Att se, formulera och förstå

Även den värste förbrytare, hur inhuman och omoralisk han än må vara, kan ställa sig frågan om det är förnuftigt att vara religiös. Men är en sådan person också kapabel att finna ett svar på frågan? Kan det inte hända att just hans egen bristfälliga moral hindrar honom att ta ställning till frågan på ett förnuftigt sätt? En tänkare som mycket grundligt har reflekterat över hur förnuft, moral och religion hänger ihop med varandra är den kanadensiske filosofen och teologen Bernard Lonergan (1904-1984). Lonergan räknas som en av de mest inflytelserika katolska teologerna under detta århundrade. I Nordamerika framstår han som den moderna katolska teologins grand old man, och flera av dagens ledande nordamerikanska teologer har haft Lonergan som lärare och inspirationskälla. Men i Europa har han förblivit jämförelsevis okänd, och hans egna böcker har delat många andra banbrytande men svårtillgängliga verks öde: de har blivit mer omdebatterade än verkligen lästa. När det nu i höst blir tio år sedan Lonergan gick ur tiden, kan det vara anledning till att lära känna denne ovanligt inspirerade tänkares verk.

Den författare som gjorde det mest varaktiga intrycket på Lonergan som ung filosofistudent under 20-talet var John Henry Newman, och då särskilt dennes bok A Grammar of Assent. Vad som främst intresserade Lonergan var Newmans teori om hur man kan ta ställning till trosfrågor på ett förnuftigt sätt. Newman menade att människor tar ställning till religiösa frågor genom att väga samman många olika skäl som tillsammans ger en helhetsbild av frågan och som möjliggör ett sammanfattande ställningstagande. Det avgörande för Lonergan i Newmans resonemang var inte så mycket de konkreta skäl som denne anför för sitt eget religiösa ställningstagande, utan istället beskrivningen av själva tillvägagångssättet att komma fram till ett ställningstagande. Newman poängterade att varje form av mänsklig kunskap förutsätter att människan fäller ett rationellt omdöme om det som saken gäller. Mänsklig kunskap är aldrig en fråga bara om t.ex. ett mekaniskt registrerande av sinnesintryck. Även den mest grundmurade empiriska metod leder till kunskap endast om människan väljer att bearbeta sina intryck, formulera dem i tankar och göra en bedömning av dem.

Betonandet av det rationella omdömets centrala funktion i all mänsklig kunskap kom senare att bilda en av hörnstenarna i Lonergans eget tänkande.

Att skaffa kunskap

Sitt genombrott som självständig och kreativ tänkare fick Lonergan i slutet av 50-talet med sin bok Insight. A Study of Human Understanding. Lonergan påbörjade arbetet med denna bok under slutet av 40-talet medan han var verksam som lärare i teologi i Toronto. Lonergan ville med Insight lägga grunden till en utförlig reflexion över den teologiska forskningens metoder. Han menade nämligen att teologin vid denna tid hade hamnat i en intellektuell återvändsgränd, som hotade att undergräva dess ställning som en seriös vetenskap. Men för att kunna arbeta med detta problem var det nödvändigt att först ge sig i kast med några grundläggande filosofiska problem. Om teologer gör anspråk på att säga någonting om Gud, förutsätter de samtidigt en viss uppfattning om vad mänsklig kunskap är kapabel till. Alltså klarar sig inte teologer utan en teori om hur mänsklig kunskap fungerar. Och dessutom säger teologer ett och annat inte bara om Gud utan även om världen. Det innebär att teologernas utsagor formuleras inom ramen för någon viss uppfattning om hur världen är beskaffad. Alltså klarar sig teologer inte heller utan en ontologi, dvs. en verklighetsuppfattning. Efter flera års intensivt arbete med dessa frågor publicerades Insight år 1957 som en filosofisk avhandling i kunskapsteori och ontologi, tänkt att utgöra första delen av en teologisk metodlära.

