Fortfarande är den brittiske monarken – med en titel före brytningen med påvens Rom – Trons Försvarare, vilket redan inskriften på mynten anger med sin förkortning FD (latinets Fidei Defensor). Kyrkorna i riket gör dock ofta intryck av turistattraktion mer än av bönehus, ett motiv som också möter i modern lyrik.
Sitt redan klassiska uttryck har detta fått i en dikt som kanske skulle kunna göra anspråk på att vara den mest karakteristiska på engelska från det senaste halvseklet, om någon skulle våga sig på en sådan säregen rangordning: ”Kyrkbesök”, av Philip Larkin, 1955. I välformulerad bunden vers skildrar den det lite tafatta främlingskapet inför en tom kyrka, där diktens jag ändå går in, som han brukar göra i kyrkor. Han undrar vagt över vad man kommer att göra med dem, när de inte längre blir använda alls, vem som blir den siste som besöker dem för det som de är; kanske en antikvitetssvärmare; men okunnig och uttråkad som han är dras han ändå till detta kors på marken, som så länge har hållit ihop bröllop, födelse, död och tankarna på dem. Det är ett allvarligt hus på en allvarlig mark, där allt som driver våra liv blir igenkänt och kläds som öde; detta kan aldrig bli omodernt, därför att alltid någon kommer att överraska en hunger inom sig att vara allvarligare och dras till denna mark som är lämplig att bli vis i, om så bara för att det finns så många döda runtomkring.
På andra håll yttrar Larkin sig bittrare om vad han uppfattar som religionens tomma löften inför dödsskräcken:
en stor, maläten, klingande brokad,
skapt för att låtsas att vi aldrig dör
R. S. Thomas
Annorlunda och mycket mer envist ställer sig de metafysiska problemen för R.S. Thomas. Han föddes 1913 och verkade som präst i olika delar av Wales; glesbygden dominerar hans tidigare poesi, men med åren har den gudomliga frånvaron blivit alltmer påträngande. Den skenbart prosaiska stilen rymmer snabba metaforer och en markerad, fastän obunden rytm. Han kan kontrastera vår egen tid mot äldre generationers inskränkta men glödande trosvisshet; väckelsefromheten har varit stark i Wales.
Kapellet
Ett litet stycke från vägen,
i stiltje av förra seklets gråhet,
ligger kapellet, fult, utan skäl
för turisten att stanna bilen
och besöka det. Trafiken flyter förbi,
och floden flyter förbi och snabba skuggor
från molnen, och kapellet sätter sig
lite djupare ner i gräset.
Men här en gång, en kväll som nu,
i mörkret runtomkring åhörarna
fattade predikanten eld
och brann stadigt inför dem
med ett sällsamt sken så att de såg
glansen hos de ofruktsamma bergen
runtomkring och sjöng sina amen
häftigt, trångsinta men frälsta
på ett sätt man inte är nu.
I Thomas diktning ligger ofta en präst på knä i en tom kyrka. Spänningen mellan den gamla tron som förvittrar och en ny tids sökande efter värden och mönster skildras utförligt i en dikt som är lokaliserad till Lleyn; som namnet antyder ligger det i Wales, och just i den trakten var Thomas länge verksam som präst.
Inledningens spekulationer anknyter till W.B. Yeats, som menade att historien går i perioder på omkring tvåtusen år; nu bevittnar vi den kristna ordningens sönderfall, men ur denna förvirring skall en ny tid och andlighet växa fram. Månen och dess faser blir här en bild för det cykliska förloppet.
Som ofta hos Thomas ligger tyngdpunkten i slutraderna, där han uttrycker sin egen uppfattning; bönen lever inte sällan hos honom långt efter att tron tycks ha dragit sig undan. Som ofta hos Thomas ligger tyngdpunkten i slutraderna, där han uttrycker sin egen uppfattning; bönen lever inte sällan hos honom långt efter att tron tycks ha dragit sig undan.
