården bakom greve Lars Cronhielms palats vid Drottninggatan 31, i kvarteret Hägern där Klara församlingshus nu ligger. Kyrkan var av sten, hade yttertak av tegel och bestod av ett stort rum med stengolv, läktare och gipsat tak samt ett mindre rum.

Att myndigheterna inte ingrep mot det olagliga kyrkobygget hade politiska skäl. Hattpartiet, som nyligen kommit till makten, var i behov av den franske ambassadörens välvilja och understöd. Byggnadens tid som katolsk kyrka blev ändå, av någon anledning, kort. Ett försäkringsbrev från 1750 anger att huset – värderat till 6 000 daler kopparmynt – ”förut varit brukat till kyrka”. Byggnaden fanns kvar i många år och användes som hönsgård och kök.6

1742 Kvarteret Rosenbad

Kyrkan på Cronhielms tomt var avsedd för de fransktalande katolikerna. Också de tyska katoli¬kerna behövde ett eget kyrkorum. Österrike höll inte ständigt någon ambassadör i Stockholm och då fanns inget legationskapell. Hundratals värvade tyska katolska väveriarbetare med familjer kom nu årligen till Sverige. För att skaffa dem en kyrkolokal förhyrde kejserlige residenten Christopher Teodor Antivari den 24 februari 1742 en lägenhet som han uppgav sig ämna ”för min Präst och til kiörka”.7

Lägenheten var belägen en trappa upp i familjen von Knorrings hus vid hörnet av Drottninggatan och Fredsgatan. Den bestod av en sal, två kamrar och ett kök. Redan efter ett halvt år sa Antivari upp hyreskontraktet ”emedan rummet är för trångdt”.

Det var inte bara i Stockholm bosatta katoliker som besökte kyrkan. Katolska arbetare vid glasbruk i Småland fick respengar till Stockholm för att där ”begå sina salighetsmedel” och också vävarefamiljer från Nyköping och Norrköping – som förvägrades besök av en katolsk präst – for årligen till Stockholm för att motta sakramenten. 8

1742-43 Bollhusgränd

De tysktalande katolikernas kyrkolokal flyttades till Gamla stan, där de fick större utrymme genom avtal med lärftkrämaren Georg Wendt den 3 augusti 1742. 1 sitt hus vid Bollhusgränd – nuvarande ingångsnummer 3a och 3b – hyrde han till dem ut en sal och två kammare på fjärde våningen samt en sal och en kammare på femte våningen. Minst ett år firades mässan i detta hus, som ännu finns kvar. 9

Under denna tid miste de tyska katolikerna sin herde. Legationsprästen Antonius Haber från Mainz, som varit i Stockholm i åtta år, måste lämna landet sedan han olagligt bland annat upptagit en svenska i katolska kyrkan och utfört katolska ceremonier på en kyrkogård. Den spanske ambassadörens präst vikarierade tills Antivari lyckades få hit en annan präst för tyskarnas själavård. 10

1750-57 Stora Nygatan

Även den tyske legationsprästen, franciskanen Atanasius Porsch, överträdde de svenska religionsstadgarna. Bland annat vigde han ett brudpar fastän bara den ena kontrahenten var katolik. Det skedde i ”kejserliga Catholska Kyrkan wid Kornhamn”.11

Kyrkan var inrymd i dåvarande kejserlige ambassadören Rudolf Goes’ bostad i Hildebrandska huset vid Stora Nygatan 45. Det stora fyravåningshuset existerar fortfarande. 12

Det var hit de tyska fabrikanterna kom till mäs¬san om söndagarna, ibland åtföljda av svenska arbetskamrater. Ostörda fick de inte alltid vara. Deras sång och liturgi härmades och hånades. Porsch hade många att ta hand om. Omkring 250 katoliker gick till bikt vid påsktiden. Apostoliske vikarien för Norden – bosatt i Osnabräck – gav Porsch tillstånd att celebrera mässan två gånger varje söndag.

1753-57 Hötorget

Den spanske ambassadören bodde vid Hötorget och hade där ett kapell. Hans kaplan, jesuitpatern Antonius Sentrup, startade en skola i ambassadörens hus. Redan tio år tidigare hade det funnits en katolsk skola vid Nytorget på Söder.

