Den ungerske poeten Janos Pilinszkys dikter har för första gången kommit på svenska, genom Gabor Narrers och Karl Vennbergs tolkningar, i samlingen Krater. (Bonniers 1987)
Pilinszky anses vara en religiös poet.
Någon gång under sitt liv, övermannad av hetta, skrev Janos Pilinszky dikten ”Värmebölja” (Kanikula).
Svärdliljornas bladspetsar är blodiga,
deras snabba klinga skär in i mina ögon.
Vad för slags hett flödande blod är detta?
Världen blodas ner av mig.
Så stark är värmen att man svettas blod. De vackra liljorna som fått växa upp i värmen är svärdsliljor, och bestialiska vapen.
Vad rör det mig det här fältslaget?
Mörkt glödande alkohol strömmar,
brand och bål planeras av himlen,
det svävande helvetet.
Det är fullt krig. Himlen som brukar vara Guds hem, eller solens plats, är ett svävande helvete, en förtärande glödande kraft. Ljus har den visserligen, men i en intensitet som dödar.
Bland träden över grästuvorna
svävar skuggornas giftiga rök.
Sommaren mördar och antänder
med enveten skoningslös lidelse.
Till och med skuggorna brinner, och sprider giftig rök. Sommaren mördar, den föder upp svärdsliljor som skär in i ögonen, den planerar brand och bål, den antänder och förgör. Mörkt glödande alkohol strömmar – vin och blod. Blodet som den mördande sommaren utgjuter, med hettan och svetten. Himmelens alkohol, vin eller blod. Himlen är inte bara en plats där solen finns och sprider sin kväljande hetta, utan himlen är något man hoppas ska vara helvetets motsats, men som istället befinns ha släktskap med det – himlen är det svävande helvetet.
Hela dikten är en lång feberhet hallucination, ett tillstånd där alla skarpa gränser löses upp och tingen flyter in i varandra. Pilinszky använder sig av en sorts dubbelexponering – dikten har flera bilder lagda på varandra. (Som när man i en dröm kan se någon som samtidigt är två olika personer man känner.)
Pilinszky använder starka bilder, och bilder som hela tiden har en utpräglat fysisk anknytning. Alla känslor och tillstånd är i dikterna omvandlade till mycket fysiskt påtagliga miljöer och handlingar, även när han talar om Gud. Som i Apokryf där han klagar över Guds frånvaro:
Du är ingenstans. Hur tom är inte världen.
En trädgårdsstol, en kvarglömd vilstol.
Bland vassa stenar klirrar min skugga.
Eller om livet med Gud i Evigheters evighet:
Ändlöst ska jag snyfta tillsammans med dig
medan du omsluter mig allt varmare
medan jag omfamnar dig allt häftigare
allt lyckligare och olyckligare.
Pilinszky är långt ifrån de misstag som mycken religiös poesi begår, nämligen att ligga på en nivå av abstrakta teologiska idéer som aldrig får liv.
Men Pilinszky har problem med sin Gud. Gud är frånvarande till största delen, och nåden om den kommer är försenad och tillintetgörande för människan. (Den försenade nåden) Lidandet och ondskan i världen tycks så stort, och det enda Gud gör är att möjligtvis lyssna på den lilla bön människan ber om hjälp att härda ut:
Var en glädje i min skälvning
som löven på ett träd:
ge mig namn, ett underbart namn,
en kudde åt förödelsen.
(Klagan)
Himlen och helvetet tycks intill förväxling lika. I helvetet får man åtminstone vila; i himlen måste man anklaga Gud för hans kärlekslöshet och att han lämnat ut människorna till den horribla ondskan på jorden. I Helvetets sjunde krets heter det: ”Jag är hemma./ Låt mig vila ut/– också här finns du ju med.”
Om Gud befinns vara skyldig, och också hör hemma i helvetet, är det väl en tröst för helvetets innevånare, men då är också himlen besudlad – och inget annat än ett ”svävande helvete”. Kan man då lita på Gud?
Ett förmildrande drag i detta är hemlängtansmotivet. Detta hem, som i nämnda dubbelexponering är både ett jordiskt och ett himmelskt hem, och som det går att längta till utan alla förbehåll.
Hem – jag ville till slut komma hem,
komma tillbaka som sonen i bibeln.
Min rysande skugga falla över gårdsplanen.
Avtärd tystnad, åldrande föräldrar i huset.
En urgammal ordning tar emot mig.
Hem – det är den plats man en gång kom ifrån, och den plats där man möter Gud fri från sin egen synd, och fri från sina anklagelser:
i hopp om att ……
tystnaden och suset av murgrönan i vårt hem
milt ta mig till sig igen.
(En vacker dag)