Att misslyckas och ändå vinna

Den svenske författaren Hjalmar Söderbergs dotterson, Henrik Stangerup, har skrivit en ny historisk roman. Den avslutar en trilogi och är samtidigt en helt självständig berättelse. Efter att ha konkretiserat sina tankar om ”etik” i P W Lunds person och om ”estetik” i P. L. Møller hade han velat formulera sina åsikter om ”religion” med hjälp av deras samtida Soren Kierkegaard, men denna bok kom i stället att handla om en helt annan dansk, en okänd franciskan från 1500-talet, broder Jacob av Danmark.

Redan dennes yttre levnadslopp kan fånga vårt intresse. I bokens slut har arkivarie Jorgen Nybo Rasmussen ställt upp en tidstavla över honom. Han var en yngre bror till kung Christian II, men avsade sig alla furstliga rättigheter och blev en anonym tiggarbroder. Sin kungliga börd förde han som en hemlighet med sig genom livet. Han spelade en viktig roll i försvaret av den katolska tron och ordnarnas rättigheter när kungen införde den lutherska reformationen. Han blev bortdriven och kom då via Tyskland, Frankrike, Schweiz och Spanien till Mexico i den nya världen. Där arbetade han som missionär bland tarasko-indianerna, vilkas sak han tog sig an mot de spanska erövrarna. Han dog 1566 som 82-åring och äras sedan dess av indianerna som ett helgon. (Se även Henrik Roelvink, ”Jakob av Danmark – prins, mindre broder, helgon”, i Signum 1988:7)

Man måste nästan läsa denna tidstavla innan man börjar med själva romanen. Stangerup bryr sig inte så mycket om en strikt kronologi, utan han försöker i stället med hjälp av återblickar, framtidsvisioner, minnesberättelser och fria associationer skildra den djupare enheten bakom detta omväxlande liv. Samtidigt vill han ge en bild av de andliga omvälvningarna på 1500-talet. Drömmar spelar därvid en stor roll. De är av allehanda slag: önskedrömmar och mardrömmar, feberdrömmar och fylledrömmar, litterära drömmar (som Thomas Mores Utopia) och religiösa drömmar (av katoliker och lutheraner, judar och indianer).

Genom denna krävande men också enormt fängslande berättarteknik blir broder Jacob och hans samtida levande människor, med starka ideal men också med uppenbara och hemliga brister, med sin längtan efter Utopia eller fullkomligheten och sina inbördes motsättningar när det gäller att tolka detta Utopia.

Naturligtvis kan Stangerup inte ”förklara” Jacobs helighet, ty helighet är aldrig logisk. Men han skildrar Jacobs starka känsloliv, som genom en livslång disciplin kanaliseras i godhetens, ödmjukhetens och tjänandets anda. Undren i Jacobs sista livsfas passar då helt in i bilden. Jacob misslyckas först i den gamla världen, ty hans katolska ideal sveps genom reformationen bort av hans egna släktingar. Sedan misslyckas han i den nya världen, när hans älskade indianer blir dödade av conquistadorerna och undanhålls sakramenten av de spanska biskoparna och prästerna. Men han förblir trogen sin religiösa kallelse och vinner så både himlen och eftervärldens vördnad. Att han på sin vandring genom Europa ibland skulle ha gett sig hän åt dryckenskap är därför enligt mig en misstolkning av Stangerup.

Romanen är byggd i tre delar som en triptyk. Första delen framställs också i sin tur som en triptyk, nämligen den altartavla om Jesu lidande och de franciskanska helgonen, som Claus Berg i Odense gjorde på uppdrag av Jacobs mor, drottning Christine av Danmark. Det blev det sista stora katolska konstverket, innan den nya tidens kulturradikaler vitkalkade alla medeltida väggmålningar i kyrkorna. Broder Jacobs och Claus Bergs personliga livsöden blir så invävda i de religiösa strider, som kanske först i dag har nått sin slutpunkt (och därmed sin vändpunkt?) i Danmarks totala sekularisering. Kampen om klostret i Malmö, där Jacob varit vice-guardian, var en del av denna konflikt.

Ännu starkare färger använder Stangerup i den andra delen, där han med anledning av broder Jacobs flykt och vandring genom Europa ger en mäktig skildring av idéernas sammanstötningar på allehanda områden inom den europeiska kulturen. Dessa färger känns ibland som allt för många och överdrivna och kaotiska, men de passar kanske för att återge det andliga kaos, som man i det fjärran Danmark bara kunde följa på avstånd. Rabelais, Erasmus och Thomas More, Luther och Calvin, kung Frans I av Frankrike och kejsar Karl V, den helige Frans av Assisi och förlupna medbröder, skolastiska teologer från 1200-talet och Jacobs egna lärare vid Sorbonne samt många fler profiler dyker upp som bärare av olika idéer som strider om hegemonin i denna övergångstid. Och mitt i allt detta driver broder Jacob omkring på väg från ett misslyckande (i Danmark) till ett annat misslyckande (i Mexico). Han håller dock fast vid sina ideal och sin kallelse.

I romanens tredje del målas i mycket vackra och harmoniska färger broder Jacobs lyckligaste tid, bland taraskerna i kungariket Michoacan. Stangerup använder här på ett genialt sätt indianernas egna berättelser som instrument för sitt budskap. Taraskernas religiösa legender om fader Sol och broder Måne finner en inre förståelse hos franciskanerna, som efter sin ordensstiftare brukar tala om just broder Sol och syster Måne. Trots att Jacob och hans medbröder inte lyckas att ge indianerna deras rättigheter, varken deras mänskliga (frihet) eller kristna (tillträde till alla sakrament, inklusive prästvigningen), på grund av spanjorernas hejdlösa guldtörst och andliga högmod, överväger här den ljusa skildringen av Jacobs och indianernas ömsesidiga kärlek och högaktning. Efter hans död känner taraskerna sig således tvugna att dölja sitt helgons kropp för de vita männen. Hela detta kapitel är ett glödande inlägg i dagens debatt om hur vi bör eller borde fira 500-årsminnet av Columbus resa till den nya världen. Inte med stolthet utan med en syndabekännelse! Det är en rik och spännande roman som Stangerup har åstadkommit. Såvitt jag kan se stämmer också alla historiska uppgifter. Personligen tycker jag att den är mest lyckad som porträtt av en märklig mindre broder, den ende nordiske som nått ryktbarhet utanför Norden. Skildringen av tidsandan lider kanske av ett övermått av detaljer. Den förutsätter rätt mycket kunskap om man vill njuta av allt. Som helhet håller romanen dock hög klass. Inte för intet skall den översättas till flera andra språk.