I rask följd har lundadocenten René Kieffer utgivit de två band, som tillsammans bildar en heltäckande kommentar till Johannes Evangelium, (Johannesevangeliet 1–10, 1987, och Johannesevangeliet 11–21, 1988). I nutida svensk teologihistoria är detta inget mindre än en teologisk händelse.
Detta beror på att bristen på användbara kommentarer på vårt språk är skriande. På 1940-talet och något decennium framåt sökte dåvarande Diakonistyrelsens förlag (nu Verbum) avhjälpa denna brist genom att utge kommentarserien Tolkning av Nya testamentet. Utgivandet avstannade emellertid, och detta kom att drabba just den centrala delen av Nya testamentet, nämligen Evangelierna. Endast Markusevangeliet finns kommenterat, av Bertil Gärtner. Hans kommentar bygger på en stencilerad brevkurs för lekmän, som före publiceringen i bokform omarbetades, utvidgades och fördjupades. Denna tillkomsthistoria präglar i hög grad kommentaren – med all reverens för Bertil Gärtners djupa kunskap och exegetiska skicklighet har man, i varje fall jag, en känsla av att kommentaren saknar egentligt djup. Detta kan däremot inte sägas om de band, som väger tyngst i kommentarserien, nämligen Romarbrevet och Galaterbrevet. Typiskt nog har här kommentararbetet överlämnats åt två systematiker, Anders Nygren och Ragnar Bring. Anders Nygren har kommenterat Romarbrevet. Det har – som allt som Nygren skrev – blivit ett lysande arbete, men man kan nog säga att man efter läsningen bättre känner Anders Nygren än Paulus. Ragnar Bring kommenterade Galaterbrevet. Kommentaren är präglad av Ragnar Brings djupa teologiska kunskap och skarpsinne, men tolkningen är helt bestämt av lutherska – för att inte säga hyperlutherska – tankegångar, som nog inte helt låter Paulus komma till sin rätt. Bland de rent exegetiska författarna i serien sätter jag personligen Olof Linton främst. Han har kommenterat de mindre Paulusbreven och Hebreerbrevet. Olof Linton var professor i Köpenhamn. Han förenade på ett välgörande sätt en djup och omfattande exegetisk kunnighet med sunt förnuft. Resultatet har blivit en klar och rejäl tolkning av texternas ofta svåra tankegångar. Denna serie blev – som sagt – aldrig komplett och den kom att präglas av en stor ojämnhet.
Detta kan man inte säga om den kommentarserie EFS-förlaget nu ger ut och där de olika banden publiceras i en lagom rask följd. Den heter Kommentar till Nya testamentet, KNT. Om enhetligheten (för att inte säga uniformiteten) vittnar inte minst, att förordet i det första band, som utgavs, kommentaren till Första Petrusbrevet, 1982, återges i varje nyutkommande del av serien. Vi möter här med andra ord en programförklaring. Författare till kommentaren till Första Petrusbrevet och tillika kommentarseriens huvudredaktör är Uppsaladocenten Birger Olsson, f.n. ledare för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, EFS. Han kan sägas vara en av vårt lands främsta företrädare för en lingvistisk eller strukturalistisk bibeltolkning. Programmet ges i det ovannämnda förordet. ”KNT vill med texten i centrum hjälpa läsaren att förstå de nytestamentliga skrifterna. – Den är i hög grad orienterad mot texten och dess budskap.” Vid hans sida som representant för denna tolkningsprincip står Rene Kieffer, som i en lång rad av arbeten och artiklar presenterat denna nya inriktning av den nytestamentliga exegesen. För den som är intresserad av dessa frågor hänvisas här till följande delar av den av Teologiska Institutionen i Lund utgivna serien Religio: 11, Exegetik i dag. Nya frågor till gamla texter och 20, Text och tolkning. Uppsatser om bibeltolkningens problem. Med Kieffer har vi fått ett internationellt inslag i den svenska forskningen. Han är katolik och född i Frankrike, fostrad i dominikanernas exegetiska skola. För en vidare läsekrets är han kanske bäst känd genom sitt grundliga arbete Nytestamentlig teologi, 1977. 1 den nu föreliggande Johanneskommentaren hänvisar han gång på gång till detta arbete. Vi möter alltså i hans kommentar till Johannesevangeliet en mogen forskare med en klar och medveten bibelsyn.
