Svenska massmedier redogjorde i somras för ärkebiskop Marcel Lefebvres biskopsvigningar i Econe genom vilka han och hans meningsfränder skilde sig från den romersk-katolska kyrkan. Det finns emellertid också bland katoliker en viss oklarhet hurvida denna schism bara beror på vissa liturgiska reformer, exempelvis bruket av modersmål och den nya liturgiska ordningen i mässfirandet, eller om det rör sig om djupare frågor som berör kyrkans identitet. Om så är fallet följer frågan vad denna rörelse egentligen handlar om.
Frans Schmidberger, generalföreståndare för prästerskapet Pius X och i denna egenskap den andre mannen i rörelsen bredvid den 82 år gamle ärkebiskopen, gav nyligen en intervju för tidskriften Herder Korrespondenz (sept. 1988) som klargör dess kyrkosyn och trosuppfattning: ”En hel rad dogmer har förfalskats” av Andra vatikankonciliet, exempelvis genom deklarationen om religionsfriheten, genom dekretet om ekumeniken och genom pastoralkonstitutionen Kyrkan i världen av idag. Även påven Johannes Paulus II:s deltagande i fredsbönen 1986 i Assisi och 1987 i Kyoto med icke-kristna religionsledare är enligt Schmidberger en ”modernistisk förirring”.
När man läser detta ”statement” blir man medveten om att denna rörelse och denna schism inte bara är en bekymmersam inomkyrklig händelse, utan har sina rötter i tendenser och strömningar långt utanför det kyrkliga och berör hela människo-, samhälls- och historiesynen. Econe-rörelsens ideologier präglar i större eller mindre grad många av dagens uppgörelser. Det är därför viktigt att närmare granska dessa tendenser.
Ärkebiskop Lefebvres bakgrund är i sig karaktäristisk för Econe-rörelsens tillkomst och utformning. Den klargör också dessa tendenser på djupet.
L’Action Française och det franska prästseminariet i Rom
Som prästkandidat vistades den unge Marcel Lefebvre under 20-talet i det franska prästseminariet i Rom som starkt påverkats av rörelsen L’Action Française, vars upphovsman Charles Maurras (1869–1952) aktualiserade en egendomlig syntes mellan antirevolutionär traditionalism och rojalistisk nationalism. I själva verket var hans handlingsprogram snarare antirepublikanskt och antidemokratiskt än nationalistiskt och rojalistiskt. Oförsonligt kämpade han mot 1789 års paroll: ”Liberté, Egalité, Fraternité”. Demokratin måste förkastas i traditionens namn. Så blev Maurras rörelse en samlingsplats för nostalgiker med ett rojalistiskt förflutet och för motståndare mot 1800-talets demokratiska utveckling. Franco, Mussolini, Salazar och högerextremistiska regimer blev ett ideal för dem. Maurras själv var agnostiker. Men han stödde den katolska kyrkan på grund av att han i henne såg en garanti för ordning och för den antirevolutionära traditionen. När regeringen Combes skilde kyrkan från staten i Frankrike (1905) anslöt sig många katoliker till L’Action Française, bland dem framstående intellektuella som Leon Daudet, J. Bainville, J. Maritain, G. Bernanos, H. Massis – men även teologer som kardinal Billot och en del av det franska episkopatet.
Som sagt var det franska prästseminariet i Rom där Marcel Lefebvre förberedde sig för sin prästbana starkt påverkat av L’Action Françaises idéer. 1926 utbröt krisen när påven Pius Xl förkastade L’Action Française, krävde Billots avgång som kardinal och père Le Flochs demission som föreståndare för det franska prästseminariet. Le Floch tillhörde den heliga Andens kongregation (vanligen kallad spiritanernas kongregation). Lefebvre hyste stort förtroende både för père Le Floch och spiritanfäderna, av vilka många stod L’Action Française nära. Ja, han ansåg att Le Floch representerade spiritanernas ideal. Därför var det inte så märkligt att han 1931, tillsammans med andra unga präster som hade läst i Rom och som delade hans filosofiskt-politiska idéer, anslöt sig till denna kongregation.
Med tvekan upptogs dessa kallelser av spiritanerna, ty man önskade inte återuppliva den kris som några år tidigare hade skakat det franska prästseminariet i Rom. Man upptog dem slutligen i förhoppningen att snart kunna skicka dem till Afrika, spiritanernas främsta missionsområde. Man hoppades att missionsarbetets hårda villkor skulle relativisera deras filosofiska och politiska idéer så typiska för den franska metropolen.
