Vallonernas assimilering för 350 år sedan

Migration och multikulturalism framställs ofta med all rätt som en av vår tids stora samhällsfrågor. Immigranten med från majoritetsbefolkningen främmande kultur och religion förvandlas av politiken till ett livs levande problem på två ben som på något sätt måste ”lösas”. Välfärdssamhällets tro på den sociala ingenjörskonstens möjligheter att trolla bort sociala dysfunktioner har emellertid just i fallet multikulturalism och migration fått sig en knäck. Hur man än försöker och vilka ekonomiska och socialpolitiska grepp man än tar, så finns det fortfarande ”nya svenskar” som tycks streta emot försvenskningen.

Integrationspolitikens svårigheter må ha många orsaker. En skapas av själva föreställningen att integration är en process som skall kunna hinnas med på några få år efter immigrantens ankomst till det nya landet. På ett nästan otroligt sätt har den svenska invandrardebatten och invandrarpolitiken varit historielös. Det är desto mer förvånande som Sverige faktiskt varit en stor migrationsnation, låt vara att den stora utvandringen nu ligger ungefär ett sekel eller mer tillbaka. Läser svenskarna inte längre sin Vilhelm Moberg? Varför har den omfattande forskningen om svenskarnas amerikaflytt utnyttjats så lite i integrationspolitiken? Det tog de svenska USA-immigranterna tre generationer att bli amerikaner och många behåller fortfarande i femte eller sjätte led kontakten med det gamla fosterlandet. Varför skulle det då vara så konstigt om en turk inte blir helyllesvensk på tio år?

Hur länge har Sverige faktiskt varit svenskt?

Multikulturalismen är inte på något sätt något för vår tid alldeles nytt fenomen. Så långt vi kan se tillbaka i historien har människor flyttat mellan länder och kulturer. Under medeltiden dominerades vårt handelsliv av hanseater som mer eller mindre byggde upp de svenska städerna och förvandlade vårt språk till vad det faktiskt skulle bli: modern svenska. 1600-talets stormaktsvälde var ett i högsta grad etniskt och språkligt heterogent samhälle. Det var förlusten av de baltiska provinserna och Finland under seklet 1710 till 1809 som skapade förutsättningen för uppkomsten av en enspråkig svensk nationalstat. Nationalmedvetandet krävde hela 1800-talet för att mogna fram.

Det svenska rikets sammanhållande band under flera århundraden var således varken språket, etniciteten eller mentaliteten utan den lutherska religionen. Med viss rätt är det nog möjligt att se 1590-talets uppgörelser med katolicismen som det svenska nationalmedvetandets födelsetid. Från och med denna tid förstods nationalitet som religionstillhörighet. ”Svenskt” var liktydigt med ”lutherskt” och ”polskt” med ”katolskt”. Enhetlighet i religionen sågs som själva förutsättningen för statens bestånd.

Religiös konformism blev därmed ett första rangens statsintresse som kom till uttryck i både konungaförsäkringar och grundlagar. I princip gällde att endast lutherska trosbekännare fick inneha offentliga ämbeten. Svenska undersåtar måste praktiskt taget undantagslöst bekänna den lutherska tron, låt vara att undantag fick göras för personer som av ekonomiska, merkantila eller andra behjärtansvärda orsaker hade tillåtelse att uppehålla sig i landet, naturligtvis på villkor att de förhöll sig osynliga i fråga om yttre religionsutövning och avstod från att missionera för den egna tron. Ställd inför tillräckligt krassa ekonomiska realiteter hade alltså den lagstiftande statsmakten kört över renlärighetens hårdaste ivrare redan vid formuleringen av den grundläggande rättsprincipen om religiös konformism. Räckvidden av undantagen blev tydlig först efter 1620-talets mitt i och med de första valloninvandrarnas ankomst till de svenska järnbruken.

Något om valloner

Valloninvandringen och den vallonska folkgruppens historia vid de östgötska och särskilt de uppländska bruken har behandlats i en nu rätt omfattande forskningslitteratur men relativt liten uppmärksamhet ägnats åt frågan om och hur vallonerna som främmande trosbekännare drabbades av den religiösa tvångslagstiftningen? Ett viktigt bidrag till just den religiösa dimensionen av vallonernas försvenskning har nu givits genom Tore Hållanders kyrkohistoriska doktorsavhandling Vägen in i sockenkyrkan: De uppländska vallonernas religiösa assimilation 1636–1693.

