Klart underkända – en kritisk läsning av läroböcker i religionskunskap

Min avsikt är att granska en genre, inte ett antal separata läroböcker i religionskunskap. Det innebär att jag söker de gemensamma dragen, inte varje boks särskilda karaktär. Ibland görs jämförelser med en kemibok för att öka synskärpan.

Tre viktiga mål för grundskolans religionsundervisning är: 1. att eleverna ska fördjupa sina kunskaper om kristendomen och de övriga stora världsreligionerna och om religiösa föreställningar från andra religioner; 2. att eleverna ska fördjupa sin förståelse och respekt för andra människors ställningstaganden i religiösa och etiska frågor; 3. att eleverna ska förstå hur det svenska samhället har påverkats av Bibeln och kristen tro. Artikeln bygger på en läsning av läroböcker i religionskunskap för grundskolans senare årskurser och har till syfte att undersöka hur de, på olika sätt, försöker uppfylla dessa mål.

Att fördjupa sin kunskap

En viktig karaktär hos en lärobok, kanske den viktigaste, är den betoning som ges åt olika aspekter av ämnet eftersom det kommer att styra elevernas uppfattning om vad det handlar om. Fem framställningar av religioner dominerar:

1. Tron framställs som svar på teoretiska frågor om människan och naturen. Intellektualiseringen är mycket markant i alla böckerna. Tron beskrivs ofta som ett antal påståenden som de troende betraktar som sanna. Många böcker börjar till exempel med att ställa kristen skapelsetro mot astronomins framställning av Big Bang.

2. Religionen som beteende framhålls i beskrivningar av hur människor bär sig åt i kyrkor och tempel, hur de klär sig, vad de får och inte får göra … Den här aspekten blir speciellt framträdande eftersom handlingarna ofta inte sätts in i något sammanhang, som exempelvis när dopet beskrivs utan koppling till död och uppståndelse eller när afrikansk så kallad förfädersdyrkan inte relateras till ett övergripande dynamiskt kraftbegrepp. Det handlar just om observerbara beteenden; det är inte riter som beskrivs, eftersom dessa även innehåller existentiella sidor vilka sällan visas fram i texten.

3. Religionen framstår som en samling berättelser, som när Gamla testamentet presenteras på många långa sidor eller egentligen: det görs ett referat om vad som står i Gamla testamentet. På ungefär samma sätt presenteras Nya testamentet som om det vore en krönika. Det är innehållet, inte innebörden av berättelserna som presenteras. Ett annat exempel är hur man berättar de antika religionernas myter utan att sätta in dem i något sak-ralt sammanhang. Texternas betydelse för de troendes enskilda eller kollektiva andliga liv får inte mycket utrymme; inte heller deras rituella betydelse och användning. På så sätt, lösryckta ur sitt sammanhang, blir texterna rätt och slätt ett slags sagor.

4. Religionen som historiskt fenomen betonas framförallt i framställningen av den europeiska situationen.

5. Religionen som ett underligt fenomen är en tydlig aspekt i många böcker och får ett eget avsnitt längre fram.

De existentiella aspekterna av tro får en undanskymd roll i texterna. Religionen som livshållning får en plats i samband med etiska frågor och i de intervjuer med troende som förekommer i några böcker. Dessa intervjuer är också nästan de enda sammanhang där man framställer religionen som en relation med den helige eller det heliga. Religionen som mysterium framställs bara i två böcker och då endast i samband med kristen tro.

Vart tog religionsvetenskapen vägen?

Vissa författare tycks vara osäkra på vad deras eget ämne handlar om. Det går visserligen inte att göra en generell definition av religion men nog har man väl kommit långt utanför gränserna när man på tal om anonym religiositet skriver: ”Undersökningar visar att svenskar tror på ’religiösa’ ting som inte hör hemma inom kristendomen. Fyra av tio ungdomar tror att rymdvarelser besöker jorden då och då.”

