Att observera

Det finns perioder när man av vissa skäl mycket intensivt börjar intressera sig för en förgången tidsålder. Övertolkningar och missförstånd är inte ovanliga, men oftast är det fråga om ett genuint tolkningsbehov av den egna samtiden. Dessa historiska ”trender” förtjänar att uppmärksammas noga eftersom de ger en fingervisning i vilken riktning man har att söka lösningar på den egna tidens problem. Perioden från sekelskiftet och fram till första världskriget är nu föremål för ovanligt stor uppmärksamhet. Man kan nämna historiska och kulturhistoriska storsäljare som, Barbara W. Tuchmans Det stolta tornet och Janiks & Toulmins Wittgensteins Vienna, som exempel. Ett inte oväsentligt inslag är intresset för futurism och dadaism, två extrema riktningar som visar på hur svårsmält denna tid var. I vår eftertjernobylska epok söker vi oss alltså dit.

Vad det gäller dadaismen har det nyligen utkommit en bok som ger oss ett värdefullt dokumentärt material. Titeln är: Dada, en antologi sammanställd av Ingemar Johansson (Bakhålls förlag). Det är ett bra urval, med engagerade och insiktsfulla kommentarer av Ingemar Johansson. I sin inledning sammanfattar han med en skoningslös träffsäkerhet den tidsanda som framkallade dadaismen: ”Första världskriget var inte bara en fråga om materiell ödeläggelse och förspillda människoliv i en våldsam reglering av ekonomiska mellanhavanden – det var också en dödsdom som det gamla Europa förkunnade och verkställde över sig självt. Kejsardömets härlighet, republikens ära, arbetarrörelsens internationella solidaritet, kristendomens mänskliga värden och konstens oberoende? Quatsch! Verkligheten själv slet av moralen och kulturen deras granna paltor och kvar stod bara hyckelspel och barbari.”

Mot denna bakgrund samlade Hugo Ball en mängd vinddrivna författare och konstnärer kring sin Cabaret Voltaire i Zürich. Det var i början av 1916 när krigets sanna verklighet blivit uppenbar. Rörelsen kom att växa mycket snabbt och flera berömda namn som, Hans Arp, Tristan Tzara, Marcel Janco, Richard Huelsenbeck, kom att ingå. I denna värld, präglad av det etablerade vanvettets allvar, bryter nu gycklarna på Cabaret Voltaire in, med sin totala respektlöshet. Det råder en tragikomisk stämning över denna våldsamma drift med en destruktivitet, som förklätt sig till borgerlig moralism och militarism. Dadaismen kan i viss mån ses som illusionslös anarkism, en äcklad anklagelse som inte förmår mer än provocera och håna sin samtid. Det är emellertid bara en halvsanning. Om vi ser närmare på Hugo Ball finner vi en djupt underliggande moralisk protest mot den mänskliga destruktiviteten. I sin dagbok ”Flykten ur tiden” skriver han: ”Eftersom idéernas bankrutt har rivit bilden av människan i småbitar, framträder drivkrafter och bevekelsegrunder på ett patologiskt sätt. Och eftersom varken konst, politik eller religion tycks få bukt med denna läcka i fördämningen, kan vi inte mer än räcka ut tungan i en blodig pose.”

Om dadaisterna själva skriver han: ”Dadaisten kämpar mot tidens sjuka dödsrus. Han är avogt inställd till all klok försiktighet och kastar sig nyfiket och med nöje in i de mest betänkliga fronderingar. . . . Där krämarens skräck och dåliga samvete börjar, där börjar för dadaisten ett ljust skratt och en mild försoning.”

Redan dessa citat är nog för att visa med vilken tidsmedveten och solidarisk smärta Ball lever. Det är motsatsen till den nihilism som vissa av de andra dadaisterna kom att framhärda i. Ball är klok nog att inse när dadaismens gester har sagt sitt och det är dags att fördjupa frågeställningarna. Han lämnar rörelsen för att ägna sig åt studier i kyrkohistoria och teologi. Balls ”avfall” är förutsägbart i texterna, en förhärdad nihilist skulle knappast ha följande infallsvinkel på Markis de Sade: ”Sade menar att lasten utgör människans ’egentliga’ natur. Och ändå har han intet annat än l’ancien régimes gamla vanliga synder att bekänna. Och för detta satt han tjugosju år på Bastiljen! Det finns en viss sorts böcker som man kan tåla utan harm enbart om man betraktar dem som biktspeglar.”

Om frågeställningar och val skriver han i Kierkegaards anda: ”Den egentliga svårigheten och särarten hos en frågeställning visar sig bara där man eftersträvar det definitiva. Dandyn hatar allt som är definitivt. Han försöker undvika avgörandet. Och innan han erkänner sin egen svaghet är han benägen att förtala styrkan och kalla den för brutalitet.”

Ball och de flesta andra dadaister hycklar inte, de satsar hela sin personlighet i protest mot samtiden. Protesten kom dock att bli tveeggad, framgången och bredden på rörelsen slog tillbaka mot den ursprungliga impulsen. Motståndet blir på sätt och vis en del av den upplösning man försökt bekämpa. Hugo Balls väg till kyrkan var ingen lättköpt omvändelsehistoria, först genom en extrem konstnärlig modernism, kan han tränga bakom det språkliga och kulturella utanpåverk som för honom kommit att dölja det kristna mysteriet.

De dadaistiska texterna har i hög grad med vår tid att göra, det är en till provokation och hån maskerad sanningslidelse, som kan göra oss mer klarsynta och vaksamma.