Avhandlingen ger både intressanta perspektiv på hur religionslagstiftningen faktiskt tilllämpades i immigrantmiljön men kan, rätt läst, också tillföra dagens integrationsdiskussion intressanta synpunkter. Hur vallonernas integrationsprocess över flera generationer slutade i deras assimilation som ”nya svenskar” med luthersk tro har faktiskt direkt bäring på dagens invandrarproblematik.

Varför kom vallonerna hit?

I tidigare forskning har framhållits att den vallonska invandringen berodde på dåliga konjunkturer för järnhanteringen i vallonernas hemländer och därmed följande arbetslöshet för vallonska smeder. I Sverige fanns däremot stort behov av yrkeskunniga smeder. Med tillräckligt förmånliga arbetsavtal blev det inte särskilt svårt att rekrytera vallonska yrkesmän till svenska järnbruk. Att invandringen skulle ha haft samband med vallonernas svårigheter att leva som reformerta i en omgivning dominerad av intolerant katolicism har tidigare forskning inte accepterat, kanske beroende på att ett antal valloner faktiskt var katoliker och skulle så förbli även i Sveriges starkt katolikfientliga miljö. Hållander kan nog sägas ha modifierat den tidigare forskningen på denna punkt och ser vallonernas överflyttning till Sverige som betingad av en kombination av ekonomiska, sociala och religiösa faktorer. För de katolska invandrarna måste naturligtvis arbetsmarknadsaspekten ha varit den helt avgörande.

Att just protestanter i högre grad än katoliker värvades som bruksarbetare i Sverige kan enligt Hållanders mening mycket väl hänga samman med deras konfessionellt betingade svårigheter i hemländerna som de hoppades kunna undvika i ett protestantiskt land och under bruksägare som i olika grad själva delade deras tro. Till dessa räknades personer som Louis De Geer med bruken i Lövsta, Österby och Gimo, Gerhard De Besche med bruken i Forsmark och Berkinge, Velam Vervier med bruken i Västland och Strömsberg samt Henrik Lemmens med bruken i Åkerby och Hillebola. Av de fyra ägarna var De Geer en varm kalvinist som i motsats till de i tron något ljummare De Besche och Vervier medvetet understödde reformert gudstjänst och skola vid sina bruk. Lemmens tillhörde den tyska församlingen i Stockholm och var alltså lutheran.

Förutsättningarna för vallonernas integration

Förutsättningen för vallonernas assimilation borde därmed ha varit störst vid Lemmens’ bruk och minst vid De Geers. Vid De Geers anläggningar hölls både franskspråkiga gudstjänster och skolor. Märkligt nog verkar denna minst sagt separatistiska verksamhet, som flagrant stred mot gällande lagstiftning om endräkt i religionen, ha lämnats ifred av både överheten och prästerna. Endast vid Österby bruk är det möjligt att belägga att den reformerta gudstjänsten vållat ingripande från det lokala prästerskapet.

Den rigorösa religionslagstiftningens formella bokstav överensstämde alltså inte med praxis. Hållander ser toleransen som ett resultat av vallonernas ekonomiskt starka ställning och språkliga isolering i kombination. De utgjorde helt enkelt inget hot mot den lokala kyrkogemenskapens enhet därför att de inte talade svenska men var oerhört viktiga för den uppåtgående svenska stormaktens behov av prima järn. Till detta kommer naturligtvis den viktiga förutsättningen att ingen mindre än Louis De Geer, det svenska rikets ledande entreprenör, stödde den reformerta skol- och församlingsverksamheten aktivt. Vem ville ta en strid med en sådan ekonomisk kraftkarl?