Generellt präglas läroböckerna alltså inte av ett existentiellt perspektiv. Det är bara två böcker som står för ett sådant. En strävar konsekvent efter att göra rättvisa åt religionen som livsinnehåll och livsform. Som en motvikt mot de andra böckernas intellektualisering hävdas det till exempel att det som kännetecknar en religiös människa inte är vad hon tror utan att hon tror och att tro inte är en fråga om att anta eller hålla för sant utan att det handlar om att lita på något. En annan bok beskriver religionen som en avspegling av samhället men gör (i alla fall när det gäller kristen tro) en öppning mot mysteriet:

För en varmt kristen är Jesus Kristus den person som ingrep och räddade livet på just honom/henne. Den kanske kan känna en värme bara vid tanken på detta ’Han dog för min skull’. Den värmen är en kraft som den troende har med sig i livet. Den kraften tog inte slut i och med Jesus död på korset. Jesus lever.

Två (!) böcker har någon form av konsekvent religionsvetenskaplig referensram som präglar framställningen. I det ena fallet rör det sig om en tematisk struktur som läggs på samtliga religioner. Det ger en insikt om vilka dimensioner vetenskapen använt sig av för att studera och jämföra religioner, men på bekostnad av respektive religions egenart. Exempelvis låter sig knappast taoismen och judendomen pressas in i samma begreppsstruktur utan att förlora sina respektive karaktärer. Den andra boken anlägger ett socialt-ekonomiskt synsätt som gör en koppling mellan livsvillkor och tro. Där analyseras bland annat hur jägarfolks respektive boskapsskötares religion formas i samklang med näringsfånget, hur den mosaiska religionen påverkats av politiska skeenden som fångenskapen i Babylon etc. Framställningen är inte helt konsekvent genomförd men ger ändå en glimt av hur religionsvetenskapligt tänkande kan se ut.

Att se med etnografens ögon

Det görs alltså i dessa böcker inte många försök att skildra religionerna som religioner. I stället dominerar ett slags etnografisk inriktning. Läsaren står som främling och betraktar mer eller mindre underliga kulturer. Undervisningen svarar på frågor av typen ”Vad gör dom?” Ibland ges något slags förklaring, ofta inte. ”I vissa synagogor sitter kvinnorna för sig och männen för sig. I andra synagogor kan män och kvinnor sitta tillsammans.” Sammanhanget saknas ofta och någon annan inbjudan till förståelse görs sällan. Den etnografiska inriktningen är påtaglig även när det gäller de kristna kyrkorna. Många av böckerna beskriver noggrant hur de kristna beter sig. Ofta får man en redogörelse för hur gudstjänster går till i olika trossamfund. Någon gång ges också en tolkning av vad de troende läser in i ritualen men mest är det beteenden som relateras. Detaljer, ibland helt irrelevanta, får stort utrymme, som i detta avsnitt om bikten: ”Det är också vanligt att präster ger ett antal böner som bot t.ex. sju Ave Maria och två Fader vår.” Biktens relation till kyrkan och avlösningens betydelse för katolikers etiska välbefinnande nämns däremot inte. I enlighet med traditionell etnografi är bildmaterialet överflödande. Bilder av riter och artefakter finns på nästan varje sida. Oftast väl valda, ibland öppnar de även för nya perspektiv. Tyvärr används de sällan till att analysera fenomen eller föra framställningen framåt utan får nöja sig med en illustrerande funktion.

Banalt och infantilt

Det är inte ovanligt att religionskunskapen som läroämne banaliseras, ibland i form av rent absurda frågeställningar: ”I vår kultur bygger religionen främst på att man tror på något. I Indien och Sydostasien handlar religion lika mycket om att man gör något. Vilket tycker du är mest religiöst – att tro eller att göra?” I en annan bok ställs, efter en kort genomgång av ”tro och vetande”, diskussionsuppgiften: ”Kan man ha en religiös tro och samtidigt stödja den moderna vetenskapens resultat? Motivera ditt svar.” En sådan fråga ger eleverna intryck av att religionernas och religionsvetenskapens frågeställningar antingen handlar om åsikter eller att de ligger på den nivån att man kan ta saklig ställning till dem utan några egentliga förkunskaper. Samma intryck ger följande uppgift: ”Skulle Gud kunna kallas hon? Varför? Varför inte?” Översätt frågetekniken till ett annat ämne så blir det tydligt. Anta att man i fysiken gick igenom relativitetsteorin på två sidor och kvantmekaniken på två varefter man ställer frågan: ”Kan man samtidigt använda dessa två teorier för att beskriva världen? Motivera ditt svar.” Denna typ av frågeställningar är tyvärr inte alls ovanlig i de granskade religionsböckerna.