Marcel Lefebvre gjorde en snabb karriär i Afrika. 1947 blev han hjälpbiskop och 1955 ärkebiskop av Dakar och Apostolisk delegat för det fransktalande Afrika. Som sådan hjälpte han till att sprida rörelsen Cite catholique (Katolskt samhälle) och dess tidskrift Verbe. 1958 rekommenderade tidskriften i en artikelserie att använda tortyr på alla misstänkta revolutionärer. Kriget i Algeriet nådde då sin höjdpunkt. Samma år publicerade msgr Lefebvre en artikel i tidningen France catholique ”Ett afrikanskt 1789” där han anklagade de kristna staterna för att utlämna det svarta Afrika åt ”de liberala demokratiernas myt” och åt den sovjetiska stjärnan. Han angrep våldsamt islam och de övervägande muslimska länderna och förebrådde dem att de hade övergivit västerlandet för att kasta sig i kommunismens armar. Avslutningsvis uppmanade han de statliga ledarna att välja mellan korset och den sovjetiska stjärnan. Den nye pro-nuntien i Dakar msgr Maury, hade svårt, all diplomatisk skicklighet till trots, att begränsa den skada som artikeln hade förorsakat.
I samma kontext kan nämnas msgr Lefebvres interventioner mot presidenten i Guinea SekouToure, och mot president Senghor i Senegal. Härigenom påskyndades kanske Lefebvres avresa från Afrika som blev ett faktum när han utnämndes till biskop i Tulle, ett litet stift i Frankrike. Denna åtgärd kändes av många av hans medbröder, särskilt av icke-fransmän, som orättvis och förolämpande. Spiritanernas generalkapitel valde honom 1960 till föreståndare. Hans politiska idéer lade man inte särskilt stor vikt vid, de var ju typiskt franska.
Men de ideologier som Lefebvre försökte genomdriva i synnerhet i kongregationens teologiska utbildningscentrum åstadkom starka spänningar. Flera framstående medlemmar lämnade kongregationen och intog senare betydande poster i den franska kyrkan. Han ersattes därför 1968 som generalföreståndare, och 1971 öppnade han prästbrödraskapets Pius X:s seminarium i Econe.
Två ideologier: Traditionalism och integrism
Traditionalism och integrism är båda ideologier som penetrerar varandra och i dagens läge i en eller annan form vinner gehör långt utanför Econe-rörelsen, även i helt utomkyrkliga sammanhang.
Kännetecknande för traditionalismen är att den gör anspråk på att ha monopol på traditionen, och att den suveränt förkastar allt som avviker därifrån. Tradition står här för något som tidigare har varit – samhällssystem och yttre kyrkliga former. Det är något stelbent och egentillräckligt häri. Man är inte längre medveten om att tradition enligt kristen syn är något i historien levande som innebär vidareutveckling och inte enbart en vidarebefordran av det förflutna. Det finns inga färdiga formler under historiens gång. Sanningen kan visserligen uttryckas och formuleras på ett riktigt sätt, men aldrig helt uttömmande. Med andra ord är den alltid öppen för en historisk utveckling. Detta gäller också för trostraditionen och för kyrkans trosliv. Just detta förnekas emellertid av traditionalismen. Så mynnar den sist och slutligen inte sällan ut i något som kan kallas en hårdnackad fundamentalism.
Traditionalismen kompletteras oftast av en intransigent integrism och får därifrån hela sin tyngd. Ordet integrism härleds från det latinska ordet integer, hel, ej förvanskad. Efter den inomkyrkliga modernistiska krisen i början av seklet ligger i själva begreppet ett anspråk på att underställa alla områden i det offentliga och privata livet kyrkans auktoritet. I Frankrike (men också annorstädes) var den förknippad med en intransigent kamp mot det som man kallade modernism där de liberala och de integristiska katolikerna skilde sig åt. Bland liberalerna fanns så betydande personligheter som Lacordaire, Montalembert, Dupanloup, i England Newman och många andra. Bland integristerna Louis Veuillot, i England Manning, William G. Ward, i Italien vissa redaktörer vid tidskriften La Civiltå cattolica. I grund och botten handlar integrismen om ett sätt att uppfatta kyrkans auktoritet i samhällslivet: man förnekar samhällets och statens autonomi som även kyrkan skall respektera och där hon bara kan värna om grundläggande mänskliga rättigheter och plikter. Inomkyrkligt pockar man på sanningsmonopolet. Enbart sanningen har enligt denna integrism rättigheten att spridas.
