På Hasslö i Karlskrona skärgård stir en granitskulptur. Den föreställer bygdens store son, politikern och författaren Fabian Månsson, vanligen kallad endast Fabian. Fylld av energi och vitalitet sitter han huggen i sten och ser ut över havet. Kanske han spanar efter påven, som han till sin fasa har hört skall komma till Sverige?
Den rika kyrkan
Namnet Fabian Månsson säger kanske inte så mycket i dag. De som är något bevandrade i svensk folkrörelsehistoria vet, att han var socialistisk agitator och journalist i unga år, sedan satt i riksdagens andra kammare i 26 år, blev fil. hedersdoktor i Uppsala och gav ut flera böcker med motiv från svensk medeltidshistoria. Vad som kan föranleda att nu erinra om detta är, att Fabian Månsson med sin outtröttliga verksamhet har bidragit till att skapa och befästa bilden av den katolska kyrkan som en rik och mäktig kyrka, som tagit friheten från den svenska allmogen. Den tanken har framförts också av andra, men det unika med Fabian Månsson var den kraft och den konsekvens med vilken tesen drevs och att den kläddes i den historiska romanens form. Inför det stundande påvebesöket bör det vara en angelägen uppgift att i historiskt perspektiv belysa de olika fördomar som fanns och finns mot den katolska kyrkan i Sverige. Därtill kommer att det i år är 50 år sedan Fabian Månsson gick bort.
Liv
Fabian Månsson (1872–1938) kom alltså från Hasslö i Karlskrona skärgård.1 Hans skolgång blev endast en termin, och han kan i mycket ses som en ovanligt framgångsrik autodidakt med en ständig törst efter kunskap. Efter att ha arbetat på olika platser, bl.a. som rallare och stamanställd vid försvaret, blev han 1904 journalist på Arbetarbladet i Gävle. Invald i riksdagen 1912 blev Fabian Månsson tidigt en legend i arbetarrörelsen genom sitt originella framträdande. Den teoretiska socialismen var han djupt ointresserad av. På en partikongress yttrade han: ”Jag vet ytterst litet om Marx, men det bekymrar mig inte, ty det intresserar mig långt mer om den svenske arbetaren har en gris att slakta och en ko att mjölka än allt vad Marx har skrivit och gjort.”3 Genom sina historiska studier kom han fram till övertygelsen, att andan i det gamla svenska bondesamhället – såsom det återspeglas främst i landskapslagarna – var det mål, som det politiska arbetet borde inriktas mot. Där fanns en jämlikhet med ätten – ej individen, kyrkan eller ens staten – som jordägare. Man kan tala om ett slags bondekommunism, och det är inte att undra över att tankarna väckte uppseende i ett redan då industrialiserat Sverige, särskilt när de framfördes från riksdagens talarstol. Det vittnar gott om toleransnivån i den tidens socialdemokrati att Fabian Månsson fick fortsätta. I dagens politik vore han otänkbar.
Fabian Månsson blev mycket populär genom sina otaliga föredragsturnéer, där citat ur Gustaf Vasas brev frejdigt blandades med påvliga encyklikor och dundrande kritik av spannmålstullar. Det har beräknats att han höll c:a 8 000 föredrag, varvid han inte sällan talade fyra–sex timmar. 3 Han var nästan besatt av att dryfta ”svin och kor och höns och priser på råg och vete” (Z. Höglund). Men han hade också livliga förbindelser med flera av industrins ledande män. Han umgicks på jämställd fot med bönder, disponenter och präster.
Fabian och kyrkan
Fabian Månssons förhållande till kyrkan och prästerna vore värt en närmare undersökning. Hans uppväxttid sammanföll med frikyrkorörelsens genombrott, och i sin mest kända bok, Rättfärdiggörelsen genom tron (1916) skildrar han initierat och livfullt, men mångordigt, genombrottet i Blekinge skärgård och vilka konflikter det förde med sig. Som socialistisk agitator kunde han angripa kyrkan väl så mycket som någon annan, men då närmast dess ledare – enkla präster och troende tog han alltid parti för. Med åren kom det religiösa inslaget från yngre år allt tydligare fram. Utan några teologiska studier men med stora insikter i bibel, katekes och psalmbok kunde han göra en god insats i den kommitté som ledde fram till 1937 års psalmbok. Det ledde också till, en fast vänskap med Nathan Söderblom.