Månen i Lleyn
Det sista kvartalet
av Jesus-månen ger vika
för mörkret; ormen
smälter ägget. På knä
här i stenkyrkan
som är full bara
av den tysta församlingen
av skuggor och ljudet
från havet är det lätt att tro
att Yeats hade rätt. Precis som om
körer inte hade sjungit, har snäckor
svalt dem; tidvattnet slickar
på bibeln; klockan hämtar
inga till brödets bräckliga
underverk. Sanden väntar
på att kornen i muren
skall skynda tillbaka mot dess blonda
glas. Religionen har tagit slut, och
vad som skall träda fram från den nya
månens kropp, finns det ingen
som kan säga.
Men en röst ljuder
i örat: Varför så hastigt,
dödlige? Själva haven här
är döpta. Församlingen
bär ett helgonnamn tiden inte kan
avsätta. I städer som
har växt ifrån sina löften blir folk
pilgrimer på nytt,
om inte hit
så till återskapandet av det
i det egna sinnet. Du måste fortsätta
att böja knä. Liksom denna måne,
som banar sig väg genom jordens
tyngande skugga, har också bönen
sina faser.
Andrew Young
Det dröjde länge innan R.S. Thomas blev mer allmänt uppskattad som poet, men nu har kritikerna knappt ord stora nog för att beskriva hans betydelse för den engelska poesin i allmänhet och den religiösa i synnerhet. En annan poet och präst som endast långsamt blev mer uppmärksammad är Andrew Young, död 1971. Inte heller han har någon lättköpt fromhet att komma med. Han skrev nästan uteslutande naturlyrik, vilket är en ovanlighet i brittisk tradition, där människan dominerar landskapet, men till hans mogna diktning hör en lång framställning från 1950-talet på blankvers om själens vandringar efter döden, Out of the World and Back.
I jagform berättar den döde – som är identisk med poeten – om sina upplevelser alltifrån den stund när han ser sin egen begravning. Han befinner sig sedan i ett slutet rum och undrar över att han ännu har en kropp; han minns också en sublimerad platonsk kärlek till en abstrakt kvinnogestalt, men sedan befinner han sig som spöke i sin egen trädgård och ser gudstjänsten utifrån, med inslag av övermänsklig värdighet. När han fortsätter till sin egen grav är han nära att bli infångad av sitt lik. Senare upplever han glimtar av en himmelsk värld, där brutna bilder trevande återger vad han ser, bl.a. sin blivande kropp, som omfattar alla hans olika åldrar i ständig växling. Därefter ser han också en ny jord, full av skönhet och mening och också den i alla stadier av utveckling samtidigt, och medan bilderna blir allt svårare att återge uppfattar han den himmelska och gudomliga världen. Plötsligt iakttar han på nytt sin egen begravning; det han har upplevat är bortom jordisk tideräkning.
I nästa del färdas han genom tid och rum och bevittnar olika skeenden i historien som har stor betydelse för honom, bl.a. de gammalgrekiska mysteriefesterna i Eleusis utanför Athen, Hoseas friköpande av sin otrogna hustru, Nasaret när Maria väntar sitt barn, Jerusalem i mörkret efter Jesu död. Som följeslagare på dessa förvirrade förflyttningar får han en gestalt som är hans bror, död som spädbarn. I det sista avsnittet är han tillbaka där han började, men där i en dal vid en gammal eremithydda upplever han något av de stora mystikernas känslor; särskilt anknyter texten till Richard Rolle och dennes skildringar i ”The Fire of Love”. Med hänsyftningar på en rad klassiska mystiker, bl.a. ”The Cloud of Unknowing” (Icke-vetandets moln), Katarina av Genua och Johannes av Korset, fortsätter texten:
Ingen vind gick i de trötta träden,
fastän det kunde varit storm i himlen,
för den blev plötsligt höljd utav ett moln,
inte en ö på flykt men en kontinent,
som släckte månen.