Lonergans filosofi tar inte sin utgångspunkt i några färdiga teoretiska principer eller i mellanmänsklig kommunikation. Utgångspunkten är istället den praktiska frågan: ”Hur går det till när jag skaffar mig kunskap om något?” I inledningen till Insight formulerar Lonergan sin ansats på följande sätt: ”Se till att du grundligt förstår hur det går till att förstå någonting. Då kommer du inte bara att få en generell förståelse av allt som finns att förstå, utan dessutom far du en fast utgångspunkt, en oföränderlig struktur, som utgör en basis för all vidare förståelse.”

Efter att ha genomfört en minutiöst noggrann analys av de intellektuella aktiviteter vi utför när vi skaffar oss kunskaper presenterar Lonergan sin teori. Enligt denna fungerar mänsklig kunskap i enlighet med en struktur bestående av tre element som kompletterar varandra. Det första elementet utgörs av de erfarenheter vi samlar, när vi t.ex. ser eller hör någonting. Det andra elementet består av att vi försöker förstå det vi erfarit, vilket bara är möjligt genom att med språkets hjälp formulera en hypotetisk förståelse eller tolkning av det erfarna (t.ex. ”hund”). Det tredje elementet slutligen består i att vi fäller ett rationellt omdöme om vår förståelse av det erfarna (”jo, det är en hund jag ser”). Lonergan ansåg att det först är i samspelet mellan alla dessa tre element – erfarenheter, språkligt formulerad förståelse och rationella omdömen – som man kan tala om kunskap i egentlig mening.

Det går knappast att överskatta denna teoris betydelse för Lonergans hela sätt att tänka. Han menade sig här ha funnit en kunskapsteoretisk basis som varje människa själv kan verifiera genom att reflektera över sin egen intellektuella praxis. De anspråk som Lonergan knöt till sin teori är inte precis blygsamma. Teorin är tänkt att kunna användas som basis för all slags mänsklig kunskap, såväl vetenskap som vardagskunskap, vilket sammanhang eller vilken frågeställning det än må röra sig om.

Moralens betydelse

Under de år som Lonergan skrev Insight började de stora förändringar som skulle bryta fram inom

katolska kyrkan genom andra Vatikankonciliet att göra sig märkbara. Alltfler katolska teologer såg ett stort behov av förnyelse av det teologiska tänkandet. Inte minst upplevde man thomismen som en antikverad filosofisk basis i mötet med en samtid präglad av helt andra och nya tankeströmningar. Som teologiprofessor i Rom kom Lonergan från slutet av 50-talet i högre grad än tidigare att is kontakt med dessa nya strävanden, och när andra Vatikankonciliet inkallades inbjöds han liksom många andra teologer att vara rådgivare (”peritus”) åt konciliedeltagarna. Lonergans intellektuella nyfikenhet under hans tolv år i Rom spänner över ett brett fält och han hämtar nya impulser från många olika områden, såsom historiefilosofi, hermeneutik, existentialism, vetenskapsteori och utvecklingspsykologi.

Av stor vikt för Lonergans fortsatta intellektuella utveckling blev hans upptäckt av moralens betydelse för mänsklig kunskap. Vår kunskap är inte bara ett objektivt ställningstagande till de erfarenheter vi gör. Varje kunskapsakt utförs av en människa som samtidigt värderar och gör en moralisk bedömning av det hon möter. Ja, själva strävandet efter kunskap är beroende av det personliga ställningstagandet att det är värt besväret att eftersträva kunskap. Människan skulle ju också kunna välja att strunta i att försöka förstå tillvaron och sluta bry sig om skillnaden mellan sanning och lögn. Iden om en värdeneutral objektivitet visar sig vara en illusion. Men denna upptäckt innebar på intet sätt att Lonergan gav upp sin intellektualism och sitt hävdande av att objektiv sanning är uppnåelig. Istället framstod objektivitet för honom nu som ett eget slags värde i sig, som människan har att eftersträva med all uppriktighet. Under sin tid i Rom börjar Lonergan därför att betrakta människans moraliska autenticitet som ett eget moment i den mänskliga kunskapsstrukturen. Från och med denna tid beskriver han mänsklig kunskap som bestående av fyra olika slags element: erfarenheter, förstående, rationella omdömen och moraliska ställningstaganden. Lonergans råd till den som vill begripa sig på tillvaron lyder därför: ”Var uppmärksam, förståndig, rationell och ansvarsfull!”