Goes’ legationskapell

En tid bebodde ambassadören Karlbergs slott. Katolsk gudstjänst fick inte hållas på slottet, så ambassadören lät inreda ett litet trähus på andra sidan kanalen som kapell.13

1758-60 Riddarholmen

Kejserlige ambassadören Goes flyttade till ett hus vi nuvarande Gustav Adolfs torg. I det fanns, uppgav Goes, varken tillräckligt utrymme eller nog stillhet för gudstjänstens förrättande. I stället firades mässan i det s.k. Cancelliehuset på Riddarholmen. Där samlade sig en ansenlig myckenhet folk om söndagen, rapporterades det till Stockholms konsistorium. Konsistoriet fruktade att ”de påviska vidskepelserna tillätos öppet utövas” och anmälde saken till regeringen. Goes lovade att ändra förhållandet så snart han skaffat en rymligare bostad.14

Cancelliehuset kan vara identiskt med Hessensteinska huset vid Riddarholmstorget, som på Fredrik I:s tid kallades Casselska Cantzliet.

1762-63 Mitt i Gamla stan

Goes lämnade Sverige 1761 och därefter hade de tyska katolikerna inget legationskapell att gå till. Då hyrde residenten Antivari från den 1 april 1762 och ett år framåt några rum i ett tobaksfabrikören Anders Norström tillhörigt hus ”mitt i staden” som gudstjänstlokal och prästbostad. Sannolikt gällde det ett trevåningshus i hörnet Själagårdsgatan 15-Baggensgatan 22, som ~ mera är fullständigt ombyggt.15

Förhyrd lokal

Prästeståndet klagade hos kungen över att ett katolskt kapell inrättats utom en ambassadörsbostad. Norström, som kallades till förhör inför konsistoriet, berättade att mycket folk kom tillsammans till gudstjänst i huset men att han aldrig sett någon svensk deltagare. Inte heller hade han hört gudstjänstbesökarna sjunga, utan var de och deras präst mycket tystlåtna.

Antivari meddelade senare sina överordnade i Wien att kapellförhyrningen, tack vare kungens och de styrandes moderata inställning, inte ledde till något rättsligt efterspel. Österrikes regering lämnade, också när en kejserlig ambassadör ej fanns i Stockholm, ett årligt bidrag till underhåll av ett katolskt kapell.

1753-1770 Blasieholmstorg

1753 flyttades den franske ambassadören markis d’Havrincourt från Wredeska palatset till Soopska huset vid Blasieholmstorg. I detta hus – senare kallat Utrikeshotellet – fanns det franska legationskapellet tills ambassadören lämnade Stockholm år 1762.

Under åren 1764-70 bebodde en kejserlig ambassadör Soopska huset. Där var en gång den svenske ärkebiskopen närvarande då legationsprästen predikade.l6

Den av Bellman besjungne försupne skoflickaren Petter Åvall brukade, berättades det 1769, gå i katolska kyrkan. 17 Var det till ambassadörspalatset han då styrde sina steg? Många av katolikerna var fattiga och skämdes för att visa sig i de fina legationskapellen.

1763-89 Bååtska palatset

De följande franska ambassadörerna residerade i Bååtska palatset (nuvarande Frimurarhuset) vid Blasieholmsgatan 6 till år 1789. Därefter fanns under många år inte någon fransk ambassadör i Stockholm. Ett franskt legationskapell fanns på nytt endast under åren 1802-1804.18

1776 Hermanniska huset

De flesta katolska väveriarbetarna bodde på Söder där deras arbetsplatser låg. Att ta sig till mässa på andra håll i staden var mödosamt för dem.

Ett konsistorieprotokoll från år 1776 anger att en katolsk änka brukade ta med sig sina barn ”til catholiska gudstjänsten, vilken skal börjat att offentligen söndagarna hållas uti Hermanniska huset på Söder, som catholikerna til samma ändamål upphyrt”. 19 Hermanniska huset låg vid södra ändan av Södermannagatan nära Blecktornet.

