Att bekämpa fattigdom är att bygga fred

I den katolska kyrkan är den första januari av tradition ägnad åt världsfreden. Påven vänder sig på nyårsdagen med sitt budskap om fred till hela världen och han håller också ett tal till den diplomatiska kåren vid Vatikanen. I år var temat ”Att bygga fred genom att bekämpa fattigdom”. Här följer några utdrag från 2009 års fredsbudskap.

”Att bekämpa fattigdomen innebär i det här sammanhanget att man måste ta hänsyn till det komplexa fenomen som brukar kallas globalisering. Det krävs ur metodo-logisk synvinkel eftersom det nära ansluter till de rön som ekonomer och sociologer gjort i sin forskning om olika aspekter av fattigdomen. Att hänvisa till globaliseringen innefattar med nödvändighet också mora-liska och andliga aspekter och dessutom att man inspirerar till att klart beakta att de fattiga tillsammans med alla omfattas av en gudomlig plan, nämligen kallelsen att bilda en enda familj i vilken alla – enskilda människor, folk och nationer – ska åstadkomma sådana förhållanden som grundas på prin-ciperna om broderskap och ansvar.

I detta perspektiv visar det sig nödvändigt att ha en klar och differentierad uppfattning om vad fattigdom innebär. Om fattigdom endast skulle vara förknippat med det materiella vore samhällsvetarnas verksamhet som ju förser oss med utmärkta kvantitativa data fullständigt nog. Vi vet emellertid att det existerar kategorier av fattigdom som inte hör ihop med det materiella och som inte är en direkt och automatiskt följd av materiell nöd. Vi vet att det i välfärdssamhällen och i högt utvecklade samhällen förekommer fenomen som marginalisering och en fattigdom i fråga om relationer, moral och andlighet. Det förekommer att människor saknar en inre orienteringsförmåga, och trots att de lever i ekonomisk välfärd lider de av olika slags umbäranden. Jag tänker dels på det som brukar betecknas som ’moralisk underutveckling’, dels också på de negativa följderna av ’överutveckling’.”

Påven tar därpå upp en rad olika aspekter av fattigdomen. Till dessa hör uppfattningen om att den ofta ses som en följd av demografiska förändringar. Här påpekar påven hur komplexa relationerna mellan befolkningstillväxt och fattigdom i själva verket är.

En viktig orsak till fattigdomen i världen är att pandemiska sjukdomar som mala-ria, tuberkulos och aids tillåts härja i den fattiga delen av världen. För att motverka sådana sjukdomar bland fattiga människor måste alla få tillgång till basal hälsovård. Här krävs också ”ansträngningar av den medicinska forskningen och förnyade behandlingsmetoder liksom, när så behövs, en flexibel tillämpning av de internationella reglerna för att skydda intellektuell egendom”.

Nästan hälften av dem som lever i absolut fattigdom är barn. ”Att ta barnens parti när det handlar om fattigdom innebär att prioritera det som är mest angeläget för dem, t.ex. mödravård, utbildning, tillgång till vaccin, hälsovård och dricksvatten, skydd av miljön och framför allt ett försvar av familjen och stabila relationer inom den.”

Påven nämner också nedrustning som ett viktigt sätt att bekämpa fattigdomen. Att frigöra resurser från militärutgifter och satsa på att lösa konflikter skulle kunna innebära att insparade medel kunde öronmärkas för utvecklingsprojekt för att bistå de fattigaste. Om matkrisen säger påven att den inte så mycket beror på bristen på föda utan snarare på svårigheten för vissa att få tillgång till födan och på olika former av spekulation.

”Ett av de bästa sätten för att skapa fred är att verka för en globalisering med målet att alla människor ska utgöra en enda stor familj. För att hålla styr på globaliseringen krävs en stark global solidaritet rika och fattiga länder emellan liksom också inom de enskilda länderna även om dessa är rika. Det är nödvändigt med en ’gemensam etikkodex’. Det räcker inte med regler som bara har karaktären av konventioner utan reglerna måste vara förankrade i naturrätten, den rätt som Skaparen skrivit in i varje männi-skas samvete (jfr Rom 2:14–15). Känner inte var och en av oss i sitt innersta kallelsen att ge sitt bidrag till det allmänna bästa och till fred i samhället? Globaliseringen undanröjer vissa hinder, men det innebär inte att inte nya kan resas; den för folken närmare varandra, men närhet i tid och rum leder inte automatiskt till de villkor som krävs för en sann och äkta gemensam fred. Marginaliseringen av de fattiga på vår planet kan bara upphöra om man finner effektiva medel till befrielse i globaliseringens namn, om alla människor personligen känner stynget av den orättfärdighet som finns i världen och de kränkningar av mänskliga rättigheter som hör ihop härmed. ’Kyrkan som är ett tecken och ett verktyg för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet’ vill alltjämt bidra till att orättfärdighet och missförstånd be-tvingas och att man på så sätt lyckas bygga en fredligare och mer solidarisk värld” (Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, 1).