Inom Zenbuddhismen ska man genom meditation komma fram till meningen med livet. En form av meditation innebär att den som mediterar sitter med benen i kors, rak i ryggen och med händerna vilande i knät. Medan man mediterar ska man också tänka på sin andning och var man fäster blicken. Målet är att nå upplysning, som på japanska kallas satori.

Kemibokens språk är torrt, lite stampigt och faktaspäckat. Allt sätts in i ett teoretiskt sammanhang så att man ofta måste göra halt och fundera över sammanhangen. Så är det inte i religionsböckerna. Språket flyter lätt och okomplicerat. Däremot är informationstätheten inte hög. Det är som om författarna i första hand ser sig som berättare och inte förmedlare av kunskap. Den teoretiska nivån är vanligtvis låg. Det är sällan man behöver stanna upp och fundera över vad författaren menar. Och när det inträffar beror det vanligen på att texten faktiskt är obegriplig. Ofta verkar det handla om rent slarv som i det inledande citatet om zenbuddhismen. Ibland verkar det däremot som att författarna själva inte begriper fenomenen. En bok skriver:

Idag finns ny schamanism. På kurser får man lära sig att trumma. Under det tillstånd man försätts i ska man göra en resa till en övre eller en undre värld. Man skapar bilder i sitt huvud, visualiserar, hur det går till. Tanken skapar ett hål i marken och så glider man ner. Där nere kan man möta sitt kraftdjur och få vishet.

Kemiboken presenterar kalla fakta och kemisk logik. Religionskunskap är inte kemi men böckerna är i alldeles för hög grad berättande. Analys och teoretiserande får inte stor plats. Vissa försök till analys görs, ofta rudimentära, några av dem är rent menlösa: ”Lärjungarna var säkert övertygade om att Jesus var Messias och att han hade återuppstått från de döda. Det är själva grunden för den kristna tron. Andra tror inte på detta och många människor känner sig osäkra.” Det vanliga är att när frågor diskuteras så är det i form av enkla ifrågasättanden, nästan aldrig problematisering. ”Läs Jesus släkttavla. Kan den stämma?” Den här tendensen finns i många av elevuppgifterna. ”Muslimerna hävdar att kvinnornas slöja ger dem frihet. Håller du med om denna uppfattning?” är en ganska typisk uppgift (en skicklig lärare kan naturligtvis utvinna mycket ur denna frågeställning – men en sådan pedagog behöver väl inga färdiggjorda elevuppgifter). Frånvaron av teoribas gör det också svårt att orientera sig i stoffet. Som elev kan det inte vara lätt att identifiera det viktiga i böckernas blandning av väsentlig och oväsentlig information.

Slumpmässigt faktaurval

Som sig bör får man i de flesta böcker en god överblick över de olika religionernas karaktäristika, i varje fall vad gäller beteende och intellektuellt innehåll, men mer eller mindre väsentliga detaljer tar stor plats. Urvalet av fakta verkar slumpmässigt. Citatet om zenbuddhism ger exempel även på det: meditationens kroppsställningar får en grundlig beskrivning medan begreppet ’koan’ inte nämns. I framställningen av Tanach (som kallas ”Gamla testamentet”) följer i många böcker berättelse på berättelse utan att sättas in i någon helhet. Vad har man för glädje av att känna till dessa berättelser om man inte vet vad syftet är med att de berättas, hur de avspeglas i synagogans gudstjänst, hur de inspirerar och ger modeller för liv och gärning och att de i själva verket handlar om hur Gud styr historien? Det är som om kemiboken skulle ange antalet elektroner i varje grundämne utan att nämna hur det påverkar deras egenskaper. Tom kunskap med andra ord. Några böcker behandlar antika religioner. Möjligen vill man därmed visa på den europeiska civilisationens rötter. Men varför väljer man i så fall att berätta de officiella myterna, som visserligen lämnat spår i konst och litteratur men knappast spelat någon roll i utvecklingen, medan man utelämnar Pythagoras talmystik som avspeglar (och kanske grundlägger) vår kulturs höga värdering av matematiken. Och vart har frågan om människans kamp mot ett till synes oundvikligt öde tagit vägen? Den är ju fortfarande högaktuell. Berättelsen om Antigone har mycket större relevans för nutidens människor än Venus födelse och Zeus erotiska äventyr. Den är dessutom spännande!