Men var det ett moln
jag såg? Dess främlingskap var välbekant.
Dess mörker liknade svart diamant,
förblindat av sitt ljus. Jag visste namnet
med drömmens visshet, Ovetandets moln.
Mose steg in i molnet, och Plotinus
flög genom det som duvan på väg hem.
Bortom fanns ingen horisont för landet,
mumlande Ensamhet, overksamt Lugn.
Dess hetta, honung, sång fick Richard Rolle
en försmak av på stenen liksom jag
i andra hand. Men gudsmystikens barn
anföll med ljusa stenar, kärleksstegar,
trolovningsringar, flammande pilspetsar
det molnet, kärlekseldens dunkla natt.
De sjöng som Caterina Serafina
”O kärleks slaveri som gör oss fria”
och med Guds trast ”Jag dör för att jag inte
kan dö”. De flydde världens skeppsbrott,
trängde
igenom mörkrets ljus, förintades,
och deras inget-alls levde i Alltet-
i-allt, blint kärleksskådande av Ordet,
ett oförgängligt ”Är”, ej när och var,
Gud i en punkt.
Hade, dränkt i nåd,
en geologisk kärlek vikit av
och rört det Himmelska? Var det bestämt
jag skulle följa dessa kämpar, ropa
med Eckhart ”Själ, sätt löparskorna på
av kärlek och av vett”? Jag skulle snart
få veta, spöket måste bort, kokongen
ge plats för fjäriln; nya ögon se
en osynlig värld dit nu min bror försvunnit.
Stevie Smith
Andrew Young var hemmastadd hos de stora traditionerna, både i den litterära formen och i det andliga livet. En modern respektlöshet utmärker däremot Stevie Smith, som dog samma år, 1971, men annars inte har mycket gemensamt med Young, utom att ett mer allmänt erkännande dröjde länge …
Stevie Smith uppfattades gärna som en udda gestalt, en skämtare med något makaber humor; hennes ofta korta verser gör intryck av ramsor, av lösa infall, ibland bittra små fantasier om ensamhet. Stilen är medvetet talspråklig, ibland med långa meningar som till synes konstlöst följer varandra i tankarnas lösa följd. Hennes egna uppläsningar, halvsjungna, gärna till kända psalmmelodier, bidrog till en ökad känsla för det mångskiktade och flerbottnade i dikterna.
På sitt eget sätt bedrev hon också en skarpögd kulturkritik, där även kristendomen behandlas. I en tidig roman vänder hon sig i en utläggning mot försök att förenkla tron; kyrkan bör uppmuntra tänkande kring svåra ting och inte försöka göra sig enkel och lättförstådd; med tiden skulle då folk av sin egen leda drivas till att pröva hjärnan också på den kyrkliga läran.
Själv godtog hon inga förklaringar av det grymma och plågsamma i tron, t.ex. läran om helvetet, vilket gjorde henne avvisande också mot det goda och förtjänstfulla, som hon såg det, i religionen. En lång lärodikt om detta ämne behandlar Den Helige Ande, men sin kanske mest genomtänkta uppgörelse med kristendomens anspråk uttrycker hon i dikten Var han gift? Inga namn nämns, men läsaren upptäcker snart nog vem diktens båda röster diskuterar (på halvbunden vers), den människa som också var Gud – och därigenom inte en verklig, svag och ynklig människa.
Var han gift, försökte han
försörja medan han tyckte allt mindre om
dem
hustru och barn?
Nej,
inget sådant slag för honom.
Kände han sig onödig, svag och förlägen,
oönskad av alla och i vägen?
Från vaggan visste han om sitt mål,
en stark läggning, ett sinne av stål.
Så fortsätter dikten att kontrastera mänskliga svagheter och svårigheter mot ”hans” övertygelse. Sedan heter det att en gud är vad människan tillverkar själv. Den andra rösten säger blygt:
Hon kunde ha gjort honom sämre.
