Att definiera tro och förnuft

Luigi Giusanni, som enligt uppgift har varit verksam som högstadielärare i religionskunskap och professor vid det katolska universitetet i Milano, berättar med humor och värme om ett minnesvärt möte med en ny klass. När han kom fram till katedern, innan han hade hunnit ta till orda, upptäckte han en student längst bak i klassrummet som räckte upp handen. Han frågade studenten vad han ville och studenten svarade ungefär: ”Ursäkta, professorn, men det är meningslöst att du kommer hit till oss och presenterar förnuftiga resonemang om tron för tro och förnuft hör till helt olika världar. Det som kan sägas om tron har ingenting med förnuftsresonemang att göra.” Giusanni frågade studenten vad han menade med tro. När han inte fick något svar riktade han frågan till hela klassen. Tystnaden bestod. Giusanni undrade då om studenten kunde definiera förnuft. Det kunde varken han eller någon annan i klassen. Giusanni frågade då: ”Hur kan du uttala dig om tron och förnuftet utan att först ha undersökt vari de består?”

Luigi Giusanni vill undersöka vari tron och förnuftet består och hur de egentligen förhåller sig till varandra. Hans utgångspunkt är människans erfarenhet av sin egen mänsklighet och hennes förmåga till förnuftsresonemang. Det är vårt förnuft som är utmärkande för oss människor. Genom att använda vårt förnuft i en undersökning av oss själva och våra erfarenheter av vad det innebär att vara människa kan vi både upptäcka förnuftets möjligheter och begränsningar och börja ana trons innebörd och dynamik.

Vi reflekterar bäst över oss själva och våra erfarenheter mitt i vår vardagsvärld. Det förnuftsarbete som Giusanni inbjuder oss till handlar inte så mycket om logik och svårlästa böcker som om en stilla begrundan över den längtan och de frågor som rör sig i varje människohjärta och som då och då tydligt gör sig påminda i våra liv. Det handlar om en sorts askes, en träning i att uppmärksamma sina djupare skikt. Det handlar om en omvändelse från den höghastighetskultur vars ytlighet allt som oftast hindrar oss från att möta oss själva och varandra. Skönlitteratur och eftertänksamma samtal vänner emellan är användbara redskap i sammanhanget.

Om vi reflekterar kring vårt förnuft inser vi att vårt förnuft inte alls är så begränsat och så beskaffat som det ofta framställs i den moderna filosofin. Vårt förnuft består inte enbart av vår förmåga till logiska resonemang eller empiriska demonstrationer. Vårt förnuft är mer omfattande än så. Det kan komma till uttryck i olika metoder och processer, det kan anpassas och varieras allt efter användningsområde och sammanhang. Vi använder inte vårt förnuft på samma sätt när vi löser ett problem i matematiken som när vi försöker förstå en medmänniskas psykiska besvär.

Vårt förnuft är aldrig, och ska inte heller vara, helt frikopplat från våra känslor och våra värden. Vårt förnuft är alltid ett mänskligt förnuft och därmed alltid relaterat till människan som helhet, även till människan som känslomässig och moralisk varelse. Den absolut neutrala och indifferenta inställning som gärna förknippas med rationella undersökningar är därför i grund och botten omöjlig att uppnå och våra försök att inta den skenbart objektiva positionen är därmed helt irrationella. I det reflektionsarbete som Luigi Giusanni uppmuntrar till handlar det om att låta känslor, värden och förnuft fungera tillsammans, på rätt sätt och i rätt proportioner, både i vårt tankearbete och i våra liv.

Om vi använder det mänskliga och mångfasetterade förnuft som Giusanni beskriver för att begrunda vad det innebär att vara människa konfronteras vi med våra existentiella frågor. Vad är den grundläggande meningen med vår existens? Varför finns det lidande och död? Varför är livet, trots allt, värt att leva? Vi upptäcker också, med hjälp av vårt förnuft, det otillräckliga i många av våra vedertagna förhållningssätt till existentiella frågor. Vi kan inte anse att existentiella frågor är meningslösa eller helt enkelt sopa dem under mattan. Vi kan inte försöka att enbart hantera dem känslomässigt eller dra slutsatsen att de inte kan besvaras. Insikten om vår oförmåga att undvika frågorna eller komma till rätta med dem på egen hand gör oss nedslagna och modfällda. Dock är den insikten både väsentlig och värdefull, enligt Giusanni.

Upptäckten av gränsen för det egna förnuftets förmåga banar väg för insikten om mysteriets oundviklighet. Vad som framför allt kännetecknar det mänskliga livet är att det är oss givet. Om något är en gåva finns det alltid en givare. Vi kan inte låta bli att formulera frågor om livets givare, frågor som vi inte kan besvara men som vi, om vi vill vara trogna vårt förnuft, aldrig kan bordlägga som helt obesvarbara. Vi måste på grund av detta dra slutsatsen att det finns ett Mysterium i vilket vi har vårt ursprung och vårt mål, ett Mysterium som vårt förnuft aldrig kan begripa men som svarar mot våra frågor och som har gett oss våra liv. Detta Mysterium kallar vi för Gud.

Mysteriet är ingen gräns för förnuftet. Mysteriet är snarare förnuftets främsta upptäckt, en avgörande insikt om existensen av något som går utöver människan och hennes förmåga. Vem Gud är kan vi aldrig upptäcka med hjälp av vårt förnuftet. Guds väsen kan bara Gud själv uppenbara. Att det finns ett Mysterium måste vi dock konstatera om vi vill vara trogna vår mänskliga natur och dess karaktäristiska reflektionsförmåga.

Luigi Giusanni presenterar sina tankar med hjälp av ett flertal dikter, små anekdoter, goda vänners tänkvärda kommentarer och enkla vardagsexempel. Han illustrerar därmed genom själva framställningssättet den form av träning eller omvändelse som han vill rekommendera. Hans undervisningserfarenhet lyser igenom. Luigi Giusanni är van att förklara abstrakta tankegångar för dem som är ovana vid dylika resonemang. Hans bok är av intresse för alla som brottas med frågor om trons förhållande till förnuftet, vare sig det sker som student på bakre bänk, som professor vid katedern eller hemma vid köksbordet.