Att fråga generna

I Signum 1991:5 skriver Erwin Bischofberger om den biologiska människosyn, som med upptäckten av DNA på 1940-talet fått ökad spridning särskilt inom sjukvården, liksom om dess begränsning – den ger ingen grund för etiska ställningstaganden. Det är som alltid när EB skriver sakrikt och intresseväckande. Samtidigt är det anmärkningsvärt att han inte alls berör den biologiska betraktelsens relation till den i vårt land närmast officiella människosynen.

EB:s infallsvinkel – eller en av dem – är den medicinsk-etiska. Där blir frågan till generna vilka sjukdomar de bär med sig in i individens liv. För dem som haft till yrke att följa svensk skolpolitik kommer andra frågor i förgrunden.

Skolpolitikens mål

Så länge skolans uppgift var att fostra fram en elit av kyrkliga och civila ämbetsmän, längre fram även av affärsfolk och tekniker, stod vad man på 1600- och 1700-talen kallade ”snillevalet” i skolpolitikens fokus. Det gällde att hitta och hjälpa fram studiebegåvningarna. Man hade inte någon ”biologisk människosyn” i modern mening men utgick från det uppenbara faktum att Gud – eller naturen – utrustat människor olika. Det var ”regementets” skyldighet lika väl som egenintresse att ta vara på Skaparens gåvor, inte bara i bergens malm utan även, och minst lika angeläget, i människor. Att gåvorna i båda fallen var ojämnt fördelade var så självklart att det inte behövde sägas.

Folkskolans införande medförde ingen ändring i den lärda skolans målsättning och följaktligen inte heller i dennas syn på begåvningarna. Men systemet med två parallella skolsystem fick en annan konsekvens. Det fick sin form i det samhälle, vars politiska uttryck var fyrståndsriksdagen. Folkskolan utformades som en skola för landsbygdens allmoge, för dennas elit efter hand kompletterad med folkhögskolor. Men denna skola blev också, när den tiden kom, industriarbetarbarnens skola. Därmed blev parallellskolsvstemet ett stridsmål i klasskampen. Den ursprungligen liberala iden om en för alla barn gemensam bottenskola blev en central programpunkt för arbetarrörelsen. Sitt politiska genombrott fick bottenskoleiden under åren efter andra världskriget. Dess grunddokument blev 1946 års Skolkommissions huvudbetänkande som kom 1948.

En av ”den demokratiska skolans” huvuduppgifter var att åstadkomma en utjämning av de orättvisor som olikheter i barnens hemmiljöer skapade. Det betyder inte bara att ”elit” har blivit ett fult ord, det har också lett till att miljön, främst de samhälleliga institutioneras betydelse, lyfts fram och att arvet har blivit något negativt eller helt enkelt blankt förnekas.

Miljödogmatism

Den biologiska människosynen i Darwins efterföljd var helt inriktad på att definiera människan som en djurart bland de andra. Den sysslade med det för denna art karakteristiska och gemensamma. Jag har i mina hyllor en rad böcker som min far skaffade under 1880- och 1890-talen som handlar om det.

Med återupptäckten av Mendels lagar, som bröt igenom in på det nya seklet, började den biologiska människosynen intressera sig för ärftligt betingade olikheter inom samma art. Ungefär samtidigt utvecklades intelligensmätningarna, och de skillnader man fann mellan grupper, även sociala grupper, tolkades då gärna som genetiskt betingade. De som kritiserade klass- och privilegiesamhället förklarade då tvärtom att gruppskillnader i intellektuell prestationsförmåga beror uteslutande på olikheter i uppväxtmiljö. Varje tanke att gener skulle kunna ha någon som helst betydelse måste förkastas som oförenlig med målet att demokratisera skolan – och samhället över huvud taget. Som så ofta kom de praktiska kraven snart att också prägla teorin: det biologiska arvets betydelse för människans växt och gestaltning måste förnekas, generellt och totalt.

Så formades en miljödogmatism som under årtionden helt har dominerat svensk skol-, kultur- och samhällsdebatt. Varje tanke på att gener skulle kunna ha någon betydelse för skillnaderna mellan människor har indignerat avvisats som djupt omoralisk, en oanständighet och ett kätteri.

Ännu 1944 kunde en stor doktorsavhandling i Lund handla om ”intellektuella könsdifferenser”, dvs. i förklaringsneutrala termer beskriva faktiska mätresultat. Jag minns väl, hur redan vid 40-talets slut auktoriteter från Stockholm kom till oss i landsorten och irriterat förklarade att vi inte fick använda ordet ”könsdifferenser” – ”könsroller” skulle det heta, dvs. de skillnader som kunde iakttagas skulle redan i terminologin klassas som inlärda roller och ingenting annat.

Ett annat exempel på denna ensidighet finner jag i boken Vem är människan?, utkommen 1989 inom ramen för Svenska kyrkans bekännelsearbete, anmäld och diskuterad i Signum 1990:3. När bokens redaktör, docent C R Bråkenhielm skall säga något om ”biologisk människosyn” blir det ett par sidor om den s.k. sociobiologin, som han naturligtvis kan avfärda som etiskt oacceptabel. Inte skymten av en allvarligt diskussion om hur arv och miljö samverkar i människans tillblivelse. En tanke på något sådant finns bara inte inom en normalsvensk intellektuells horisont.

