Åter till Brideshead

Sommaren 1947, två år efter utgivningen av succéromanen Brideshead Revisited. The Sacred and Profane Memories of Captain Charles Ryder, besökte Evelyn Waugh Köpenhamn, Stockholm och Oslo på uppdrag av Daily Telegraph. Han fann städerna vackra, välordnade och välmående – inte minst i jämförelse med hans krigshärjade hemland – men totalt sekulariserade. För människornas fysiska välbefinnande var väl sörjt, men i det offentliga livet lyste religionen med sin frånvaro så fullständigt att de skandinaviska länderna, enligt författaren, måste beskrivas som historiskt unika såtillvida att de tycktes inte äga någon religion alls. Frågan var om de längre kunde räknas till kristenheten. Till någon del får de bitska omdömena väl tillskrivas Waughs stilkonst, men iakttagelserna är värda att notera då de på ett sällsamt sätt föregriper det publika mottagandet av Hans-Jacob Nilssons nyöversättning av Brideshead Revisited, utgiven i våras på Wahlström & Widstrands förlag. Genast ska sägas att översättningen som sådan är mycket lyckad, både smidigare och riktigare än den tidigare, låt vara att man naturligtvis kan diskutera enskilda ordval och formuleringar. Vad som varit slående i kritikernas reaktioner är emellertid oförmågan att förstå – eller överhuvudtaget uppfatta – det kristna budskap som Waugh själv såg som romanens kärna.

I förlagsreklamen presenteras Brideshead Revisited – som redan i sin första svenska översättning 1946 fick titeln En förlorad värld – som ett psykologiskt familjedrama i engelsk societetsmiljö, med den homoerotiskt laddade vänskapen mellan berättaren Charles Ryder och den excentriske Sebastian Flyte som givet centrum. I dagstidningsrecensionerna har romanen på liknande sätt karaktäriserats som en sorgesång över en aristokratisk livsstil och ett nostalgiskt återkallande av en värld av ungdom, skönhet och överflöd i mellankrigstidens privilegierade engelska överklass, strax innan denna skulle försvinna för gott. Som Johanna Koljonen konstaterar i sitt efterord brukar romanen ihågkommas för den första tredjedelen, ”Et in Arcadia ego”, vilken skildrar Charles och Sebastians ungdomstid med förföriska beskrivningar av eleganta kläder, extravaganta måltider, dyrbara viner, resor och välbärgade unga mäns bekymmersfria liv i tjugotalets Oxford och London. Resten av romanen, som berättar om Sebastians tilltagande alkoholism och försvinnande utomlands, systern Julias misslyckade äktenskap med den själlöse politikern Rex Mottram, hennes romans med Charles på slottet Brideshead under trettiotalets sista år samt till sist den åldrade markisen lord Marchmains återkomst och död, har däremot inte förmått fånga läsarna på samma sätt. Likafullt utgör de tillsammans med ramberättelsen om hur Charles återkommer till slottet under kriget romanens obestridliga huvuddel, utan vilken den första skulle förlora sin egentliga mening. Sin peripeti når berättelsen sent, i romanens slut med skildringen av lord Marchmains sista timmar och brytningen mellan Julia och Charles.

Att En förlorad värld rymmer ett kristet tema har noterats av flertalet kritiker. Vari det består och hur det ska förstås har de dock inte berört närmare. Tvärtom tycks de skygga för det: i de fall de inte uttryckligen markerar distans till en kristen läsning har de stannat i tystnad inför en andlig dramatik som uppenbarligen ter sig främmande eller obegriplig. I några fall nämns den katolska tron som exempel på de reaktionära politiska och moraliska ideal som Waugh gjorde sig berömd för och som enligt vissa kritiker skämmer hans författarskap. I likhet med Koljonen har flera förvånat sig över att en roman som enligt författaren har ett andligt ärende rymmer så överdådigt lockande skildringar av världslig lycka. Att berättelsen enligt Waugh själv handlar om ”den gudomliga nådens verkningar på en grupp sinsemellan olika men nära förbundna människor” avvisas i flera recensioner som irrelevant eller som ett senkommet tillrättaläggande från författarens sida, och oförmögna att uppfatta berättelsens teologiska innehåll har kritikerna reducerat romanen till en nostalgisk dröm om förlorad ungdom. Längst på denna punkt går Koljonen, som menar att den genom sin medryckande skildring av arkadisk skönhet och njutning i realiteten argumenterar för en ateistisk position. Om inte blind för religionens förekomst, så kan den svenska kritiken alltså beskrivas som religiöst tondöv – och på så sätt synas återspegla Waughs egen diagnos av det svenska kulturklimatet för snart 70 år sedan. Undantagen som bekräftar regeln är Joel Halldorf, som i Dagen och Expressen har satt fingret på hur okunnigheten om teologiska referensramar gör att de litterära texterna reduceras till blott bekräftelser av recensenternas egen världsbild, liksom Crister Enander, som i Tidningen Kulturen hävdat att En förlorad värld är den enda av Waughs böcker som har överlevt – och gjort det just i kraft av sitt andliga innehåll, som en stor katolsk roman i jämnhöjd med François Mauriacs och Graham Greenes främsta verk.

