Att få dricka sitt modersmål

Det hände sig under en längre utlandsvistelse. Försynen hade placerat mig på en oväntad befattning, som ansvarig i ett internationellt studenthus. Fyra fem tungomål fungerade som lingua franca (människorna där var från 21 olika nationer i världen) och med dem skulle konversationen klaras av, tillsammans med ett stort antal människor, vilkas öden man delade eller tvingades ta del av. Mest handlade det om vardagens nödvändiga banaliteter, om proppar som gått och tak som läckte, om varor som skulle beställas och fakturor som skulle betalas. En medbroders överkonsumtion av vitlök orsakade misstämning och måste påtalas. Allt sådant måste uttryckas med ett antal till buds stående hushållsfraser. Till och med predikningar måste hållas på språk som för mig var artificiella. Jag hade aldrig lärt mig blommornas namn och känslornas uttryck på dem. Jag hade inte som barn slagit huvudet i ett bord och lärt mig hur man skrek och tröstade på dessa språk. Allt jag kunde var okroppsligt, reducerat, abstraktioner, latinismer i de moderna språken, skolsalarnas arv genom seklen, långa nät av fina distinktioner, briljanta lärares stolthet, bekymrade studenters plåga.

I detta babelstorn och fattighus på samma gång (ty så var det för de flesta av oss) blev det nödvändigt att dra sig tillbaka till ensamheten, att stänga dörren bakom sig och gå in i ett fulltonigt universum. Tillfälligheterna ville att det i en flygplatskiosk hade funnits ett exemplar av Birgitta Trotzigs roman Dykungens dotter, som jag köpte men tvingades spara länge på grund av många plikter. När jag så äntligen började läsa, blev det en eller högst två sidor i taget, inte av tidsbrist, utan därför att läsningen utvecklades till högtidlig rit. Bokens sidantal var begränsat, den fick inte ta slut för tidigt. Varje stavelse slukades. Gripenheten gjorde strupen torr, bokstavligt talat. Detta var att få dricka sitt modersmål, att uppfatta alla dessa klanger som finns med i varje modersmål och som aldrig kan översättas till något annat språk.

Att klassa Trotzigs diktning som religiös vore att deklassera den, och hon värjer sig själv mot sådana etiketter. Att börja med att ange poängerna leder sällan till god konst. När historien skall berättas gör man väl i att låta den berätta sig själv, eftersom den inte vill in i några burar. Men just så blir Trotzigs prosa till något av det största inom den kristna konsten, när tiden en gång ger oss möjlighet att bedöma saken. En modern katedral för skriet mot Gud, det bönespråk som ligger bäst till för 1900-talets människa.

Många människor finner Birgitta Trotzig svår och mörk, några säger till och med att de inte orkar läsa henne. De har ännu inte upptäckt ljuset inifrån, som tränger igenom dessa teckningar i svartaste kol. För henne är tillvarons innersta salighet. ”I en oåtkomlig kärna vilar det förlorade paradiset i fullkomlig fördoldhet”, bort från vilken osalighetens krafter verkar centrifugalt. Det är Adams fördrivna barn som Trotzig berättar om, men har man inte förstått vilket centrum berättelsen rör sig bort från och tillbaka till, genom eländets (ordet betydde från början ”landsflykt”) land, har man ej heller upptäckt dess axel.

Jorden är hos Birgitta Trotzig en tung kropp, i vars blodomlopp vi lever, blinda, som parasiterande maskar. Hon ger fritt lopp åt en berättarådra som de gamle kallade De miseria humanae condicionis, Om människolivets elände, med Plinius den äldre, Innocentius III och Linne som prominenta föregångare, vilka alla har excellerat i skildringen av blod och träck, av människodjurets hjälplöshet i världen. Hennes berättelser är skärande och grymma. Som livet, eller som Kristi passionshistoria, den berättelse som hon hela tiden berättar. Med den överkänsligas instrument uppfattar hon skrien från jorden och från alla dem som ingen har upptäckt. Trotzigs landskap är, för att låna ett uttryck från Johann Baptist Merz, ett teodicelandskap, ett rop på förbarmande mot en vredgad himmel. ”Världens harmoniska ordning är ett dödsvrål. Sålunda tror jag bara på mirakler och under.” Evangeliet i detta är att ingen är bortglömd, att ingen enda historia är för obetydlig att berättas, att om det alls finns hopp, då gäller det alla människor, också för de nedersta. Detta är något djupt hoppfullt.

Då måste hoppet gälla också för de existenser som lever för eftervärlden endast i form av små sandlådespadar, som sticker upp ur jorden mellan S:t Lars sinnessjukhus och Flackarps gamla kyrkogård i staden Lunds sköna utkanter mot söder. På dessa ohyggliga små spadar finns ett nummer, som troligen hänvisar till en gravkarta i något sjukhusarkiv. Varje nummers referens är ett universum av lidande, ett dårhushjon som inte ansågs värd sitt namn ens på graven.