Man blir glad då man någon gång får i sin hand en gammaldags doktorsavhandling, präglad av lika delar lärdom, akribi och innehållsrikedom. En sådan bok är den här anmälda doktorsavhandlingen från Uppsala.
Uddo Lechard Ullman (1837–1930) var biskop i Strängnäs under nära fyrtio år och är nu mest känd – i den mån han alls är känd – som författare till en smått klassisk handbok i liturgik, Evangelisk-luthersk liturgik med särskild hänsyn till den svenska kyrkans förhållanden (1874, flera upplagor). Denna bok studerades av generationer av blivande präster. För en sentida läsare är det märkligt att se, hur extremt starkt beroende av samtida tysk teologi i konservativt luthersk tappning som Ullman är. Det var först Nathan Söderblom som i någon mån öppnade fönstren mot fransk och engelsk teologi.
I sin bok skisserar Ullman ett liturgiskt förnyelseprogram, som i många stycken klingar förbluffande modernt. För den som vant sig vid att se 1900-talets liturgiska renässans i Svenska kyrkan som ett verk av en mera från katolskt och anglikanskt håll influerad högkyrklighet, är Bexells avhandling en nyttig läsning. Det är tydligt att rötterna till den liturgiska förnyelsen också ligger i en konfessionellt medveten lutherdom med ett uttalat teologiskt program. Samtidigt är det vemodigt att se hur litet av allt detta som Ullman kunde förverkliga i sitt eget stift, där vid hans frånträde som biskop nattvardslivet var i stort sett ödelagt. Som så ofta är det en diskrepans mellan teori och praxis.
Men att Ullmans avsikter var de bästa kan ingen tvivla på, och även en katolik kan instämma i mycket av vad han har sagt om liturgin. Enligt Ullman skall den präglas av sanning, frihet, ordning, gemensamhet och högtidlighet. Att det i Svenska kyrkan, åtminstone i äldre tider, kanske inte alltid blivit så mycket av gemensamheten och att högtidligheten tenderat att bli stelhet, är knappast något som Ullman kan lastas för.
Denna avhandling är i alla hänseenden en lärd bok. Att den även kan vara roande, visas av följande uppgift i en not på s 24: ”1838 hade från krigsministeriet (i Bayern) utgått order att all militärpersonal oberoende av konfession skulle falla på knä vid konsekrationen i den katolska mässan då denna förrättades i fält, samt vid sakramentala välsignelser och sakramentsprocessioner. Knäfallet skulle äga rum på det militära kommandoordet Aufs Knie!” Det kan man kalla en handgriplig liturgisk anvisning.