1774-84 Stadsgården

1778 uppfördes en trevåningsbyggnad med flyglar på Rothsteinska tomten vid Stadsgården.

Något högre till taket

I östra flygelbyggnaden, belägen inåt gården, anordnades en stor sal som gick genom båda övervåningarnas höjd. Salen och två lägenheter om vardera tre rum och kök uthyrdes genom kontrakt den 1 oktober 1778 på tre års tid till den kejserlige charge d’affaires Joseph von Preindl. Den tydligen specialbeställda salen – som var försedd med en läktare och hade egen ingång – användes därefter som kyrka för de tysktalande katolikerna. Salen hade ungefär måtten 10×5 meter. I den fanns flera föremål som under årens lopp skänktes av katoliker till ett eget kapell: krucifix av silver, tavlor, ljusstakar och en kristallkrona. Den senare tog husägaren i pant när inte kapellhyran betalades.

Huset med flygelbyggnaden var beläget nedanför Stora Glasbruksgatan intill Borgmästaretrappan, där KF:s glasade kontorsbyggnad nu reser sig. Det hade ingång från sjösidan. 20

1780-81 Södermannagatan

1780 bytte fastigheten vid Stadsgården ägare. Kanske var det orsaken till att von Preindl slöt ett hyresavtal med kofferdiskepparänkan Catharina Ramm. I sitt hus vid Södermannagatan upplät hon från den 1 oktober 1780 och ett år framåt en sal, sex kammare och ett kök”at af herr Pastor Damm till Gudstjänst hållande nyttias och be¬bos”. 21

Catharina Ramms hus var ett tvåvånings stenhus vid nuvarande Södermannagatan 7–9. Med pastor Damm menades franciskanen Verecundus Dahmen, som var legationspräst i Stockholm 1771-1804.

Salen vid Stadsgården nyttjades efter 1781 åter som kyrka.

1784-1837 Södra Stadshuset

1779 beslöt riksdagen införa religionsfrihet för främmande trosbekännare i Sverige. Genom kungörelse den 24 januari 1781 fick utländska katoliker rätt att bilda egna församlingar, bygga kyrkor och begagna sig av egna präster. Påven utnämnde 1783 en apostolisk vikarie för Sverige, abben Nicolaus Oster.

Efter sin ankomst till Stockholm bildade Oster en församling, omfattande alla katoliker i staden, och verkade för att en enda kyrkobyggnad skulle samla de nationella grupperna – fransmän, tyskar, italienare och spanjorer – och ersätta legationskapellen. Som ett provisorium fick församlingen till gudstjänstlokal hyra några rum i övervåningen i norra flygeln på Södra stadshuset vid Slussen. Där inrättades en kyrksal. Den hade två altaren, predikstol, orgel och orgelläktare samt en loge för kungliga besökare. Kyrksalen invigdes med högtidlig mässa påskdagen 1784 i närvaro av hertig Carl och många andra personer av förnämt stånd. Man räknade nu 2000 katoliker i Sverige. Vägg i vägg med kyrksalen låg restauranten Stadskällaren. Trappuppgång – från Götgatan – delade katolikerna med de grekisk-ortodoxa trosbekännarna, som också hade gudstjänstlokal i Stadshuset.22

Drömmen om en riktig kyrka

Efter det att kyrksalen i Södra stadshuset invigts, blev ambassadörernas kapell helt privata och legationsprästerna upphörde att öva själavård bland andra än legationspersonalen. Under en tillfällig polsk ambassad 1789 fanns ett polskt legationskapell i centrala Stockholm. De franska och kejserliga legationskapellen drogs in 1804, det spanska 1805.23

Oster och hans efterträdare drömde om en representativ katolsk kyrka centralt i Stockholm. Gustav III, som ansåg att en katolsk kyrka kunde vara en prydnad i staden, lät sina arkitekter göra förslag på en katolsk kyrkobyggnad. Bland annat ritade Erik Palmstedt en stor, Pantheon-inspirerad kyrka vid ett tänkt torg. 24

Alla planer stannade på papperet av brist på pengar. Kyrksalen i Södra stadshuset tjänstgjorde som enda katolska kyrka i Sverige till år 1837, då den ersattes av nybyggda S:ta Eugenia kyrka vid Norra Smedjegatan på Norrmalm. Den forna kyrksalen ingår nu i Stadsmuseet, där den utgör utställningslokalen Vita havet.