Teologins metoder

1972, när Lonergan var professor i teologi vid Harvard University, kunde han publicera Method in Theology, den teologiska metodbok som han haft i tankarna ända sedan 40-talet. Method in Theology består av två huvuddelar. Den första delen ägnas åt olika grundläggande förutsättningar för teologisk forskning. I denna del utvecklar Lonergan bl.a. hur hans egen kunskapsteori kan tillämpas inom teologin. Ett eget kapitel ägnas åt frågan om vad som menas med ”mening” och hur mening kommer till uttryck genom religiösa symboler. Likaså diskuteras utförligt vad som menas med religiös erfarenhet och vilken betydelse den har för vår kunskap om Gud. Särskild uppmärksamhet ägnas också åt frågan om man behöver vara troende för att vara en god teolog. Bokens andra del, som är den mer omfattande, ägnas sedan åt de olika arbetsmetoder som kommer till användning inom den teologiska forskningen.

Det är inte lätt att kort sammanfatta vari det viktigaste i Lonergans omfattande tänkande består. När det gäller den filosofiska delen av hans skrifter framstår hans kunskapsteori och hans realistiska verklighetsuppfattning som det mest grundläggande. För den teologiska delen av hans verk skulle man vid sidan om metodläran kunna nämna två olika områden: dogmer och historisk utveckling, och människans kunskap om Gud.

Dogmer och historisk utveckling

En insikt som vunnit allt större betydelse under 1900-talet är att texter inte kommer till i ett historiskt och kulturellt vakuum. Varje text hör hemma i ett bestämt sammanhang och måste förstås utifrån detta. Äldre tiders teologi var ofta bristfällig i detta avseende. Man trodde sig kunna använda texter från vitt skilda tidsperioder och kulturer på ett rätt så oproblematiskt sätt. Så använde sig t.ex. Thomas av Aquino i ett och samma resonemang av citat både från Aristoteles och kyrkofäderna utan att ta någon särskild hänsyn till texternas olika bakgrund. Medvetenheten om de problem som finns involverade i detta gör att ett sådant sätt att bedriva teologi inte längre är möjligt idag. Det finns ingen a-historisk teologi bestående av eviga sanningar färdigformulerade en gång för alla tider.

Men denna insikt ställer den kristna tron inför ett besvärligt dilemma. Kristen tro är nämligen inte bara

en abstrakt teori utan i högsta grad bunden till historiska företeelser. Enligt kristen tro har Gud handlat i historien och uppenbarat sig för människan. Denna Guds uppenbarelse – som har människans frälsning som mål och därför brukar kallas ”frälsningshistorien” – har en konkret historisk medelpunkt, nämligen Jesus från Nasaret. Kristen tro säger alltså att Gud har uppenbarat sig i en ändlig historisk person. Men samtidigt vill den kristna tron ändå säga någonting om Gud som skall ha sin giltighet inte bara för en viss begränsad tid. Kristen tro gör anspråk på att förmedla ett gudomligt budskap som är sant för alla tider och som kommer till uttryck i kyrkans dogmatiska trosläror. Men hur är någonting sådant alls möjligt, om också kyrkans trosläror är formulerade inom ramen för en begränsad historisk horisont med sina egna specifika och föränderliga förutsättningar?

Frågan om hur man kan tala om ett bestående innehåll i kyrkans dogmer trots att dessa själva är historiskt betingade har diskuterats livligt bland 1900-talets teologer. Man kan urskilja två huvudtendenser i debatten. Antingen tenderar man att ge upp tanken på att tron har något visst bestämt innehåll med bestående giltighet, eller så lutar man åt att bokstav för bokstav hålla fast vid tidigare generationers formuleringar och att blunda för den historiska utvecklingens realitet. Sedan man väl valt sida i debatten återstår bara att beskylla den andra sidan för relativism respektive fundamentalism.

