DRÖM INTE
Dröm inte
Med blottad panna
Under stjärnorna.
Ängeln där uppe
Siktar mot din själ
Mellan ögonen:
I all evighet
Har hans kula
Haft dig till mål
BÄCKARNA FÖLJER MINA VÄGAR
Bäckarna följer mina vägar
För att vederkvicka vandrarens fötter
Fågeln som hoppar från träd till träd
Äter av mina tankars hirs
Strax
Den rätta vägen
De sträva läpparna
De blodiga fötterna
Och tankarnas alltför torra stenar
Som rasar ner i ravinerna
På krönet skall vinden
Bli min belöning
SVÄRM
Himlen är en tuva
Av rosmarin
Människan en bisvärm
Som har Dig till byte
Och jag vad är jag
Ett bi som trängtar
Efter att bli hela svärmen
Ett bi som är rusigt
Av dina helgons honung
ETT UNS KÄRLEK I BLODET
Ett uns kärlek i blodet
Ett korn sanning i själen
Så mycket hirs som sparven behöver
För att överleva en decemberdag
Tror du att de största helgonen
Väger mer?
MÄNNISKOR
Människor
Människor
Har förmått dö
För att förbli människor
Över axlarna
På sina bödlar
Såg de sitt hus
Sin hustru Sin skörd
Sitt land av träd och floder
Och för att inte skrika
Grävde de in naglarna
I den blå himlen
O Natt
O Natt
Du är brödets smak på min tunga
Du är glömskans svalka över min kropp
Du är min tystnads outsinliga källa
Och varje afton min Döds gryning
Varför skulle jag besjunga dig
Varför skulle jag åkalla dig
När du hel och hållen ryms
I en enda tår
O Natt
Pierre Emmanuel (1916–1984) torde vara Frankrikes störste katolske poet i vårt sekel bredvid Paul Claudel och Pierre Jean Jouve. Han har skrivit mäktiga lyriska fresker som Babel (1952), men som synes även ägnat sig åt enkel, förtätad centrallyrik. De fem första dikterna är hämtade ur Chansons du dé à coudre (1953) och den sista ur Tu (1978).