Miljödogmatiken framstår vid en betraktelse som ett utslag av den socialistiska utopismen, dess dominans i svensk debatt som en sida av den socialdemokratiska hegemonin, i den samhällsmoraliska problemformuleringen lika väl som i den egentliga politiken.

I detta läge – där tänkesättet Marx har trängt undan tänkesättet Darwin till några specialfack – blir Bischofbergers rapport om genetikens återkomst brännbart stoff. Han skriver att det biologiskt orienterade synsättet fått ”en stor spridning inom dagens sjukvård”. (Miljörörelsens biologism gäller inte det jag diskuterar här, genernas formande betydelse, utan snarare att driva tanken på människan som en djurart vidare till ståndpunkten att hon inte är något därutöver.) Starka krafter har intresse av att hålla dessa ansatser till en biologiskt orienterad människosyn instängda i det medicinska facket och inte släppa ut dem i den allmänna debatten om människosynen.

En metod är den nyss exemplifierade att först göra stort nummer av och sedan raskt avfärda udda varianter som rasism, sociobiologi m.fl. och så undvika ett allvarligt samtal om hur arv och miljö samverkar till att forma människan, kanske i ett spel med individens egen vilja. En annan metod är att dra ständigt nytt material till den miljödogmatiska brasan, f.n. tycks bl.a. feminismen ha en del att ge där.

Relation till kristen tanke

EB konstaterar det biologiska, naturvetenskapliga synsättets självklara begränsning – det ger inget underlag för etiska bedömningar. Den värld som biologin ger oss kunskap om känner ingen skillnad mellan rätt och orätt.

Frågan är dock om vi måste stanna här. (Jag går här förbi det tydligen alltjämt låsta konfliktläget mellan en biologisk syn på människan och den ”kreationism” som drivs av grupper med anspråk att vara särskilt bibeltrogna; den är enligt min mening lika steril som onödig.) Kanske kan vi finna en mer positiv anknytning mellan kristen tro och biologisk människosyn än den avgränsning som EB lyfter fram.

Hur skulle det vara att se den genetiskt betingade variationen som ett uttryck för skapelsen mångfald? Genom att ge varje människa hennes unika uppsättning av anlag har Gud gett envar av oss något eget att ta vara på och göra något av. Det finns i Nya testamentet klara antydningar om ett sådant samband mellan utrustning och bestämmelse. Varje lärare vet det, varje medarbetare i vården vet det, alla som har någon form av ansvar för människor känner uppgiften, sällan lätt och ofta övermäktig, att genom lagren av inlärda attityder, fruktan och ambitioner finna ner till den unika person Gud har skickat ut i världen. I sökandet efter den individuella människans egenart sådan den grundades i skapelseakten kan tanken på de i generna nedlagda möjligheterna bli en stimulans och kanske en hjälp. När det gäller de gåvor människan har med sig in i livet blir det kanske inte avgörande om man kallar dem för naturens eller för Skaparens.

Svar:

Det är inte utan igenkännande på många punkter som jag har tagit del av Erik Petrens bidrag. Han bekräftar att det är den biologiskt orienterade människosynen som mer och mer har kommit att impregnera synsättet i landet, från undervisningen på högstadiet till forskningslaboratorierna.

Det som min analys av biologin som livsåskådning har sökt lyfta fram är de komponenter som tillsammans formar och utgör innehållet eller innebörden i det biologiska synsättet. Somliga har den primärt genetiska, andra den ekologiska, andra den evolutionära (darwinistiska), ytterligare andra den medicinska modellen som utgångspunkt. I sin exklusiva låsning är de alla ideologiska trosfränder. Hos de flesta finns det förmodligen element från alla nämnda modeller. Deras obevisade, med stolt överlägsenhet framhållna tes – upphöjd till dogm bortom allt tvivel – är att människan är en tillfällig yttring av den biologiska mångfald som omger henne och som hon ingår i, ungefär på samma sätt som äpplet och potatisen, musen och måsen, gräset och grönsakerna.

Som Erik Petren har observerat äger biologin inga instrument till etisk urskiljning. Om biologiska kriterier upphöjdes till etiska normer skulle sjuka och funktionssvaga människor som bara snyltar på de starkas resurser liksom förlora sin moraliska rösträtt, glömmas bort eller utplånas.

Man kan vara glad och tacksam att så många människor med ett nästan oförskyllt förvärvat biologiskt synsätt fortsätter – än så länge – att vårda sig om sina medmänniskor som drabbats av sjukdom, funktionshinder eller annan svaghet. Det är som om en mångtusenårig process hade satt sina tydliga spår i deras praxis – trots en teoretiskt omfattad biologisrisk människosyn. En person med det rent biologiska synsättet kan inte förklara varför vi ska ta hand om genetiskt eller psykiskt avvikande eller dementa medmänniskor. Han kanske hävdar att vi annars skulle bli för råa, grymma eller rätt och slätt omänskliga.

Dessa invändningar mot mänsklig cynism eller brutalitet är emellertid inte hämtade ur biologin. Biologin är etiskt blind, ingen skillnad mellan rätt och fel finns att hämta där. Detta var poängen i mitt resonemang. Hur man än vänder och vrider på saken så är det biologiska synsättet en förkortning av människosynen som på sikt kan bli ödesdiger. Jag tackar Erik Petren för att han med sin långa erfarenhet från skolpolitiken ha tillämpat frågan inom en konkret och central samhällssektor.

Erwin Bischofberger