Lonergan fann ingen av dessa båda lösningar tillfredsställande. Själv var han övertygad om den kristna uppenbarelsens gudomliga ursprung och han var inte beredd att ge upp dess anspråk på beständig giltighet. Men samtidigt ville han göra rättvisa åt detta att dogmer faktiskt hör hemma i bestämda historiska sammanhang. Det var i samband med sina föreläsningar i dogmatik under åren 1957 till 1964 som Lonergan utarbetade sin egen uppfattning om vad han själv kallade ”problemet med det bestående hos dogmerna”. Det som banade vägen för hans egen lösning var hans tidigare analys av hur mänsklig kunskap fungerar.

I Insight hade Lonergan argumenterat för att mänsklig kunskap inte bara består av språkliga formuleringar. Man måste skilja mellan att å ena sidan förstå och att komma till insikt om någonting, och att å andra sidan språkligt formulera denna insikt. Lonergan menade alltså att det i den mänskliga kunskapsprocessen finns en skillnad mellan insikter och deras språkliga uttryck. Genom att på detta sätt skilja mellan den intenderade meningen och den formulerade meningen hos en insikt fann han en möjlighet att närma sig problemet med dogmernas historiska kontextualitet på ett nytt sätt. Att hålla fast vid en insikt är inte detsamma som att bara upprepa en viss formulering av insikten ifråga. Ords och formuleringars betydelse växlar j u med tidens gång. För att bevara det som ursprungligen skulle uttryckas med en viss utsaga kan man därför behöva förändra dess formulering. Så måste t.ex. en nutida läsare av fjärde Laterankonciliets definition av Treenigheten som ”tre personer i en gudomlig natur” tänka på att orden ”person” och ”natur” delvis har ändrat betydelse sedan definitionen formulerades på 1200-talet och fram till våra dagar. När kyrkan definierar dogmer är det inte bestämda begrepp och formuleringar som sådana som sanktioneras. Med sina dogmer vill kyrkan istället fälla omdömen om innehållet i bestämda påståenden. Av detta drog Lonergan slutsatsen att vad som är bestående i kyrkans dogmer inte är formuleringarna i sig, utan den intenderade mening som dogmerna hade i den kontext inom vilken de definierades (Method in Theology, s. 325).

Använt på den teologiska forskningen innebär detta att teologen måste fråga sig vad det var en biblisk författare eller ett koncilium ville ha sagt med sin formulering. Fastställandet av den ursprungligen intenderade meningen förutsätter att man sätter sig in i författarens eget sätt att tänka, att man känner till tidstypiska kulturella drag osv. Därför är interpretation en av de centrala uppgifterna i det teologiska arbetet. Enligt Lonergan förmedlar kristen tro en gudomlig uppenbarelse vars innehåll inte består av slutgiltigt fixerade formuleringar, utan av en av Gud intenderad mening som kyrkan i trohet har att föra vidare. Men det innebär att gamla formuleringar som inte längre förstås i enlighet med sin ursprungliga intention måste omformuleras för att bevara sin ursprungliga mening. Ett rent mekaniskt upprepande av äldre formler är därför aldrig någon garanti för trohet mot den gudomliga uppenbarelsen.

I detta sammanhang kan det också vara intressant att nämna att sekulariseringen i västvärlden enligt Lonergan till stor del hänger ihop med det här behandlade problemkomplexet. För honom framstod sekulariseringen i grund och botten inte som en troskris, utan som en kulturkris. Det grundläggande problemet är att kristendomen i stort sett bara håller fast vid gamla tiders uttryckssätt, istället för att formulera sin tro på ett sätt som är meningsfullt och begripligt även för vår tids människor.

