Gammalt och nytt i amerikansk kyrkoarkitektur

För bara ett årtionde sedan skulle få betraktare av den katolska arkitekturscenen ha kunnat förutspå återkomsten av de kyrkor i traditionell stil som just nu uppförs inom församlingar i hela USA. Fram till dess ansåg många inom arkitektur- och designvärlden att byggnader som är så rika på historiska detaljer som de som uppfördes före Andra Vatikankonciliet var för kostsamma för de flesta katolska kunder. Än viktigare, de ansåg att det inte gick ihop teologiskt med Andra Vatikankonciliets krav på autenticitet i varje del av den liturgiska bönen att smycka nya byggnader i äldre tiders stilar.

Alla skriver inte under på konciliets grundtankar, förstås. Och alla ser inte dess implikationer för arkitekturen på samma sätt. Vissa har dragit slutsatsen att en övernitisk tolkning av det aggiornamento som förespråkades av konciliet, tillsammans med en tendens att anse att den nya liturgin krävde nya rumsliga former, vilseledde många till att anta att det inte fanns någon plats för forna tiders konstnärliga konventioner i det nutida gudstjänstrummet. Men kyrkan behöver inte utradera alla fysiska spår av sitt förflutna för att förnya eller återuppfinna sig själv.

Under senare år har denna uppfattning tagit sig fysisk gestalt i kyrkoarkitekturen. Det är inte bara så att missnöjet med status quo har vuxit. De förväntade ändringarna av text och struktur i mässans liturgiska böner har gett upphov till ett förnyat intresse för att ersätta det senaste halvseklets, allestädes närvarande, modernistiska kyrkor med kyrkor av mer traditionellt utseende. Det är mycket möjligt att samma impuls inom kyrkan som lett till vissa återblickande förändringar i rituell praktik också ligger bakom återvändandet till traditionell arkitektur.

Beväpnade med Benedictus XVI:s jultal till kurian 2005 argumenterar förespråkarna för dessa förändringar (”nytraditionalisterna”) för att den strikt framåtblickande eller modernistiska arkitekturen, som varit förhärskande sedan konciliet, förkroppsligar en ”diskontinuitetens och brottets hermeneutik” som är skadlig för kyrkans roll som bevarare av heliga minnen.

Lyckligtvis förespråkar inte nytraditionalisterna någon en-storlek-passar-alla-lösning för att förvandla liturgins fysiska omgivning till en tidigare version av sig själv. Denna poäng illustreras bäst av två exempel, varav det första är en modifiering av den konciliära modellen, det andra ett avsteg från densamma.

St. Michael church

Målet för församlingsborna i St. Michael church i Wheaton, Illinois, efter branden 2002, var att uppföra en ny, symboliskt mer kraftfull byggnad, som de hoppades skulle vara ”en omisskännlig katolsk kyrka”. Stödda av arkitekturfirman Ruck/Pate från Barrington Illinois, och med en budget som var lika väl tilltagen som ambitionerna, lyckades församlingen till år 2006 uppföra en kyrka som sammanför principerna för en sund liturgisk teologi med en önskan om något ädlare än den typiska ”gipsskivekyrkan”. Designen möjliggör församlingens synliga enhet och deltagande i de skiftande sätt som Kristus framträder på samt den latenta närvaron av dopet i varje sakramental handling.

I sin utformning är gudstjänstens huvudsakliga inramning välbekant: ett solfjäderformat rum omgivet av utrymmen för andakt och sociala aktiviteter. En stor dopgrav på samma axel som altaret dominerar rummets ingång, inte långt från två identiska biktkapell.

Byggnaden utmärks av det sätt på vilket den övre delen av rummet har konstruerats för att ge intryck av ett avlångt rum som avslutas med en halvvälvd absid – en typ av kyrka som den katolska arkitekturhistorien är fylld av. Till detta har lagts dekorativt fackverk och detaljer av olikfärgat trä och marmor som ger interiören en viss känsla av rikedom. Byggnadens exteriör består av tegelsten och gjutna fasadstenar som efterliknar natursten, vilket för tankarna till de tider då kyrkorna utmärktes av sin beständighet. Byggnadens kyrkliga identitet förstärks av fönster och dörromfattningar i gotisk stil samt av ett imponerande kyrktorn.

St. John Neumann church

Liknande detaljer utmärker också den yttre formen hos St. John Neumann church i Farragut, Tennessee, från 2008. Denna är inspirerad av Normandiets romanska kyrkor. Från kyrkkroppens rejäla stenar till takets terrakottabeläggning förkroppsligar St. John Neumann church den rotfasthet, styrka och varaktighet som dess arkitekt och församling tillskriver själva den katolska kristendomen. Än mer slående än byggandens monumentalitet är dock kanske ändå det faktum att den är korsformad – en rumslig utformning som varit i stort sett frånvarande från liturgisk design sedan Andra Vatikankonciliet på grund av att denna rumsform medför att församlingen inte kan sitta samlad. I detta fall upplevs dock långskeppets dämpade utsträckning, liksom den klara uppdelningen mellan områden för lekmannafunktioner respektive kleresiets funktioner, vara helt i linje med den övergripande inriktningen mot formalitet.

Det inre förhöjs av glasmålningar och av murade detaljer, liksom av den typ av fristående statyer som troligen väcker ungdomsminnen till liv hos några av de äldre besökarna.

Nästan som för att understryka avstegen från standardmallen för postkonciliär kyrkobyggnation placeras musikerna enligt designens tanke på en gammaldags körläktare i mittskeppets bakre del, i stället för på en plats som är mer integrerad med församlingen. Utformningen ger inte heller utrymme för någon dopgrav avsedd för vuxna.

Kyrkan bryter också mot det vitt spridda bruket att placera tabernaklet på något annat ställe än i hjärtat av helgedomen (tydliga regler för detta har fastställts av den amerikanska biskopskonferensen). I St. John Neumann’s church blir det invigda sakramentet väl synligt bakom altaret, där det är dubbelt skyddat av såväl ett metalltabernakel som ett ciborium av marmor.

Huruvida detta är kompromisser, förvillelser eller de första frukterna av en fullskalig ”rörelse” inom amerikansk, katolsk kyrkodesign återstår att se. Men kyrkoarkitektur ställer alltid frågan: vad är en kyrka? Är den ett tempel i vilket Gud bor? Ett tält i vilket ett pilgrimsfolk samlas? Eller många andra saker? Och hur ser en kyrka efter Andra Vatikankonciliet ut om svaret är ”båda” eller någon variant på temat ”alla dessa”?

Översättning: Erik Åkerlund

Artikeln var ursprungligen publicerad i America Magazine den 28 maj 2012.

Michael E. Desanctis är liturgisk designkonsult, verksam vid Gannon University, Erie, Pennsylvania.