av LAPO LAPPIN
Den engelske filosofen Philip Goff är inte den som skyggar för att hysa uppfattningar som, vid första anblicken, kan tyckas märkliga. Goff är exempelvis övertygad om att allting – från encelliga organismer till atomer, elektroner, kvarkar eller vad som nu skulle vara materiens minsta beståndsdelar – innehar någon form av medvetande. Atomer upplever världen, enligt Goff. Visserligen på ett vagt och luddigt sätt, en dunkel föraning av det vi kallar för medvetenheten. Men ändå medvetande, i någon bemärkelse.
Mer eller mindre tack vare Goffs outtröttliga filosofiska engagemang har denna position gått från att betraktas som ren galenskap till en mer eller mindre seriös och rumsren hållning, som har fått namnet panpsykism. År 2019 skrev Goff ett populärvetenskapligt försvar för panpsykismen, Galileo’s Error som blev en succé inom och utanför akademin. Den väl ansedda tidskriften Journal of Consciousness Studies publicerade till och med ett specialnummer med samlade reaktioner på verket, författade av ledande filosofer, fysiker och teologer. Den har nu översatts till svenska av Lisa Sjösten, utgiven av Fri Tanke förlag.
Galileos misstag har två huvudsyften. Den första är att vara en tillgänglig inledning till medvetandefilosofin, medan den andra är att övertyga läsaren att den bästa hållningen inom landskapet som presenterats är just panpsykismen. Boken utmärker sig bland dylika verk genom Goffs klara och pedagogiska stil och utgör en av de bästa inledningarna till medvetandefilosofin. Den råkar också innehålla en av de mest tillgängliga förklaringarna av kvantfysiken i populärvetenskaplig litteratur.
Samtidigt är Goffs bok också högst personlig. Läsaren ges en inblick i Goffs studentår. Valet för en filosof intresserad av medvetandets gåta stod mellan två ytterpunkter: materialismen (det vill säga uppfattningen att medvetandet helt och hållet kan förklaras med hänvisning till materiella processer) och dualismen (synen att medvetande utgörs av ett annat ”stoff” och är således helt skild från materien). Det sistnämnda förknippade Goff med sin katolska uppväxt, personifierad av en drakonisk mormor. Det självklara valet var därför materialismen, som då var den allenarådande ortodoxin.
Så småningom insåg Goff att materialismen medförde vissa svårsmälta konsekvenser. I dess mest hårdföra form menar materialismen att medvetna erfarenheter helt enkelt inte finns, eftersom de inte passar in i den naturvetenskapliga beskrivningen av världen. Materialismen beskriver världen utifrån ett ”tredjepersonperspektiv”, med hänvisning till materiella processer som förklaras av vetenskapen. Men medvetandet är på ett grundläggande sätt ett ”förstapersonperspektiv”, det finns någon som erfar, som inte fångas av objektiva beskrivningar i tredje person. Därför mynnar materialismen ut i en förnekelse av medvetandets existens; det är bara ett hjärnspöke, utan förankring i den riktiga världen.
Men den unge Goff var ganska säker på att åtminstone hans eget medvetande inte var blott en illusion. Han blev snarare desillusionerad av materialismen och lämnade den akademiska filosofin helt och hållet bakom sig.
I en tillbakablick inser Goff att denna desillusion inte berodde på en brist på fantasi från hans sida. Det Goff upplevde i sitt eget liv var egentligen ett låst läge som har dominerat filosofin sedan Galileos dagar. ”Misstaget” som ger boken sitt namn är Galileos åtskiljande av det kvantitativa (den fysiska världen, som kan beskrivas matematiskt och geometriskt) från det kvalitativa (våra medvetna upplevelser av färg, lukt, ljud, känsel). Galileo verkar mena att det finns en hierarki mellan dessa två: matematiken är det allra verkligaste, medan våra upplevelser är sekundära, de finns endast i vårt huvud. Världen i sig själv innehåller inga färger, lukter eller ljud. De är subjektiva kategorier vi pådyvlar världen.
Skillnaden mellan objektiva och subjektiva egenskaper, menar Goff, ger upphov till det drastiska valet mellan dualism och materialism. Dualismen köper Galileos uppdelning helt och hållet. Den delar upp världen i två olika sfärer: dels den materiella, mätbara, matematiska verkligheten, dels den själsliga, subjektiva verkligheten. Materialismen är likaså fast i Galileos tankebanor, förutom att den tillägger att den subjektiva delen av verkligheten inte finns. Allt kan malas ned till de minsta materiella beståndsdelarna.
Utvägen ur denna dikotomi uppenbarades för den unge Goff när han läste filosofen Thomas Nagels essä om panpsykismen, något som över huvud taget inte diskuterades på hans filosofiutbildning. Då såg Goff en glimt av ett sätt att återförena de två sidorna av verkligheten som hade dragits isär av Galileo. Panpsykismen anser att allting som finns består av en fysisk och en psykisk del. Medvetande finns strött över hela kosmos.
En nackdel med boken och den personliga ansatsen som präglar berättandet är att läsaren kan få intrycket av att panpsykism är något Goff och hans kollegor har kommit på. I själva verket har panpsykismen varit en liten men livlig underström i den västerländska filosofin sedan dess gryning. Västerlandets allra första filosof, greken Thales, verkar ha varit panpsykist, liksom Pythagoras och hans krets, ända fram till knappast obetydliga gestalter som Leibniz och Spinoza. Ironiskt nog så var panpsykismen en populär uppfattning just kring Galileos dagar, under den italienska renässansen.
Trots den ibland bristande historieskrivningen, och ett alldeles för raskt avfärdande av dualismen som seriös filosofisk hållning, är Galileos misstag ett förtjänstfullt verk. Men kanske allra viktigast är den ett tecken i tiden. Bokens genomslag tyder på att den materialistiska konsensus som har dominerat det senaste århundradet håller på att lösas upp, och spännande möjligheter är än en gång på tapeten.
Lapo Lappin är fil. kand. vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 5/2022, s. 67–68.