Människans kunskap om Gud

En av de allra mest centrala teologiska frågorna är den om Guds existens. Men även bland teologer betraktas det ofta som omöjligt att säga någonting välgrundat i denna fråga. Sedan den kämpande ateismen har försvunnit ur debatten tycks man i de flesta läger ha enat sig om någon form av agnostisk position: rationella argument gör varken till eller från när det gäller tron på Gud. Lonergan var av en annan uppfattning och ville medvetet knyta an till det som på katolskt håll brukar kallas för ”naturlig teologi” eller ”filosofisk teologi”. Enligt denna kan människan med hjälp av naturliga förnuftsskäl komma till insikt om Guds existens. En av de mest bekanta förespråkarna för en sådan naturlig teologi var Thomas av Aquino. Han levde under just den period av högmedeltiden då man i Västerlandet för första gången började göra en klar åtskillnad mellan filosofi och teologi. Men Thomas menade ändå att många teologiska frågor också kan behandlas ur filosofins perspektiv. Visserligen har filosofi och teologi olika källor för sin kunskap och delvis också olika arbetsmetoder, men det finns ingenting som principiellt hindrar att man närmar sig en och samma fråga ur olika discipliners infallsvinklar, menade han.

Även Lonergan delade Thomas uppfattning om att olika vetenskapsgrenar är att betrakta som komplement till varandra, och att de tillsammans bör bidra till att skapa en enhetlig och sammanhängande uppfattning om tillvaron. Lonergan såg det som en av sina viktigaste uppgifter att motverka den fragmentariserade syn på verkligheten som blivit resultatet av den ökade specialiseringen inom modern forskning. I enlighet med detta förespråkade han en integration mellan filosofisk och dogmatisk teologi, eftersom innehållet i den kristna trosläran kan betraktas som ett komplement till det som människan kan förstå med sitt naturliga förnuft. Bakom detta sätt att se på förhållandet mellan filosofi och teologi står övertygelsen om att filosofens och teologens strävan efter kunskap i grund och botten är uttryck för ett och samma slags mänskliga strävan efter att förstå tillvaron och att orientera sig i den. Så som moral och förnuft hänger ihop med varandra, så hänger också religion och förnuft ihop. Filosofen och teologen använder sig båda av samma mänskliga kunskapsapparat, strukturerad av samma grundläggande element. Båda försöker de att förstå människan och tillvaron på ett omfattande sätt. Det intellektuella, moraliska och religiösa hos människan hör ihop, därför att de alla tre bottnar i ett och samma mänskliga engagemang. Därför far man inte sätta vattentäta skott mellan filosofi och teologi, hävdade Lonergan: ”Så snart som filosofin blir existentiell och historisk och börjar betrakta människan inte som en abstraktion, utan så som hon lever sitt konkreta liv, blir det omöjligt att separera teologi och filosofi från varandra’” (Collection, s. 245).

Men Lonergan nöjde sig inte bara med en allmän appell till integration mellan filosofisk och dogmatisk teologi. Han utarbetade också ett eget argument för Guds existens som presenteras i nittonde kapitlet i Insight. Lonergan argumenterar på följande sätt: Tillvaron är sådan att vi kan begripa den genom att vara uppmärksamma, förståndiga, rationella och ansvarsfulla. Men det är inte någon självklarhet att världen finns och att den är begriplig. Detta att det finns begripliga sammanhang och regelbundna strukturer i tillvaron, att det går att sluta sig från orsak till verkan och att det går att tillämpa rationellt tänkande på tillvaron, även detta måste förklaras på något sätt. Den bästa förklaringen för tillvarons begriplighet är att den har en intelligent grund. Denna grund identifierar Lonergan sedan med Gud. Att däremot förneka existensen av en sådan intelligent grund är enligt Lonergan detsamma som att ge upp strävan efter att förstå tillvaron på ett rationellt sätt och att låta absurditeten segra över förnuftet.

