Bergman i Europa

Varför Bergman? Det är den första fråga som inställer sig inför den kanadensiske jesuiten och filmforskaren Marc Gervais’ nyutkomna bok Ingmar Bergman: Magician and Prophet (Mc Gill Queens, 2000). Det finns flera skäl att ställa frågan. Dels, varför just välja Ingmar Bergman, om man likt Gervais är intresserad av ett närmande mellan katolsk teologi och filmanalys? Dels, varför skriva ytterligare en bok om Bergman som redan kan tyckas som så genomanalyserad att det framstår som näst intill omöjligt att tillföra något nytt? Gervais ger med sin bok ett personligt svar på frågan. Han undviker den traditionella vetenskapliga apparaten till förmån för ett ”eget” språk, ett tilltal till läsaren. Och han tycks i sin bok lika mycket skildra en egen livserfarenhet som leverera tolkningar till ett regissörskap.

Kanske är just styrkan i Bergmans filmer att de ständigt på nytt förmår upprätta detta slags förbindelse till betraktaren, att de slår an strängar i åskådarens personliga erfarenhet och därför också framstår som angelägna, aktuella. Men Gervais’ bok påminner också om något som i Sverige gärna tenderar att komma i skymundan: Bergmans oerhörda internationella betydelse, som man blir varse såväl vid retrospektiva Bergmanvisningar utomlands som vid botaniserandet i den utomordentligt rikhaltiga utländska litteraturen om regissören.

Vad mera är: Gervais tar sig an en i Sverige svårt försummad aspekt: Bergman och religionen, som är desto mer omskriven på andra håll. Orsakerna till den svenska tystnaden är många; den främsta ligger sannolikt i att den fas i Bergmans filmskapande då han som mest intensivt upptogs av denna problematik också sammanföll med de mest styvnackat antireligiösa åren i svenskt kulturliv, innan den allmänna sekulariseringen hunnit nöta ner provokationskraften hos de religiösa spörsmålen. Här skiljer sig emellertid också perspektiven mellan Gervais och merparten bland svenska skribenter. Dessa har tenderat att tala om till exempel relationen mellan fadersbild och gudsbild hos Bergman, eller om det lutherska arvet i hans filmer – med andra ord ett i första hand biografiskt perspektiv. Däremot ställer de som intar något slags utifrånperspektiv ofta frågorna annorlunda – till exempel Leif Zern, förvisso svensk men rotad i judisk tradition, eller katoliker som Joseph Marty och nu Marc Gervais. I stället för att intressera sig för personen Bergmans förhållande till religionen ställs teologiskt färgade frågor som väcks i och av Bergmans filmer. Eller, mer specifikt, frågan hur dessa filmer tar del i och bidrar till en sådan reflektion. Kärlek, lidande, skuld, förlåtelse, tal och tystnad, Guds existens, möjligheten till nytt liv, räddning eller frälsning – den centrala tematiken hos Bergman sammanfaller onekligen med teologiska nyckelbegrepp.

Vad har då Marc Gervais att tillföra det han själv kallar ”Bergman culture”, till den veritabla tolkningstradition som Bergmans filmer givit upphov till? Det som intresserar Gervais är först och främst att placera Bergman i relation till samtida kultur, från det klassiska arvet via modernismens olika etapper och aspekter till postmodernismen. Även för den som förhåller sig skeptisk till etiketten postmodern är det en diskussion av intresse, främst kanske därför att den i stället för att – som så många – behandla Bergman som ett unikum, fixerad vid sitt privata, försöker relatera honom till centrala tankeströmningar i den samtid där han lever och verkar.

En andra, inte mindre viktig aspekt är den som dominerar bokens epilog. Det är tveklöst Gervais’ mest originella infallsvinkel, där författaren spårar en religionens återkomst hos den sene Bergman, framför allt i en punktanalys av Enskilda samtal. Han sammanfattar Bergmans förhållande till det gudomliga i tre punkter: 1) bejakelsen av den immanente Guden, formulerad i termer som ”människans helighet”; 2) erkännandet av en transcendent verklighet, snarare än en transcendent Gud. Bergman talar om det ogripbara, det oerhörda, det faktum att vi omges av händelser som vi inte kan gripa men som påverkar oss; 3) avvisandet av Gud som kulturellt begrepp, den gud eller de gudar människan skapar sig efter eget beläte.

Gervais’ påvisar på så sätt hur hela komplexiteten som präglade den tidigare bildstormaren Bergman finns kvar i de sena verken, samtidigt som frågorna återkommit med ny och oväntad kraft. Poängen med resonemanget är alltså inte att när fan blir gammal blir han religiös – och det är det som är Gervais’ styrka, att han låter bli att försöka stöpa om sitt forskningsobjekt efter eget beläte. Just i denna uppföljande epilog ligger också Gervais’ svar på min inledande fråga: varför Bergman? Just på grund av den rasande vitaliteten hos denne lika oförtröttlige som kompromisslöse sanningssökare.