Är då En förlorad värld en katolsk roman? Svaret har inte varit givet. Redan när boken utkom viftades dess religiösa budskap bort som en blek apologi för kyrkans morallära, liksom arten av Waughs kristendom ifrågasattes: enligt en inflytelserik amerikansk kritiker bestod romanens egentliga religion i social karriärism och dyrkan av den engelska aristokratin. Invändningen har återkommit många gånger sedan dess, och berättelsen har avfärdats som en ”barnkammarmoralitet” utan grund i religiös erfarenhet överhuvudtaget. Uppfattningen att författaren kämpar mot sig själv då han försöker predika katolsk moral men mest av allt lyckas få läsaren att känna lust för världsliga nöjen har också varit vanlig. Den bild som dagens svenska kritiker har tecknat saknar med andra ord inte föregångare. Samtidigt råder inget tvivel om att Waugh själv såg En förlorad värld som början på något nytt i sitt författarskap. I romanen ville han berätta en allvarlig, uppbygglig historia, som gav uttryck åt hans förståelse av vad ett kristet konstnärskap innebar och visade hur Gud verkar i människors liv. Enligt författaren Andrew Davies, som skrivit manus till den senaste filmatiseringen av romanen, utgör Julias brytning med Charles berättelsens centrum, och dess budskap att lydnad mot Gud och kyrkan måste gå före mänsklig kärlek, något som han menar gör den till en katolsk roman. Den beskrivningen tål att diskuteras, och i det följande vill jag pröva en annan tolkning av vad romanens kristna budskap egentligen kan sägas vara.

I centrum för Waughs berättelse står en grupp människor med olika bakgrund och personlighet, men med det gemensamt att de längtar efter något större, efter ett sammanhang och en mening som kan ge riktning åt deras liv. Handlingen kan därmed återföras på ett augustinskt tankemönster, nämligen tanken att människan utmärks av sökandet efter lycka. Sökandet kan riktas åt olika håll, och i sin antropologi och etik skilde Augustinus mellan cupiditas, kärlek till världen, och caritas, kärlek till det högsta goda; stod det förra begreppet för ett felriktat begär till något inomvärldsligt stod det senare för älskandet av det fullkomliga – dvs. Gud – för dess egen skull. Kärlek till skapade ting behöver inte vara felaktig, men den kan i sig aldrig tillfredsställa människans innersta längtan. Det kan bara kärleken till Gud göra, vilken utgör det enda riktiga livsmålet. Frågan är alltså hur en männi­ska kan nå fram till caritas och finna sitt mål i överensstämmelse med den. Det är också den fråga som driver handlingen i Waughs roman. Det betyder inte att den är medveten för berättelsens samtliga protagonister: i något fall erkänns den aldrig, i andra tar det lång tid innan den identifieras och i flera fall försöker de undfly eller tysta den. Personerna skiljer sig också åt i hur de till sist finner svar på den, men gemensamt för dem är längtan efter det absoluta, efter Gud.

I den katolska familjen Flyte är Gud en självklar realitet. Allt ses i trons ljus, något som skiljer medlemmarna från omgivningen. Liksom flera av Graham Greenes romanpersoner delar de en känsla av utanförskap i det att de som katoliker äger en särskild kunskap som ställer krav på dem och gör livet mer komplicerat än för andra. ”Åh, det är verkligen svårt att vara katolik”, säger Sebastian och tillägger: ”Jag önskar att jag kunde tycka bättre om katoliker.” ”De är väl som de flesta andra människor”, svarar Charles, men bemöts av Sebastian: ”Nej, min käre Charles, det är just vad de inte är … De har en helt annan syn på livet; allt de tycker är viktigt skiljer sig från vad andra människor tycker.” Kyrkan företräder en annan värdeskala än omgivningen, och för bokens katoliker medför tron konflikt och smärta: som Sebastian konstaterar har den litet att göra med personlig lycka. Till skillnad från i dagens svenska offentliga diskussion, där religiös tro gärna avfärdas som en billig tröst för den som inte vågar möta livet som det är, är det hos Waugh den troende som förstår livets verkliga villkor, och därför har en börda att bära.

