Kristna grannar i Litauen jubilerar

För 600 år sedan kristnades Litauen genom överhetens beslut, ett förfarande som är välbekant och gängse under många seklers kyrkoshistoria. Något förbryllande kan det verka att medeltiden redan hunnit så långt innan ett av våra närmaste grannländer införlivades med västerlandets kristna kyrka och så småningom även med dess kultur.

Litauerna anses som ett av Europas äldsta folkslag jämte baskerna. Språket är indoeuropeiskt och inte besläktat med de finsk-ugriska språken och påverkan från angränsande slaviska språk är av förhållandevis sent datum. Det geografiskt någon undanskymda läget vid floden Memel (lit. Nemunas, ry. Njemen) med Östersjön som norra gräns medförde att folkvandringsvågor som förändrade befolkningsstrukturen i andra delar av Europa i större eller mindre utsträckning inte berört Litauen. Ända fram till slutet av 1300-talet levde folkstammarna där rätt isolerade.

Ett avgörande steg i Litauens kyrkohistoria var att storfursten Jogaila 1385 ingick personalunion med Polen genom giftermål med Jadwiga och därmed blev kung i Polen. Ett stift inrättades i Vilnius år 1387 och missionen kunde börja bedrivas på allvar bland de hedniska stammarna, ett företag som tog ett århundrade i anspråk. Via Polen införlivades Litauen i den västerländska kulturen. Man avgränsade sig från sina slaviska grannar både religiöst och kulturellt.

Alltifrån denna tid är landets historia nära lierad med Polen. Reformationen hade i calvinistisk tappning nedslag bland högadeln, men de polska kungarna Stephan Båthory (1575-1586) och Zygmunt (1588-1632), mer bekant som Sigismund Vasa i våra sammanhang, slog vakt om enheten mellan Polen och Litauen och såg religionen i form av den katolska tron som en enande länk mellan rikena. För en notreformation ställde jesuiterna framgångsrikt sina krafter till förfogande. De båda länderna blev en katolsk ö omgiven av evangeliska tyskar och ortodoxa ryssar.

Vid Polens tredje delning 1795 kom Litauen under ryskt herravälde fram till 1918 då en självständig republik kunde utropas. Denna omfattade inte området kring Vilnius (Wilna) som hörde till Polen under mellankrigstiden. Huvudstaden var då Kaunas. Den katolska kyrkan satt i vissa avseenden trångt men hotades aldrig till sin existens och det religiösa medvetandet kopplades till den nationella identiteten.

I pakten mellan Hitler-Tyskland och Sovjet i augusti 1939, fick Tyskland det s.k. Memelområdet vid Östersjön. Året därefter kunde Sovjet ockupera Litauen liksom Lettland och Estland. Den 15 juni 1940 annekterade Sovjetunionen Litauen. Några daga r därefter deklarerades att kyrka och stat skiljts åt och konkordatet men Rom sagts upp. All religionsundervisning förbjöds och kyrkans tillgångar konfiskerades, klostren upplöstes och alla biskopar, en undantagen, avhystes från sina residens. Därpå stängdes prästseminarierna. Sådant var läget när Hitler angrep Ryssland 1941. Fram till hösten 1944 behärskade nazisterna Litauen.

När de tyska ockupanterna fördrevs av Röda armen innebar detta knappast någon positiv förändring. Övergreppet 1940 kostade 4 000 liv. Under åren mellan 1944 och 1953 förpassades mer än en halv miljon människor till koncentrations- och arbetsläger mestadels i avlägsna sovjetrepubliker.

Kommunisterna trampade vidare in i kyrkan och i synnerhet ekiskopatet blev hårt åtgånget i samband med tvångsförflyttningarna. 1964 fanns ingen officiell biskop i landet.

Den ryska ockupationsmakten och Vatikanen har legat i en långdragen fejd om biskopstillsättningar i olika östländer. För Litauens del innebar det att inga egentliga biskopar fått utnämnas under lång tid utan stiften har haft apostoliska administratörer. För närvarande är tre av sex biskopssäten helt obesatta.

1945 fanns 2 470 präster i tjänst, 1954 endast 741. Under dessa år förpassades alltså hälften av alla präster från sina tjänster och många hamnade i Sibirien.

Som ett led i ”avstaliniseringen” fick vissa präster möjlighet att återvända hem. Senast tillgängliga uppgifter gäller 1985 och då var cirka 700 präster verksamma bland omkring två miljoner katoliker i 630 församlingar.