Men det som närmast intresserar oss här är Fabian Månssons förhållande till den katolska kyrkan. Det var präglat av en djup fiendeskap, ja, frågan är om inte Fabian Månsson var en av Sveriges mest energiskt antikatolska propagandister under 1900-talet. Det kan tyckas egendomligt att det blev så, med tanke på hans religiösa sensorium och inte minst med tanke på den katolska socialetikens uppblomstring vid denna tid.4 Det finns också hos den unge Fabian Månsson uttryck för en motvillig beundran för den katolska kyrkan, t.ex. påvens fredsappeller under första världskriget, men de upphör snart. Vad kan vara orsaken?
En möjlig förklaring skulle vara Fabian Månssons vid denna tid nära förbindelse med frikyrkligheten (han var en kort tid salvationist). Detta räcker dock inte, ty flera frikyrkoledare kände sig vid denna tid lierade med den katolska kyrkan i den gemensamma oppositionen mot statskyrkosystemet. P. P. Waldenström t.ex. framhöll vid kyrkomötena kyrkotukten i den katolska kyrkan som ett föredöme. Det har pekats på intryck från en reportageresa i sydeuropa och Turkiet 1909.5 Inte heller detta kan gärna förklara det våldsamma engagemanget i denna fråga. Enligt min mening växer Fabian Månssons negativa syn på den katolska kyrkan organiskt fram ur hans historiska författarskap och är en frukt av hans grundläggande syn på Sveriges historia under senmedeltiden och 1500-talet. Om denna historiesyn är korrekt är det inte plats att här diskutera, men den är onekligen ett intressant exempel på hur studiet av en avlägsen historisk period kan bli ett politiskt handlingsprogram på 1900-talet.
Historiska romaner
Utan tvivel kan Fabian Månsson sägas vara en av vår tids mest produktiva författare av historiska romaner. De sex volymerna i de båda sviterna Sancte Eriks gård (1922–1926) och Gustav Vasa och Nils Dacke (1928–1930, tredje delen postumt 1948) omfattar tillsammans c:a 2 600 sidor i minnesupplagan. Därtill kommer den redan nämnda debutromanen Rättfärdiggörelsen genom tron (på antikvariat nästan alltid felklassificerad under teologin!) och ett ofullbordat arbete om folkvandringarnas och vikingatidens historia.
Vad som gör den vanliga benämningen ”historisk roman” mindre lämplig för dessa böcker är den omständigheten, att författaren förberedde sig ytterst noga genom omfattande arkivstudier. Alla personer och alla större händelser är dokumenterade. Också hos historiker av facket vann Fabian Månssons rastlösa arbete respekt, och förutom hedersdoktoratet (på förslag av Torsten Fogelqvist) medförde det ett årligt anslag från riksdagen för att möjliggöra arkivarbetet.
Trots allt är det fråga om ett skönlitterärt arbete och ur den synpunkten är böckerna – det torde intygas av alla som läst dem, numera en liten skara – fullkomligt döda. Att ta sig genom de tusentals sidorna är ett herkuliskt storverk. Alla personer blir till bärare av idéer, ingen enda tecknas med inlevelse och trovärdighet. Långa, närmast tabellartade skildringar av historiska skeenden tynger ned framställningen. Ett bra exempel är första delen av Sancte Eriks gård med underrubriken Den nationella samlingens födslovåndor. Här skildras på 600 sidor en enda händelse, ett prästmöte i Mora 1517. Kyrkoherden i Mora, herr Arvid Siggesson, håller för sina kolleger i dekanatet ett föredrag, där han går genom Sveriges historia från Engelbrekts resning till dags dato. Man måste nog vara Fabian Månsson med vana att hålla föredrag på upp till sex timmar för att tilltro någon en sådan prestation.
Någon enstaka gång glimmar det till och framställningen får liv och färg. En sådan episod är, typiskt nog, den som skildras i slutet av andra delen av Sancte Eriks gård (Den unge Sturens tid). Det är det berömda mötet i Uppsala domkyrkas sakristia 1516 mellan ärkebiskop Gustaf Trolle och Sten Sture d.y. 6 Här kan inte ens Fabian Månssons omständliga stil helt utestänga en dramatisk effekt, ty här såg han kulminationen på en månghundraårig maktkamp, inte i och för sig mellan kyrka och stat utan mellan å ena sidan prelaterna och ”herrarna” och å andra sidan småfolket, fattiga bönder och enkla präster, vilkas banerförare Sten Sture blivit.
