Öknens återkomst

I mars i år uppmärksammades Eva Alexanderson genom att utnämnas till Chevalier dans l’Ordre des Arts et Lettres av franska staten för sina insatser som författare och översättare. Denna orden instiftades 1957 och har tre grader varav chevalier är den högsta. Utmärkelsen tilldelas personer som genom litteraturen berikat Frankrike och världen. En välförtjänt bekräftelse på ett kvalificerat författarskap.

För den som har fatt sin föreställning om vad en öken är, både konkret och överfört, genom idog läsning av ökenfäderna, blir kanske innehållet i Eva Alexandersons självbiografiska omvändelseroman en smula överraskande. Här handlar det om ett vintrigt fjällandskap med gnistrande snöiga vidder och om ett högfjällshotell av det lyxigare slaget med ett stundom stojigt umgängesliv. Ändå är titeln i allra högsta grad adekvat. Vad är väl det nordiska frusna vinterlandskapet annat än vår form av öken och nog kunde livet i de många gånger stora eremitbyarna ibland vara så stojigt att mången abba flydde långt därifrån.

Naturligtvis kan man dra andra paralleller. Författarinnans fyrtio dagar i ”öknen” har många likheter med israeliternas ökenvandring, Jesu frestelsetid och de fyrtio havandeskapsveckorna, som normalt leder fram till en smärtsamt lycklig förlossning. I boken motsvaras denna av författarinnans nya födelse, omvändelsen till ett liv i Kristus, så småningom med jordisk hemort i den katolska kyrkan.

Vägen dit är lång, och den erbjuder samma hinder och frestelser som andra ökenvandringar eller väntetider. Här finns de kroppsliga plågorna, ensamheten, frestelsens demoner, ja t.o.m. djävulen, framställd som en mycket verserad Gesandt, den tröstlösa grå enformigheten och en stark längtan efter målet, frälsningen, ja allt det som måste ha sin tid, som måste få värka ut under långa, tomma dagar och ändlösa vakna nätter. Liksom Israels barn, liksom Jesus, liksom den havande modern har författarinnan ingen möjlighet att komma undan, att slippa plågan. Ändå är det inte alls självklart vad den ska mynna ut i, döden för egen hand, sinnesjukdomen eller det totala överlämnandet.

Handlingen är i korthet denna: Efter en lång tids sjukdom kommer författarinnan som konvalescent till ett norskt högfjällshotell. Det är jultid. Hotellet slår på stort och dukar dag efter dag upp dignande julbord som torde slå Egyptens köttgrytor med åtskilliga hästlängder. I detta överflöd gör författarinnan sin ökenvandring. Hon ser med förakt på de andra gästerna, deras materialism och konstlade sysselsättningar, och gör sig på så sätt så utanför och ensam som hon vet att hon är. Pliktskyldigast gör hon kortare eller längre skidturer då hon upplever skidorna, underlaget och sin egen kropp enbart som fiender. På nätterna marteras hon av minnen från den obarmhärtigt hårda barndomen och från ett antal misslyckade kärlekshistorier, av intellektuella tvivel, av ekot av andras förutfattade meningar om kristen tro och av sin hunger efter ett svar från den store Tiggaren, han som så obarmhärtigt fattat tag i henne och nu vägrar att ge sig till känna.

Skildringen av själskvalen är djävulsk i sin nakna intensitet. Utan den humor som ligger i de många triviala detaljerna, vore den närmast outhärdlig. Här spelar skidåkningen en viktig roll. Egentligen åker författarinnan inte skidor utan hon kasar fram, tar sig sittande eller rullande nerför backarna och t.o.m. i barnens backe är hon sämst. Samtidigt plågas hon av sina tvivel och sin längtan och namnger följdriktigt de olika löporna efter etapperna i den andliga utvecklingen. När äntligen vändpunkten kommer, mer som ett stilla sus än som en jordbävning, följer de vardagliga detaljerna med. Kläderna passar på kroppen, ömhet präglar skildringen av de tidigare så föraktade hotellgästerna, hon kan stå på skidorna och t.o.m. lära sig att bredbent åka slalom. Inte blir hon som de andra gästerna, inte åker hon på långa vägar lika bra. Nej, hon blir sig själv och åker efter sin förmåga, nu när hon äntligen kunnat acceptera och förlåta sig själv. Dessförinnan kunde hon varken ta emot Gud eller älska sig själv.

Att vändningen sker i den mässa hon mer eller mindre tvingat sig till, blir en organisk nödvändighet. Bara i så enkla ting som bröd och vin kan den ta emot Kristus som slagit sig blodig mot intellektuella tvivel och kroppsliga skröpligheter. En norsk statskyrkopräst blir förmedlaren, en man med fin intutition och djup tro, en man med tron förankrad i enkel vardag.

När jag läste ”Fyrtio dagar i öknen” hade jag ofta en annan omvändelseroman i tankarna, nämligen Olov Hartmans ”Innanför” (1958). Här finns också den djupa förtroligheten med små nära ting, den intellektuella kampen och mässans betydelse, liksom de ofta rätt förvånande ”änglarna”, alltså hjälparna på vägen. Här finns som i Alexandersons bok inflätade berättelser, som ger nya perspektiv och nytt djup, jämsides med en befriande humor. Men huvudpersonen i ”Innanför”, också här en kvinna, är aldrig så hjälplöst utlämnad som jaget i Alexandersons roman. Också under de värsta nattmarorna omges hon av en mänsklig värme. Så naket realistisk in i minsta detalj, så hänsynslöst utlämnande är inte heller Hartman som Alexanderson, något som kanske kan bero på att Eva Alexanderson skildrar sin egen nakna skröplighet medan Olov Hartman går in i en annan människa. De olika berättarperspektiven återspeglar detta förhållande. Eva Alexanderson behåller boken igenom en ytterst stram jagform, medan Olov Hartman låter, olika människor komma till tals.

Båda böckerna är fina och starka omvändelseromaner. De griper tag på varsitt sätt. Det som grep mig mest i ”Fyrtio dagar i öknen” var dels den hänsynslösa uppriktigheten, dels den fina skildringen av en sökande människas väg genom det futtiga, gråa, enformiga livet till den nåd som bär just detta liv.