Okunnigheten utbredd

Naturligtvis är det allra mesta korrekt men felfrekvensen är hög. Syftet med zenmeditation är till exempel inte att komma fram till meningen med livet. Är det slarv eller etnocentrism som gör att många avsnitt om judendomen inte benämner den heliga skriften Tanach (eller åtminstone Torah) utan använder den kristna beteckningen ’Gamla testamentet’? Eller är det så att man inte riktigt förstår att det namnet är inadekvat eller rent av en styggelse för en mosaisk trosbekännare? Okunnighet verkar mest rimlig som förklaring till påståendet att: ”I dag är Israel ett judiskt land med samma judiska religion som på Jesu tid. Mycket få människor tror på Jesus och är kristna.” Författarna är troligen inte medvetna om att där bor många palestinier som härleder sin kristna tro till förfädernas personliga möte med Jesus. Följande citat om den apostoliska trosbekännelsen tycks snarast vittna om förvirring: ”Där står att Gud är treenig, vilket betyder att han är världens skapare och visar sig som en helig ande.” Dessvärre är det inte bara detaljer som blir fel utan även hela sammanhang. En författare skriver: ”Den religiösa människan tror också på en värld för själar och andar. Den vill hon tillhöra.” I andra böcker får man veta att feminismen är en livsåskådning som kan ge mening åt tillvaron och att tungotal är detsamma som ”att tala osammanhängande”. Slarv? Okunnighet? Tendentiösa avsikter? Vad än orsaken kan vara så är felen för många.

Kristendomen presenteras ytligt

Det som sagts om religioner i allmänhet gäller också framställningen av kristendomen. Banaliteter och slarv förekommer, om inte ymnigt så i alla fall alltför ofta. Ibland blir det parodiskt som ”En kristen person kan gifta sig i kyrkan eller på någon annan plats om man hellre vill det.” Citatet är också exempel på den ytlighet som präglar mycket av framställningen. Ibland leder ytligheten till total urvattning som i denna beskrivning av bebådelsen: ”En dag fick Maria besök av ängeln Gabriel som talade om för henne att Gud bestämt att hon skulle föda en son.” Ytligheten försvårar givetvis förståelsen av vad det hela handlar om. I en av böckerna berättas lite om Franciskus, det vill säga: det nämns att han är upphovsman till julkrubbetraditionen. Ingenting om hans gudsrelation eller hans glädjefyllda fattigdom. Solsången, som skulle kunnat ge såväl ledtrådar till skapelseteologi och kristen tacksamhet som utgångspunkt för resonemang om ”profan” livsglädje, lyser med sin frånvaro.

Trots att berättandet om Jesu liv ofta är långt händer det att väsentliga delar av kristen tro inte får plats i framställningen. Jesu koppling till den väntade Messias är ibland ganska vag, i ett fall klart tendentiös: ”Vem är den ’Herrens tjänare’ som Jesaja talar om? Troligen syftar det på Isarels folk. Men de kristna har valt att tolka det som att Jesaja förutspår Jesus.” Bara en bok behandlar inkarnationen. Andra berättar visserligen om att de kristna tror att Jesus var Guds son men det blir oftast inget annat än en benämning eftersom inget resonemang förs om vad det kan betyda, varken existentiellt i den enskildes kristna liv eller ens begreppsmässigt. Halvsanningar är vanliga: ”En kristen tror att Jesus levde på jorden för tvåtusen år sedan för att förklara för oss människor hur Gud tänkt sig att vi ska ta hand om varand-ra”, liksom förvrängningar av evangeliet: ”Jesus ville frälsa människorna genom sina predikningar”, eller av tron: ”Prästen ger avlösning dvs. han (inte Gud alltså) förlåter alla dem som nu uppriktigt ångrar sina synder.”