I nuvarande Eugeniakyrkan vid Kungsträdgården finns inventarier från den äldsta tiden, bland annat två kandelabrar i empirestil, använda vid invigningen 1784.

Noter

1. Oskar Garstein, Rome and the Counter-Reformation in Scandinavia 11 s 190, 199; Richard Wehner, Jesuitorden i Norden s 54; Ragnar Josephson, Borgarhus i gamla Stockholm s 133; Johan Elers, Stockholm 1 s 58.

2. Elof Tegner i tidskriften Ymer 1890 s 47; Sv. biografiskt lexikon s 617.

3. T.J. Arne i Socialdemokraten 30 augusti 1922; Wehner s 141; Tegner s 47; Credo 1927 s 145.

4. Johan Elers, Stockholm 2 1800 s 106; Bedoire, Stockholms innerstad s 17.

5.Stockholms domkapitel 1747 E III volym 96 Stockholms stadsarkiv; Levin, Religionstvång och religionsfrihet i Sverige

1686-1782 s 84; 1 Prästeståndets arkiv 1742-43 F 41 RA;

Credo 1951 s 251; Palmqvist, Die römisch-katholische Kirche in

Schweden nach 1781 del I s 55 och 64; Pehr Erik Thyselius,

Handlingar rörande Svenska kyrkans och läroverkens historia

1839 s 275; Hilding Pleijel, Sv kyrkans historia, 5 b s 417.

6 Försäkringsbrev 1750 och 1787, Stockholms stads brandstodsförenings arkiv.

7. Hyre-Contrakt den 24 februari 1742, Haus-Hof- and Staatsarchiv i

Wien, Fasz 44 ur Gesandtschaftsarchiv Stockholm (HHS).

den 13 augusti 1760, Kungl Majts skrivelse den 1 april 1762, SA;

Levin s 102, 104 och 106; Palmqvist s 74.

8.Signum 1985 s 45; Torbjörn Fogelberg, Tyskbördiga glasarbetare.

9. Hyreskontrakt den 3 augusti 1742 Fasz 44 (HHS); Josephson s 145.

10. Signum 1985 s 47 och 1986 s 161.

11. Stockholms stads konsistoriums protokoll den 13 maj och 25 juni

1755, Stockholms stadsarkiv (SA).

12. C.C. Gjörwell, Brefväxling 6:e bandet s 23; Mantalslängd 1760 SA.

13. Gjörwell s 22 och 23; Levin s 96 och 100.

14. Konsistoriets protokoll den 14 november 1758, kanslikollegiets skrivelse

15. Levin s 104 och 106; Antivaris skrivelse den 9 april och den 23

juli 1762 Fasz 45 HHS; Konsistoriets protokoll 2 och 9 november 1762 SA; Signum 1985 s 48.

16. Gjörwell s 23 och 24.

17. Konsistoriets protokoll augusti 1769 SA.

18. Sankt Eriks årsbok 1933 s 101; Palmqvist s 280 och 322; Gjörwell s 33.

19. Konsistoriets protokoll den 11 juni 1776 SA.

20. Hyreskontrakt 1778 Fasz 44 HHS; Elers Stockholm 3 1801 s

59; Försäkringsbrev 1784 Brandf; Byggnadsritningar 1777 SA;

Kyrkoråds protokoll november 1784 Eugeniaförs. arkiv.

21. Hyreskontrakt 1780 Fasz 44 HHS; Försäkringsbrev 1762

Brandstodsför. arkiv.

22. Brev till Carl Sparre, Hist. handl 1942 s 15 och 41; Sankt Eriks

årsbok 1937 s 52; Tord Norberg, Södra Stadshuset s 46 ff.

23. Sankt Eriks årsbok 1933 s 101, Moretti, Memoire, Handl för

främmande trosbekännare RA; Palmqvist s 322.

24. Sankt Eriks årsbok 1937 s 60; Setterwall, Palmstedt s 371.