Det har hon ofta, i det förflutna.
Att välja en kärlfikens gud, som hon gjort och
gör,
är ett litet steg framåt då?
Ja, det är så.
Ett större blir det när människor
älskar kärlek och hatar hat men inte gör dem
till gudar?
Det blir ett större steg.
Den stora kärleken i hennes bittert uppsluppna poesi är döden. Sin märkligt stimulerande pessimism sammanfattar hon i slutet av Tankar om mannen från Porlock (titeln syftar på en berömd incident i engelsk litteraturhistoria; han är den man som avbröt Coleridges nerskrivning av dikten om Kublai Khans lustslott, varefter det aldrig blev någon fortsättning).
Det är nerstämmande tankar, det vet jag. De
är nerstämmande,
jag önskar jag var mer gladlynt, det är mer
behagligt,
det är också en plikt, vi bör le med och underkasta oss
syftet hos Någon Ovanom som experimenterar
med olika blandningar av mänskligt
för att se vad som går bäst,
mycket intressant för honom, upphetsande,
men inte för oss.
Nu går jag på igen. Le, le och skaffa någonting att göra,
så blir man praktiskt taget omedveten utan
att faktiskt behöva gå bort.
U.A.Fanthorpe
Jesus framställer sig i det stora avskedstalet i Johannes-evangeliet bland annat som vinstocken, vars grenar lärjungarna är, men annars är metaforer ur växtvärlden ovanliga för gudomligheten eller den heliga anden; betydligt vanligare är bilder ur djurriket (Kristus som lamm, fisk och annat mer oväntat behandlas f ö utförligt i Jean Paillards studie Du skickade en salamander, där han också citerar T.S. Eliots rader om Kristus som en tiger i årets ungdom). U.A. Fanthorpe däremot bygger upp sin dikt om kväkarnas på bilden av anden som en planta och framhåller dess ursinniga kraft. Själva kallar de sig ”vännerna”, deras gudstjänst består av tystnad och inre lyssnande (sådant som idag gärna kallas meditation), och deras insatser för sociala reformer har varit betydande.
Kväkares möteshus, Frenchay
När dörrarna till huset stängs,
ögonlock fällda, mun sluten, näsa, öron
sysslolösa så gott det går, fingrar framme
bara på hedersord; när de kära heliga avledarna,
byggnadsställningar för högt älskade
klichéer,
har gnuggats undan; då börjar plantan
växa. Den är svår att odla,
den sällsynta örten tystnad som Ordet kommer igenom.
Tre seklers förtegna, noggranna liv
har gjort den hemmastadd på denna mark.
Örten är Vinrankan, vildsint härjare,
som växer och klänger utan att hejdas,
fyller huset, folk där, med massor av envisa skott
med blad genom fönster och dörr, skjuter upp genom skorsten,
tills köttet smälter till vandrande kroppar av
grönt
som tar efter Vinrankans vildhet; den som
kräver
så svåra vittnesbörd; vars verk uträttas
på hopplösa ställen, fängelse, anstalt,
aktningsvärda köpmäns kontor,
kaserner, kolgruvor, slitjobb, i ruckel
med hetsade män utan hopp.
Det börjar här
på tystnadens mark.
Inför brittisk efterkrigspoesi har viltan, trots vissa spektakulära undantag, intrycket av att diktarna fortfarande vänder sig till en läsare, inte bara till en av akademiska medel avlönad kritikerkår. Oberoende av trendiga vindstötar kan de diskutera de evigt obesvarade frågorna om människans plats i den stora och den lilla världen och om hur hon och Gud kan förhålla sig till varandra. Därigenom får de också ett särskilt intresse utanför sina språkliga gränser, som annars kan vara märkbara nog just när det gäller den konst som uttrycker sig med ord.