Historiesyn
Detta är också det övergripande perspektiv som Fabian Månsson lägger på medeltidens svenska historia. Utgångspunkten är hans av historieromantisk nostalgi präglade bild av det starka, oförstörda och jämlika bondesamhälle, som ännu vid denna tid enligt hans mening levde kvar i Dalarna och Småland. Vältaligt skildras detta ideala samhälle vid ett annat prästmöte, denna gång i Gustaf Vasa och Nils Dacke,7 där en präst håller ett långt tal (dock till all lycka något kortare än det i Mora). Huvudtanken är följande. Genom att uppmuntra till donationer av jord och gårdar till själamässor bidrog kyrkan till att undergräva bondedemokratin och upplösa det på ätten grundade äganderättsbegreppet. Den kristna missionen kom alltså de facto – även om det till en början inte var avsikten – att riktas mot det gamla bondesamhällets själva grundval. Och därigenom att jord och pengar hopades hos kyrkan för de improduktiva själamässorna blev den till ett dött kapital och ledde så till ekonomisk stagnation.8
Aldrig blir Fabian Månsson så vältalig, aldrig blir hans omständliga och tunga stil så lidelsefull som när han skildrar den kräftsvulst som själamässorna kom att bli i senmedeltidens Sverige. Biskopar, prelater, abbotar – alla har de endast en tanke: att röva jord och pengar från allmogen. ”Handla, byta, köpa, sälja, ockra, det vill alla.” ”Talet om att Kristus och hans apostlar voro fattiga, när de gingo här på jorden, har nu förklarats vara en heretisk lära, vilken leder den som tror därpå utom kyrkans sköte och till helvetet.” Själamässorna har helt enkelt blivit den materiella grunden för kyrkans välstånd, utan dem skulle kyrkans makt sjunka samman.9 Till slut kan kyrkans makthavare säga: ”Mitt rike är även av denna världen.”
Rom – en penningmagnet
Den ständigt ökande mängden av själamässor garanterar de olika stiftens och klostrens rikedomar. Men också från kyrkans högsta ledning utgår ett ständigt lika pockande krav på pengar. Ja, ”silver och gyllen gå väl in i Rom, men aldrig därifrån” och i kurian ville de inte tro på Birgittas uppenbarelser, om det inte följde mycket silver med dem.10 ”Ty i Rom hjälper endast pengar och så har påven och biskoparna lärt menige man att missakta kyrkan.” I detta syfte har avlaten blivit ett mäktigt redskap. I en nästan kuslig interiörskildring från Uppsala domkyrka tror man sig vara försatt till en märklig kombination av saluhall och bank. Allt som sker inne i kyrkan har till syfte att omsätta pengar: själamässor, avlat, handel med reliker och bilder.11 Att människor under medeltiden kunde gå in i en kyrka för att be tycks inte ha föresvävat författaren. Kyrkan har blivit en enorm penningslukande grottekvarn, i full färd med att beröva Sveriges allmoge dess fäderneärvda frihet och jord. Det är i sanning en mörk bild vi får av medeltidens svenska kyrkoliv. Biskopar och prelater framställs utan undantag som besatta av en närmast sjuklig snikenhet, så t.ex. Jakob Ulfsson. Innehållet i de predikningar som refereras gör ett beklämmande torftigt intryck. Det är aldrig fråga om annat än de enfaldigaste legender, aldrig ett ord om evangelium. Den välvilligaste skildringen av kyrkolivet förekommer typiskt nog i tredje delen av Sancte Eriks gård, som har handlingen förlagd till fransiscankonventet på Torkö i Blekinge. När det gällde hembygden kunde Fabian Månsson se det mesta i en ljus dager.12
Ekonomisk antikatolicism
I detta författarskap möter vi alltså vad som kunde kallas en ekonomiskt motiverad antikatolicism. Det är att märka, att den katolska kyrkan inte anklagas så mycket för att vara villolärande som för att på allt sätt söka bli rik. Här är en intressant skillnad mot äldre tiders antikatolska polemik, som ofta var mera präglad av teologiska synpunkter. Visserligen har Fabian Månsson skrivit en bok med titeln Rättfärdiggörelsen genom tron, men den innehåller ingen kritik av katolsk teologi men väl av svensk frikyrklighet. Möjligen kan man se en del av bakgrunden till det ekonomiska perspektivet i den materialistiska historieuppfattningen, men då endast i fragmentarisk form. Tydligast framträder detta i den andra stora romancykeln Gustaf Vasa och Nils Dacke med den talande underrubriken Historisk skildring av bondeklassens undergång och herrgårdens födelse. Här skildras hur realkapitalet, jorden, cirkulerar mellan kungen, adeln och kyrkan och hur bondekommunismen går under i denna process. Fabian Månssons bild av Gustav Vasa är klart negativ: han blir bondesamhällets slutlige förintare. En liknande värdering har gjorts av Vilhelm Moberg i hans Min svenska historia berättad för folket, i mycket en mindre pendang till Fabian Månssons skrifter. Båda beundrade de livligt Nils Dacke.13
Men varför har Fabian Månsson kommit till denna ensidiga syn på medeltidens kyrka? En viktig del av förklaringen ligger nog i hans arbetsmetod. Misstänksam mot den historiska litteraturen som upplagd för att lura gemene man, beslöt han att gå till källorna, arkiven. Nu är det så att en mycket stor del av de skriftliga kvarlevorna från svensk medeltid utgörs av kontrakt, kvitton, testamenten och andra dokument med ekonomisk innebörd. Kyrkan är här inget undantag. Det säger sig självt, att den som okritiskt bygger sin bild av det förflutna på texter som dessa – och glömmer att fråga varför just de bevarats – han måste få en ganska skev bild av förhållandena. Därtill kom i detta fall autodidaktens skräck för att begå misstag, som naturligt leder till en flykt in i de konkreta siffrornas värld. Här illustrerar Fabian Månsson ovanligt tydligt risken med arkivstudier som inte förenas med en idéhistorisk överblick.