Skillnaderna är dock stora mellan syskonen Flyte. Den äldste brodern, Bridey, vilken som ung övervägt prästbanan men funnit sig sakna kallelsen, är och förblir kyrkotrogen katolik och får i berättelsen fylla rollen som – träaktig – sanningssägare. Detsamma gäller den yngsta systern Cordelia, vars namn anspelar på den yngsta kungadottern i Shakespeares Kung Lear och som ofta får leverera de teologiska ledtrådarna till läsaren. Hon är den som lever i störst harmoni med kyrkan, men även hon brottas med att hitta sin livsuppgift: efter att ha prövat klosterlivet finner hon sitt kall i arbetet som sjuksyster.

De två mellanbarnen, Sebastian och Julia, har en mer komplicerad relation till kyrkan och religionen. I Sebastians fall präglas förhållandet av hans fasthållande vid barndomen och dess naiva lycka, liksom av en överbeskyddande mor. Till en början försöker han döva Guds kallelse med sprit och festande, och för att undkomma familjens kvävande omsorger flyr han utomlands. Då han närapå går under i alkoholism är han mänskligt sett romanens mest tragiska person, och ytligt sett kan han tyckas offras av familjen. Faktum är dock att det är just genom sin svaghet och sjukdom som han till sist finner sin livsuppgift. Charles hittar honom vid ett tillfälle bosatt i ett enkelt hus i Nordafrika, där han trots egen sjukdom tar hand om en skadad tysk främlingslegionär vid namn Kurt. Denne utnyttjar honom, men Sebastian finner sig i det då det ger honom tillfälle att tjäna någon annan: ”Du förstår, Charles, … det är en rätt trevlig omväxling att få ta hand om någon när man själv har haft folk som har tagit hand om en hela livet. Fast det måste ju förstås vara en rätt hopplös varelse som behöver tas hand om av mig.” I romanens sista del berättas om hur dödsmärkte Sebastian lever i utkanten av ett kloster i Marocko, som extra portvakt. Han har återvänt till kyrkan, och i ett samtal med Charles i romanens slut låter Cordelia honom framstå som ett helgon, som funnit sin kallelse genom lidande: ”Ingen blir helig utan lidande. För honom har det blivit så … Det är kärlekens källa.” Om man så vill kan man uppfatta den unge Sebastians teddybjörn Aloysius som en figura för hans öde: namngiven efter ungdomens skyddshelgon, jesuiten Aloysius Gonzaga, död 23 år gammal efter att ha vårdat smittade under en pestepidemi i Rom 1591, föregriper den hans omhändertagande av Kurt, liksom den vittnar om hans behov av att själv få vårda och ge kärlek, inte bara ta emot andras.

Systern Julia söker på liknande sätt frigöra sig från familjen och kyrkan. Mot moderns vilja gifter hon sig med Rex Mottram, vilken med sin massiva världslighet framstår som den diametrala motpolen till familjen Flyte – hans samtal med en präst inför bröllopet hör till bokens komiska höjdpunkter. Äktenskapet blir olyckligt, och efter ett kortare förhållande med en annan man inleder hon en romans med Charles Ryder, vilken hon öppet lever tillsammans med på Brideshead i väntan på att bådas skilsmässor ska träda i kraft. I skildringen av Julia går det augustinska mönstret tydligast i dagen. När brodern Bridey en kväll frankt konstaterar att Julia under rådande förhållanden lever i synd utlöser kommentaren ett hysteriskt utbrott. Av många läsare har den kraftiga reaktionen uppfattats som uttryck för inlärda skuldkänslor för att hon lever i strid med kyrkans sexualmoral, men Julias ord visar att samvetskvalen går djupare, och hennes plötsligt uppvaknade syndamedvetande kan också förstås som uttryck för insikten att relationen med Charles inte är äkta, utan även den ett sätt att fly från livets egentliga mål. Att så är fallet blir tydligt vid den slutliga brytningen med honom, omedelbart efter lord Marchmains död, då hon förklarar att hon inte längre kan sätta upp ”a rival good to God’s” utan är beredd att acceptera det liv som Gud vill ge henne. Att förhållandet med Charles innebär att hon missbrukar hans tillgivenhet och använder den för att döva sin egen förtvivlan anas av Cordelias karaktäristik av kärleken mellan dem som ”thwarted” kort dessförinnan. Nilsson översätter det engelska ordet – som återkommer i romanen – med ”förspilld”, vilket kan ge intryck av att deras kärlek skulle vara obesvarad eller bortkastad, något som knappast är fallet. Waughs tanke torde snarare ha varit att kärleken mellan dem är självisk och riktad mot ett felaktigt mål – och därmed förfelad enligt Augustinus. Vad Julia ytterst söker – även om hon ännu inte är beredd att erkänna det – är det absoluta, Gud. När hon inser det tvingas hon till sist bryta förhållandet med Charles. (Inom parentes kan tilläggas att Julia i detta avseende utgör en tankeväckande parallell till Celia Coplestone i T. S. Eliots drama Cocktailpartyt, utgivet bara några år efter Waughs roman.)