Liksom i fråga om de andra religionerna tar perifera detaljer stor plats. Den författare som berättar att: ”Jesus föräldrar hette Josef och Maria. Bröderna hette Jakob, Simon, Judas och Josef …” har kanske ett tendentiöst syfte att komma åt den katolska tron på jungfru Maria. Det är fult att använda läroböcker till sådant men åtminstone begripligt. I de flesta fall tycks emellertid detaljrikedomen vara ogenomtänkt. Kanske försöker man skapa något slags konkretion genom att ta med några detaljer, det kvittar vilka. På tal om påven skriver man till exempel om kurian, rundbrev och påveval men nästan ingenting om Petrusämbetets olika dimensioner, inte ens när kyrkans hierarkiska struktur beskrivs. Den ensidiga framställningen av vad man inte får göra har påpekats tidigare. Även här är det oftast lösryckta detaljer som presenteras. ”Förbuden” varken problematiseras eller sätts in i sitt sammanhang. Katolska kyrkans avståndstagande från preventivmedel och aborter nämns i de flesta böckerna liksom att gifta par inte får skilja sig, men att dessa regler bottnar i en vördnad för livet som i sin tur bottnar i en relation till skaparen får man inte veta något om.

Var återfinns förståelse och respekt?

Tidigare avsnitt har visat att de texter som granskats domineras av en ganska ytlig beskrivning av beteenden och trosformuleringar utan djupdykningar i de sammanhang där de får sin mening. Vidare är felfrekvensen alltför hög och både ämnet religionskunskap och de olika religionerna banaliseras. Att då förståelsen blir lidande är självklart. Men det är värre än så. Låt oss se på R, en av läroböckerna i religionskunskap. I första kapitlet anslås tonen för ämnet. Under rubriken ”De stora frågorna” ställs bibelns berättelse om Guds skapande mot astronomins teori om Big Bang. Efter att därefter ha berört livets mening på några sidor övergår texten till ett resonemang om vad som kännetecknar religioner, huvudsakligen i form av ytliga separata nedslag, ibland i ganska udda fenomen till exempel att det finns kristna som vägrar blodtransfusion, ibland i självklarheter som: ”Inom kristendomen och Islam finns regler om hur man ska klä sig, vad man får och inte får äta”; i båda fallen utan kopplingar vare sig till helheten i respektive trosuppfattning eller till de mat- och klädtabun som kännetecknar det moderna profana samhällets grupper. Framställningen av enskilda religioner börjar i det antika Egypten, Grekland och Rom där myterna berättas utan några ansatser till analys. I stället för att sträva efter konkret erfarenhetsanknytning (vilket kemiboken är mycket noga med) söker sig författaren alltså så långt bort från vardagen som möjligt: till frågan om världens uppkomst i rent teknisk bemärkelse. Implicit skapar man därmed en inställning att det här ämnet handlar om saker som egentligen inte berör oss. En inställning som bekräftas i och med att de första religioner som behandlas är utdöda och saknar all relevans för ele-vernas tillvaro. Förfrämligandet förstärks genom att det som tas upp är statsceremonielets och litteraturens gudar och symboler, inte vardagslivets religiösa vanor och innebörder.

Religionen kontra det moderna

Flertalet läroböcker anslår tonen på samma sätt som det nämnda exemplet. Tron introduceras genom frågeställningar som ligger långt från elevernas vardagliga erfarenheter. Hur skapades världen? Hur blev männi-skan människa? Intressanta frågor i och för sig men knappast något som är relevant för det dagliga livet. I stället för att närma de religiösa frågorna och elevernas värld till varandra skapas ett avstånd. Religionen marginaliseras genom starka kronocentriska tendenser; religionernas världsbilder (exemplifierade av den judisk-kristna) ställs mot ”den moderna vetenskapen”. En polarisering som inte gör rättvisa vare sig åt den moderna vetenskapen eller åt en nutida kristen skapelsetro, men som ändå förmedlar intrycket att de är konkurrenter om sanningen och att det gäller att välja sida. Formuleringar av typen ”kan vi fortfarande tro på det här?”… är ganska vanligt förekommande. Eleverna uppmanas till att ta avstånd från religionernas tankar. En bok skriver:

”På bibelns tid tänkte man … Gud fanns någonstans i ’himlen’. Det ansågs helt naturligt att Gud, änglar och alla möjliga andar och makter kunde ingripa i människornas värld. För oss som lever i rymdraketernas och vetenskapens tid är det omöjligt att tänka så.”