Sveriges medeltid har väl inte frambragt någon större teologisk Summa eller någon Divina commedia, men nog finns det några tecken på andligt liv bland kvarlevorna för den som letar. Det såg inte Fabian Månsson. Han körde ohjälpligt fast bland räkningar och kvitton.
Skräck för rekatolicering
Fabian Månsson tycks ha varit ärligt övertygad om att Sverige på 1900-talet hotades av rekatolicering, en uppfattning som delades av en annan ledande socialdemokrat, Arthur Engberg. Särskilt jesuiterna var, inte oväntat, farliga och i föredrag efter föredrag varnade han för deras inflytande. Att den till numerären högst obetydliga katolska kyrkan i Sverige inte riktigt kunde svara mot denna nästan apokalyptiska hotbild, tycks inte ha bekymrat honom. Och själva utgångspunkten är hans bergfasta övertygelse, att såsom kyrkan var på medeltiden, så är den också nu. Här har ingen förändring skett. Få är de som i dag sätter sig ner och läser litterärt dåliga historiska romaner på flera tusen sidor. Vår bild av det förgångna förmedlas på ett annat sätt. Att Fabian Månssons historiefilosofi, präglad av en delvis endast i fantasin existerande bondedemokrati och en närmast carlylesk hjältedyrkan, är hopplöst föråldrad behöver väl inte framhållas. Att hans bild av den katolska kyrkan under senmedeltiden är åtminstone högst ensidig, torde det inte vara någon missriktad apologetik att hävda. Men frågan är, om inte Fabian Månssons outtröttliga kamp mot den katolska kyrkan – kanske mer i tal än i skrift – har bidragit att hos många skapa och befästa bilden av den katolska kyrkan som den rika kyrkan. Fördomar växlar med tidens gång, och nu tror kanske ingen längre på Topelius’ kyrkobild. Men den rika kyrkan är också en fördom, som med åren snarare tycks ha förstärkts.
Fabian Månsson gjorde en stor insats som historisk popularisator i en tid, då bildningsmöjligheterna var snålt tillmätta för många. Märkligt är det att se, hur en enda tidsepok, medeltiden, så helt kunde ta en person i sitt våld på gott och ont. Men vi måste beklaga att Fabian Månsson med sin insats nog har bidragit åtskilligt till en vrångbild av den katolska kyrkan och dess historia.
Noter:
1. En allsidig biografi saknas. Givande men något okritisk är Fredrik Ström, Fabian – en bok om Fabian Månsson (1948). Se även artikel av Sverker Sörlin i Svenskt Biografiskt Lexikon häfte 127, s 182–190 (1987), Z. Höglund, Fabian Månsson (1951), Edvin Göransson, En liten minnesskrift över Fabian Månsson (1970) och Per Meurling, Fabian Månsson och bondesocialismen (1972)
2. Ström, s. 186.
3. Sörlin, s. 185. Barmhärtigt nog brukade han ta en paus i mitten.
4. Om dennas påverkan på svensk litteratur, se Sten Hidal, ”Nittiotalistema och den katolska kyrkan – ett förbisett drag i Verner von Heidenstams och Selma Lagerlöfs författarskap”. Signum 12/1986, 245–250.
5. Sörlin, s 183.
6. Det var konflikten vid detta möte som ledde fram till rivandet av ärkebiskopens borg vid Almarestäk i december 1517. Det är denna som avses med Sancte Eriks gård.
7. Sancte Eriks gård II:97.
8. Sancte Eriks gård II: 135 (samtal i ett fransiscanerkonvent).
9. Sancte Eriks gård II:266. En förklaring till själamässornas uppkomst ges i 1:268 ff.
10. Sancte Eriks gård III: 388.
11. Sancte Eriks gård 1:521.
12. Sancte Eriks gård II:245 ff.
13. Ström, s. 183