Religionslagstiftningen och assimilationen

Vid mitten av 1650-talet kom en omsvängning i religionspolitiken i striktare riktning vilket blev möjligt bl.a. därför att Sverige nu inte längre hade samma ekonomiska och militära behov som tidigare av utländsk arbetskraft. 1655 års religionsstadga som lagfäste den nya politiken förklarade att bara en och samma evangeliska lära fick förkunnas i riket. Reformert tro förbjöds på samma sätt som skett med katolsk redan genom den ökända Örebro stadga från 1617. All främmande gudstjänst bland utlänningar som vistades i landet för handels och köpenskaps skull måste hållas bakom stängda dörrar för att undvika en den allra minsta påverkan på svenskt tjänstefolk. Inga främmande präster eller lärare fick tolereras. Att bringa någon att konvertera från den lutherska tron var straffbart.

Den nya lagstiftningen fick trots allt rätt liten betydelse för vallonernas assimilering i det svenska samhället, vilket kanske kan sägas bekräfta den rättshistoriska erfarenheten att tvingande lagstiftning sällan förmår påverka människors trosövertygelser. Vallonernas assimilation skall därför ses som följden av mer grundläggande sociala förändringar. Med större kunskap i svenska ökade deras kontakter med det omgivande samhället kontinuerligt. Antalet giftermål mellan valloner och svenskar steg över tiden. Det är därför inte överraskande att vallonska dop, giftermål och begravningar allt oftare försiggick i den lutherska statskyrkans ordning.

Vallonernas lutheranisering var i full gång efter seklets mitt. Det var egentligen bara vid De Geers bruk – efter Louis De Geers död 1652 uppdelade på tre söner – som bruksägarnas skyddsparaplyer fanns kvar men knappast längre lika starka som under Louis’ egen tid. Fortfarande i slutet av 1660-talet fanns visserligen både reformerta och katoliker bland vallonerna men utvecklingens huvuddrag var tydligt: Vallonernas religiösa assimilation var på gång.

Assimilationen tar fart

Religionsplakatet 1667 och kyrkolagen 1686 skärpte övervakningen av främmande religionsaktivitet utöver vad som redan tidigare föreskrivits. Skolundervisning genom lärare av främmande trostillhörighet förbjöds. Därmed fick det lokala prästerskapet ökad möjlighet att rapportera in varje uttryck för främmande religionsutövning som kommit till dess kännedom och inte minst ingripa i skolverksamheten vid bruken i Lövsta och Österby.

Bruksägaren Emanuel De Geer försvarade emellertid de sina med argumentet att mästarna hellre lämnade landet än övergav sin reformerta tro. De Geer argumenterade balanserat. Å ena sidan behövdes de reformerta mästarna för att driva bruksverksamheten. Å andra sidan borde ingens religiösa samvete tvingas utan var och en själv bestämma om han ville förbli reformert eller övergå till den lutherska tron. Åter var det bruksägaren som försvarade sina underlydandes religionsfrihet, låt vara att han nu var ganska ensam om att göra det. Vid övriga bruk verkade ledningarna samarbeta med de lutherska lokalförsamlingarna.

Nu minskade antalet valloner med främmande konfession stadigt. Denna assimilerande utveckling var särskilt tydlig vid Verviers och Lemmens’ bruk, alltså de platser där bruksägarna visat minst intresse för att stödja den reformerta religionsutövningen. Men ännu 1693, då skolverksamheten vid De Geers bruk fick svenska lärare, var assimilationsprocessen inte avslutad. Fortfarande efter 1700 förekom reformerta gudstjänster och det fanns en mindre grupp som inte lät sig införlivas med den svenska kyrkoförsamlingen. Men huvudparten valloner satt dock nu i den lutherska kyrkbänken om söndagarna.

Invandrarintegration för 350 år sedan

Vad kan då den moderna integrationspolitiken och integrationsforskningen ha att lära av Tore Hållanders studie av vallonernas assimilation i Sverige för mer än 300 år sedan? En hel del, skulle jag vilja säga. Tyvärr gör Hållander inga jämförelser mellan dagens integrationsvåndor och vallonernas väg in i sockenkyrkan, vilket är beklagligt. Jag skall därför peka på två aspekter som idag framhålls som nödvändiga delar i en framgångsrik integrationsprocess: förmågan att försörja sig själv och förmågan att behärska svenska.