Lonergan menade att han i sitt argument bara utarbetat den grundläggande tanke som står bakom de olika klassiska utformningarna av gudsbevis, nämligen tanken på att tillvaron är begriplig och att detta kräver sin förklaring. Lonergan gav aldrig upp anspråket på att ha formulerat ett giltigt argument för Guds existens, men med åren lade han inte längre samma vikt vid sitt argument. I de flesta fall är det nämligen inte rationella argument som får människor att komma till tro på Gud. Istället är det när människan vågar vara uppriktig och öppna sig för den religiösa erfarenheten som hon finner vägen till Gud. I efterhand kan hon sedan reflektera över sin erfarenhet och på det intellektuella planet bekräfta det förnuftiga i att bejaka den.

En traditionell tänkare och banbrytande pionjär

Lonergans verk spänner över ett vitt fält och mycket av det han skrivit är svårtillgängligt. Särskilt frapperande är hans förmåga att både göra minutiösa detaljanalyser och att se de stora sammanhangen. Som knappast någon annan samtida teolog har Lonergan tänkt igenom de intellektuella förutsättningarna för sitt eget teologiska arbete och försökt att relatera detta till andra vetenskapliga discipliner och tankeströmningar. Eftersom han hämtat inspiration från vitt skilda tänkare har han inte sällan själv kommit att betraktas som eklektiker. Men ändå finns det i mångfalden av idéer ett integrerande centrum bestående av hans aristoteliskt-thomistiskt färgade kunskapsteori och hans realistiska verklighetsuppfattning. De tre tänkare som präglat honom mest var och förblev Aristoteles, Thomas av Aquino och Newman.

Ett märkligt drag hos Lonergan är vidare att han lyckats bli så allmänt accepterad i helt olika teologiska läger. En anledning till detta är säkert att han mest ägnade sig åt teologins grundläggande frågor, och detta dessutom ofta på ett mycket abstrakt plan. De konkreta och dagsaktuella teologiska kontroversfrågorna liksom de kyrkopolitiska stridigheterna intresserade honom inte i någon högre grad. De arbeten som han skrivit om mer begränsade teologiska spörsmål (det handlar framförallt om trinitetsteologi och kristologi hos kyrkofäderna och de tidiga koncilierna) uppvisar heller inte särskilt originella drag. Det var på den teologiska meta-reflexionens plan som Lonergan kom med egna och banbrytande tankar, samtidigt som han som dogmatikprofessor betraktad var av traditionellt snitt och mån om sin ortodoxi. Denna syntes av en kreativ öppenhet och en stark förankring i den katolska teologiska traditionen är något av det mest karaktäristiska för honom. Sammanfattningsvis skulle man kanske kunna beskriva Lonergan på samma sätt som han själv beskrev Thomas av Aquino i en föreläsning i mitten av 70-talet: ”Fastän han var en mycket traditionell tänkare, var han också en banbrytande pionjär.”

Litteratur.

Frederick Crowe, Lonergan. Geoffrey Chapman, 1992.

Philipp Fluri, Einsicht in Insight. Haag+Herchen, 1988.

Bernard Lonergan, Insight: A Study of Human Understanding. University of Toronto Press, 1992.

Bernard Lonergan, Method in Theology. Darton, Longman & Todd, 1972.

Bernard Lonergan, Collection. Darton, Longman & Todd, 1967.

Bernard Lonergan, A Second Collection. Darton, Longman & Todd, 1974.

Bernard Lonergan, A Third Collection. Geoffrey Chapman, 1985.

Hugo Meynell, The Theology of Bernard Lonergan. Scholars Press, 1986.

Hugo Meynell, An Introduction to the Philosophy of Bernard Lonergan. Macmillan, 1991.

Kirsten Busch Nielsen, ”Bernard Lonergan and Protestant Theology”, i: Studia Theologica 47(1993), s. 59-68.

David Tracy, The Achievement of Bernard Lonergan. Herder and Herder, 1970.

Bernard Tyrrell, Bernard Lonergan’s Philosophy of God. Gill and Macmillan, 1974.