”Ofta tar man bara hänsyn till de yttre och praktiska orsakerna till fattigdom utan att tränga in i de skikt som döljer sig i männi-skans hjärta till exempel girighet och trångsynthet. De problem som uppstår med utvecklingshjälp och internationellt samarbete behandlas ofta som rent tekniska frågor som uppstått i den strukturella planeringen, i bokföringen och i den ekonomiska redovisningen utan an man verkligen inbegriper människan. Att bekämpa fattigdom är en uppgift för män och kvinnor som i grund och botten själva praktiserar medmänsklighet och som är kapabla att visa enskilda personer, familjer och samhällen vägen till en autentisk mänsklig utveckling.”

Benedictus XVI hänvisar i sitt tal till sina föregångare: ”I encyklikan Centesimus annus (Människans välfärd) hävdar Johannes Paulus II det nödvändiga i att man ’upphör att betrakta jordens fattiga – människor och folk – som en börda, som oönskade människor som gör anspråk på att konsumera vad andra har producerat’. De fattiga, skriver han, ’ber om rättigheten att dela de materiella tillgångarna och att göra ett gott bruk av sin arbetsförmåga, så att en värld kan skapas som medför större rättvisa och välstånd för alla’. I dagens globaliserade värld blir det allt mer uppenbart att fred endast kan byggas om alla försäkras en möjlighet till rimlig tillväxt, därför att förr eller senare måste den förvrängning som skapas av orättvisa system betalas av var och en.”

”Kyrkans sociallära har alltid vinnlagt sig om de fattiga. På den tid då encyklikan Rerum novarum skrevs (1891) identifierades de fattiga främst med arbetarna i det nya industrisamhället. I Pius XI:s, Pius XII:s, Johannes XXIII:s, Paulus VI:s och Johannes Paulus II:s sociala undervisning har gradvis nya former av fattigdom framställts allt eftersom vidden av den sociala frågan ökat och fått globala proportioner.

Detta vidgade perspektiv på den sociala frågan ska inte bara ses kvantitativt, utan det innebär också en kvalitativ fördjupning i fråga om människan och den mänskliga familjens behov. Alltså visar kyrkan då hon uppmärksamt följer upp de aktuella feno-men som rör globaliseringen och dess inverkan på olika typer av mänsklig fattigdom att de nya aspekterna på den sociala frågan inte bara rör den geografiska utvidgningen utan att de också har en djupare innebörd eftersom de berör människans identitet och hennes relation till Gud. Det hör till sociallärans principer att klargöra sammanhangen mellan fattigdom och globalisering och att hjälpa till att ge vägledning för att skapa fred.”

”’Var och en ska utan att tveka bidra med det som han eller hon förmår’, skrev Leo XIII 1891, och han tillfogade: ’När det gäller kyrkan kommer hon aldrig och absolut inte att upphöra med sitt verk.’ Denna insikt bär kyrkan med sig också idag i inställningen till de fattiga. Hon ser Kristus i dem och hon hör alltjämt i sitt hjärta ekot av fredsfurstens ord till apostlarna: ’Vos date illis manducare – ge dem något att äta, ni själva’ (Luk 9:13). Kyrkan vill vara trogen den uppmaningen från sin Herre och vill därför aldrig försumma att försäkra hela den mänskliga familjen sitt stöd för impulser som leder till en kreativ solidaritet, inte bara av att ge ut av sitt överflöd utan framför allt stöd till en livsstil, en modell för produktion och konsumtion för att förändra de låsta maktstrukturer som härskar i samhället idag. Därför vänder jag mig nu vid början av det nya året till alla Kristi lärjungar och också till alla människor av god vilja med en vädjande inbjudan att öppna hjärtat för de fattigas behov och göra allt som låter sig göras för att hjälpa dem. Obestridligt sant är nämligen axiomet: Att bekämpa fattigdomen innebär att skapa fred.”