I en annan får vi veta att:

”För nutidens människor är det omöjligt att tänka så. För oss är jorden rund, döda uppstår inte, jungfrur föder inte barn.”

Alienationen förstärks av att innehållet i tron kopplas samman med olika slag av udda föreställningar och ren vidskepelse. En bok har under rubriken ”Andra sätt att tro och leva” ett avsnitt om astrologi, spöken och utomjordingar. En annan börjar med att under rubriken ”Vad tror du på?” ställa upp ett antal frågor: ”Finns det häxor? Har Jesus levt? Kan en krossad spegel … betyda olycka?” etc. Ibland spårar det ur ordentligt. I anslutning till Jesu underverk föreslår en författare följande arbetsuppgift: ”Gör en trollerishow och berätta om tro och magi.” Religionernas trossatser kommer på så sätt att associeras med skrock och bedrägeri. Främlingskapet byggs på genom att man med förkärlek visar upp sådana sidor av religionerna som skiljer sig markant från en sekulariserad livshållning. Framförallt betonas vad man i olika religioner måste göra respektive inte får, sällan vad man som troende slipper eller vad man via tron får frihet att göra.

Många författare tycks också mena att de religiösas underliga åsikter kräver förklaringar från någon annan referensram. Så ger sig en bok in på astronomiska och kulturella förklaringar till berättelsen om Betle-hemsstjärnan. En annan diskuterar naturvetenskapliga och sociala förklaringar till olika religioners matförbud. På så sätt gör man dem konstiga, när man i stället hade kunnat göra dem begripliga genom att fråga eleverna: ”Äter du hundkött? Varför inte?”

Det är alltså inte förståelse utan alienation som skapas av lärobokstexterna. Till exempel kan man efter läsningen ändå inte förstå varför den muslimska världen reagerade så starkt på Lars Vilks framställ-ning av Mohammed som rondellhund, inte heller varför katolska kyrkan tar avstånd från aborter. Katolsk fromhet (kanske också muslimsk) får man en mycket bättre uppfattning om genom att läsa Jan Guillous böcker om Arn. Och man har definitivt inte fått någon förklaring till varför troende människor försöker följa sina religiösa bud. Visserligen får man veta att buddhisten och hindun vill slippa återfödelse. Men varför i all sin dar vill någon göra det? Och man kanske har lärt sig att kristna följer buden för att de vill komma till himlen. Men det är ju bara en ytlig del av förklaringen.

Livsfrågor begränsas till etik

När det gäller kristendomen är det anmärkningsvärt att fastän denna formulerar många av människans livsfrågor och trots att samtal om livsfrågor ska vara en väsentlig del av religionsämnet används sakinnehållet ofta inte till att stimulera analys och resonemang. I samband med Bergspredikan kan man till exempel läsa: ”För Jesus finns ingen gräns för hur god man ska vara. De stränga reglerna i bergspredikan har alltid vållat svårigheter. Måste man verkligen leva helt efter dem för att få komma till Guds rike? Räcker det inte med att försöka leva efter dem? Eller hur ska de tolkas?” Här skulle det kunna bränna till. Studiet av Bergspredikan och olika förhållningssätt till den skulle kunna leda djupt in i en förståelse av den kristna tron, av nåd, gemenskap och efterföljelse. Ser man å andra sidan på den (profana) livsåskådningsproblematik som eleverna ska ställas inför och resonera kring, kan Bergspredikans struktur leda lika djupt. Måste man vara lojal mot sin bästa vän? Alltid? Eller räcker det med att man försöker vara det? Men om man inte kan stå emot kamraternas mobbande, vad gör man då? Hur ska man hantera sin egen feghet? Med textens menlösa frågeställningar missar man både en chans till angelägen etisk analys och en väg in i förståelsen av kristen tro. Med Nils Ferlins formulering: ”Det kunde ha blivit en ståtlig brand / dessbättre dock brinner ej öken och sand.”