Enligt de grundsatser, som redovisas i det ovan nämnda förordet, under vars tecken varje del står, har alla enskilda band samma utformning. Grundregeln är, att den text som kommenteras är NT 81. Denna kommenteras inte vers för vers, utan i de stora, bärande avsnitten. Kommentaren till varje textavsnitt har tre huvudavdelningar. Först kommer en rad noter. Här sker kommenterandet vers för vers och här belyses enskilda detaljer, som behöver förklaras. Förutom de rent sakliga detaljer, som belyser texten, diskuteras här olika översättningsförslag. Man märker i dessa noter Kieffers suveräna hantering av översättningsfrågor och den textkritiska analysen. Hur skickligt författaren benar upp ett problem kan man t.ex. se av behandlingen av 7:37 f, där, beroende på vilken interpunktering man väljer, tre olika översättningar är möjliga. 118:29 avvisar han den i för sig mycket rimliga läsart, som vi finner i några få handskrifter, som här läser: ”på ett spjut”, grek. hyssos. Det som talar mot denna annars mycket plausibla läsning är, att romarna på Jesu tid inte använde det slags spjut, som kallas hyssos. (Detta är ett gott exempel på nödvändigheten av en rent saklig, historisk kunskap för att rätt kunna bedöma och sedan tolka en text.)
Efter dessa preliminära noter följer så en avdelning med rubriken analys. Här tas de viktiga frågor upp, som i stort bestämmer tolkningen av avsnittet i fråga. Här diskuteras textsammanhanget, textens byggnad, dess genre osv. Just här faller – enligt min uppfattning – den verkliga tyngdpunkten i Kieffers kommentar. Den johanneiska texten har ju en egendomlig meditativ karaktär, där tradition, reflexion, interpretation och redaktion vävts samman till ett oupplösligt helt. Här benar nu Kieffer suveränt upp funktion och struktur i avsnittet i fråga. Ett viktigt led i tolkningen av en johanneisk text är jämförelsen med Synoptikerna och den jesustradition vi där finner. Författaren kommer genomgående fram till resultatet att Johannesevangeliet står i beroendeförhållande till Markus och i viss mån också till Lukas, om nu inte de båda evangelisterna var för sig utnyttjar en för de båda gemensam tradition. Däremot torde Johannesevangeliet inte står i något beroendeförhållande till Matteus.
Men det kanske viktigaste momentet i det analytiska avsnittet är Kieffers behandling av det bildspråk, som vi genomgående finner i Evangeliet, i t.ex. de stora ”Jag är”-orden. Detta bildspråk bär ju till stor del upp Evangeliets tankeinnehåll och budskap, det utmärks ju av motsatsparen ljus-mörker, liv-död, sanning-lögn, ovanifrån-underifrån. Orden är ofta dubbelbottnade: Att födas på nytt eller ovanifrån, den dubbla innebörden i förhärligandet, som i sig inrymmer såväl korset som uppståndelsen. Kieffers behandling av det johanneiska bildspråket och dessa motsatspar är synnerligen klargörande och öppnar djupa bibelteologiska perspektiv.
Efter dessa förberedande avsnitt följer så själva utläggningen, och här ligger naturligtvis kommentarens tyngdpunkt. De förberedande avsnitten kräver av läsaren ett visst mått av filologiskt och historiskt intresse, men i och med utläggningen vänder sig kommentaren till en vidare läsekrets, inte bara präster och pastorer utan församlingsarbetare av olika slag och den intresserade bibelläsaren överhuvud taget. Här vill kommentarserien, KNT, genom att sätta själva texten i centrum hjälpa läsaren att förstå de nytestamentliga skrifterna. Det kanske beror på recensentens speciella intressen, att jag i jämförelse med den preliminära textbehandlingen finner den så följande textutläggningen tämligen konventionell.
