Den 5:e juni 1876 undertecknade Enkedrottningen Josephina stiftelsebrevet för Stiftelsen Josephinahemmet – ”Välgörenhetsinrättningen Josephinahemmet har till ändamål att kostnadsfritt upptaga och vårda fattiga och orkeslösa, företrädesvis qvinliga medlemmar af den Romerskkatolska församlingen i Stockholm.” Välgörenhetsinrättningen låg i den donerade fastigheten M:3 inom kvarteret Dykärret större och Maria Magdalena församling i Stockholm. På denna plats låg Josephinahemmet fram till den 15:e januari 1988. Stiftelsen Josephinahemmet har av Frimurarorden inköpt fastigheten vid Drachmannsgatan 2 kv Skåningen för att bygga om fastigheten till servicehus för katoliker. Härvid har Stockholms socialnämnd och förvaltningens tjänstemän varit Stiftelsen till stor hjälp, stöd och uppmuntran. Stockholms stad står också för Josephinahemmets driftbudget. Huset består av 36 lägenheter varav en är reserverad som prästbostad. Här finns kapell, matsalar och sedvanliga lokaler med möjligheter för olika aktiviteter. Att flytta till Josephinahemmet är att flytta sitt hem till en annan bostad. Varje människa har en längtan efter en egen plats som hon måste få betrakta och uppleva som alldeles sin egen. Denna plats – mitt hem – måste bli bekräftad och respekterad av andra och av mig själv. Detta är självklart för alla så länge man bor utanför ett servicehus. Vilket borde vara lika självklart när man hyr sin bostad på servicehus och har sitt hem där.
Mitt hem är beläget i ett servicehus där jag gör allt det jag kan. Det jag inte orkar med erbjuds jag att få hjälp med. En trygghetsfaktor ur många synpunkter.
Att få bo hemma så länge som möjligt betyder här att om jag blir sjuk och behöver sjukvård som bara kan ges på sjukhus får jag vårdas på sjukhus. Blir behovet av omvårdnad större och större finns det möjlighet att få den omvårdnaden hemma i mitt hem av personalen som består av tre Elisabethsystrar och med något undantag av katolska lekmän. Vi ser åldrandet som en positiv utveckling.
Åldrandet – en positiv utveckling
Det positiva åldrandet kan vi se som ett accepterande av tiden. Min tid Din tid. Mitt liv i relation till min tid. Mitt åldrande med en minskning av fysiologiska förmågor, att jag inte orkar, att jag inte kan ta emot intryck från min omvärld på samma sätt som tidigare. Minskade psykologiska förmågor med en kännbar uttröttbarhet. I dessa båda dimensioner en minskning men med en ökad andlig dimension och kraft genom de många nödvändiga pauserna som minskningen i de båda andra dimensionerna tvingar fram.
Den livgivande pausen, ett nu, ett vara, en upplevelse av mitt innersta jag. En förberedelse till döden och livet efter döden. Att bli färdig med min livstid.
Den omvårdnad och service som jag kallar omvårdnadshandlingar utgår ifrån hela den levande människans tre dimensioner kropp, själ och ande. Varje omvårdnadshandling är unik. En omvårdnadshandling kan aldrig bli mekaniskt, rationellt eller tekniskt kunnande. En rutinartad handling där självkänslan och självrespekten ständigt hotas och såras. Kärnan i all omvårdnad är en människokärlek – kärlek till människan – där man anar, känner och förstår vilken dimension man skall utgå ifrån. När en omvårdnadshandling övergår till en kärlekshandling försvinner hos mig som mottagare känslan av underläge även i en för mig förnedrande situation. Jag får en känsla av hälsa, välbefinnande och harmoni. Vi båda, jag som mottagare och du som givare, blir lika delaktiga i just domna händelse.
Jag upplever och blir upplevd i en Jag-Du relation med medvetenhet och självmedvetenhet. Jag får en aktiv uppmärksamhet som ger utrymme för mina egna beslut och att få öva och pröva att göra saker på mitt sätt. Jag kan i min andliga dimension och med min tid stödja dig med mina förböner och du kan stödja mig i mina bristande fysiska och /eller psykiska dimensioner. Balansen ge och ta emot är återställd.
Som personal behöver man en etik och en livsåskådning grundad på ens egna centrala värden. Vårt ligger i tro, hopp och kärlek men störst av allt är kärleken. Utifrån detta genomför vi den unika och helt unika omvårdnadshandlingen i en Du-Jag relation. Enligt Kierkegaard är en förutsättning för att kunna hjälpa en annan att man vet detsamma som den man skall hjälpa. Man skall söka människan vid den punkt hon befinner sig och börja där. Ge inte alternativa frågor som utgår från den punkt där man som vårdare befinner sig. Utan frågan är: ”Vad vill du?”
Svaret får man reda på genom sin aktiva uppmärksamhet, lyssnande och att kunna tolka och förstå. Omvandla denna kunskap till en samtalsinformation som ger underlag för beslut och acceptera det även om det inte överensstämmer med det man hade tänkt sig. Är då min vilja och mitt beslut utan gräns? Nej, naturligtvis inte, min trygghet och mitt förtroende för personalen hotas inte av att jag ställs inför krav eller kan bli påverkad i någon riktning men beslutet måste vara mitt.
Orkar man som personal i likhet med den barmhärtige samariten utan tanke på ett materiellt återgäldande från dem som tar emot omvårdnadshandlingen ge en kärlekshandling i varje unikt möte. Att man blir upplevd och upplever i en Du-Jag relation. Till vår hjälp har man den livgivande pausen genom att få delta i mässan. Att alltid kunna gå in i kapellet och få kontakt med mitt innersta jag i en inre dialog, tystnad och bön. Av att få utveckla min andliga dimension, som annars får stå tillbaka för de krav som ställs på dimensionerna kropp och själ, blir man en hel levande människa.
Kerstin Savio är husmor på Josephinahemmet och arbetar inom vårdutbildningen.