Hur samhället har påverkats av kristen tro

De kristna kyrkorna får stort utrymme i läroböckerna. Det är rimligt med tanke på att eleverna via religionskunskapen ska förstå våra kulturella rötter. Ändå ges knappast någon bild av hur kristen tro har format Europa. Julens och påskens kristna bakgrund klargörs, däremot är det ingen bok som redogör för söndagsledighetens rötter i judiskt sabbatsfirande och Kristi uppståndelse. Reformationen får ofta en grundlig beskrivning, mestadels med Luther i något slags roll som den ensamme kämpen:

”Nu skulle väl Luther bli rädd och ta tillbaka sin kritik? Han kunde väl inte ta risken att bli utesluten ur kyrkan och föraktad av alla? Det skulle bli hans död. Så tänkte nog de flesta men inte Luther. Han gjorde en brasa utanför stadsmuren och inför de häpna åskådarna kastade han påvens bulla på brasan.”

För övrigt sker historieskrivningen ofta i form av några spektakulära, ofta negativa, nedslag i ett tvåtusenårigt skeende. Lite grand om religionskrig. Några rader om inkvisition och häxprocesser, avlatshandel, prästernas och kyrkans makt. Ingenting om hur sjukvården växer fram som en följd av kristen människosyn och så småningom även socialförsäkring, ålderspension m.m. Ingenting om jämställdhetsfrågornas kristna rötter (snarare tvärtom). Ingenting om missionsstationernas roll för de afrikanska ländernas frigörelse från europeiskt styre. Inte ens när det gäller Belgiska Kongo trots att en svensk (baptist)missionär spelade en huvudroll. Den kristna humanistiska traditionen är nästan helt osynlig. Lutherhjälpen nämns i en bok, Caritas inte i någon. En bok nämner Röda Korset (och Röda Halvmånen) men utan koppling till religiös tradition. En annan bok gör en mycket märklig koppling mellan dessa två organisationer och ”en typ av icke-religiös livsåskådning som kallas humanism” vilken i sin tur längre fram i boken kopplas samman med den rörelse som kallar sig Humanisterna. Denna grupp får därmed stå som representant för hela den europeiska (religiösa och icke-religiösa) humanistiska traditionen.

I den europeiska historiska utvecklingen saknas inte bara kristendomens väsentliga inflytande utan även det judiska och muslimska kulturarvet. När man till exempel skriver om judendomen skriver man ofta även om judarna som folk. Dess roll som offer för nazismen får utrymme men judarnas stora inflytande på utvecklingen inom europeisk konst, arkitektur, vetenskap etc. nämns aldrig.

Vad gäller det svenska samhället är det ju så grundligt präglat av kristna värderingar att de flesta människor inte är medvetna om det. Läroböckerna gör ingenting för att förändra denna okunnighet. Till exempel nämns ingenstans den kristna trons betydelse för träldomens tidiga avskaffande i Sverige. Inte heller redovisas välfärdsstatens framväxt. Att gemene man inte kan känna igen kristen etik i folkhemmet och välfärdssamhället är kanske förklarligt, speciellt med tanke på att många av dess politiska konstruktörer tog starkt avstånd från kyrka och tro, men läroboksförfattare, med uppgift att ge kulturhistorisk insikt, borde man kunna begära mera av.

Varken förståelse eller kunskap

När jag började läsa in mig för den här artikeln tänkte jag mig att den skulle handla om läroböckernas olika sätt att närma sig religionsämnet. Jag skulle analysera böckernas teoretiska profil, deras helhetssyn, urvalskriterier och struktur. Men jag hittade inte mycket sådant. Redan vid läsningen av den första boken började jag undra: kan man skriva vad som helst? Det är ingen positiv bild jag har tecknat. Naturligtvis är den inte heltäckande, det finns mycket mer att säga. Det jag har granskat är genren. Givetvis är det skillnad i kvalitet mellan de olika böckerna men i någon, ibland liten, mån stämmer beskrivningen på alla. Min analys är inte objektiv, det ger en bild av många möjliga. Men den beskriver tendenser som är mycket tydliga.

