av GERT-OVE FRIDLUND
Jean-Claude Grumberg, född 1939, hör till Frankrikes mest kritikerrosade författare. Han är samtidigt väl omtyckt hos läsare, kanske speciellt under senare år. En stor del av hans produktion består av pjäser och barnböcker. På svenska har Grumberg uppmärksammats huvudsakligen som dramatiker och han har även spelats i vårt land. Författarskapet inrymmer även romaner. Jacqueline, Jacqueline tilldelades i fjol Le Mondes stora litteraturpris – någon svensk översättning är ännu ej aviserad av förlaget. Däremot föreligger nu Det dyrbaraste lilla fyndet (fransk utgivning år 2019) i utomordentligt stilsäker språkdräkt av Ervin Rosenberg. Det är en i hemlandet väl omskriven och dubbelt prisbelönad kortroman.
Handlingen är förlagd till andra världskriget. Läsaren möter till en början en skogshuggarhustru som varje morgon går för att se godståget passera genom bygden. Hennes skogspromenad väcker tröst och lindring i ett liv som annars präglas av hunger och nöd. Okunnig om tågets last blickar hon förväntansfullt upp mot de enkla trävagnarna. När små papperslappar singlar ut genom vagnarnas luftgaller önskar kvinnan att hon kunde läsa.
Plötsligt en dag kastas ett spädbarn ut från tåget. Den barnlösa gumman tar byltet till sig som en gåva, och litet senare gläds även maken över detta fynd. Snart sprids emellertid onda rykten i bygden om barnets existens. Objudna gäster finner stigen till skogshuggarparets hydda. Milismän och angivare söker sig belöning. När inkräktarna hotar barnet försvarar sig skogshuggaren med en yxa.
Barnets härkomst får sin förklaring i bokens parallellhandling, där en judisk lägerfånge under transport till okänd ort i förtvivlan offrat ett av sina barn. Efter skilsmässa och svåra lidanden överlever mannen Förintelsen och råkar sedan av en händelse sitt förlorade barn.
Ungefär där avklingar denna gripande kortroman, som trots en dyster inramning rymmer en stundtals ljus och rofylld atmosfär. Samtidigt finns ett ledigt tilltal till läsaren. Ibland bryts dock stillheten. Författaren påminner om kriget, mörkret, deportationerna, offren. Dessa passager bildar skarpa kontraster i texten, även om själva kriget avtecknas på avstånd – numrerade godsvagnar genom skogen, kanonsalvor i fjärran, byar i ruiner.
Boken rymmer onekligen en säregen blandning av ljus och mörker. På motsvarande sätt varieras en mild och distanserad sagoton med högt artikulerad vrede. Dessa skiftningar bär ingenting konstlat – och de syftar aldrig till att skapa litterära effekter. Växlingarna speglar snarare ett verkligt skeende under en mörk tid där hopp blandas med förtvivlan och där också okunnigheten spelar stor roll. Till hoppet knyter författaren gärna frågor kring motstånd och befrielse. Den judiske fången, bokens egentlige huvudperson, bär inom sig ”ett dåraktigt och vilt frö” som uttryck för sitt motstånd. Han hör till överlevarna. Lika tydligt framträder ödet för det stora flertalet, helhetsbilden: ”I de plomberade vagnarna låg mänskligheten för döden. Och mänskligheten låtsades vara ovetande om det. […] Ingen hörde de deporterades skrik, mödrarnas gråt som blandade sig med de gamlas rosslingar, de troendes böner och jämranden och fasans skrik från barn som skilts från sina redan gasade föräldrar.”
Att bokens grundton ändå andas tillförsikt beror kanske på den lindring som det utsagda skänker – författaren vågar ta orden i mun. Sagodräkten skymmer aldrig vad han vill ha sagt. Kanske är det så att den snarare förstärker hans ärende. Jean-Claude Grumberg lyfter fram ett väsentligt ärende. Han är också tragiskt förbunden med det historiska skede som aktualiseras. Nästan hela hans judiska familj utplånades av Förintelsen.
Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, Örebro.
Ur Signum nr 5/2022, s. 68–70.