Den av romanens personer som gör den längsta andliga resan är berättaren Charles Ryder, vilken under berättelsens gång förvandlas – åtminstone antydningsvis – från agnostiker till troende katolik. Uppvuxen i ett irreligiöst hem har han länge svårt att förstå familjen Flytes ständiga befattande med Gud, vilket han ända fram till markisens död ser som en psykologisk fixering vid en förlegad tradition. Flera gånger reagerar han med aggressivt ifrågasättande, exempelvis då han menar att Sebastian skulle ha varit lycklig och sluppit sin alkoholism om han varit fri från religionens inflytande, och ännu i romanens sista kapitel försöker han få den alltmer plågade Julia att medge att kyrkans lära bara är dumheter. Gradvis förändras dock hans inställning. Till en början uppfattar han Julias sorgsna sinnesstämning som mystiskt tilldragande, men efterhand börjar han ana hennes självbedrägeri. Själv vill han först inte medge att det är kärlek han söker – något dock Julia förstår – men när han väl gjort så inser han att hans sökande inte inskränker sig till mänsklig kärlek, och de steg som får honom att inse trons innebörd blir paradoxalt desamma som de som tvingar honom och Julia ifrån varandra. Ytterst söker även han det absoluta, ett faktum som skrämmer honom då det hotar hans hittillsvarande tillvaro, och Waugh liknar aningen av Guds existens vid en upptornande lavin, som bara väntar på att sätta sig i rörelse. Omvändelsen sker inte utan kamp, och det är inte orimligt att uppfatta Charles envetna motstånd mot att låta den döende markisen möta en präst som ett försvar mot hans egna tvivel på agnosticismen. Kärleken till Julia får honom emellertid att falla på knä vid lord Marchmains dödsbädd och be om Guds nåd, därmed erkännande trons verklighet också för sig själv. När han vid deras hastiga avsked kort därefter säger sig förstå varför Julia väljer att bryta med honom återkommer bilden av lavinen, nu inte längre som hot utan som faktum: ”Lavinen hade gått, bergssidan låg rensopad efter den; de sista ekona höll på att dö ut på de vita sluttningarna. Den nya snödrivan låg stilla i den tysta dalen.” När Charles väl förstår trons verklighet inträffar ett skred också i hans eget liv.

Det tydligaste tecknet på Charles konversion möter på romanens sista sidor, då han vid återkomsten till Brideshead under kriget besöker det nyöppnade kapellet, faller på knä och ber en bön, ”en mycket gammal, men för mig ny, följd av ord”. Scenen bekräftar tidigare antydningar om att han själv blivit troende. Bönen markerar också slutpunkt för det minnesarbete som hans berättande av historien om slottet och familjen Flyte utgör. Det gör att den kan kopplas till minnet som tematik: enligt Charles är hans ämne minnet, de hågkomster som är hans liv och vars återkallande utgör berättelsens huvuddel. Av kritikerna har minnestematiken inte sällan satts i samband med inflytandet från Prousts På spaning efter den tid som flytt och nostalgin som livshållning. Även här torde den närmaste inspirationskällan dock vara Augustinus, vilken i sina bekännelser för ett långt resonemang kring minnets betydelse. Där knyts människans identitet till minnet och förmågan att hålla samman förflutet, nutid och framtid, men också till hennes gudssökande: genom att återkalla det gångna i minnet kan hon urskilja sitt livs grundläggande mönster. Waughs roman kan i ljuset av det ses som en demonstration av minnandet som väg till Gud. Djupast sett blir minnet ett sätt att utröna Guds vilja, och Charles berättande sträcker sig betydligt längre än till ett nostalgiskt återupplevande av en svunnen ungdom: återkomsten till slottet igångsätter en révision du vie som får honom att se hur kärleken till Sebastian och Julia varit förelöpare till kärleken till Gud. Till romanens storhet hör att mänsklig och gudomlig kärlek inte ställs mot varandra, utan den förra får tjäna som figura eller tecken för den senare. Ytterst är det dock bara den senare som kan tillfredsställa personernas djupaste längtan.