Hur kan det då bli så här? Hur kan läroböcker skrivas och ges ut fast de utelämnar själva kärnan i den kunskap som ska förmedlas? Ett skäl finns redan i målformuleringen. Religionskunskapens kursplan är, som så många andra av skolans dokument, ambivalent. De mål som nämndes i början hör hemma bland ”Mål att sträva efter”. Men det finns ytterligare en uppsättning mål för ämnet: ”Mål att uppnå”. I dem handlar det inte alls om förståelse och respekt för andra människors religiösa uppfattningar utan att ha kunskap om de stora världsreligionernas tro … och kunna urskilja karaktäristiska drag i religiösa föreställningar och myter … Strävansmålens sikte på förståelse av hur det svenska samhället har påverkats av Bibeln och kristen tro har blivit till att ”ha kunskap om kristna traditioner som de visar sig i kyrkoår, högtider, gudstjänster och symboler”. Målens ambivalens är en förklaring men den räcker inte. Hur kan läroboksförfattarna och förlagen nöja sig med att försöka tillfredsställa de futtiga mål som ”ska uppnås” i stället för att ge ungdomarna en chans att sikta högre?

Hur kan man förklara att så mycket slarv och felaktigheter accepteras? En förklaring kan vara att religionskunskap betraktas som ett ämne utan teori och utan en definierad kunskapsbas. Man kan berätta ganska osystematiskt om vad som förekommer i olika religioner utan att fundera över varken religiösa eller religionsvetenskapliga sammanhang. Ett allmänbildningsämne: helst ska man veta mycket, men det spelar inte så stor roll vad man vet. Denna bristande respekt för ämnet gör kanske också att exaktheten kommer i skymundan. Textflödet blir det viktigaste och man kontrollerar inte varje mening (så som man gör i en kemibok). Det blir ju ändå nästan korrekt.

Kan det vara så att ytligheten bottnar i en strävan efter objektivitet? Att författarna till varje pris vill undvika att missionera och därför inte vågar gå på djupet av religionerna? En del författare tar kanske själva avstånd från ett religiöst sätt att se på tillvaron. Det ursäktar ingenting. En författare får ha vilka åsikter han eller hon vill, men det får inte påverka framställningen av ämnet. Man behöver till exempel inte dela Hitlers politiska åsikter för att sakligt och inifrån analysera hans tänkande. Inte heller behöver man gilla smink för att analysera dess kemiska sammansättning.

En liknande brist på respekt gör sig gällande gentemot elevernas mognad och intellekt. Genom att undvika de djupare sidorna av religionerna och genom att ersätta analys och problematisering med enkla vad tycker du-frågor banaliserar man både den religiösa tron och ämnet religionskunskap. Tydligast visar det sig i arbetsuppgifterna. I anslutning till de grekiska myterna ställs frågan: ”Vad tycker du om de här tre myterna? Vad gillar du? Vad gillar du inte? Varför?” som om man vände sig till små barn utan förmåga att resonera seriöst. Om man i stället hade ställt frågor av typen ”Vilka livsfrågor anser du att de tre myterna tar upp? Vilka svar ger de? Vad tycker du om svaren?” hade man tagit både eleverna och ämnet på allvar.

Sammanfattningsvis: ser man på de mål som beskrevs i början kan man konstatera att läroböckerna snarare handlar om etnografi än religionskunskap. De skapar alienation snarare än förståelse. En viktig del av detta är att den intellektuella och beteendemässiga sidan av tron överdimensioneras. Texterna ger heller knappast någon bild av hur vår kultur präglats av det religiösa arvet.

Så vad är det då man lär sig? Ganska ytliga fakta, ofta detaljer. Man får en elementär kunskap av uppslagsbokskaraktär. Vad religion är får man ta reda på någon annanstans.