På det samhälleliga planet propagerar integrismen också för en antidemokratisk, auktoritär och högervriden regim som räddning från det som den anser vara den liberala demokratins myt, och från kommunismen. Kännetecknande är till exempel Lefebvres försvar för Pinochet och diktaturen i Chile. En extrem nationalism ryms i hans åsikter. Vid utnämningen av Jean-Marie Lustiger till ärkebiskop av Paris yttrade han: ”Man kan bli överraskad när man ser att någon blir ledare för det största stiftet i Frankrike som till sin härkomst inte är riktig fransman” (Lustiger är jude till börden).
1 olika länder har integrismen emellertid fått andra accenter. I Tyskland, Holland och Belgien angrep den exempelvis fackföreningarnas interkonfessionella karaktär och de politiska partiernas oberoende. I Italien kämpade den mot den kristna demokratin.
I Frankrike fick den ett klassiskt uttryck hos Charles Maurras, vars traditionalistiska och integristiska ideologi nu återupplivas – om än i annan form – hos msgr Lefebvre och i Econe-rörelsen på det kyrkliga och teologiska planet: ”Vi avgör oss för Syllabus” dvs. mot Andra vatikankonciliet. ”Den sanna ekumeniken består i de annorlundatroendes omvändelse.- ”Jag bestrider energiskt att Guds heliga Ande värdigar andra samfund att vara frälsningsmedel.” ”Jag är aldrig tolerant mot villfarelsen”, m.m. (Schmidberger).
I detta sammanhang kan noteras det som Lefebvre skriver i sin bok Ils l’ont decouronné (De har detroniserat honom) 1987, när han vänder sig direkt till sina läsare: ”Om ni någonsin grips av lusten att hindra muslimer att be på gatan eller t.o.m. att störa deras kult i moskén, så skulle ni eventuellt förbryta er mot kärleken och förvisso handla oklokt. Men ni skulle inte vara orättvisa emot dessa (muslimska) troende.” Och han anser att en ”rätt till gudsdyrkan” därmed inte kommer att såras, ty Allah som de dyrkar är inte den sanne Guden. Därför är för honom också påvens deltagande i fredsbönen i Assisi och Kyoto ”en oerhörd och exempellös skandal”, ty han ”har uppmuntrat falska religioner att be till sina falska gudar”.
Denna integrism blir på så vis en ”teologi” som sist och slutligen föraktar den konkreta människan.
En föraktfull syn på människan
Motsättningen till Andra vatikankonciliet tillspetsar sig här när Lefebvre och Econe-rörelsen frånkänner den konkreta människan och hennes kallelse all betydelse på trons plan. Tron på människans personliga kallelse genom Gud och i Kristus är ju grundvalen för människans värdighet som person. Förkastar man denna tro fråntar man den också sin relation till människans konkreta existens. Enligt denna syn har ju den annorlunda troende inte rätt till sin egen gudsdyrkan. Konsekvent förnekas därmed hans fria samvetsavgörande som högsta norm för gudsdyrkan och etiskt handlande.
I linje härmed ligger att Lefebvre och Econe-rörelsen i grund och botten inte kan och vägrar att skilja mellan villfarelse och den som i god tro har en annan tro. ”Jag är inte tolerant på alla områden, och jag är aldrig tolerant mot villfarelsen, utan jag är tolerant mot den som misstar sig i vissa samhälleliga förhållanden” (Schmidberger). Detta säger i klartext att han är tolerant enbart av vissa pragmatiska, men inte av principiella skäl, dvs. inte på grund av människans integritet som person.
Här visar det sig hur långt denna syn har avlägsnat sig från Johannes XXIII:s och Vaticanum II:s aktning för människans värdighet. (Jfr rundskrivelsen Pacem in terris n 158 ff och Gaudium et spes n 23.)
Det är en tankeställare att människor som idag söker trygghet kan vara så mottagliga för Econe och liknande traditionalistiska och integristiska ideologier av olika kulörer som påstår sig ha monopol på sanningen.