De restriktioner som prästseminariernas verksamhet begränsats av har fått till följd att medelåldern bland prästerskapet är hög. Därför sjunker nu antalet präster åter. 1944 fanns 400 seminarister. Kommunisterna tillät 30, som de själva valde ut. Först 1979 höjdes antalet till 72 och 1985 hade kvoten utökats till 120, möjligen på grund av att man velat minska den hemliga prästutbildningen som skett parallellt och av myndigheterna betraktas som ett okontrollerbart och därför större ideologiskt hot.

När den grundlagsfästa religionsfriheten kränks och de mänskliga rättigheterna försummas tiger inte kyrkan i Litauen. Vi kan erinnra om två större manifestationer av de troende: 1972 undertecknade 17 054 katoliker ett memorandum om kyrkoförtryck som adresserades till partichefen Brezjnev och FN:s generalsekreterare Waldheim. I december 1983 dömdes två präster till mångåriga fängelsestraff och landsförvisning. En massiv folkopinion trädde upp. Inte mindre än 123 000 namnunderskrifter fick kamrat Andropov ta emot tillsammans med en skrivelse som krävde rättvisa åt offren. Det finns en kommitte som samordnar försvaret för katolikernas rättigheter i Litauen.

Pressfrihet existerar inte för kyrkan. Men likväl utkommer regelbundet sedan i mars 1972 ”Krönikan”. Det är en samisdat som dokumenterar förföljelser, bestraffningar, processer och trakasserier mot de troende och kyrkan. Man har lyckats med konststycket att hittills komma ut med 70 utgåvor. Denna publikation översätts utomlands och finns alltså tillgänglig i västvärlden. Jakten på upphovsmännen har hittills haft föga framgång.

Denna religiösa motståndsrörelse besvärar de sovjetiska myndigheterna i synnerhet som den är sammanlänkad med en stark nationalistisk känsla. Motståndet har inte heller brutit ner kyrkan. Den lever sitt gudstjänstliv. Solidariteten mellan kyrkoledningen och de troende är stark. Exemplet Polen inspirerar på andra sidan gränsen.

Ett jubileum som detta kan rikta omvärldens uppmärksamhet på en av de mest förföljda kyrkorna i östländerna. USA:s katolska biskopar har hört av sig till Moskva angående kyrkans belägenhet i Litauen. Man hänvisar till Helsingforsavtalet och ger några konkreta exempel på hur detta borde följas. S:t Kasimir och själva katedralen i Vilnius och ”fredsdrottningens” kyrka i Klaipeda borde på nytt öppnas för gudstjänster. En ny bibelöversättning föreligger opublicerad. Jubileet vore ett lämpligt tillfälle för en nyutgåva av Bibeln.

Katolikerna själva tar också tillfället i akt att försöka utverka rättigheter om än i blygsam skala. Man hoppas att få möjlighet att publicera religiös litteratur: 2 500 mässböcker, 11 500 nya testamenten, 50 000 katekeser är önskemål som myndigheterna skall ta ställning till.

En delegation på 15 ledande katoliker reste i mitten av mars till Moskva för att uppvakta partichef Gorbatjov med en petition för biskop Steponavicius som sedan 1961 är förvisad från landet. Denne biskop är av allt att döma utnämnd till kardinal ”in pectu” av Johannes Paulus 11. Detta skedde i hemlighet utan ceremonier 1979. Hans person representerar det starka motståndet mot repressalier som finns i landet. Han är ordinarius för ärkestiftet Vilnius men enligt de politiska myndigheterna varken biskop eller kardinal. Påven har kallat honom ”ett exempel för de troende och en överraskning för de icke-troende”.

Sedan lång tid tillbaka har man i Litauen önskat ta emot påven vid 600-årsjubileet, något som inte förefaller möjligt. Likväl arbetar en kommitte med förberedelser för ett påvebesök – vid annat tillfälle. Kyrkoherden i Litauens största församling med 120 000 katoliker i Vilnius, kunde berätta härom vid ett besök i Wien. Påven har fått en officiell inbjudan från stiftsledningarna. Att påven själv sammankopplar ett eventuellt besök i Sovjetunionen i anslutning till 1000-årsfirandet av det så kallade Kievdopet, med en pastoralresa till Litauen tillkännagav han redan i november i fjol.

Det må bli hur som helst med spektakulära jubileumsgester från regimens sida. Kyrkan i Litauen är själv ett påtagligt vittnesbörd om uthållighet i det fördolda och mod att själv träda upp i tid och otid.

Översatt och bearbetad av Anna Maria Hodacs