St:a Eugeniakyrkan vid Kungsträdgården i Stockholm har blivit en kraftkälla och en oas för många från skilda folk och länder och med skiftande tro. Kyrkoherden Peter Hornung har ägnat sina krafter åt kyrkbygget i mer än 20 år. Inför sin prästvigning för länge sen valde han som ett lösenord Ef 2:14 ”Att bygga upp Kristi kropp”. Då anade han inte att han skulle få ägna sig åt kyrkobygge i yttre mening. Hans envishet i kampen mot tröga och likgiltiga svenska myndigheter och hans konstnärliga känslighet har lett till att kyrkan nu finns där som en underbar tillgång.
Men kyrkan, Kristi kropp, byggs av levande stenar. I det bygget har Peter Hornung blivit använd hela tiden. Det levande ordet, predikningar och artiklar har han samlat i en bok med det adekvata namnet Levande stenar.
Man möter en stark och väl underbyggd tro och en levande människa. Hornung kan hålla korta predikningar om väsentliga ting. Det är en särskild och rätt sällsynt nådegåva.
Jag brukar ibland lite elakt säga att jag vet ingen yrkeskår som använder sin yrkesutbildning så lite i sin yrkesutövning som Svenska kyrkans präster. Hornung använder verkligen sina exegetiska kunskaper, som är stora, på ett frigörande sätt. Han kan blanda kall och saklig textkritik med en levande fromhet. Stycket ”Julevangeliets heliga natt i dagsljus” är ett mönsterstycke. Troligen skulle en svensk tvärsäker kvinnoprästmotståndare bli förvånad över att i denne katolske pater och jesuit finna en insiktsfull feministteolog. Men så är det.
Man känner genom hela denna predikosamling att kärnan i en katolsk mässa alltid är Kristi reella närvaro i sakramentet – predikan är en kommentar i marginalen. Som sådan blir den friare, nära dagens frågor och människors oro ”i Tensta och på Operakällaren”, Hornungs humor är aldrig publikfriande – den kan bara inte hejdas! Som när han berättar att Ignatius av Loyola återvände till Oljeberget och stenen från vilken Jesus skulle ha uppstigit till himlen. Han ville se om det var vänster eller höger fot som gjort avtrycket. ”Han tänkte nog att Jesus så att säga tagit sats” säger predikanten.
På tal om celibat och jungfrulighet säger han: blir inte människan stympad, outvecklad utan en partner? – Man kan ju se sig omkring bland kyrkans präster och nunnor – ”Visst, ibland kan man där träffa på besynnerliga typer. Men inte är det värre än i världen i övrigt. Bland dem som behöver psykoanalytikernas hjälp finns det gott om människor som har rik sexuell erfarenhet.” – Ja så är det ju!
Man ska inte läsa Levande stenar som en samlad, fullständig framställning av katolsk tro. Det varnar författaren själv för. Men den ger en klar bild av levande kristen tro mitt i vårt brusande, förvridna liv. Klar som det friska vatten som ständigt porlar i springbrunnen inne på S:ta Eugeniakyrkans tysta gård en handsbredd från larm och bilavgaser.
Boken borde få stor spridning i katolik- och jesuiträdslans gamla land, för bättre förståelse och utbyte med vår största fria kyrka.