De immigrerade vallonerna kunde som specialarbetare med unik yrkeskompetens gå direkt in i en lönsam produktion vilket gjorde det möjligt för dem att ställa krav på det mottagande samhället, bl.a. på frihet att utöva den egna religionen. Deras ekonomiska styrkeposition var i grund och botten den viktigaste orsaken till att de kunde fortsätta att leva som reformerta, ja i några fall t.o.m. som katoliker i ett samhälle som gjorde enhet i religionen till ett centralt mål för statens verksamhet. I valet mellan religion och ekonomi valde t.o.m. en så ofördragsam stat som Sverige att tänka mer på järnet än den rena tron. Först sedan vallonernas yrkeskonst spritts utanför deras krets, vilket tog flera årtionden, försvagades deras möjligheter att så att säga köpa trosfrihet med gott smide.

Genom sin yrkeskompetens framstår den vallonska gruppen nog som ovanlig i den svenska invandringens historia. Idag är problemet närmast att så många invandrare inte kan integreras på arbetsmarknaden just på grund av bristen på yrkeskompetens. Uttryckt i modern terminologi: Vallonerna var helt integrerade på arbetsmarknaden utan att behöva överge sin egen kultur och tro. Detta svarar i grund och botten mot den moderna svenska integrationsmodellen som ju går ut på att invandrare skall ha en fast fot på arbetsmarknaden men samtidigt ha frihet att välja om de skall behålla sin gamla kulturidentitet eller acceptera en ny svensk, med andra ord: integration utan assimilation.

Men också i ett annat avseende kan jämförelsen mellan dagens invandrare och vallonerna vara intressant. Vallonerna, åtminstone de som fanns vid De Geers bruk, höll fast vid sitt franska modersmål praktiskt taget hela 1600-talet ut. Under de första årtiondena försvårade just vallonernas bristande kunskaper i svenska kontakterna med lokalsamhället. Precis samma fenomen kan ses idag. Förmågan att tala och skriva svenska är en nödvändig förutsättning för invandrarens integration. Just bristen på svenskkunskaper är den kanske viktigaste orsaken till att så många invandrare fastnar i en ond cirkel av arbetslöshet, isolering och familjebildning endast inom den egna gruppens ram. Vallonerna isolerades bara så mycket de själva ville eftersom de var fast förankrade på arbetsmarknaden. De hade faktiskt ett ganska fritt val i ett samhälle som sannerligen inte premierade enskildas samvetsfrihet.

Men vallonernas fasthållande vid det franska språket blev också ett medel för dem att bevara sin kulturella och religiösa identitet. Så länge de bara kunde franska betraktades de inte som särskilt farliga av kyrkans företrädare. De kunde ju inte kommunicera sina villoläror till den lutherska menigheten. Men sedan den andra generationen valloninvandrare både lärt sig svenska och därmed ökat kontakterna med den svensktalande menigheten, börjat besöka sockenkyrkans gudstjänster och gifta sig med lutheraner utanför den egna kretsen vädrade ortodoxa präster fara för spridning av villolära. Efter 1660 tycks den kyrkliga aktiviteten riktad mot de främmande trosbekännarna ha ökat påtagligt.

Förmågan att behärska svenska öppnade vägen till assimilation på sikt men språkbytet tog sin rundliga tid. Samma process kommer sannolikt att inträffa även bland dagens svårintegrerade grupper. Först då man talar och skriver svenska någorlunda väl startar den kulturella transformationsprocessen på allvar. När den väl kommit igång assimileras den invandrade kulturen på sikt. För vallonernas del tog det gott och väl ett århundrade.

Det är inte överraskande att med kunskap om de mekanismer som idag försvårar integrationen se hur betydelsefulla de franskspråkiga, reformerta skolorna i Österby och Löfsta var för att fördröja vallonernas försvenskning. Kanske kan man med risk att uttrycka sig politiskt inkorrekt dra en och annan parallell mellan dessa skolor och vissa av dagens etniskt, religiöst och språkligt präglade friskolor? Den jämförelsen är ägnad att göra Tore Hållanders avhandling om de uppländska vallonernas väg in i sockenkyrkan för mer än trehundra år sedan till en i hög grad relevant bok för förståelsen av dagens integrationsproblem, låt vara att Hållander själv aldrig ger sig in på den explosiva diskussionen.