Efter att så – avsnitt för avsnitt – ha utlagt Johannesevangeliet slutar Kieffer med några synpunkter på Evangeliet som helhet. Sådant det nu föreligger ger det ett starkt enhetligt intryck. Evangelisten har vid redigeringen av sitt material vävt samman olika traditioner och eventuella källor till en enhetlig litterär och teologisk form. Den ursprunglige traditionsbäraren är den gestalt, som i Evangeliet kallas ”den lärjunge som Jesus älskade”. Kieffer menar att det är möjligt att identifiera denne med Sebedaiossonen Johannes. I sin slutgiltiga redigering torde Evangeliet ha förelegat färdigt före år 110, eftersom vi har versar ur detsamma i ett papyrusfragment, som kan dateras till åren 110–130. Platsen för Evangeliet torde vara Efesos, den miljö, som vi kan anta bakom Johannesbreven med deras polemik mot en doketisk gnosis.
Det har påpekats, att det vid författandet av en kommentar gäller att komma åt kommunikationslinjerna mellan författaren och de ursprungliga läsarna, läsarna måste på något sätt dras in i arbetet med själva texten. Men Kieffer har på ett ställe påpekat, att kommentarförfattaren på sätt och vis själv skapar en ny bok, som i sin tur förutsätter en kommunikationslinje mellan den färdiga kommentaren och dess läsare. Läsaren ställer sina frågor till kommentaren. Jag har vid läsningen av Kieffers kommentar antecknat en rad frågor. Jag tar här upp bara en. Kieffer poängterar det i sig ganska överraskande faktum att evangelisten klätt sin Kristusbekännelse i ett Evangeliums form. Han gör det, då det trots allt symbolspråk dock är en historisk gestalt, Jesus från Nasaret, som han tecknar. Jesus var jude. Nu vänder sig evangelisten till läsare, för vilka det var väsentligt att kunna omfatta tron att denne Jesus verkligen var Guds Son. Jesu tecken har upptecknats ”för att ni skall tro, att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn”, 20:31. Detta förutsätter läsare med judiska referensramar. Men å andra sidan är Evangeliet fyllt av en sådan polemik mot ”judarna”, att Kieffer i slutorden måste varna för att dessa ord används i antisemitiskt syfte. Hur skall vi förklara denna dubbelhet? Jag tror att vi kan finna tolkningsnyckeln i den roll Jesu mor spelar i Evangeliet. Hon nämns aldrig vid sitt namn, Maria. Hon uppträder på något sätt som en symbolisk gestalt. Men vad symboliserar hon? Hon står tillsammans med älsklingslärjungen – som ju också verkar vara en symbolisk gestalt, även om det bakom symbolen står en konkret person – vid Jesu kors, 19:26f, och Jesus anförtror sin mor åt lärjungen. Vad innebär den scenen? Kieffer skriver: ”När Jesus anförtror sin mor åt honom och honom åt sin mor, skapas en kontinuitet mellan Jesus och älsklingslärjungen”. Jag undrar om man inte skulle kunna komma ett stycke på väg mot lösningen, om man i Jesu mor ser symbolen för det gamla gudsfolket, Israel, ur vilket dock Jesus har framgått, jfr kvinnan i Upp 12:1 ff. Den stora faran i Evangeliets tillkomstmiljö var doketismen, som lösgjorde Jesus från historien. För Johannes liksom för Paulus var det en nödvändighet att framhålla den frälsningshistoriska kontinuiteten mellan det gamla gudsfolket, Israel, och den framväxande Kyrkan. Älsklingslärjungen tar på Jesu ord hand om Jesu mor, symboliskt vill detta uttrycka sambandet mellan det sanna Israel, löftenas folk, ur vars sköte Messias utgått, och den Kyrka som bär älsklingslärjungens karaktär. Därför kan evangelisten låta Jesus med sådan skärpa vända sig mot de judar, som inte tror. De sviker sin av Gud givna existens.
Dessa spalter är ju inte platsen för en sådan diskussion med kommentarförfattaren., men jag har tagit upp denna fraga för att visa, hur Kieffer med sin kommentar stimulerar till frågor och funderingar. Det är i sig ett tecken på att det är en bra kommentar. Jag tvekar inte i mitt omdöme att Rene Kieffers kommentar till Johannesevangeliet i vår exegetiska miljö är en verklig händelse.