Bland drömmar och visioner

Drömmen hör till vår tillvaro lika mycket som vakenlivet. Utan den vore vårt liv torftigt och endimensionellt. Den är i släkt med saga och poesi, och diktarens fantasi tar sig gärna drömmens form. Drömmen lyfter honom ur vardagens banaliteter till en verklighet han själv kan forma.

I många kulturer ser man drömmar och visioner som en port till den transcendenta världen. Under sömnen lämnar själen sitt kroppsliga hölje och ger sig ut på äventyr i andra regioner. Medan schamanens kropp ligger livlös under transen, är hans själ på resa och knyter kontakter med andevärlden. I den klassiska antiken var inkubationen en vanlig spådomsmetod: man lade sig helt enkelt att sova i ett tempel och fick då nattligt besök av gudomen som gav goda råd.

I den kristna världen har inte drömmarna spelat samma roll (fastän de som vi vet intar en dominerande plats i evangeliernas barndomsberättelser) och har gärna avvisats som tomma fantasier. Visioner har däremot väckt uppmärksamhet, från Paulus’ syn på vägen till Damaskus och till senare tiders Mariauppenbarelser. I nutiden svänger pendeln åter åt andra hållet. Visioner anses inte riktigt passande – är de inte bara sjukliga hallucinationer? – medan drömmarna har fått ett nytt anseende som det omedvetnas budbärare, med Freud och Jung som våra ledsagare genom själslivets undre värld.

Många av världslitteraturens drömmar och visioner tar formen av ett kosmiskt panorama: drömmaren färdas till himmel och helvete och far i ett nu en inblick i hela tillvarons mysterier. Om den sortens litteratur har professor Jöran Mjöberg skrivit en fascinerande bok med titeln De såg himmel och helvete. Här finns ett överflöd av mångskiftande litterära texter, från Ciceros Somnium Scipionis till Eyvind Johnson och Michel Butor. Här ryms både den tidiga visionslitteraturen, också den nordiska som Voluspa, det norska Draumkvaede och den isländska Solarljod, här presenteras den engelska Pearl och den franska Romanen om rosen, Dantes Divina Commedia och Bunyans Kristens resa, samt många visionära element i senare litteratur.

Den ständiga frågan inför sådana dröm- och visionsskildringar är om de skall anses som autentiska eller som litterära fiktioner. Anspråk på autenticitet är inget bevis. Det kan vara ett litterärt grepp – något som vi t.ex. kan se hos Dante- och även om en verklig erfarenhet ligger till grund, kan den ha blivit betydligt omtolkad när den sattes på pränt. Mjöberg undviker de religionspsykologiska (och än mer de metafysiska) frågorna och behandlar texterna just som litteratur. Det gör det möjligt för honom att sammanbringa och jämföra litterära verk av mycket olika karaktär.

Men frågan om verklighet och dikt tränger sig ständigt på, som i det första kapitlet om W H. Audens diktning. Han såg gärna tillvaron i ett perspektiv ovanifrån – månens i ”A Summer Night”, måsens i ”The month was April” – men hur förhåller sig detta perspektiv till hans egna inre erfarenheter? Om flygdrömmar berättas ingenting här, däremot om hur Auden en sommarkväll 1933 upplevde en stark lyckokänsla av en kärlek som genomträngde honom själv och hela tillvaron. Vilket sammanhang kan upplevelsen ha med hans diktning, på annat sätt än att båda vittnar om hans sensitivitet? På det får vi inte något riktigt tydligt svar.

Att Bunyans Kristens resa är en rent litterär allegori råder det inget tvivel om. Men hur är det med den mexikanska hieronymitnunnan Sor Juana Ines de la Cruz, bl.a. utförligt skildrad av Octavio Paz? Hennes stora drömdikt Primero sueno (”Den första drömmen”), som tillkom under perioden 1685-90, är en väldig rundmålning av skapelsen och en skildring av själens kamp för att förvärva kunskap. Den rör sig i gränslandet mellan dröm och reflektion, men är så präglad av tidens lärdom att också den snarare hör till litteraturens än till den religiösa visionens område. När Tegner säger sig ha en vision, är det väl enbart ett stilmedel: ”Jag ser en Syn!/(O lyssnen till orden!)/Det dånar i jorden/det flammar i skyn” (”Svea’). Men Fröding har ett mera utpräglat visionärt drag. Då han skriver ”Helvetet såg jag öppet ligga” (”En syn”) är man mindre säker om vad diktaren upplevt och söker förmedla, och detsamma gäller Heidenstams starkt visionära dikter.

Så här kan man fortsätta och reflektera över bl.a. Jorge Luis Borges’ totalvision i Alef, Hermann Hesses Stäppvargen och Eyvind Johnsons intresse för visioner, inte bara i Drömmar om rosor och eld utan också i Krilons resa. Gränsen mellan erfarenhet och litterära stilgrepp är alltid vansklig att dra; det gäller f.ö. också äkta visionärer som den heliga Birgitta och Emmanuel Swedenborg. Men just därför att Mjöberg lämnar så många frågor öppna, stimulerar han vår fantasi och uppmanar till en skärpt analys av sådana texter där dikten mer eller mindre medvetet snuddar vid det transcendenta. Det är en mycket läsvärd bok som man gärna återvänder till.