Gemensamt för romanens huvudpersoner är att de till sist finner sin uppgift i att tjäna andra. Sebastian blir Kurts vårdare, Cordelia sjuksköterska, liksom Julia, och både Bridey och Charles tjänstgör under kriget som officerare. Valet av sysselsättning är betecknande för Waughs traditionella uppfattning av det kristna kallet, men kan nog också ses som uttryck för en beredskapsanda präglad av bokens tillkomstsituation. Berättelsen slutar med att Charles finner ny tro på uppgiften som soldat i kampen mot nazismen. I inledningen får vi veta att även hans kärleksförhållande till militärlivet – vilket fått tjäna som ersättning för Julia – har dött, och i avslutningskapitlet beskriver han sig själv som ”hemlös, barnlös, medelålders och utan kärlek”. Det nyöppnade kapellet och lampan invid sakramentsskåpet ingjuter dock nytt hopp. Den sorgliga historia som han upplevt har inte varit förgäves, och av romanens slutord framgår att det är genom den som Guds närvaro nu är synlig för soldaterna som väntar på att gå ut i strid:

”Något mycket fjärran från allt som byggherrarna hade föreställt sig har blivit resultatet av deras arbete, och av den lilla mänskliga tragedi som jag hade spelat med i – något ingen av oss hade en tanke på då: En liten röd låga – en anskrämlig lampa av hamrad koppar hade tänts igen framför ett tabernakels hamrade koppardörrar, samma låga som de gamla riddarna såg från sina gravar, som de såg släckas; nu brann den lågan igen för andra krigare, långt hemifrån, längre bort i sina hjärtan än Akko och Jerusalem. Den kunde aldrig ha tänts om det inte hade varit för byggherrarna och aktörerna i tragedin, och där fann jag den nu, brinnande på nytt bland de gamla stenarna.”

Slutorden summerar också skönhetens tematik och En förlorad värld som skildring av Charles utveckling som konstnär. Nära förknippad med kärleksrelationen med Sebastian är upptäckten av det sköna, inte minst i form av slottet Brideshead, vilket blir en första ingång till religionens värld: Charles ”omvändelse” till barocken som stil kan ses som en förelöpare till hans senare omvändelse till den kristna tron. Konsten blir dock för honom en fasad, ett sätt att hålla verkligheten på avstånd, även i förhållandet till Julia, vars djupa förtvivlan han estetiserar. Som konstnär lever han för skönheten, men han förmår inte se den som tecken för skaparens godhet och dyrkar den som ett inomvärldsligt livsmål. När han erkänner Guds existens uppenbaras dock en ny, djupare skönhet, som får honom att överge konstnärsbanan för att bli officer. Det är också den som i romanens slut får honom att finna hopp i det kapell som han på estetiska grunder tidigare hade funnit smaklöst och frånstötande.

Som roman inbjuder En förlorad värld till tolkning, och den kan läsas på många sätt. Ett sätt att göra det är att som dagtidningsrecensenterna läsa den som nostalgisk dröm, som ett längtansfullt återkallande av ett lyckligt förflutet – och intet mer. Men gör man så begränsar man synfältet, med följd att en stor del av berättelsens litterära kraft går förlorad. En helt irreligiös läsning innebär ofrånkomligen en stympning av Waughs bok, och för att förstå den måste man vara lyhörd för den kristna problematik som upptar huvudpersonerna. Men även som kristen roman kan den uppfattas på flera sätt: som en apologi för kyrkans morallära, som en berättelse om försynens makt eller som en historia om revolt och lydnad. Den tolkning jag själv finner mest givande är dock det augustinska perspektivet på människan som gudssökare: att läsa den som en vindlande skildring av människors sökande efter lycka och av hur deras kärlek letar och far för att till sist finna sitt rätta mål i Gud. Det är – tänker jag – också i detta som det katolska i romanen ligger.

Nils Ekedahl är docent i retorik och prorektor vid Södertörns högskola.